Det är nu ungefär 15 månader sedan jag kollapsade.

Min kropp slog bakut. Min energi försvann. Allt som tidigare hade gått att pressa sig igenom gick inte längre. Och jag är inte ”färdig” än. 

Jag har kommit ungefär halvvägs i min KBT-behandling tillsammans med min psykolog, och det jag delar med dig idag är det som har vuxit fram längs vägen.

Insikter. Sårbarhet. Smärta. Men också små, viktiga steg mot ett annat sätt att leva.

Jag trodde att jag var stark när jag fixade allt. Att det var så man visade sitt värde genom att ha koll. På jobbet. Hemma. I relationen. Med barnen. I matlådan. Och i blodsockret. Jag trodde att om jag bara gjorde allt “rätt” så skulle det gå bra. Att det var min disciplin som avgjorde hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Och kanske framför allt:

Jag trodde att det var jag som var felet när det inte fungerade. Men kroppen är smartare än vi tror. Och den är väldigt ärlig när vi själva har slutat vara det.

Små tecken kom först. En trötthet som inte gick att sova bort. Ett blodsocker som reagerade på allt, stress, oro, minsta förändring. Tankar som snurrade. Minnet som svek. Gråten som kom utan förklaring.

Och till slut – total kollaps.

Det var som om någon drog ut kontakten. Jag kunde inte tänka klart. Inte känna igen mig själv. Jag som alltid hade haft koll, kunde plötsligt inte ens handla mat.

Det var utmattningssyndrom.

Och den här gången var det inte något jag kunde vila mig ur på några veckor som jag gjorde första gången 2019. Det blev startskottet på en inre resa jag inte hade valt – men som jag idag är tacksam över att jag tvingades ta.

Återhämtningen har varit allt annat än linjär. Men med hjälp av min psykolog och KBT-behandling, har jag börjat hitta tillbaka – inte till mitt gamla jag, utan till något mer hållbart. Något mer sant.

Här är några av de viktigaste pusselbitarna:

Jag har börjat lyssna på kroppen. Inte tvinga den. Inte manipulera den. Utan lyssna – med nyfikenhet istället för kritik. Känner jag att jag inte vill eller orkar så kan jag acceptera det nu och då blir det vila.

Jag har börjat omvärdera styrka. Styrka är inte att köra över sig själv. Det är att våga stanna. Säga nej. Be om hjälp.

Jag har släppt taget om perfektion. Framför allt när det gäller mitt blodsocker. Jag gör mitt bästa, men jag lever också. Det räcker.

Jag har övat på att vara snäll mot mig själv. Det låter enkelt. Det är det inte. Men det gör skillnad, varje gång och otroligt viktigt. Och det viktigaste ordet har jag lärt mig att använda ”NEJ”.

Jag har börjat leva på ett nytt sätt. Med mer närvaro. Färre måsten. Och med en längtan att vara människa, inte maskin.

Jag tänker:

Att leva på riktigt – inte bara fungera. Nu vet jag vad jag ska ta bort. Och vad jag ska göra mer av.

Det som stjäl min energi får inte följa med längre. Jag väljer det som får mig att andas, känna, växa. Det jag riktigt, riktigt brinner för. Det som gör mig levande. Som min vän sa: det som ger mig balsam för själen.

God hälsa börjar med goda vanor.

Äta näringsrikt och träna regelbundet stärker immunförsvaret, förbättrar sömnen. Kroppen är ett avancerat system – och som alla system kräver den rätt bränsle och underhåll för att fungera optimalt.

Du som läser detta kanske också bär på för mycket. Kanske försöker du vara allt – för alla – hela tiden. Kanske har du redan känt att kroppen viskar, men du trycker bort det. Min förhoppning är att du genom min berättelse ska känna en sak: Du är inte ensam. Det går att stanna upp innan det går för långt. Och även om du redan kraschat – så går det att resa sig igen. Inte till den du var, utan till den du egentligen är.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: