Del:23 Små Steg mot ett Liv efter Utmattning

En ny början

På torsdag ska jag börja arbetsträna. Två timmar om dagen, 25 %. För någon som inte gått igenom detta kanske det låter som en obetydlig början, men för mig är det ett enormt steg. Efter sex månaders sjukskrivning känner jag mig, på något vis, redo. Ändå bär jag en osäkerhet – tankarna vandrar fram och tillbaka kring om kroppen verkligen kommer att klara det. Samtidigt har jag längtat efter att känna mig som en del av livet igen. Men vägen hit har varit allt annat än lätt.

Att förlora sig själv

Att drabbas av utmattningssyndrom är att förlora sig själv. Det är som att tappa alla de bitar som brukade utgöra den person man var, och att försöka få ihop dem igen när varje rörelse känns tung som bly. Tidigare tog jag saker för givet – att min kropp och mitt minne skulle samarbeta med mig, att energin skulle räcka dagen ut. Men det blev snart en kamp att bara ta sig igenom en vanlig vardag. Jag började glömma småsaker – först detaljer, sedan hela delar av min dag. Ibland kunde jag knappt minnas vad jag hade gjort tio minuter tidigare.

Kroppens desperata rop på hjälp

Att leva i detta tillstånd, när hjärnan hela tiden kämpar emot och kroppen känns som om den släpar efter, är att bli främmande för sig själv. Det är att behöva anstränga sig för att orka något så enkelt som att gå ut till brevlådan, när det en gång var något man gjorde utan att tänka. Mitt inre kändes som en storm av förvirring och utmattning. Inget var längre lätt, inget gick längre på rutin.

I början trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, på riktigt. Jag undrade om jag blivit dement, om jag kanske hade någon skada i hjärnan som ingen upptäckt. Det var skrämmande att se sig själv falla sönder på det sättet, och jag kunde knappt känna igen den person jag blivit. När sjukvården berättade att återhämtningen skulle ta tid förstod jag inte hur lång tid det verkligen handlade om. Jag trodde det skulle vara en snabb väg tillbaka – kanske några veckor eller en månad. Men nu, efter sex månader, förstår jag. Jag har lärt mig att läkningsprocessen inte följer någon förutbestämd tidsram.

Varningssignalerna jag missade

Varför lät jag det gå så långt? Varför ignorerade jag kroppens desperata rop på hjälp? Nu ser jag hur varningssignalerna blinkade – men jag var för upptagen för att lyssna. Minnet svek mig, saker försvann ur mitt grepp, och jobbet blev en börda jag knappt kunde bära. Ljud skar som knivar genom huvudet, jag kunde inte längre koncentrera mig, och sömnen blev ett minne blott. Minsta lilla motgång fyllde mig med stress och irritation, och humöret pendlade som en berg-och-dalbana.

Mest smärtsamt var att jag sakta drog mig undan från andra människor. Det som tidigare gav glädje – fester, tillställningar, tid med vänner – blev övermäktigt, och jag stängde in mig själv mer och mer. Nu förstår jag att det var varningssignaler, ett rop på hjälp. Känner du igen dig? Känner du igen dessa symptom? Vänta inte – låt det inte gå så långt. Och om du vill prata om det, om du känner dig osäker eller behöver råd, tveka inte att höra av dig. Du kan maila mig, så berättar jag gärna mer.

En långsam återhämtning

Även om jag mår bättre är jag långt ifrån återställd. Och om jag ska vara ärlig, är jag inte ens säker på om jag någonsin kommer att bli helt som förr. Jag inser nu att de här månaderna av utmattning kan ha lämnat kvar ärr som aldrig helt kommer att försvinna. Istället får jag lära mig att leva med de sviter som sjukdomen gett mig och försöka anpassa mitt liv efter de nya förutsättningarna.

Att bygga rutiner som stöd

Det som verkligen har hjälpt mig är rutinerna. För första gången på länge har jag börjat sätta upp en struktur som fungerar för mig. Bra sömn, näringsrik mat, och regelbunden fysisk aktivitet har blivit min dagliga medicin. Det låter kanske enkelt, men de här små stegen har varit avgörande. Varje morgon vaknar jag och börjar dagen med en stabil frukost, sedan har jag lagt in skrivande på bloggen och min bok som en viktig del av rutinen. Efter det tar jag mig ut på en promenad eller går till gymmet, och när energin tillåter sätter jag mig ner och skriver lite till. Om jag inte orkar fortsätter jag inte – istället låter jag kroppen vila, kanske genom att se en dokumentär eller en serie.

De här rutinerna, tillsammans med stödet från min KBT-terapeut, har hjälpt mig att bygga upp mig själv igen. Jag har lärt mig hur jag kan få dagarna att fungera och vad jag behöver för att klara en arbetsdag. Det är en långsam process, men jag har fått insikter och verktyg för att hantera stress och anpassa mig. Jag vet nu att rutiner är en grund jag alltid måste ha för att hålla balansen.

Att möta missförstånd och visa empati

Det är en sak jag vill säga till alla: jag förstår varför många inte riktigt kan förstå den här sjukdomen om de inte själva har upplevt den. Utmattningssyndrom syns inte på utsidan – man ser ingen bruten arm eller något synligt sår. Det är lätt för andra att tänka ”ryck upp dig” eller ”ta dig samman.” Men sanningen är att när någon kämpar med utmattning, är det en kamp som utspelar sig djupt inom dem – en kamp ingen annan kan se.

Men samtidigt som jag förstår varför andra har svårt att förstå, är det frustrerande. Hur kan man döma en annan människa utan att känna till deras bakgrund, utan att veta vad de bär på? Man vet aldrig vad en person har gått igenom, och vilka bördor de kämpar med dagligen. Om det är något jag lärt mig under den här resan, så är det vikten av empati – att lyssna, att förstå och att inte döma. Låt oss sluta anta saker om varandra och istället försöka mötas med respekt och förståelse.

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: