Jag minns en tid när varje dag kändes som en enda lång kamp. När kroppen var som bly och hjärnan som en tv-skärm inställd på brus. Jag var fast i en spiral där tröttheten drev upp stressen, och stressen gjorde mig ännu mer utmattad – en perfekt storm jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.

Men så, nästan omärkligt till en början, började något förändras.

Det var ingen dramatisk vändning, inget magiskt ögonblick där allt plötsligt blev bra. Istället var det små, nästan osynliga tecken.

Den första lilla segern

Jag stod på gymmet och insåg att jag orkade mer än förra veckan. Inte mycket, men tillräckligt för att känna skillnaden. Där jag tidigare varit dränerad efter ett par set, hade jag nu kraft kvar. För första gången på länge kände jag att jag tog energi från träningen, istället för att den bara tog energi från mig.

Sen kom kanske det största tecknet av alla. Jag satt vid frukostbordet och insåg att jag tänkte klart. Inte i korta, hackiga sekvenser som tidigare, utan i en sammanhängande tanke. Jag behövde inte kämpa lika mycket för att minnas vad jag skulle göra under dagen.

Men där någonstans tog förbättringen stopp.

För minnet? Det är fortfarande skit.

Jag glömmer saker hela tiden. Små saker, stora saker. Viktiga grejer jag tänkt på en stund tidigare bara för att sekunden senare vara helt borta. Och det värsta är att jag inte vet om det någonsin kommer bli bättre. Det känns skittråkigt, om jag ska vara ärlig.

Och som om det inte vore nog har rastlösheten slagit till med full kraft.

Jag kan fan inte sitta still länge nu. Det kryper i kroppen, jag känner mig som en tryckkokare som bara måste göra något. Förut var det utmattningen som höll mig fast – nu känns det tvärtom, som att jag måste röra mig hela tiden för att inte explodera. Att slappna av är en utmaning i sig.

Dagar när allt är åt helvete

Och låt mig vara ärlig: det finns fortfarande dagar när allt är åt helvete.

När kroppen vägrar lyda, när hjärnan känns som gröt och jag inte ens orkar bry mig om någonting. Dagar när jag känner mig totalt värdelös, när jag undrar om jag ens är på väg någonstans eller bara står och stampar i samma jävla mörker.

Och diabetesen? Den lever fortfarande om som om den fått ADHD. Fortfarande svängigt, fortfarande oberäkneligt. Men sakta, sakta börjar jag få den dit jag vill ha den. Den skriker och lever om fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hantera den – trots allt.

Det är de där dagarna jag måste påminna mig själv: jag vet vad som hjälper.

Det är träningen. Att lyfta vikter och känna att kroppen faktiskt svarar. Det är att lägga mig ner och lyssna på den där låten som alltid får mig att andas lite djupare. Det är att göra den där avslappningsövningen, även när det känns som att det inte spelar någon roll – för jag vet att den gör det.

Och en sak till – jag har fortfarande inte bearbetat allt det gamla.

Det finns så mycket som ligger där, som en tyst påminnelse i bakgrunden. Saker från barndomen och ungdomen, minnen jag tryckt undan men som ändå hittar sin väg tillbaka när jag minst anar det. Det är som en osynlig ryggsäck jag burit med mig i alla år, och den är fortfarande tung.

Men nu ska jag få hjälp att packa upp allt igen – och jag hoppas verkligen att det blir sista gången. Det tar på krafterna, och varje gång river det upp känslor så starka att tårarna inte går att hålla tillbaka.

Via KBT och psykologsamtal ska jag få gå igenom det som legat och skavt i årtionden. Inte bara det som varit, utan också hur jag ska hantera det som kommer – som att klara av vardagen när jag ska börja jobba 100% igen. Bara tanken på att få den här hjälpen gör att jag känner mig lättare. Det är en trygghet i att veta att jag inte behöver reda ut allt ensam längre.

Små steg leder långt

Det var de här små förändringarna som fick mig att inse att jag var på rätt väg. Inga stora mirakel, ingen snabb lösning – bara konsekvens, tålamod och en vilja att hitta tillbaka till mig själv.

Jag är inte ”framme” än, om det nu finns något slutmål i en återhämtning. Men jag är någonstans där mitt i, där jag ser ljuset längre fram och vet att det är möjligt att må bättre.

Och om du känner igen dig i det jag beskriver – vet att du också kan hitta tillbaka. Du kanske inte märker det direkt, men varje gång du väljer vila istället för att pusha dig för hårt, varje gång du tar en kort promenad istället för att fastna i soffan, varje gång du väljer att ta hand om dig själv trots att du är trött – så gör du framsteg.

Och en dag märker du det. En dag vaknar du och inser att dimman börjat lätta.

Och att du, trots allt, fortfarande står kvar.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: