I maj, närmare bestämt den 11 maj, är det ett år sedan jag drabbades av utmattningssyndrom.

Just nu jobbar jag 50 %, alltså fyra timmar om dagen. Det låter kanske inte så mycket, eller hur? Men för mig är det mycket. När jag ökade från 25 % till 50 % trodde jag att det skulle fungera jättebra. Och visst, de flesta dagar fungerar det – men andra dagar blir jag så hjärntrött att jag inte klarar någonting alls. När jag kommer hem efter jobbet är jag helt slut, och då handlar resten av dagen bara om att överleva.

Det som är allra jobbigast är att jag inte hänger med i tankarna. Jag har svårt att följa med i samtal, hör inte riktigt vad andra säger och mitt minne är som bortblåst. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och stirra in i en vägg, utan att veta hur länge jag har suttit så. Det är som om hjärnan går ner i strömsparläge. Skitläskigt.

Och så är det oron – en ständig oro i både kropp och huvud. Oro över hur framtiden ska bli, över hur mina nära och kära mår, och rädslan att min fru inte ska orka. Jag oroar mig för allt. Men jag vet att det här är vanligt vid utmattningssyndrom.

Jag kommer troligtvis må så här en bra tid framöver, och jag hoppas att det någon gång försvinner. Jag vill göra så mycket, men just nu går det inte.

Jag vill ta Kollasockret till nästa nivå och göra den magisk, men jag orkar inte just nu. Jag vill blogga varje vecka, men jag vet inte om jag klarar det. Som det känns nu får inläggen komma när jag orkar, och det får vara okej.

Mitt fokus nu är att inte pressa mig själv tillbaka till ruta ett, där jag blir helt handlingsförlamad igen. I stället bromsar jag, backar några steg och försöker hitta balansen.

Det här är verkligen en berg- och dalbana – en riktigt kringelikrokig väg med många avåkningar.

Men mitt i allt det här försöker jag påminna mig själv om att jag ändå har kommit en bit. För ett år sedan var jag i en helt annan situation, och även om det fortfarande är tufft, så finns det små steg framåt. Jag lär mig att lyssna på min kropp, att bromsa i tid och att acceptera att vissa saker får ta den tid de behöver.

Och mitt i allt detta försöker jag hitta små sätt att må bra. För mig handlar det just nu om träning, att få upp pulsen och känna kroppen jobba. Det ger mig en stunds frihet från alla tankar och ett sätt att ladda om. Efteråt tar jag gärna en bastu – värmen får mig att slappna av, som om stressen sakta rinner av kroppen. Att skriva hjälper också. Att sätta ord på allt som snurrar i huvudet gör att jag kan sortera känslorna, få lite mer klarhet. Och ibland behöver jag bara vara – utan måsten, utan krav. Bara existera och låta dagen vara som den är.

Och det viktigaste: Jag ger inte upp.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Fortsättning följer 

Dagens låt: