Del:14 Resan Mot Återhämtning: En Reflektion över Utmattning och Vägen Framåt

Jag går just nu igenom en period där tankarna på framtiden tar upp mycket plats. Jag funderar över hur livet kommer att bli framöver. Kommer jag att kunna hitta tillbaka till den glada Jonas jag en gång var? Kommer jag att orka arbeta heltid igen? Ska mitt minne återvända, och kommer jag att klara av att vara bland människor utan att känna mig överväldigad? Och kanske den största frågan av alla – kommer jag någonsin att bli helt återställd från utmattningssyndromet?

Det är många frågor som snurrar i mitt huvud just nu.

Varje dag känns som en kamp, och varje tanke är fylld av frågor om framtiden. Rädsla har blivit en ständig följeslagare, en osynlig skugga som inte släpper taget. Hur kan jag hantera stress och omgivande ljud när allt känns övermäktigt? Kommer mitt minne någonsin att bli som förut, eller kommer glömskan att vara en del av mig för alltid? Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli hel igen. Dessa frågor maler ständigt i mitt huvud, och ibland känns det som om de kväver mig.

Jag vet att vägen tillbaka från utmattningssyndrom är lång och slingrig, men jag vet inte om jag någonsin kommer att nå fram till målet. Vad innebär det ens att vara ”helt återställd”? Är det möjligt att återvända till den jag var, eller är jag för alltid förändrad? Det är en tanke som både skrämmer mig och tvingar mig att reflektera över vad som verkligen är viktigt. Kanske handlar det om att hitta en ny balans och ändra min uppfattning av vad det innebär att vara hel. Men hur gör man det? Hur lär man sig leva med de förändringar som utmattningen fört med sig?

En sak är säker – jag vill aldrig hamna här igen. Men hur förhindrar jag att det händer? Jag förstår nu vikten av att lära känna mina egna gränser och att lyssna på de varningssignaler min kropp sänder ut. Sömn, återhämtning och balans mellan arbete och fritid är avgörande, men kan jag verkligen få dem att fungera i praktiken?

Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också kan leva fullt ut, känns som en utmaning som ibland är överväldigande.

Oron är ständigt närvarande, en gnagande känsla i maggropen som gör det svårt att andas fritt. Jag vet att den är en del av processen, men ibland tar den över, och det känns som om jag håller på att drunkna. Jag letar efter sätt att få kontroll, att inte låta oron styra mitt liv, men det är lättare sagt än gjort.

Tanken på att gå tillbaka till en vardag där jag förväntas prestera på 100% är mer än jag orkar med just nu. Men jag vet att jag måste försöka, att jag måste hitta en väg framåt. Jag kommer börja försiktigt, steg för steg, och jag inser att jag kanske behöver stöd och förståelse från min omgivning mer än någonsin tidigare. Samtidigt måste jag acceptera att jag kanske inte kan jobba 100% som tidigare.

Mitt i allt detta inser jag att jag har tappat bort vad som gör mig glad. Vad är det som ger mig mening? Vad brinner jag för? Jag försöker återupptäcka glädjen i det lilla, att finna lycka i saker jag en gång älskade, eller kanske i nya passioner som jag ännu inte upptäckt. Den här resan handlar inte bara om att läka, utan också om att återfinna mig själv.

Tålamod är ett ord jag får höra hela tiden, och jag måste lära mig att omfamna det. Att acceptera att denna resa är min egen, att den kommer att ta tid, och att jag inte kan forcera fram ett tillfrisknande. Varje dag är en ny utmaning, men också en möjlighet att komma ett steg närmare det liv jag vill leva.

Jag skriver om min resa, för att påminna mig själv om vad jag har gått igenom, och för att kanske ge tröst till någon annan som kämpar med samma frågor. Att våga dela med mig av min historia är ett sätt att ge mitt lidande mening, och kanske, bara kanske, kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: