Del18: Oron och minnesproblemen som aldrig släpper: en vecka med extrem stress och överkänslighet

Den där inre oron, den som aldrig tycks lämna mig ifred. Det känns som om den har flyttat in permanent och sprider sin kvävande närvaro över allt jag försöker göra. Jag är orolig för allt – små saker, stora saker, saker som jag inte ens borde tänka på. Men det är som om hjärnan har fastnat i ett konstant larmläge. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte lyssna ordentligt. Jag kan inte ta in vad som händer omkring mig. Och att försöka tänka klart? Nästan omöjligt.

Den här stressen, den är inte bara psykisk. Det känns fysiskt. Jag bär den som en tung mantel, och ibland vill jag bara skrika, för det är så otroligt påfrestande.

Förra veckan fick jag chansen att gå på en förhandsvisning av en film – *The Apprentice*, om Donald Trump. Men ärligt talat, det var bland de mest stressiga upplevelserna jag haft på länge. Filmen? Jag minns knappt handlingen. Det som fastnade i mitt huvud var allt annat.

Jag hörde varenda liten detalj i salongen. Varenda person som sörplade på sin dricka, tuggade på popcorn eller grävde i sina godispåsar. Det var som om alla i salongen hade egna mikrofoner och jag satt med högtalarna inkopplade direkt i mina öron. Jag kunde inte stänga ute ljuden, och det blev en sån enorm påfrestning. Det var som att ljuden blev till en fysisk smärta.

Så här har jag aldrig upplevt det förut, och det är skrämmande. Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre, eller om detta är min nya verklighet.

Och så var det det där med minnet… just nu känns det helt borta. Jag vet att jag tjatar om det, men det är en så otroligt frustrerande del av min vardag just nu. Det är som om min hjärna hela tiden stänger av och glömmer det mest grundläggande. Jag måste skriva ner allt – varje liten uppgift, varje tanke, annars är det borta för alltid.

Till och med när jag pratar med någon, mitt i en mening, kan jag plötsligt tappa bort vad jag ska säga. Orden försvinner, som om de aldrig funnits där till att börja med. Och om jag försöker återberätta något som hänt – då blir det ännu svårare. Jag vet vad jag vill säga, men kan inte för mitt liv komma på vem det handlar om eller vad det var jag ville förmedla. Det känns som om min hjärna har satt sig på paus, och jag förstår inte vad som händer.

Jag märker också att jag mitt i en uppgift plötsligt börjar tänka på något helt annat och glömmer bort vad jag håller på med. Det är som att min hjärna inte längre följer några linjer – den hoppar från punkt till punkt utan att jag hinner med. Vad fasen händer?

Jag vet att det är viktigt att ge mig själv tid och utrymme för att återhämta mig, men just nu känns det som att jag är fast i en evig loop av stress och överkänslighet. 

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: