Del 3: Nu tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Min psykolog har gett mig en viktig uppgift: att låta min kropp läka. Det innebär att vila ordentligt, prioritera sömn och äta regelbundet. Träning är också en del av detta, då det gör mig gott. Och viktigast av allt – ingen stress. Stress är min största fiende just nu.

Efter många samtal med min terapeut tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Sedan barndomen har jag kämpat med att hålla fokus. Jag blir lätt distraherad, har svårt att organisera uppgifter och slutföra dem. Min förmåga att följa instruktioner har alltid varit begränsad.

Utöver detta har jag alltid varit rastlös. Jag har svårt att sitta still, behöver ständigt vara i rörelse eller sysselsatt. Jag pratar mycket och har svårt att koppla av. Mina beslut fattas ofta impulsivt utan att tänka på konsekvenserna, det har tyvärr hänt så många gånger och det har gjort mig och mina närmaste mycket illa ibland. Och dessa dumheter ligger forfarande kvar och gnager.

Jag avbryter ofta andra i konversationer. Jag kan även hoppa mellan olika ämnen eller ta upp något som nyligen diskuterats, och jag har svårt att vänta på min tur.

Dessa symptom har bara blivit värre med åren.

När jag berättade detta för min psykolog/terapeaut, frågade hon: ”Har du funderat på om du har ADHD?”

Innerst inne har jag nog alltid vetat, men nu står det klart för mig att detta kan vara roten till mina problem, som nu har blivit mer påtagliga än någonsin.

Nu ska jag genomgå en utredning. Jag vet inte om en diagnos kommer att förändra allt, men kanske kan någon medicinering underlätta min vardag.

Men först ska jag läka och komma tillbaka från denna utmattning.

Men det finns en annan faktor som jag tror har förvärrat min utmattning: min diabetes.

Om detta skriver jag mer nästa gång.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: