Hur är läget? Hur mår jag egentligen?

Det är frågor jag ofta får – och ännu oftare ställer mig själv. Men svaret är inte enkelt. För hur mäter man egentligen mående? Är det i antal bra dagar? I orken som finns kvar när kvällen kommer? Eller i förmågan att stå kvar när stormen blåser?

Jag vet i alla fall att jag inte är densamma som jag var innan utmattningen. Och kanske är det just det som är poängen – att jag inte ska bli det heller.

Varannan vecka kliver jag in i rummet där jag går i KBT. Två stolar, ett bord och någon som får mig att stanna upp och faktiskt möta allt det där jag länge försökt springa ifrån. Det är tufft. Det river upp minnen, väcker känslor jag inte vill känna. Men det är också där jag hittar styrkan. Där jag lär mig förstå varför jag reagerar som jag gör. Där jag vågar säga orden jag inte trodde jag kunde uttala.

Sedan den 8 maj har jag jobbat 100%. Det är snart sex månader nu. Det kan låta som en seger – och på många sätt är det det. Men det är också en balansakt. Vissa dagar går det bra. Jag känner mig stark, fokuserad, närvarande. Andra dagar känns det som att gå på lina utan skyddsnät. Jag känner hur stressen smyger sig på, hur gamla mönster vill ta över, hur gränserna suddas ut.

Därför övar jag hela tiden på att säga nej. Att lyssna på signalerna. Att stänga av när det blir för mycket. Det är svårt. För inom mig finns fortfarande den där rösten som viskar: “Du borde orka. Du borde klara det.” Men jag börjar bli bättre på att svara: “Inte den här gången. Inte på bekostnad av mig själv.”

Och mitt i allt det här finns träningen. Min livboj. Min medicin. Min fristad. Minst tre gånger i veckan tränar jag, och det är inte för att bli bäst eller starkast – utan för att överleva vardagen. För att hålla både kroppen och huvudet i balans. För att min diabetes ska må bra. Och för att jag ska påminna mig själv om att jag kan, även när jag tvivlar. Men jag ska vara ärlig. Vissa dagar är jag helt slut. Tom. Rädd. Rädd för att falla tillbaka dit jag en gång var – på botten, när mörkret och utmattningen styrde allt. Den rädslan finns där. Den påminner mig om att jag måste vara försiktig, att jag inte kan springa lika fort som förr.

Därför har jag en plan. Jag kanske ska gå ner i tid på jobbet. Skapa mer luft i vardagen. Få energi över till livet utanför jobbet – till det som verkligen betyder något. Jag vet att jag aldrig kommer att bli exakt som jag var innan. Men kanske är det just det som är meningen. Att jag ska bli en ny version av Jonas. En version som inte bara fungerar – utan faktiskt mår bra. Och jag kallar den planen för Snart Så.

För snart så ska jag göra det jag verkligen vill. Snart så ska jag leva på ett sätt som inte sliter sönder mig. Snart så ska jag känna att jag är en välmående Jonas – 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Och när den dagen kommer… då vet jag att resan hit var värd allt. Varenda kamp, varenda tår, varenda gång jag reste mig när jag egentligen ville ge upp. För jag tror på det här. Jag tror på Snart Så. Och jag vill att du också ska göra det – för dig själv.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: