Vi lever i en tid där det är enklare än någonsin att låtsas må bra. Ett leende på en selfie, en fredagsdrink på Instagram, kanske en story från kvällens “mysiga hemmakväll”. Det ser ju så bra ut – nästan för bra. Men bakom det där perfekta filtret, hur känns det egentligen?

Hur mår du?

Nej, inte det där slentrianmässiga “jo men det är bra” som man kastar ur sig av vana. Jag menar på riktigt. Hur mår du i kroppen? I tankarna? I hjärtat? Vi springer på i ett tempo som är svårt att bromsa. Fredagshöjdpunkten går i ett med söndagsångesten. Sen är det måndag, och ekorrhjulet snurrar vidare – jobb, familjelogistik, prestationer, och sen några likes på det. Ett socialt fulspel där ingen riktigt vet vem som vågar vara ärlig först. Och mitt i allt det där kommer tanken krypande:

Är det äkta – eller bara sociala medier-fejk? När jag scrollar genom flödet slår det mig ofta – är allt det här verkligen på riktigt? Missförstå mig inte, jag vill inte vara cynisk. Men det är svårt att inte undra: mår verkligen alla så här bra hela tiden? Eller är det bara en fasad, en välpolerad yta på dessa sidor vi tillbringar så mycket tid på? Det känns som att alla alltid är lyckliga, snygga, framgångsrika, produktiva. Som att livet är en enda lång semester, fylld av solsken, filter och perfekta vinklar. Men jag kan inte låta bli att tänka – var är allt det andra? Det verkliga? Det trasiga, trötta, ensamma, ångestfyllda? Det där som vi alla känner ibland, men som sällan får plats i flödet. För i verkligheten vet vi att ingen går igenom livet utan att kämpa. Ändå sitter vi där, gång på gång, och jämför vår vardag med andras höjdpunkter. Det är som att titta på en trailer till en film och tro att man sett hela berättelsen. Så vad är egentligen sant på sociala medier – och vad är bara en illusion? Kanske är det dags att påminna sig själv om att bakom varje perfekt bild finns en verklig människa, med riktiga känslor, rädslor och problem. Och att det är okej att inte alltid känna sig som en del av det där perfekta flödet. För livet är mer än likes och leenden – det är också allt det som aldrig läggs upp.

Och vet du – kroppen ljuger inte. När du inte stannar upp och lyssnar så börjar den ropa – med smärta. Huvudvärk, magont, spända axlar. Du sover dåligt. Känner dig orkeslös fast du “borde” vara pigg. Tappar gnistan. Orkar inte vara social. Du kanske till och med gråter utan att veta varför. Och för att dämpa det där obehaget börjar vi bedöva. Med mat. Med alkohol. Med skärmar. Med ännu mer “att göra”. Men det vi egentligen behöver är inte att fly – utan att känna. Och prata.

Prata, prata, prata.

Med en vän. En kollega. En familjemedlem. Någon som lyssnar. För om vi inte får ut det vi bär på, om vi bara trycker undan och håller upp fasaden – då kommer det förr eller senare att kollapsa. Inget byggs hållbart på tystnad. Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara mänsklig. Vi måste sluta skämmas för att vi inte alltid mår bra. Vi behöver sluta jämföra vårt inre med andras yttre, och förstå att det är okej att ha dåliga dagar – eller veckor. Och när någon öppnar sig, våga stanna kvar och lyssna. Du behöver inte ha alla svar – det räcker att du finns där, utan att döma. Det är så vi bygger starka relationer. Och ibland räcker inte samtalet med en vän – då är det också modigt att söka hjälp hos någon professionell. Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Det är en handling av omtanke för sig själv.

Så ställ frågan till dig själv. Och våga ställa den till någon annan också. Hur mår du – egentligen?

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: