Del9: Alkohol och Diabetes: En Livsfarlig Kombination

Det här inlägget handlar om alkohol och dess djupa inverkan på mitt liv. Just nu kämpar jag med utmattningssyndrom, och tankarna vandrar ofta tillbaka till barndomen och uppväxten. Jag har ännu inte helt accepterat min diagnos, och ibland undrar jag om jag lider av något annat. Min läkare och psykolog har förklarat att utmattningssyndrom ofta leder till depression, och det har jag verkligen märkt av.

När jag ser tillbaka på mitt liv från unga år till idag som jag gör nu när hjärnan är på högvarv, inser jag hur alkoholen har påverkat mig negativt. I detta inlägg vill jag dela med mig av hur alkoholen smög sig in i mitt liv och de skadliga konsekvenser den har haft. För en diabetiker som mig är alkoholen särskilt farlig. Den har komplicerat min sjukdom och gjort min vardag svårare att hantera. Detta är en varning till alla om hur skadligt alkohol kan vara, och en särskild uppmaning till diabetiker att vara extra försiktiga.

När jag var i unga tonåren och först upptäckte alkoholen, träffades vi för att lyssna på hårdrock. Ibland hemma hos någon, ibland på en parkbänk med en bandspelare. Oftast fanns det öl med i bilden. Allt kändes så underbart, och livet lekte. Varje fredag och lördag, varje helg, upprepade vi ritualen. Det fortsatte efter grundskolan, genom de sena tonåren och in i min tid som turnerande musiker. Snart var det inte bara på helgerna, utan alkoholen blev en ständig följeslagare. Hur mådde min diabetes? Inte en aning. Troligtvis åt helvete.

Under sena tonåren blev det ofta alkohol varje dag. Då bodde jag själv, blev arbetslös och träffade kompisar som jag hade jättetrevligt med, och en av trevligheterna var just alkoholen, och ibland blev det så mycket alkohol att jag kunde sova en hel dag utan att äta och glömma att ta insulin. Jag har bara haft en jävla tur att jag vaknat och inte dött i sömnen. Jag kommer ihåg att jag ringde hem till mamma och pappa, och de bad mig komma hem. Jag gick dit och fick vara lilla Jonas igen och fick mammas mat och må bra. Världens bästa mamma och pappa, gud vad jag saknar er.

Det hände grejer på grund av min diabetes och allt festande. Jag fick känningar bland kompisarna, i turnébussen och gjorde mycket tok som jag inte visste att jag gjorde. Ni som var med, ni vet.

Med tiden började kroppen ta stryk. Jag mådde allt sämre, min diabetes blev värre och jag gick upp mycket i vikt. Min kropp blev plufsig av alkoholen, jag fick ölmage och hälsan dalade. Till slut konfronterade mina läkare mig. Mina diabetesvärden var kritiskt dåliga och jag behövde laserbehandling för ögonen. De varnade mig: om jag inte förändrade min livsstil skulle det gå illa.

Det blev min väckarklocka. Jag slutade dricka, började träna och äta rätt. På ett år gick jag ner 20 kg, och mina diabetesvärden förbättrades avsevärt. Jag fortsatte på den vägen, även om alkoholen ibland lockade, särskilt under sommarens frestelser. Men jag höll mig till träning och rätt kost. Min diabetes är nu under kontroll när jag följer detta livsmönster.

Trots att jag mår dåligt försöker jag delta i sociala aktiviteter för att göra andra glada, men jag är egentligen inte där mentalt. Jag skrattar och ler, men det är inte äkta. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att jag försökte spela en roll.

Men varför faller jag tillbaka i frestelsen av alkohol? Nu, när jag mår dåligt, söker jag den snabba lindringen för att få hjärnan att vila. Men även om hjärnan får vila, tvingas min kropp – särskilt min diabetes – att jobba dubbelt så hårt. Inte undra på att diabetesen jävlas med mig nu. Jag känner mig som en idiot, och min sjukdom gör det klart att den är förbannad på mig.

Idag ser jag så många som är där jag var då, och de inser inte ens att de är fast. Eller så vill de inte erkänna det. Dessa kallar jag för helgalkoholister. Det börjar ofta oskyldigt: en drink efter en stressig vecka, en öl till matchen på onsdagen, en whisky till hockeyn på fredagen eller ett glas vin till grillningen på lördagen. Men snart blir det mer. En flaska, två flaskor. Glaset hinner knappt bli tomt innan det ska fyllas på igen. Och innan man vet ordet av har det blivit en vana, en ond cirkel som är svår att bryta. Känner du igen dig?

Alkohol har länge setts som en enkel väg till avkoppling och tillfällig glädje. Men för oss med både Diabetes Typ 1 och Typ 2 är det en farlig fälla som kan leda till livshotande konsekvenser och även döden. För en stund känns allt problemfritt och lösningarna på våra problem verkar plötsligt så självklara. Efter några glas börjar man prata om sina problem och tankar. Men när alkoholen har ett grepp om en, är man inte sig själv, och samtalet kan gå fruktansvärt fel. Man börjar vrida på saker, förvränga tankarna, och plötsligt fastnar man vid detaljer som inte ens är kärnan av problemet. Det blir en kaotisk röra som bara leder till mer förvirring och onödig osämja. Sanningen är att sådana samtal hör hemma i nyktert tillstånd. Om man inte kan prata då, är det ett tecken på att det finns djupare problem att ta itu med.

Men verkligheten slår hårt tillbaka nästa morgon. Problemen är kvar, ofta större och mer överväldigande, särskilt när ångesten gör sig påmind. Var de få timmarna av lättnad verkligen värda det? För mig är svaret ett rungande NEJ. Men ändå har jag fallit för den falska lättnaden gång på gång och druckit för många glas.

Att bryta sig loss från alkoholens grepp kräver mod. Det kräver att man erkänner sitt problem, både för sig själv och för andra. Det kräver också en vilja att hitta andra vägar att hantera livet. För mig blev det träning, hälsosam kost och kreativa uttryck som skrivande och måleri. Det är inte lätt, men det är nödvändigt. Jag hoppas att min berättelse kan vara en väckarklocka för någon där ute. Det är så lätt att hamna i alkoholens klor, men så svårt att ta sig ur. Men det går. Det måste gå. För livet är värt att leva, nyktert och fullt ut.

I oktober 2023 bestämde jag mig för att sluta dricka. Jag höll mig nykter i åtta månader och mådde fantastiskt bra. Träningen gav resultat och min viktnedgång blev framgångsrik, och jag nådde mål jag aldrig trodde var möjliga. Men för några helger sedan föll jag återigen för frestelsen av ett snabbfix. Resultatet var katastrofalt. Min diabetes kom ur balans, och jag tog för mycket insulin för att kompensera för alkoholen och de snabba kolhydraterna, vilket ledde till en farlig hypoglykemi. Tack och lov var min fru där för att hjälpa mig. Utan henne vet jag inte vad som kunde ha hänt. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att inse att jag aldrig mer kan dricka alkohol.

Trots min beslutsamhet att hålla mig nykter föll jag igen under en resa. Det började med en drink och några öl för att känna mig social och avslappnad, men slutade i en mardröm. På dag tre vaknade jag med feber och illamående, spydde hela dagen och hade feberfrossa. Resan hem var den värsta jag någonsin upplevt.

Att må dåligt efter att ha druckit alkohol är mer än bara obehagligt – det är livsfarligt, särskilt om du har typ 1-diabetes. Alkohol kan påverka blodsockernivåerna på ett sätt som är oförutsägbart och kan leda till allvarliga komplikationer. När du lever med typ 1-diabetes innebär en kraftig blodsockersänkning inte bara illamående och yrsel, utan det kan snabbt eskalera till medvetslöshet och i värsta fall död. Varje gång du dricker alkohol, spelar du ett farligt spel med din hälsa. Det handlar inte bara om att må dåligt – det handlar om ditt liv.

Efter mina skrämmande erfarenheter har jag beslutat att ALDRIG mer dricka alkohol. Det är en nödvändighet för att kunna hantera både min diabetes och mitt utmattningssyndrom. Jag hoppas att mina vänner och alla som läser detta förstår varför. Om inte, kanske det är ni som behöver hjälp med era alkoholvanor.

Just nu fokuserar jag på att återhämta mig från utmattningssyndromet och acceptera att jag har det, för dit har jag inte kommit än. Träning och hälsosam kost är min räddning. Att träna gör mig starkare och lyckligare, och jag känner att jag är på rätt väg. Kanske blir det en bok eller en utställning av mitt målande och skrivande.

Jag ser tillbaka på min resa och inser hur mycket jag har gått igenom och hur långt jag har kommit. Det är viktigt att påminna sig själv om de framsteg man gör, även om de känns små i stunden. Jag försöker vara snäll mot mig själv och förstå att förändring tar tid och att återfall är en del av processen. Det viktiga är att resa sig igen och fortsätta framåt.

Alkoholens lockelse kommer alltid att finnas där, men jag måste vara stark och stå emot. Jag vet att jag kan göra det, och jag vet att jag har stöd från människor runt omkring mig. Jag hoppas att min berättelse kan vara en varning och en inspiration för andra. Livet är för kort för att slösas bort på alkoholens bedrägliga löften. Vi förtjänar alla att leva ett liv fullt ut, nyktra och fria från de bojor som alkoholen sätter på oss.

Om du känner igen dig i min berättelse, tveka inte att söka hjälp. Det finns stöd att få, och det går att bryta sig loss från alkoholens grepp. Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för oss själva och våra nära och kära. Livet är värt att leva, och vi är värda att må bra.

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: