Del:16 Att leva med utmattningssyndrom innebär en ständig oro för framtiden.

Tankarna kretsar kring frågor som: ”Hur ska det bli? Kommer jag att orka med vardagen, jobbet och allt annat som kräver min uppmärksamhet?” Just nu känner jag en stark vilja att börja arbeta igen, men både min läkare och terapeut påminner mig om att jag inte är redo ännu. Risken för bakslag är stor, och om jag skyndar mig tillbaka för tidigt kan jag hamna på ruta noll. I värsta fall kan stressen leda till allvarliga hälsoproblem, som en hjärnblödning – ett scenario jag absolut vill undvika. Så, trots min otålighet, väljer jag att lyssna på dem som vet bäst.

Samtidigt börjar jag äntligen känna att saker och ting rör sig i rätt riktning. Jag har återfått lusten att göra saker, vilket känns som ett positivt tecken. Jag har följt mina rutiner, vilka är så viktiga – jag äter på fasta tider, går dagliga promenader och ägnar tid åt aktiviteter som jag verkligen tycker om. Musik, skriva, läsa och ibland lite målning har blivit mina sätt att återknyta till mig själv och känna mig närvarande.

Det allra svåraste just nu är mitt minne, särskilt närminnet. Frustrationen är så stor att jag nästan gråter varje dag. Det är som om jag inte känner igen mig själv längre, och jag undrar ofta hur jag någonsin ska kunna återvända till den jag var förut.

Just nu upplever jag en överkänslighet för ljud som är svår att beskriva. Ljud som för andra kanske är obetydliga, som en fläkt som snurrar eller en grästrimmer långt borta, någon som borstar tänderna känns för mig outhärdliga. Det är som om min hjärna förstorar varje liten ljudsignal tills det blir överväldigande. Till och med andras andning kan bli påfrestande.

Sömnen är fortfarande lite svajig. Vissa nätter sover jag djupt och oavbrutet, men andra nätter ligger jag vaken trots att kroppen är helt utmattad. Det känns som om min hjärna aldrig riktigt kan koppla av, även när jag är fysiskt slutkörd.

Det som gör det ännu mer smärtsamt är att detta mående inte syns utåt. Omgivningen ser den gamla Jonas, men det är bara ett skal – den riktiga Jonas är fortfarande inte där inne, och jag vet inte när han kommer tillbaka. Tänk om det fanns ett datum jag kunde sätta på min kalender: ”Den 8:e är Jonas frisk igen.” Men så enkelt är det tyvärr inte.

Jag är också mycket känslig just nu, och tårarna kommer lätt. Jag gråter nästan dagligen, oavsett om det är på grund av min egen situation, en låt på radion eller något jag ser på tv. Känslorna ligger nära ytan, och det kan vara svårt att hantera. Skammen över att jag inte kan prestera som jag brukade är ständigt närvarande. Minsta lilla avvikelse från planen kan kännas överväldigande.

En konstig sak är att jag, som alltid älskat att se på film och serier, knappt klarar av det längre. Jag tappar snabbt fokus och börjar pilla med mobilen eller något annat, vilket gör att jag ofta måste börja om från början igen.

Det är särskilt viktigt just nu att jag följer min vårdplan och inte pressar mig själv för mycket, eftersom jag fortfarande befinner mig i ett känsligt skede av min återhämtning. Jag arbetar aktivt på en återhämtningsplan och ser fram emot att börja dela den med er nästa vecka.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: