Del 5: Min Resa med Ångest, Stress och Diabetes Typ 1

Nu har jag varit hemma och sjukskriven i sex veckor på grund av utmattningssyndrom. Under denna tid har jag fått samtalsterapi och viss vägledning för att kunna återhämta mig. Trots detta känner jag mig fortfarande värdelös, som om jag inte är den starka människa och pappa jag vill vara. Att inte klara av jobbet gör att känslan av värdelöshet bara förstärks. När ska man sluta känna sig så?

Den inre stressen är oerhört påfrestande, och jag har svårt att koppla av. Jag fick i uppgift att ägna mig åt sådant som får mig att må bra, vilket för mig är fysisk aktivitet som träning, löpning, promenader och styrketräning. När jag rör på mig slappnar jag av, och mitt sinne blir lugnare.

Just lugnet i huvudet saknar jag enormt mycket, och jag vet inte hur jag ska finna det igen. Men enligt min psykolog kommer det tillbaka med tiden, så det gäller att ha tålamod och vänta.

Under denna period har jag också reflekterat över min barndom och insett att mitt mående troligtvis började påverkas redan då. De stunder jag kunde finna lugn var när jag lyssnade på musik, var ute i skogen med pappa, eller besökte vår sommarstuga i Trödje. En annan aktivitet som gav mig ro var att måla, så nu har jag bestämt mig för att börja med det igen för att hitta tillbaka till lugnet. Att skriva är också en fantastisk metod för att bearbeta känslor och mående.

Rastlösheten är en annan utmaning. Jag har svårt att sitta still och kan inte titta på TV utan att tankarna börjar vandra till tusen andra saker. Detta gör att jag ofta missar vad jag tittar på. Och är det en serie lär jag börja om från början. Dessutom har jag svårt att förstå vad andra menar, vilket är oerhört frustrerande. Ett exempel på detta var när min fru och jag skulle organisera en femkamp på midsommar. Hon hade flera idéer, men jag kunde inte få ihop dem, vilket slutade med att jag bröt ihop och grät. Det känns ibland som om hjärnan inte fungerar som den ska. Är jag dement?

Men femkampen blev ändå lyckad, och min fru gjorde ett fantastiskt jobb. Hon är bäst. Nu ska jag fokusera på att måla och träna regelbundet för att få tillbaka energin, men det får ta sin tid. Jag har också en sorg som jag inte har bearbetat och många andra saker i livet som jag bara sopat under mattan. Till slut orkar man inte längre, och det är då man måste stanna upp och bearbeta det.

I nästa blogg kommer jag att skriva mer om detta.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: