Hej du där!

Det var ett tag sedan jag skrev något här på min blogg, men nu kommer det bli en hel del igen.

Det blev lite för mycket ett tag och jag mådde ej så bra, det blev en rejäl smäll och jag måste därför avbryta allt och trycka på ctrl-alt-delete.

Men nu är jag tillbaka igen och vill dela med mig om mitt liv med denna sjukdom Diabetes.

Och i år firar jag och min DIABETES 40år ihop.

GRATTIS DIN JÄVEL!

Det är grymt bra jobbat ändå av oss två att vi levt så länge ihop, men du börjar ge mig stryk, rejält med stryk, du sopar på mig nästan varje dag, även på nätterna ska du spöa mig, ibland med så rejäla smällar din jävel och det är livshotande.

Men det är så för oss alla med Diabetes Typ 1.

Ja visst ja, nu undrar nog många vafaan skriver han om.

Diabetes är väl inte så farligt, det är val bara att ta insulin så går det bra.

Det är just det, den där okunskapen hos sååå många som skrämmer mig.

Varje dag, varje minut, varje sekund, varje andetag är ett avgörande på hur vi ska synka ihop, minsta lilla misstag av mig så ska du leva om och ge mig stryk och misshandla mig och det är så jävla jobbigt.

Och det blir värre och värre med åren.

Då man i yngre dagar inte hade de hjälpmedel som finns idag och inte skötte den så bra så kommer problemen, problemen kommer inte direkt utan de kommer efter ca 20-30år.

Det är hjärtat, ögon, njurar, tänder, nervskador mm mm mm mm.

Det blir jävligt psykiskt att inte kunna vila och och att kunna få tänka på något annat, men det går ju inte för då kommer det surt tillbaka och man får några slag och sparkar och kan ej parera.

Varje sekund varje minut av varje timme av varje vecka av varje månad, under alla år, finns den där i hela dit liv framåt, den där Typ 1-diabetesdiagnosen som du varken bad om eller förtjänade.

Och visst önskar du att du bara kunde skaka av dig den, att kunna tänka på något annat en stund, leva som vanligt.

MEN DEN ÄR ALLTID DÄR!

Har ni som jag stött på dom där som är just dom där som säger typ så här:

“Kan inte du sticka dig någon annanstans, vi försöker äta här”.

”Det ser ut som att du knarkar”.

eller

”Fy faan vad jag hatar att se blod”.

Alla tre är kommentarer som kan lämna djupa spår hos en typ 1-diabetiker.

Man kämpar inte bara med sjukdomen varje dag, vecka och år. Du måste även kämpa mot allmänheten och deras fördomar. Deras pikar och okunskap.

En funktion i våra kroppar är trasig, så den sköter vi istället manuellt. Ni får insulin automatiskt av era fullt fungerande bukspottkörtlar, men vi hanterar det med sprutor eller pumpar.

Vi räknar, omvandlar, tänker till, väger in, doserar, och utvärderar.

Vi är inte allergiska mot socker, vi har inte orsakat sjukdomen själva, och vi kan inte bli friska hur väl vi än sköter oss. Inte än.

I dagsläget finns inget botemedel för typ 1-diabetes, men de kämpar varje dag med hopp om att en dag kunna hitta det.

Alla med typ 1-diabetes är hjältar!!!

Hör ni! Vi hörs igen, jag kommer skriva en hel del nu, blir som en terapi för mig och det är otroligt kul när man får så bra respons.

Nej nu kan jag ej skriva mer för nu börjar den där jäveln leva om och slå mig lite lätt på armen och jag måste göra som den säger som vanligt.

Må så gott/ Jonas