Del:1 Utmattningssyndrom och återhämtning

Kroppen bara lade av. För andra gången. Första gången var 2019. Utmattningssyndrom kallas det, en verklighet som är så tung att den knappt går att bära.

Första gången var jag oförberedd, men jag fick hjälp. Stöd för att inte hamna där igen, verktyg för att hålla balansen. Det funkade ett tag. Men så småningom föll jag tillbaka i samma mönster: säga ja till allt, ta på mig för mycket. Det gick bra, ett tag. Tills kroppen började viska: ”Vad fan håller du på med?”

Jag ignorerade varningen, fnös åt symptomen och körde på. Tills kroppen skrek STOPP! Och det var för ungefär tre veckor sedan. Plötsligt orkade jag ingenting. Absolut ingenting.

Jag kunde inte sova, aptiten var borta, och jag hade inte ens styrkan att kliva ur sängen.

Ljud har alltid varit svåra, men nu är de outhärdliga. Jag blir arg, mest på mig själv. Panikattackerna i folkmassor är vidriga, som en ond cirkel jag inte kan bryta.

Glömskan är nästan värst. Jag tappar bort saker, glömmer var jag parkerat bilen, vad jag skulle göra. Till och med något så viktigt som insulin glömmer jag ibland att ta. Det är livsfarligt.

Att vara här, i denna mörka plats, är det vidrigaste jag någonsin upplevt. Vad som triggar igång det? Jag önskar jag visste. Nu handlar allt om att läka, och hur lång tid det tar är omöjligt att säga. Det får ta den tid det tar.

Det enda just nu som jag känner att jag blir lugn av är att skriva, så därför tänkte jag skriva under denna resa och vara otroligt ärlig i orden och texten helt ocensurerat.

Jag kommer skriva på kollasockret.com.

Just nu är jag fylld av ångest, oförmögen att slappna av. Känner mig värdelös. Jag är inte den starka personen mina barn, min fru, behöver. Jag klarar inte jobbet, inte vardagen. Min hjärna snurrar ständigt, oron för familjen och jobbet är överväldigande. Jag vet att jag sätter mina arbetskamrater i klistret när de får täcka upp för mig.

Att känna sig så här värdelös är skitdrygt. Men det kommer bli bättre men vägen dit är jobbig.

Men jag fortsätter skriva, för det är det enda som håller mig uppe just nu. Och kanske, genom orden, kan jag börja läka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Fortsättning följer…..

Dagens låt: