Del:20 Mitt Liv i Boxningsringen: En Kamp mot Utmattningssyndromet

 

Att förstå min resa genom utmattningssyndrom

Jag har funderat länge på hur jag ska beskriva det här för er alla. Hur förklarar man något så djupt, så överväldigande, som när ens egen kropp och själ sviker en? Hur sätter man ord på känslan av att tappa kontrollen, att kastas in i en storm som man inte kan styra? Det är som att stå mitt i ringen och få en oväntad käftsmäll. En smäll så hård att jag föll till marken. Och jag har inte rest mig än.

Jag är fortfarande där – på knä, med handen krampaktigt runt det nedersta repet. Jag försöker samla styrkan för att resa mig, men varje gång jag försöker, känns det som om kroppen inte lyder. Det är som att alla krafter har sugits ur mig. Jag vill upp, men repet är allt jag har att hålla fast vid just nu. Så jag klamrar mig fast, med hopp om att en dag kunna stå stadigt igen.

Det var först när jag började med KBT (kognitiv beteendeterapi) som jag började förstå vad som faktiskt hände. När jag ser tillbaka på det nu känns det så tydligt, men mitt i stormen kunde jag inte se. Jag visste inte hur all stress, alla krav, alla känslor hade byggts upp som ett tryckkokare inom mig. Jag visste bara att något till slut gick sönder.

Och varför hände detta mig?

Den frågan gnager i mig. Hur kunde jag hamna här? Varför orkade jag inte längre? Jag har fortfarande inte alla svar, men jag har börjat inse att det var en kombination av allt som pågått i mitt liv.

Tänk dig att du varje dag lever med diabetes som jag nu levt med i över 40år – en ständig påminnelse, varje minut, dynet runt och det blir så i hela ditt liv, det finns inget botemedel. Kroppen måste övervakas och hanteras som en maskin, men utan någon vila. Sedan läggs det på stress, en stress som aldrig riktigt försvinner, bara blir starkare. Sorgen över de jag har förlorat, oron för framtiden. ADHD:n som har gjort sig påmind och bråkar gör det svårare att få ordning på tankarna. Ångesten som smyger sig på, ofta när jag minst anar det. Depressionen som försöker dra ner mig i djupet.

Och sen är det mina närstående. Att se dem kämpa, se deras smärta, när det ibland verkar som om de mår sämre än jag själv. Det blev ohållbart. Min kropp och mitt sinne klarade inte mer, och till slut rasade allt. Därför är jag nu här, i boxningsringen, och försöker resa mig igen.

KBT som mitt självförsvar

Tack vare KBT har jag börjat inse att det inte handlar om att undvika alla smällar. Livet är en kamp ibland, och slagen kommer oavsett. Men det jag lär mig nu är att parera dem. Istället för att bli knockad ska jag kunna stå emot, blockera slagen, och slå tillbaka hårt när det behövs. Varje session i terapin känns som en slags självförsvarslektion, där jag får nya verktyg att hantera stressen med. Målet? Att slå ut motståndaren – att vinna mot utmattningen och återta kontrollen över mitt liv.

Jag funderar också mycket på hur det är för min fru.

Mitt hjärta värker när jag tänker på henne. Hur orkar hon leva med någon som sitter fast i utmattningens klor? Hur känns det för henne att varje dag se mig kämpa, se mig falla? Jag försöker skydda henne så gott jag kan. Jag vill inte belasta henne med allt jag känner, allt jag går igenom. Istället pratar jag med min KBT-terapeut, så att hon ska slippa bära min börda. Men ändå ser hon mig. Hon ser när jag är ledsen, när jag kollapsar efter ännu en dag av kamp. Hur är det för henne att se allt det? Hur känns det att stå bredvid någon som långsamt försöker ta sig upp, men som fortfarande är fast där på knä?

Nästa inlägg ska min fru få skriva. Hon ska få berätta hur det är för henne. För mitt i allt detta finns det två berättelser – min och hennes. Och båda förtjänar att höras.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Fortsättning följer

Dagens låt: