Del: 13 Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk

Det är svårt att beskriva hur det är att leva med utmattningssyndrom, eftersom det är en osynlig sjukdom. Till skillnad från andra sjukdomar där symptomen syns utåt, som när man har en gipsad arm eller sitter i rullstol, märks det inte på utsidan att man lider av utmattningssyndrom. Trots att man kanske ser ut att må bra, är verkligheten en helt annan inombords. Men jag ska försöka beskriva hur det är.

För närvarande är ljud en av mina värsta fiender. Varje ljud, oavsett om det är en bil utanför fönstret eller en försiktig knackning på dörren, känns som om det tränger rakt in i min hjärna och förvärrar allt. Det är som att hjärnan inte längre har några filter, och det blir för mycket, alldeles för snabbt. Och sedan har vi glömskan, som sveper över mig som ett moln och gör att jag ständigt tappar bort tankar och minnen. När jag inte ens kan lita på mitt eget minne, får det mig att känna mig otillräcklig, som om jag förlorat greppet om vem jag är. Det är en daglig kamp med känslan av värdelöshet, som långsamt tär på ens självkänsla.

Men det som verkligen tar på krafterna är den inre stressen – den där konstanta närvaron av en gnagande oro, ett tryck över bröstet som aldrig riktigt försvinner. Det är som att vara i ett tillstånd av beredskap, dygnet runt, även om inget direkt hot finns.

Det är också märkligt hur nära skratt och gråt ligger varandra nuförtiden. Ibland kan jag skratta åt något, bara för att sekunden senare brista ut i gråt utan någon egentlig anledning. Känslorna är så otroligt intensiva och oförutsägbara, vilket gör att varje dag blir en känslomässig berg- och dalbana.

Det är viktigt att förstå att detta inte är något jag valt. Jag har inte valt att bli sjuk eller att känna mig så här. Men jag försöker hantera det, en dag i taget, även om det ibland känns som en oändlig kamp.

Och så finns det den ironiska stressen som kommer från att vara sjukskriven. Det är nästan som att själva sjukskrivningen blir ytterligare en börda. Det finns en ständig inre press att ”bli bättre” snabbt, att göra framsteg – men oavsett hur mycket jag anstränger mig, går det inte att påskynda läkeprocessen. Det är som att stå vid sidan av sitt eget liv, frustrerad över att inte kunna påverka det.

Samtidigt tillkommer den yttre stressen från alla de olika instanserna man måste ha att göra med. Det handlar om Försäkringskassan, arbetsgivaren, sjukvården, psykologer, kuratorer… Listan tar aldrig slut. Man förväntas hålla koll på allt, boka och hålla möten, när man knappt orkar ta sig igenom dagen. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, så mycket energi kräver det.

För mig kom dock en oväntad räddning när jag blev erbjuden hjälp av en rehabkoordinator – något jag inte ens visste fanns. Rehabkoordinatorn hjälpte mig att navigera genom kaoset, att identifiera vad jag behövde och att få stöd genom att samordna med både arbetsgivare, vården och andra myndigheter. Det gjorde en enorm skillnad, och jag skulle verkligen rekommendera att kolla om du har tillgång till samma typ av stöd.

Jag känner starkt för dem som inte har råd att vara sjukskrivna. Utan en extra sjukförsäkring eller ett stabilt kollektivavtal på din arbetsplats kan det bli en mardröm att klara sig ekonomiskt under sjukskrivningen. Mitt råd till alla är att undersöka om du har någon försäkring som täcker sådana situationer, och om din arbetsplats har ett kollektivavtal som kan ge extra stöd. Annars kan det bli mycket svårare än vad det redan är.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: