Del:21 När sjukdom ger stillhet: En oväntad paus från stressen

Covid slog till, och det med full kraft. Jag hade inte alls förväntat mig att pandemin fortfarande skulle vara något att oroa sig för, men där hade jag verkligen fel. Förra veckan kom den som en blixt från klar himmel – 40 graders feber, slemhosta som rev i bröstet, och en huvudvärk som inte går att beskriva med ord. Och som om det inte vore nog, så fick övriga familjen också sin beskärda del av viruset, tack vare mig. Riktigt surt, ja.

På grund av det här kommer min frus inlägg, där hon skulle dela sin sida av hur det är att leva med mig under min utmattning, att dröja. Hon måste få återhämta sig innan hon kan skriva. Men jag vet att det inlägget kommer att vara värt väntan.

Mitt i all sjukdom kom något överraskande, nästan märkligt. När jag låg där i sängen, svag och utmattad med febern, kände jag ett lugn jag inte upplevt på väldigt länge. Det var som om allt bara stannade upp. Inget stressade mig. Ingen oro naglade fast tankarna. Bara tystnad och en märklig känsla av frid. Det var en tung känsla i kroppen, men det kändes bra – som om kroppen äntligen fick en paus.

Och kanske är det precis vad jag behövde. Den där tystnaden, även om den kom mitt i en feberfrossa, var något jag inte hade känt på flera år. Sedan jag började kämpa med utmattningssyndrom har jag alltid haft en inre stress som aldrig riktigt släpper. Det känns som om kroppen konstant är på högvarv, redo att hantera nästa kris eller nästa krav. Men när jag låg där i feberkoma, kunde jag inte göra något annat än att bara vara. Och det var förvånansvärt skönt.

Det är en konstig sak att säga, men i sjukdomens kaos fann jag ett slags ro. Det påminde mig om hur mycket jag behöver stillhet, hur viktigt det är att lyssna på min kropp, särskilt nu när jag jobbar på att återhämta mig från utmattningen. Det är lätt att glömma att pauser är en del av helandet, även när livet känns kaotiskt. Och även om det krävs något så extremt som covid för att stoppa mig, så är den där påminnelsen något jag verkligen tar med mig.

Det får mig att fundera på hur vi hanterar sjukdom och stress i dagens samhälle. Har ni tänkt på det? När man går hem från jobbet för att man är sjuk, så känner man sig otroligt stressad. Man är redan stressad och så blir man sjuk – och vad händer då? Jo, ännu mer stress. Hur ska det gå med jobbet nu när du är hemma? I dagens samhälle förväntas vi vara uppkopplade dygnet runt, även när vi är sjuka. Jobbmail, sms, notiser – varför gör vi så här mot oss själva? Vem har bestämt att det måste vara så?

Vi pressar oss själva att bli friska så snabbt som möjligt, skyndar på återhämtningen för att komma tillbaka till jobbet, som om vi vore maskiner. Men vad händer med kroppen då? Blir du verkligen friskare? Eller blir du bara tröttare?

Det här är något jag själv fått reflektera över under min tid med utmattningssyndrom. Kroppen behöver tid att läka, oavsett om det är från en förkylning eller från långvarig stress. Och den tiden måste vi tillåta oss att ta, utan att känna skuld eller stress över det. För utan riktig återhämtning kommer vi aldrig tillbaka starkare – vi bara fortsätter brinna ut.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: