Del:22 Ur mörkret med vännernas, terapeutens och musikens stöd.

Att ha vänner betyder allt, särskilt när man hamnat där jag har varit. När livet faller samman, då är det viktigt att våga ta tag i de händer som sträcks ut. I början ser man dem inte, inte ens när de är precis framför en, för man är fast i sin egen bubbla. Det är som Thåström sjunger i Centralmassivet: man går in i en trång korridor och vill aldrig därifrån. Jag var där, så fast i mörkret att jag inte såg någon väg ut.

Men vännerna finns där, de som verkligen bryr sig och sträcker ut sina händer. De som inte nöjer sig med att bara fråga hur man mår på ytan, utan de som orkar lyssna när du inte ens orkar prata. Utan dem hade jag inte klarat mig. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns.

Jag har varit i den där trånga korridoren sedan maj, då allt rasade samman. Jag blev så trött att jag stängde av allt. Jag försökte bara överleva, en dag i taget. Aptiten försvann, och min diabetes blev ostadig. Jag orkade knappt ta mig ut genom dörren, och mitt blodsocker sjönk ofta farligt lågt. Det var en kamp, och jag var så otroligt trött på allt.

Men hjälpen jag fått förändrade allt. Jag minns första träffen med min KBT-terapeut som om det var igår. När jag satte mig ner i stolen och försökte förklara hur jag mådde, var det som om allt bara brast. Jag hade burit på så mycket smärta och frustration, och alla ord jag försökte säga fastnade i halsen. Tårarna började rinna, och jag kunde inte stoppa dem. I 30 minuter satt jag där och grät, totalt utmattad och tom. Det var som om alla de känslor jag hade försökt hålla undan under så lång tid äntligen fick komma fram.

Min terapeut satt där tålmodigt, utan att döma, och lät mig få det utrymmet jag behövde. När jag samlade mig sa hon något som jag aldrig kommer att glömma: “Det är okej att känna så här. Ibland behöver vi släppa taget om allt vi burit på för att kunna börja läka. Du är här nu, och det är ett första steg mot att hitta tillbaka till dig själv.”

De orden gav mig en gnista av hopp. För första gången på länge kände jag att jag inte behövde klara allt ensam.

Efter några dagar började jag skriva. Jag skrev och skrev, och det var som om något inom mig sakta började läka. Jag insåg också att det fanns så lite där ute skrivet av dem som faktiskt går igenom utmattning i realtid, mitt i kaoset. Så jag började föra dagbok om min utmattning och dela den på min blogg, Kollasockret. Det blev min ventil, min räddning.

Musik kan vara en kraftfull helare, och under den här resan har Joakim Thåströms låtar verkligen blivit en livlina för mig. Jag vill rikta ett innerligt tack till honom för att han skapar musik som når så djupt. Pimmes texter har varit en ständig källa till tröst, ett sätt att gråta ut och känna mig förstådd. Ibland när jag lyssnar på hans låtar, känns det nästan som om de handlar om mig—som om orden var skrivna för att spegla min egen kamp och mitt eget liv. Det är en märklig, men vacker känsla, att känna sig så nära en artist, och Thåströms musik har blivit en stöttepelare för mig, en vän i svåra stunder.

Nu, ett halvår senare, börjar jag må bättre. Jag är inte helt återställd, men jag har fått och får hjälp och stöd som jag är evigt tacksam för. Idag handlar det om att lära mig leva på ett sätt som gör att jag inte hamnar på botten igen. Jag har skapat rutiner som håller mig flytande.

Rutinerna har blivit en kompass för mig, och det är något jag vill dela med mig av. För alla som kämpar behöver stabila rutiner som fungerar för dem. Och vi behöver våra vänner och våra stöttepelare.

Så nästa inlägg kommer handla om rutiner.

Fortsättning följer.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: