Jag står i köket och plockar ur diskmaskinen. Tallrikar, glas, bestick – samma rutin som alltid. Men plötsligt märker jag att jag står still med en gaffel i handen. Jag stirrar rakt ut i ingenting.

Min fru säger något från vardagsrummet, men jag hör henne knappt. Det är som om ljuden filtreras genom ett tjockt lager bomull. Orden når mig, men de fastnar inte. Jag släpper ner gaffeln i lådan och andas djupt.

Snart nio månader har gått sedan jag kollapsade.

Om jag jämför med då, så har jag kommit långt. Jag försöker umgås med vänner igen, men det tar på krafterna. Hjärnan blir trött, och jag märker hur utmattningen slår till efteråt. Jag har börjat jobba, om än inte heltid – men den här veckan testar jag att gå upp till 75%. Hur det kommer att gå? Jag vet ärligt talat inte. Men något inom mig är annorlunda. Jag stressar inte längre. Det finns ett lugn i kroppen nu, även om den fortfarande behöver mer återhämtning än jag skulle önska.

Men hjärnan… den är inte som den ska. Den har tagit stryk.

Minnet sviker – och det skrämmer mig

Jag glömmer saker. Hela tiden. Jag lyssnar, men orden når inte fram. Ibland är det som att hjärnan bara stänger av och tar en paus utan att fråga mig om lov. Och det är läskigt.

Efter jobbet kan jag komma hem och känna mig helt slut, men det är inte kroppen som är trött – det är huvudet. Då har jag hittat en sak som hjälper mig att återhämta mig: träning och bastu. Det är min räddning.

När jag tränar, när svetten rinner och pulsen slår, så släpper något i mig. Och när jag sedan kliver in i den heta bastun, andas in den fuktiga värmen och låter kroppen slappna av – då känns det som om jag kommer tillbaka till mig själv.

Jag behöver fler verktyg för att kunna fungera på heltid igen. Så jag tog ett beslut.

Att be om hjälp – det svåraste och bästa jag gjort

För någon vecka sedan skickade jag in en egen vårdbegäran till psykologterapibedömningen. Jag visste att jag behövde mer stöd för att orka vidare.

Mötet med psykologen var en berg- och dalbana. Innan träffen fick jag fylla i en massa formulär, och under samtalet gick vi igenom dem. Det var över en timme av starka känslor, tunga insikter och bilder i huvudet som jag helst inte ville se.

Men det var värt det.

Jag blev beviljad KBT. Och jag kan inte beskriva hur lättad jag är.

Jag hade KBT i början av min sjukskrivning via hälsocentralen, och det hjälpte mig mycket. Men nu kommer jag att få träffa en mer specialiserad terapeut, någon som kan hjälpa mig att ta nästa steg. För jag behöver hjälp att sortera den där ryggsäcken jag bär på.

Den är tung. Full av stress, ångest, gamla rädslor, funderingar, depression. Och nu är det dags att öppna den, gå igenom allt, sortera och – förhoppningsvis – packa om den på ett sätt som gör att jag orkar bära den.

Den största utmaningen: Att bromsa

Jag har alltid varit en person som kastar mig in i nya idéer. Jag har startat företag, klubbar, spelat i band, dragit igång projekt – vissa blev succé, andra total krasch.

Det är likadant nu. Min hjärna producerar fortfarande idéer i en rasande fart. Skillnaden är att jag har börjat bromsa. Och det måste jag fortsätta med.

Jag vågar inte riskera att krascha igen.

Vad händer nu?

Framöver kommer jag att fokusera mer på träning och hälsa här på bloggen. Jag kommer att dela med mig av träningsrutiner, kosttips och hur man skapar en hållbar livsstil.

Men jag kommer också fortsätta att skriva om min resa. Om KBT, jobbet, livet efter utmattningen – allt som är en del av min återhämtning.

Och till dig som läser:

Har du gått igenom något liknande? Känner du igen dig i att hjärnan bara stänger av? Hur hanterar du det?

Dela gärna dina tankar i kommentarerna. Det betyder mer än du tror.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram som bara exploderar med följare och nu har över 14 500 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: