Jag vill be dig om en sak.

Lev mitt liv i fem minuter.

Blunda, och föreställ dig att du öppnar ögonen igen – som typ 1-diabetiker.

Att leva med en autoimmun, kronisk sjukdom är som att ständigt ha ett extra heltidsjobb. Ett jobb du aldrig sökte, aldrig kan ta semester ifrån, och aldrig får betalt för. Jag vet, för jag har levt så här i 42 år.

Kanske pluggar du, jobbar, är föräldraledig eller mitt i karriären? Föreställ dig då att du samtidigt, varje vaken minut, måste hålla koll på något livsavgörande. Att du ständigt måste agera som din egen bukspottkörtel.

Du vaknar – dags att kolla blodsockret.

Frukost – räkna kolhydrater, dosera insulin.

Ska du gå eller ta bilen? Träna ikväll? Hur varmt är det ute? Allt påverkar.

Och plötsligt – stresspåslag. Blodsockret rusar.

Mätaren visar pil ner precis innan du ska hålla en viktig presentation.

Du svettas, händerna skakar, synen blir suddig.

In med druvsocker, sitt ner, andas. Vänta.

Sen på det igen – leendet på, fast du egentligen vill gå och lägga dig.

Lunch – du chansar på en burgare, försöker räkna. Gissar.

Några timmar senare: huvudvärk, torr mun, trötthet.

Sockret är skyhögt.

Du doserar insulin, går en snabb promenad, försöker få kontroll.

Men klockan tickar mot nästa möte.

Så här ser det ut. Varje dag.

Och ändå får jag höra kommentarer som:

“Kan du inte sticka dig någon annanstans, vi äter faktiskt här.”

“Det ser ut som att du knarkar.”

“Fy fan vad jag hatar att se blod.”

Du kämpar inte bara mot sjukdomen. Du kämpar också mot fördomar, okunskap, och blickar. Ibland orkar man inte förklara. Ibland vill man bara smälta in. Men det går inte. För typ 1-diabetes tar ingen paus.

Vi är inte allergiska mot socker. Vi har inte orsakat det själva. Och vi kan inte bli friska – inte än.

Vi räknar, tänker, väger, doserar, utvärderar.

Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.

Med hoppet om att en dag kunna säga:

“Jag hade diabetes.”

Snälla samhället – döm oss inte.

Ge oss inte känslan av att vi måste gömma vår sjukdom för att få vara med.

För en kamp är faktiskt jobbig nog.

Vi ska inte behöva ta två.

Vet ni vad? Ju oftare folk säger åt mig “kan du inte göra det där någon annanstans?” eller “måste du ta sprutan just här?”, desto mer vill jag göra precis tvärtom. Ju fler såna kommentarer jag får, desto mer bestämd blir jag – då drar jag ner byxorna rakt framför dem och låter det ta ännu längre tid än vanligt. Då blir jag 14-åriga Jonas igen, som gjorde exakt det motsatta bara för att. Så det så!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: