Del 8: Att ta itu med ångestens mörka sidor

Mitt mående var på väg mot det bättre, men plötsligt drabbades jag av ett bakslag som just nu gör att jag mår riktigt, riktigt dåligt.

När man har vandrat över brinnande kol, bett till alla gudar, och sett fram emot något med samma intensitet som andra, och det äntligen blir verklighet – den glädjen som överväldigar en, den tunga stenen som lyfts från bröstet. Man känner en sällsynt lycka, allt känns fantastiskt. Men sedan, plötsligt, rasar allt samman igen.

Den känslan som kom nu är otroligt jobbig. Jag vet att jag är extra känslig just nu, och detta slog mig hårt, lämnade mig tom och oerhört ledsen. Det känns som om jag tar ett steg framåt, bara för att tvingas ta sju steg tillbaka.

Man blir nedslagen gång på gång, och när jag reser mig upp, kommer ett nytt slag, lika oförutsägbart och brutalt fega som sparkarna och slagen som kom bakifrån från dom fega jävlarna i sätraligan på 80-talet, något som sitter inristat i märgen livet ut. Precis så känns det nu.

Jag känner mig ofta rädd och orolig. Det känns som om jag befinner mig i ett mörker utan något ljus i sikte. Ingenting känns roligt längre och jag vill bara isolera mig från omvärlden.

Jag visste att en sådan fas skulle komma, precis som läkarna hade förvarnat mig om. De sa att återhämtningen skulle ha sina upp- och nedgångar. Jag tänkte att det skulle bli hanterbart, men nu när jag är mitt i det känns det oerhört jobbigt. Jag gråter för minsta lilla och blir arg för saker som egentligen inte borde spela någon roll. Jag känner inte igen mig alls och ibland blir jag jätterädd.

Jag mår otroligt dåligt när jag ser andra nära lida, och just nu är det precis så, och jag står där, maktlös och oförmögen att hjälpa. Det får mig att känna mig fullständigt värdelös då jag mår dåligt själv.

Faan jag längtar efter att må bra igen.

Det är också väldigt jobbigt att inte kunna vara bland folk eller hantera mycket ljud. Det känns som om jag alltid misslyckas med allt jag försöker göra, och det gör att jag mår ännu sämre. Jag kämpar för att hitta något som kan få mig på bättre tankar, något som kan ge mig lite hopp. Jag hoppas verkligen att det kommer snart.

Vara för mig själv, målning, musik och skrivande är just nu det som gör mig lugn.

Det värsta är att jag provade att ta en snabbfix för någon helg sedan. Jag drack alkohol, inte i stora mängder men jag tog några öl och lite annat. Måendet var på topp. Dagen efter var kaos, ångesten var outhärdlig. Med alkoholen förstärks allt, och då menar jag allt, därtill ångesten, ångesten man inte vill ha. Helst av allt vill jag ta en liten röka, bara en liten gås, en liten en, men det är absolut förbjudet och jag lovar att det kommer ej hända. Men den känslan saknas just nu.

Fortsättning följer om de lockande snabbfixen.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: