Ännu ett år har passerat och nu står julen för dörren. Tiden för att varva ner, krypa upp i soffan, umgås med familjen och bara vara. För mig har 2025 bjudit på hela 27 blogginlägg – det är ändå rätt häftigt att se att skrivandet gång på gång blir min bästa form av återhämtning.
Jag tänker inte ge några nyårslöften i år heller. Livet får bli som det blir. Istället fortsätter jag på den bana som gör att jag mår bra: träna, leva så stressfritt jag kan och lyssna på kroppen när den säger ifrån. Det enkla är ofta det bästa.
Så nu önskar jag dig en riktigt varm och fridfull Jul och ett ljust Nytt År. Ta hand om dig själv, ta hand om varandra – och ta det lugnt med alkoholen. Den har en förmåga att förstöra mer än den ger, och livet blir faktiskt både klarare och snällare utan den dimman. Vi hörs igen under 2026 – och tills dess hoppas jag att ditt år får bli fyllt av allt det som gör dig gott. ❤️
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Efter varje session lämnar jag rummet med en blandning av trötthet och lättnad. Trötthet för att det är jobbigt att möta sina rädslor, lättnad för att jag faktiskt vågade. Men det som händer efteråt är nästan ännu viktigare , det som sker när jag går hem, när jag försöker leva de verktyg jag fått.
KBT handlar inte bara om att prata i rummet i 50 minuter. Det handlar om att träna på livet utanför, att märka när gamla mönster tar över och faktiskt göra något annorlunda. Att andas när ångesten stiger, att stå kvar i känslan istället för att fly, att ifrågasätta de tankar som säger: “Det här klarar jag inte.”
Det är små steg. Ibland känns de nästan obetydliga, som att jag bara har klarat av att skriva ner mina tankar i en dagbok, eller att jag vågat säga nej till något som tar för mycket energi. Men varje litet steg är en seger. Och de bygger på varandra. Sakta men säkert börjar jag känna mig mer stabil, mer i kontroll, mer närvarande.
Det finns dagar då det känns hopplöst, när tankarna snurrar och kroppen säger ifrån. Då påminner jag mig själv om vad jag lärt mig: att det är okej att inte ha alla svar, att det är okej att vila, att det är okej att bara vara människa.
Att gå i KBT är inte en rak linje mot perfekt livskontroll. Det är en stig, full av kurvor, hinder och ibland fallgropar. Men det är också en väg mot självinsikt, acceptans och mod. Och varje gång jag ser tillbaka på hur långt jag kommit, på de gånger jag trodde att jag inte skulle orka, då inser jag att varje session, varje övning, varje liten handling betyder något.
Så jag fortsätter. Varannan vecka, steg för steg, tårar, skratt och insikter. För jag vet nu att vägen till att må bättre inte handlar om att bli fri från alla problem, utan om att lära sig leva med dem på ett sätt som inte tar över ens liv.
Och det är en resa jag vill dela med dig, för du är inte ensam, och det går att ta små steg mot ett liv där du faktiskt känner att du kan andas, känna och vara närvarande.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det är en vanlig torsdag. Jag sitter i väntrummet, händerna knutna i knät, hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Jag vet vad som väntar där inne – två stolar, ett bord, och någon som ser rakt igenom mig. Varannan vecka kliver jag in i det där rummet, och varje gång är det som att tiden stannar en stund.
KBT. Tre bokstäver som kan kännas så enkla på papper, men som i verkligheten är något helt annat. Det är som att hålla upp en spegel mot sitt inre och tvingas se allt det man i åratal försökt dölja – rädslorna, ångesten, stressen, tankarna som snurrar utan stopp.
När jag började trodde jag att det skulle vara mer… praktiskt. Som en lista med tips, knep och snabba lösningar. Men istället mötte jag något mycket större: en chans att förstå mig själv på djupet. Det är jobbigt. Det river upp gamla sår. Jag går därifrån med en tung känsla i bröstet ibland. Men samtidigt – en lättnad. Som att någon äntligen hjälper mig att bära det som varit så tungt så länge.
Varannan vecka sitter jag där och pratar om saker jag aldrig vågat säga högt. Jag får frågor som gör att jag tystnar, blundar, letar efter ord. Och sakta, sakta börjar jag se mönster: hur vissa tankar alltid leder till samma känslor, samma beteenden, samma återvändsgränder. Och med hjälp av min terapeut får jag verktyg att välja en annan väg.
Det är inte lätt. Att gå i terapi är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod. För det kräver mod att våga möta sina egna demoner, mod att säga “jag behöver hjälp”, mod att börja bygga om sig själv bit för bit. Och det tar tid. Det får ta tid.
Jag delar det här för dig som kanske tvekar, som tror att terapi inte är för dig, eller som tänker att du borde klara dig själv. Jag tänkte exakt likadant. Men idag är jag tacksam för varenda session, även de som gör mest ont. För varje gång jag lämnar det där rummet är jag lite lättare, lite klokare, lite mer mig själv.
Och vet du vad? Det är värt det.
Varenda minut, varenda tår, varenda stund av tystnad. För jag har börjat förstå att jag är värd att må bra. Och det är du också.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Dagens låt:
När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom började jag skriva en veckodagbok här.
Det som först var ett sätt att sortera tankar blev snart något mycket mer en plats för andrum, eftertanke och självinsikt.
Vissa texter flöt lätt. Andra var tunga att skriva.
Ibland gjorde det ont att sätta ord på det som varit tyst så länge.
Men varje gång jag vågade gå lite djupare, kändes det som att något inom mig började läka.
Den 1 juli 2024 publicerade jag en av de mest känslosamma texterna jag någonsin skrivit:
Utmattningssyndrom #5
Den handlade om sorgen jag burit inom mig i många år, en sorg jag aldrig riktigt bearbetat.
Jag har läst den texten många gånger sedan dess, pratat om den med min KBT-terapeut, försökt förstå den från olika håll.
Det var smärtsamt, men också nödvändigt. För ibland måste man våga möta det svåra för att kunna gå vidare.
Efter ett tag insåg jag att det jag skrivit var mer än bara en text.
Det var början på något nytt.
Orden bar på en rytm, en känsla — nästan som om berättelsen själv ville bli till musik.
Jag hade haft en melodi i huvudet länge, och sakta började allt falla på plats.
Efter många justeringar, försök och översättningar till engelska hittade vi rätt ton.
Till slut bestämde jag mig för att följa känslan fullt ut, och med hjälp av fantastiska människor förvandlades texten till en låt.
Resultatet blev “The Weight Of Grief”, en låt som betyder oerhört mycket för mig.
Jag är så tacksam över att den blev till, och faktiskt ganska stolt över hur den låter.
Tack Katarina, Adam I och självklart J.K. Maine – utan er hade den här låten aldrig blivit verklighet.
Hoppas ni tycker om den ❤️
Och vem vet, kanske kommer fler låtar ur mina bloggtexter framöver.
Jag vill berätta om en liten förändring här på bloggen. Från och med nu kommer jag att publicera ett nytt inlägg varje månad. Målet är att göra inläggen ännu mer innehållsrika, intressanta och värdefulla för dig som läsare.
Du kommer få följa med på min resa med diabetes, KBT-behandling, träning, psykisk hälsa och allt däremellan. Varje inlägg kommer att vara väl genomtänkt och fyllt med både personliga erfarenheter, inspiration och fakta – så att du kan känna igen dig, lära dig något nytt och kanske till och med få en push att ta kommandot över ditt eget liv.
Jag ser fram emot att dela mer med er och skapa en kontinuitet som gör det lättare att följa med i min resa och mina reflektioner.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
I mitt förra inlägg skrev jag om min plan, den jag kallar Snart Så. Och nu vill jag berätta lite mer om vad det faktiskt betyder för mig – och vart jag är på väg. För mig handlar det först och främst om tid. Jag vet att jag inte kan springa lika fort som förr. Jag vet vad det kostar att köra på tills kroppen och själen inte orkar längre. Och jag tänker inte tillbaka dit igen. Därför tror jag att jag måste gå ner i tid och jobba mindre, jag funderar på det och det kan vara en bra sak så jag kan orka med mig själv, jag mådde jättebra när jag jobbade 80%, det kan låta som en liten skillnad, men för mig kan det vara avgörande. För det är just i de där timmarna som balansen sitter.
Och vad ska jag göra med den tiden?
Det är enkelt: Jag vill göra allt det där som gör att jag känner mig hel. Allt det där som gör att jag får energi istället för att bara tömmas på den. Snart Så är mitt. Det är drömmen om att göra det jag älskar, på mitt sätt. Kanske genom mitt eget företag, kanske genom att hitta nya vägar att inspirera och hjälpa andra. Det är frihet. Det är balans. Det är hopp. Men jag ska vara ärlig: det finns en rädsla också. För jag vet hur det känns när kroppen inte orkar längre. När allt stänger ner. När det inte finns någon kraft kvar. Den rädslan är min påminnelse om varför jag inte kan gå tillbaka till gamla hjulspår, hur lockande det än kan kännas ibland.
Målet är tydligt för mig: jag vill må bra. Punkt. Jag vill att vardagen ska kännas glad, inte som en kamp. Jag vill leva på ett sätt där jag kan vara Jonas på riktigt. Stark ibland, svag ibland, men alltid i balans. Så när jag säger Snart Så så är det inte bara en dröm. Det är ett löfte till mig själv. Att jag inte ger upp. Att jag fortsätter bygga, steg för steg, mot det liv jag vill leva. Ett liv som jag kan älska varje dag.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det är frågor jag ofta får – och ännu oftare ställer mig själv. Men svaret är inte enkelt. För hur mäter man egentligen mående? Är det i antal bra dagar? I orken som finns kvar när kvällen kommer? Eller i förmågan att stå kvar när stormen blåser?
Jag vet i alla fall att jag inte är densamma som jag var innan utmattningen. Och kanske är det just det som är poängen – att jag inte ska bli det heller.
Varannan vecka kliver jag in i rummet där jag går i KBT. Två stolar, ett bord och någon som får mig att stanna upp och faktiskt möta allt det där jag länge försökt springa ifrån. Det är tufft. Det river upp minnen, väcker känslor jag inte vill känna. Men det är också där jag hittar styrkan. Där jag lär mig förstå varför jag reagerar som jag gör. Där jag vågar säga orden jag inte trodde jag kunde uttala.
Sedan den 8 maj har jag jobbat 100%. Det är snart sex månader nu. Det kan låta som en seger – och på många sätt är det det. Men det är också en balansakt. Vissa dagar går det bra. Jag känner mig stark, fokuserad, närvarande. Andra dagar känns det som att gå på lina utan skyddsnät. Jag känner hur stressen smyger sig på, hur gamla mönster vill ta över, hur gränserna suddas ut.
Därför övar jag hela tiden på att säga nej. Att lyssna på signalerna. Att stänga av när det blir för mycket. Det är svårt. För inom mig finns fortfarande den där rösten som viskar: “Du borde orka. Du borde klara det.” Men jag börjar bli bättre på att svara: “Inte den här gången. Inte på bekostnad av mig själv.”
Och mitt i allt det här finns träningen. Min livboj. Min medicin. Min fristad. Minst tre gånger i veckan tränar jag, och det är inte för att bli bäst eller starkast – utan för att överleva vardagen. För att hålla både kroppen och huvudet i balans. För att min diabetes ska må bra. Och för att jag ska påminna mig själv om att jag kan, även när jag tvivlar. Men jag ska vara ärlig. Vissa dagar är jag helt slut. Tom. Rädd. Rädd för att falla tillbaka dit jag en gång var – på botten, när mörkret och utmattningen styrde allt. Den rädslan finns där. Den påminner mig om att jag måste vara försiktig, att jag inte kan springa lika fort som förr.
Därför har jag en plan. Jag kanske ska gå ner i tid på jobbet. Skapa mer luft i vardagen. Få energi över till livet utanför jobbet – till det som verkligen betyder något. Jag vet att jag aldrig kommer att bli exakt som jag var innan. Men kanske är det just det som är meningen. Att jag ska bli en ny version av Jonas. En version som inte bara fungerar – utan faktiskt mår bra. Och jag kallar den planen för Snart Så.
För snart så ska jag göra det jag verkligen vill. Snart så ska jag leva på ett sätt som inte sliter sönder mig. Snart så ska jag känna att jag är en välmående Jonas – 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Och när den dagen kommer… då vet jag att resan hit var värd allt. Varenda kamp, varenda tår, varenda gång jag reste mig när jag egentligen ville ge upp. För jag tror på det här. Jag tror på Snart Så. Och jag vill att du också ska göra det – för dig själv.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Vi lever i en tid där det är enklare än någonsin att låtsas må bra. Ett leende på en selfie, en fredagsdrink på Instagram, kanske en story från kvällens “mysiga hemmakväll”. Det ser ju så bra ut – nästan för bra. Men bakom det där perfekta filtret, hur känns det egentligen?
Hur mår du?
Nej, inte det där slentrianmässiga “jo men det är bra” som man kastar ur sig av vana. Jag menar på riktigt. Hur mår du i kroppen? I tankarna? I hjärtat? Vi springer på i ett tempo som är svårt att bromsa. Fredagshöjdpunkten går i ett med söndagsångesten. Sen är det måndag, och ekorrhjulet snurrar vidare – jobb, familjelogistik, prestationer, och sen några likes på det. Ett socialt fulspel där ingen riktigt vet vem som vågar vara ärlig först. Och mitt i allt det där kommer tanken krypande:
Är det äkta – eller bara sociala medier-fejk? När jag scrollar genom flödet slår det mig ofta – är allt det här verkligen på riktigt? Missförstå mig inte, jag vill inte vara cynisk. Men det är svårt att inte undra: mår verkligen alla så här bra hela tiden? Eller är det bara en fasad, en välpolerad yta på dessa sidor vi tillbringar så mycket tid på? Det känns som att alla alltid är lyckliga, snygga, framgångsrika, produktiva. Som att livet är en enda lång semester, fylld av solsken, filter och perfekta vinklar. Men jag kan inte låta bli att tänka – var är allt det andra? Det verkliga? Det trasiga, trötta, ensamma, ångestfyllda? Det där som vi alla känner ibland, men som sällan får plats i flödet. För i verkligheten vet vi att ingen går igenom livet utan att kämpa. Ändå sitter vi där, gång på gång, och jämför vår vardag med andras höjdpunkter. Det är som att titta på en trailer till en film och tro att man sett hela berättelsen. Så vad är egentligen sant på sociala medier – och vad är bara en illusion? Kanske är det dags att påminna sig själv om att bakom varje perfekt bild finns en verklig människa, med riktiga känslor, rädslor och problem. Och att det är okej att inte alltid känna sig som en del av det där perfekta flödet. För livet är mer än likes och leenden – det är också allt det som aldrig läggs upp.
Och vet du – kroppen ljuger inte. När du inte stannar upp och lyssnar så börjar den ropa – med smärta. Huvudvärk, magont, spända axlar. Du sover dåligt. Känner dig orkeslös fast du “borde” vara pigg. Tappar gnistan. Orkar inte vara social. Du kanske till och med gråter utan att veta varför. Och för att dämpa det där obehaget börjar vi bedöva. Med mat. Med alkohol. Med skärmar. Med ännu mer “att göra”. Men det vi egentligen behöver är inte att fly – utan att känna. Och prata.
Prata, prata, prata.
Med en vän. En kollega. En familjemedlem. Någon som lyssnar. För om vi inte får ut det vi bär på, om vi bara trycker undan och håller upp fasaden – då kommer det förr eller senare att kollapsa. Inget byggs hållbart på tystnad. Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara mänsklig. Vi måste sluta skämmas för att vi inte alltid mår bra. Vi behöver sluta jämföra vårt inre med andras yttre, och förstå att det är okej att ha dåliga dagar – eller veckor. Och när någon öppnar sig, våga stanna kvar och lyssna. Du behöver inte ha alla svar – det räcker att du finns där, utan att döma. Det är så vi bygger starka relationer. Och ibland räcker inte samtalet med en vän – då är det också modigt att söka hjälp hos någon professionell. Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Det är en handling av omtanke för sig själv.
Så ställ frågan till dig själv. Och våga ställa den till någon annan också. Hur mår du – egentligen?
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp?
Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.
Den osynliga bördan
Att leva med diabetes är inte bara att hålla koll på mat, insulin och blodsocker. Det är ett heltidsjobb som aldrig tar slut. Inget skiftbyte, ingen semester. Det är ett ansvar som vilar på dina axlar dygnet runt, år efter år. Och det sliter. På kroppen, men framför allt på psyket. Vi pratar sällan om det, men utmattning och ångest är vanligt bland oss som lever med diabetes. Många beskriver känslan som att ”bränna ut sig” på sin egen sjukdom. Forskningen kallar det för diabetes burnout – den punkt där man inte längre orkar bry sig, där man vill blunda för allt, fast man vet att man inte kan.
Fakta som gör ont
• Varje år sjukskrivs ungefär 20 000 personer i Sverige för utmattningssyndrom (Socialstyrelsen, 2023).
• Psykiska diagnoser, där utmattning ingår, står nu för över 45 % av alla sjukskrivningar i landet (Försäkringskassan, 2022).
• För den som väl kraschar är vägen tillbaka lång. Medianlängden för en sjukskrivning i utmattning är ungefär ett halvår (Försäkringskassan, 2022).
• Många med diabetes lever dessutom med så kallad diabetes distress – känslomässig stress kopplad till sjukdomen. En svensk studie visar att upp till 40 % av personer med typ 1-diabetes upplever detta i perioder (Läkartidningen, 2019).
När man lägger på diabetes ovanpå detta – den ständiga vaksamheten, rädslan för hypo- och hyperglykemier, oron för framtida komplikationer – är det inte konstigt att många av oss går sönder. Det konstiga är att vården inte tar det på större allvar.
Var finns stödet?
Det är ovanligt att vården fångar upp oss i tid. De flesta av oss söker hjälp först när vi redan är på botten.
Några positiva exempel finns:
• Rehabakademin (Region Stockholm) erbjuder rehabilitering för personer med långvarig smärta eller utmattning – ibland även för oss med diabetes, om vi blir remitterade.
• På vissa vårdcentraler testas case managers – vårdsjuksköterskor som stöttar och samordnar insatser, så att ingen faller mellan stolarna (Region Skåne, pilotprojekt 2021).
• Det finns enkäter som DDS-17 (Diabetes Distress Scale), som kan upptäcka diabetesrelaterad stress innan det hunnit bli en total krasch (Polonsky et al., 2005).
Men det är undantag. Och de allra flesta av oss får aldrig den typen av stöd.
Vad vi borde prata mer om
Vi måste börja prata om:
• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker.
• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till.
• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin.
För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fångas upp i tid.
Ett liv som är mer än överlevnad
Jag har själv upplevt hur det känns när mörkret kryper in, när orken tar slut, när man bara vill få en paus från allt ansvar. Det är en ensam och skrämmande plats. Men det viktigaste jag har lärt mig är detta: det är inte svagt att be om hjälp – det är modigt. Vi som lever med diabetes förtjänar inte bara att överleva. Vi förtjänar att leva – och må bra. Och det kräver att vården, samhället och vi själva börjar se hela människan, inte bara blodsockret.
Så låt oss bryta tystnaden. Våga prata om psykisk ohälsa, om stress och om utmattning. För ju tidigare vi pratar om det, desto fler kan slippa krascha. Och det är precis det vi behöver – ett stöd som håller oss uppe, istället för att bara plocka upp oss när vi redan har fallit.
Mellan den 6 och 14 september går och springer vi för att samla in pengar till den livsviktiga typ 1-diabetesforskningen. Anmäl dig du också och var med oss på resan mot ett botemedel.
Samla familjen, vännerna, kollegorna eller varför inte hela kvarteret i kampen mot typ 1-diabetes? Mellan den 6 och 14 september anordnar vi Barndiabetesloppet 2025. Tillsammans går och springer vi till förmån för den livsviktiga forskningen på valfri plats.
Den 7 september kl. 12.00 arrangerar Barndiabetesfondens lokalförening Gävleborg Barndiabetesloppet i Hemlingby friluftsområde (Spårcentralen).
Många tror att detta lopp bara är för barn – men det stämmer inte! Alla kan vara med, oavsett ålder eller kondition. Du väljer själv distans.
Varför ska vi delta?
För att stötta forskningen om typ 1-diabetes. Sjukdomen drabbar både barn, ungdomar och vuxna. I Sverige insjuknar ca 900 personer varje år, varav hälften är barn. Typ 1-diabetes går inte att förebygga och kräver livslång behandling med insulin, dygnet runt, varje dag. Forskningen är därför helt avgörande för att vi en dag ska kunna hitta ett botemedel.
Genom att delta i loppet bidrar du direkt till den livsviktiga forskningen som kan förändra framtiden för alla som lever med typ 1-diabetes.
Barn: 50 kr | Vuxna: 250 kr
Alla intäkter går oavkortat till Barndiabetesfonden
Sponsorer: Rubin Medical & Nordic Infucare
Kom och spring, gå eller jogga – tillsammans gör vi skillnad!
Anmäl dig redan idag och hjälp till att sprida budskapet!
I mitt förra inlägg skrev jag om den osynliga tröttheten som kommer av att leva med en kronisk sjukdom. Om att vara stark så länge att man till slut går sönder. Om utmattningen. Ångesten. Den där känslan av att stå mitt i ett kaos som aldrig riktigt tar slut. Men det jag inte berättade då – är hur jag försökte hantera det. Hur jag försökte hitta andrum, en paus, ett lugn. Hur jag började söka lindring i något som till en början kändes ofarligt. Som alla andra gjorde.
Alkohol.
Det började som en kall bärs till hockeyn eller fotbollen för att slappna av. Men slutade med något som höll på att krossa både min kropp och mitt psyke. För alkohol och diabetes är inte bara en dålig idé – det är en livsfarlig kombination. Men värst av allt? Den blev min flykt från mig själv. Min relation till alkohol har aldrig varit enkel. Den smög sig in tidigt i mitt liv och blev snabbt en självklar följeslagare. I början kändes den som en vän. Den gav mig glädje, gemenskap och framför allt – den tog bort all oro, ett litet litet tag, den tystade bruset i huvudet när jag behövde lugn, när tankarna gick på högvarv, fanns den där. Ett glas, en öl, en kväll med vänner. Det kändes ofarligt. Det kändes normalt. Men sakta förändrades den där ”vännen”. Den blev något annat. Något mörkt.
Ni som har varit där vet vad jag menar – när man knappt känner smaken på det man dricker längre. När man sveper i stressat tempo, nästan som på autopilot. När glaset aldrig får stå tomt. När ett glas byts ut till en flaska. Och när bakfyllan en dag inte längre känns som en huvudvärk, utan som en iskall längtan efter nästa klunk – direkt på morgonen. När det första man tänker när man vaknar är ”en 7,2:a skulle sitta bra nu.” Det är då man måste stanna upp och fråga sig själv: Vad håller jag på med?
Jag har varit där. Så många gånger.
Jag har haft perioder då jag lyckats hålla upp ett helt år – och sedan, helt plötsligt, tyckt att jag förtjänade ”bara en öl.” Och där var jag igen. Tillbaka i samma hjulspår. Sommaren har alltid varit värst. Sol, vänner, grillkvällar. Det där romantiserade kring ett glas vin eller en kall öl i kvällssolen. Men det slutade aldrig med bara ett glas. För mig blev det alltid mer. Och med det kom ångesten. Inte den där lilla oron som går över. Nej. Jag menar ångesten som äter upp en inifrån. Den som viskar de mörkaste tankarna. Den som får en att vilja försvinna. När man på riktigt börjar tänka tankar som ”jag orkar inte mer.” Då är det inte längre något att skoja bort. Då måste man ta tag i skiten – på riktigt.
Alkohol och diabetes – en livsfarlig kombination
För mig blev alkoholen inte bara en mental kamp. Den blev också en fysisk risk. Jag har levt med typ 1-diabetes i 42 år. Det är en ständig balansgång mellan frihet och disciplin. Varje dag handlar om att hålla koll: mat, motion, blodsocker, insulin. Allt som de flesta aldrig behöver tänka på – är min verklighet varje timme, varje minut, varje sekund. Och alkoholen rubbar den balansen totalt. Bakom varje enhet alkohol gömmer sig svajande blodsocker, nätter då kroppen kämpar emot mig, och ett mörker som alltid kommer efteråt. Alkoholen gör mig oförutsägbar. Jag tappar kontrollen över det jag annars gör med precision. Och det är farligt – ibland livsfarligt. Men det värsta är ändå inte det som syns på blodsockermätaren. Det värsta är det som känns. För mig kommer inte baksmällan som huvudvärk eller illamående. Den kommer som ångest. Tung. Kvävande. Iskall. En känsla av att inte vilja leva – trots att jag egentligen vill. Ett förlamande mörker jag har vaknat upp i alltför många gånger. Och jag vill aldrig tillbaka dit. Det här handlar inte om självömkan. Det handlar om självinsikt. Jag har försökt leva ”som alla andra”, låtsas som att min kropp inte längre var kroniskt sjuk. Men det var bara självbedrägeri.
När jag var tonåring var allt nytt och spännande. Jag hittade min stora passion i hårdrocken. Jag lyssnade på den, spelade den, startade band och levde för musiken. Vi repade, drömde, åkte på konserter. Det var gemenskap och frihet – och jag älskade det. Men där, mitt i allt det magiska, fanns också alkoholen. Den var liksom alltid där. Ingen höjde på ögonbrynen. Inte ens jag – trots att jag visste att det var farligt för mig med diabetes. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara känna lugnet i huvudet, känna mig ”normal”, fri och oslagbar. Några öl, en bra låt, vänner runt mig – det var allt jag trodde jag behövde. Men alkoholen blev min svåraste balansakt. Den rubbade hela ekvationen. Och även om jag idag vet bättre, så finns den där fortfarande – som ett gammalt spöke.
Jag har gjort slut med alkoholen – för min egen skull. Nu skriver jag det här som ett löfte till mig själv. Inte som ett straff. Inte som ett förbud. Utan som en frigörelse. Jag har insett att alkoholen inte gör mig gott. Den ger mig ångest. Den förvärrar min sjukdom. Den gör mig svagare – både fysiskt och mentalt. Och, ärligt talat – den skrämmer mig.
Så jag har skrivit ett kontrakt med mig själv. Jag har lovat:
✅ Att inte dricka alkohol – oavsett tillfälle
✅ Att möta mina känslor istället för att döva dem
✅ Att ta hand om min kropp och vara ärlig mot mig själv
✅ Att fira varje steg mot klarhet, hur litet det än är. Och jag väljer att hålla det här löftet – på obestämd tid. För att jag är värd ett liv där jag mår bra.
Men det här handlar inte bara om mig Det finns något som gör riktigt riktigt ont i mig, och jag måste få säga det: Varför har alkoholen blivit ett måste varje gång vi ska umgås? Varför känns det som att vi måste ”ta ett glas” för att slappna av, ha roligt, känna samhörighet? Jag ser hur alkoholen – ibland långsamt, ibland brutalt – drar ner människor i ett mående som inte är bra för dem. Hur den går från något njutbart till en flykt. En vana. En självbedövning. Och det gör mig så otroligt ledsen. Jag ser det hos vänner, bekanta. Ibland i tystnad, ibland i öppenhet. Och jag vill bara säga: Tänk efter. Vad håller du på med?
Om du känner att jag pratar om dig – då gör jag nog det.
Och jag säger det inte för att döma. Jag säger det för att jag bryr mig. För det finns ett annat sätt. Det går att umgås utan alkohol. Det går att vara närvarande, glad, trygg – utan att dricka. Och det går att sluta, om det är det du egentligen längtar efter. Det är inte svagt. Det är inte tråkigt. Det är ett starkt, klokt, modigt val. Vet du vad det bästa är? Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen. Men jag gör inte det. För det jag vinner är så mycket större än det jag lämnar. Jag vinner kontroll. Jag vinner lugn. Jag vinner ljus. Och det är värt allt.
Så det här är min historia. Min frihet. Mitt val. Och kanske, bara kanske, kan det få någon annan att stanna upp och fundera också.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
kollasockret.com 