När man börjar känna sig lite starkare efter en utmattning är det lätt att tro att man är redo att köra på igen. Kroppen känns piggare vissa dagar, hjärnan lite klarare – och hoppet väcks. Kanske är jag snart tillbaka? Kanske kan jag börja leva som vanligt igen?

Men det är just där det farliga ligger.

För när jag försöker ta igen allt jag missat, när jag vill bevisa för mig själv (och kanske för andra) att jag är tillbaka, är risken stor att jag kraschar igen. Det är en balansgång som är svårare än jag trodde – att våga utmana mig själv utan att pressa för långt.

Den ständiga dragkampen

Varje dag är en sorts dragkamp mellan två sidor av mig själv.

Den ena sidan vill framåt. Vill testa, göra mer, känna att jag utvecklas. Jag saknar den jag var innan utmattningen, och jag längtar efter att orka allt det där som kändes självklart förut.

Den andra sidan är rädd. Rädd för att ta i för mycket, rädd för att gå över gränsen och hamna där jag var för några månader sedan. Den vet hur det känns när allt rasar igen – när tröttheten slår till med full kraft och hjärnan blir till dimma.

Och mellan dessa två sidor försöker jag hitta en väg.

Att förstå kroppens signaler

En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig är att kroppen pratar – jag måste bara lära mig att lyssna.

• Energinivån på morgonen – Vaknar jag med en känsla av att kroppen fått återhämtning, eller känns det som att jag är överkörd av en lastbil?

• Hur träning påverkar mig – Känner jag mig stark efter ett pass, eller blir jag helt dränerad?

• Hjärnans ork – Kan jag fokusera och tänka klart, eller hoppar tankarna okontrollerat mellan saker?

• Sömnen – Sover jag bra eller vaknar jag tröttare än när jag la mig?

När jag ignorerar signalerna får jag betala priset. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Vad hjälper mig att hålla balansen?

Jag har insett att några saker gör det lättare att inte gå över gränsen:

✅ Att planera in vila – på riktigt. Inte som en eftertanke, utan som en del av dagen, precis som träning eller arbete.

✅ Att acceptera att återhämtning inte är linjär. Vissa dagar orkar jag mer, andra dagar mindre. Och det är okej.

✅ Att våga säga nej. Även när jag vill göra något, men vet att det kommer kosta mer än det ger.

✅ Att hitta lagom nivå på träning och aktivitet. Att pressa mig lite, men inte så mycket att jag blir sämre dagen efter.

✅ Att sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag kommer aldrig bli exakt den jag var innan, men det betyder inte att jag inte kan hitta en ny version av mig själv som mår bra.

Framåt – men i rätt takt

Det svåraste just nu är att acceptera att jag fortfarande är i återhämtning. Att jag inte kan trycka på gasen och tro att allt löser sig.

Men jag börjar förstå att det viktiga inte är hur snabbt jag kommer framåt – utan att jag gör det på ett sätt som håller i längden.

Min KBT-resa har börjat

Jag går nu hos min psykoterapeut i KBT, och det känns väldigt skönt att få det stödet. Det är en resa som tar mig från min barndom ända fram till idag – en resa som både ger lättnad och ibland är otroligt jobbig.

Vi öppnar upp allt. Vänder på varje sten. För att en gång för alla kunna stänga locket på kistan, gräva ner den – eller kanske gömma den på ett ställe jag inte längre vet om – och sen gå vidare.

Samtidigt får jag hjälp att hantera min vardag och blicka framåt. Hjälp att förstå vad jag behöver för att orka leva ett liv som fungerar för mig. Ett liv där jag hittar en balans jag trivs med.

Ja, kanske kommer jag inte klara av att jobba 100 % igen – och vet du? Det får vara så. Det viktiga är att jag mår bra. På riktigt.

Jag kommer att fortsätta uppdatera er om hur det går – för det här är en resa som inte bara handlar om att bli frisk, utan om att förstå vem jag är och vad jag behöver för att må bra.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: