Del: 6 Sorgens Tyngd: En Livsresa

Sorgen som jag burit inom mig så länge har aldrig riktigt blivit bearbetad. Varför jag inte har gjort det vet jag egentligen inte. Kanske har jag bara inte velat konfrontera den.

Jag har istället sopat den under mattan och fortsatt med alla mina projekt och vardagsbestyr. Genom åren har jag försökt bedöva sorgen med olika aktiviteter och projekt – listan är lång.

När småbarnen kom blev de naturligt nog mitt fokus, och jag hade inte tid att ta hand om mig själv och mina känslor. Men sorgen började redan när jag var liten. Förlusterna har varit många: min morfar, moster, mamma, pappa, storebror, storasyster, kusiner, svärföräldrar och vänner mfl mfl.

2019 blev jag sjukskriven på grund av stress och annan påfrestning, och då kände jag sorgens närvaro starkt. Under mitt första möte med psykologen fick jag i uppgift att skriva ner vad jag behövde hjälp med. Det första jag skrev var att jag ville lära mig gråta. Jag hade inte gråtit sedan jag var liten och ramlade av cykeln eller bröt nyckelbenet. Inte ens på begravningarna har tårarna kommit. Varför? Det vet jag inte.

Psykologen sa då att hon skulle försöka hjälpa mig att gråta, och jag tänkte bara: ”Lycka till!”

Efter ungefär tio möten gjorde hon ett försök. Hon ledde mig genom en avslappningsövning där jag skulle föreställa mig att jag satt bekvämt i en fåtölj på en plats jag älskar. Där fick jag en ”påhälsning” av tre personer som har stått mig nära, oavsett om de fortfarande lever eller inte. De skulle säga något till mig, om mig, och vad de tyckte om mig.

Då bröt jag ut i gråt. Jag tror jag grät för alla de år jag inte kunnat gråta. Det var så befriande. Det var så fint när dessa tre personer pratade med mig, en otrolig känsla och upplevelse. Efter det har jag haft mycket lättare för att gråta.

Men sorgen är fortfarande där, och jag vet att den alltid kommer att finnas där. Den är som mest påtaglig vid högtider och andra viktiga tillfällen. En låt, en lukt, eller en plats kan väcka minnen och plötsligt kommer tårarna. Just nu känns allt extra starkt för mig. Alla mina sinnen är på helspänn.

När jag sopade all sorg under mattan resulterade det i många dåliga beslut, sådana jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag vet att ni kommer säga: ”Tänk inte på det som varit, tänk framåt.” Men vissa saker sitter fast i själen och kommer alltid att finnas kvar.

Just nu är det verkligen tufft. Jag känner mig svag, ogillar mig själv och är förbannad på mig själv. Tidigare när jag ville fly undan jobbiga känslor och tankar, gjorde jag det mentalt. Jag sökte snabbfixar som alkohol, droger, projekt och arbete. Och när ångesten kom, den var som helvetet självt, så löste jag det också med ännu mera snabbfix.

Detta är min resa med sorgen. Jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta, men jag tar ett steg i taget.

Fortsättning följer nästa vecka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: