I mitt förra inlägg skrev jag om den osynliga tröttheten som kommer av att leva med en kronisk sjukdom. Om att vara stark så länge att man till slut går sönder. Om utmattningen. Ångesten. Den där känslan av att stå mitt i ett kaos som aldrig riktigt tar slut. Men det jag inte berättade då – är hur jag försökte hantera det. Hur jag försökte hitta andrum, en paus, ett lugn. Hur jag började söka lindring i något som till en början kändes ofarligt. Som alla andra gjorde.

Alkohol.

Det började som en kall bärs till hockeyn eller fotbollen för att slappna av. Men slutade med något som höll på att krossa både min kropp och mitt psyke. För alkohol och diabetes är inte bara en dålig idé – det är en livsfarlig kombination. Men värst av allt? Den blev min flykt från mig själv. Min relation till alkohol har aldrig varit enkel. Den smög sig in tidigt i mitt liv och blev snabbt en självklar följeslagare. I början kändes den som en vän. Den gav mig glädje, gemenskap och framför allt – den tog bort all oro, ett litet litet tag, den tystade bruset i huvudet när jag behövde lugn, när tankarna gick på högvarv, fanns den där. Ett glas, en öl, en kväll med vänner. Det kändes ofarligt. Det kändes normalt. Men sakta förändrades den där ”vännen”. Den blev något annat. Något mörkt.

Ni som har varit där vet vad jag menar – när man knappt känner smaken på det man dricker längre. När man sveper i stressat tempo, nästan som på autopilot. När glaset aldrig får stå tomt. När ett glas byts ut till en flaska. Och när bakfyllan en dag inte längre känns som en huvudvärk, utan som en iskall längtan efter nästa klunk – direkt på morgonen. När det första man tänker när man vaknar är ”en 7,2:a skulle sitta bra nu.” Det är då man måste stanna upp och fråga sig själv: Vad håller jag på med?

Jag har varit där. Så många gånger. 

Jag har haft perioder då jag lyckats hålla upp ett helt år – och sedan, helt plötsligt, tyckt att jag förtjänade ”bara en öl.” Och där var jag igen. Tillbaka i samma hjulspår. Sommaren har alltid varit värst. Sol, vänner, grillkvällar. Det där romantiserade kring ett glas vin eller en kall öl  i kvällssolen. Men det slutade aldrig med bara ett glas. För mig blev det alltid mer. Och med det kom ångesten. Inte den där lilla oron som går över. Nej. Jag menar ångesten som äter upp en inifrån. Den som viskar de mörkaste tankarna. Den som får en att vilja försvinna. När man på riktigt börjar tänka tankar som ”jag orkar inte mer.” Då är det inte längre något att skoja bort. Då måste man ta tag i skiten – på riktigt.

Alkohol och diabetes – en livsfarlig kombination

För mig blev alkoholen inte bara en mental kamp. Den blev också en fysisk risk. Jag har levt med typ 1-diabetes i 42 år. Det är en ständig balansgång mellan frihet och disciplin. Varje dag handlar om att hålla koll: mat, motion, blodsocker, insulin. Allt som de flesta aldrig behöver tänka på – är min verklighet varje timme, varje minut, varje sekund. Och alkoholen rubbar den balansen totalt. Bakom varje enhet alkohol gömmer sig svajande blodsocker, nätter då kroppen kämpar emot mig, och ett mörker som alltid kommer efteråt. Alkoholen gör mig oförutsägbar. Jag tappar kontrollen över det jag annars gör med precision. Och det är farligt – ibland livsfarligt. Men det värsta är ändå inte det som syns på blodsockermätaren. Det värsta är det som känns. För mig kommer inte baksmällan som huvudvärk eller illamående. Den kommer som ångest. Tung. Kvävande. Iskall. En känsla av att inte vilja leva – trots att jag egentligen vill. Ett förlamande mörker jag har vaknat upp i alltför många gånger. Och jag vill aldrig tillbaka dit. Det här handlar inte om självömkan. Det handlar om självinsikt. Jag har försökt leva ”som alla andra”, låtsas som att min kropp inte längre var kroniskt sjuk. Men det var bara självbedrägeri.

När jag var tonåring var allt nytt och spännande. Jag hittade min stora passion i hårdrocken. Jag lyssnade på den, spelade den, startade band och levde för musiken. Vi repade, drömde, åkte på konserter. Det var gemenskap och frihet – och jag älskade det.  Men där, mitt i allt det magiska, fanns också alkoholen. Den var liksom alltid där. Ingen höjde på ögonbrynen. Inte ens jag – trots att jag visste att det var farligt för mig med diabetes. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara känna lugnet i huvudet, känna mig ”normal”, fri och oslagbar. Några öl, en bra låt, vänner runt mig – det var allt jag trodde jag behövde. Men alkoholen blev min svåraste balansakt. Den rubbade hela ekvationen. Och även om jag idag vet bättre, så finns den där fortfarande – som ett gammalt spöke.

Jag har gjort slut med alkoholen – för min egen skull. Nu skriver jag det här som ett löfte till mig själv. Inte som ett straff. Inte som ett förbud. Utan som en frigörelse. Jag har insett att alkoholen inte gör mig gott. Den ger mig ångest. Den förvärrar min sjukdom. Den gör mig svagare – både fysiskt och mentalt. Och, ärligt talat – den skrämmer mig.

Så jag har skrivit ett kontrakt med mig själv. Jag har lovat:

✅ Att inte dricka alkohol – oavsett tillfälle

✅ Att möta mina känslor istället för att döva dem

✅ Att ta hand om min kropp och vara ärlig mot mig själv

✅ Att fira varje steg mot klarhet, hur litet det än är. Och jag väljer att hålla det här löftet – på obestämd tid. För att jag är värd ett liv där jag mår bra.

Men det här handlar inte bara om mig Det finns något som gör riktigt riktigt  ont i mig, och jag måste få säga det: Varför har alkoholen blivit ett måste varje gång vi ska umgås? Varför känns det som att vi måste ”ta ett glas” för att slappna av, ha roligt, känna samhörighet? Jag ser hur alkoholen – ibland långsamt, ibland brutalt – drar ner människor i ett mående som inte är bra för dem. Hur den går från något njutbart till en flykt. En vana. En självbedövning. Och det gör mig så otroligt ledsen. Jag ser det hos vänner, bekanta. Ibland i tystnad, ibland i öppenhet. Och jag vill bara säga: Tänk efter. Vad håller du på med?

Om du känner att jag pratar om dig – då gör jag nog det.

Och jag säger det inte för att döma. Jag säger det för att jag bryr mig. För det finns ett annat sätt. Det går att umgås utan alkohol. Det går att vara närvarande, glad, trygg – utan att dricka. Och det går att sluta, om det är det du egentligen längtar efter. Det är inte svagt. Det är inte tråkigt. Det är ett starkt, klokt, modigt val. Vet du vad det bästa är? Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen. Men jag gör inte det. För det jag vinner är så mycket större än det jag lämnar. Jag vinner kontroll. Jag vinner lugn. Jag vinner ljus. Och det är värt allt.

Så det här är min historia. Min frihet. Mitt val. Och kanske, bara kanske, kan det få någon annan att stanna upp och fundera också.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: