Del 7: En Daglig Kamp och Vägen Framåt

Måendet idag varierar verkligen från dag till dag. Vissa dagar känns det lite bättre, medan andra dagar är en kamp att ta sig igenom. Det är långt ifrån att vara bra överhuvudtaget. Ibland kan jag sova en hel natt utan att vakna, men andra nätter är sömnen en omöjlighet. När jag inte får tillräckligt med sömn påverkas min energi negativt, vilket gör mig extremt ojämn i humöret. Jag blir grinig och frustrerad på mig själv.

Mitt minne är en annan stor utmaning; det är rent ut sagt katastrofalt. Jag måste skriva ner precis allt för att komma ihåg det. Stressen är förfärlig och min stresstolerans är obefintlig. Om jag har planerat in en aktivitet och något mer tillkommer samma dag, blir det för mycket för min hjärna. Den liksom ”stänger av” och går in i ett TILT-läge. Det är extremt frustrerande. Hur länge ska det behöva vara så här?

Jag har också blivit otroligt känslig och kan börja gråta för minsta lilla. När någon i min närhet mår dåligt, känner jag deras smärta så intensivt att jag själv mår fruktansvärt dåligt. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera dessa känslor.

Dessutom har jag utvecklat en svårighet med att hantera stora folksamlingar. Att vara omgiven av mycket folk får min ångest att skjuta i höjden och det blir svårt att tänka klart. Det känns som att jag drunknar i alla intryck och ljud.

En liten ljusglimt är att panikattackerna har minskat i frekvens. Det går längre tid mellan dem nu, vilket är en lättnad. Men när de väl kommer, är det fortfarande lika jobbigt och skrämmande.

Att leva med både utmattningssyndrom och diabetes är en stor utmaning.

Min diabetes har försämrats eftersom utmattningen har påverkat min sömnkvalitet negativt, vilket har ökat min inre stress och påverkat mitt minne. Jag har svårt att hålla mina blodsockernivåer under kontroll, eftersom jag kämpar för att må bra samtidigt som jag måste hantera min diabetes.

Diabetes kräver uppmärksamhet dygnet runt – varje timme, varje minut, varje sekund. Just nu känns det otroligt jobbigt och jag önskar att jag kunde skicka bort min diabetes på kollo tills jag mår bättre.

Varje felsteg just nu gör att jag får det otroligt jobbigt att sköta min sjukdom.

En fråga: Varför är det så enkelt för läkare att, utan att blinka, alltid skriva ut lyckopiller utan att ens kolla patientens journal eller sjukdomshistoria? När jag sitter och säger att jag helst av allt skulle vilja ta snabbfix för att må bra, men inte kommer att göra det, så vips får man recept på lyckopiller.

JAG VILL INTE HA SNABBFIX!!!!!

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: