Det är en vanlig torsdag. Jag sitter i väntrummet, händerna knutna i knät, hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Jag vet vad som väntar där inne – två stolar, ett bord, och någon som ser rakt igenom mig. Varannan vecka kliver jag in i det där rummet, och varje gång är det som att tiden stannar en stund.
KBT. Tre bokstäver som kan kännas så enkla på papper, men som i verkligheten är något helt annat. Det är som att hålla upp en spegel mot sitt inre och tvingas se allt det man i åratal försökt dölja – rädslorna, ångesten, stressen, tankarna som snurrar utan stopp.
När jag började trodde jag att det skulle vara mer… praktiskt. Som en lista med tips, knep och snabba lösningar. Men istället mötte jag något mycket större: en chans att förstå mig själv på djupet. Det är jobbigt. Det river upp gamla sår. Jag går därifrån med en tung känsla i bröstet ibland. Men samtidigt – en lättnad. Som att någon äntligen hjälper mig att bära det som varit så tungt så länge.
Varannan vecka sitter jag där och pratar om saker jag aldrig vågat säga högt. Jag får frågor som gör att jag tystnar, blundar, letar efter ord. Och sakta, sakta börjar jag se mönster: hur vissa tankar alltid leder till samma känslor, samma beteenden, samma återvändsgränder. Och med hjälp av min terapeut får jag verktyg att välja en annan väg.
Det är inte lätt. Att gå i terapi är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod. För det kräver mod att våga möta sina egna demoner, mod att säga “jag behöver hjälp”, mod att börja bygga om sig själv bit för bit. Och det tar tid. Det får ta tid.
Jag delar det här för dig som kanske tvekar, som tror att terapi inte är för dig, eller som tänker att du borde klara dig själv. Jag tänkte exakt likadant. Men idag är jag tacksam för varenda session, även de som gör mest ont. För varje gång jag lämnar det där rummet är jag lite lättare, lite klokare, lite mer mig själv.
Och vet du vad? Det är värt det.
Varenda minut, varenda tår, varenda stund av tystnad. För jag har börjat förstå att jag är värd att må bra. Och det är du också.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Dagens låt:
När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom började jag skriva en veckodagbok här.
Det som först var ett sätt att sortera tankar blev snart något mycket mer en plats för andrum, eftertanke och självinsikt.
Vissa texter flöt lätt. Andra var tunga att skriva.
Ibland gjorde det ont att sätta ord på det som varit tyst så länge.
Men varje gång jag vågade gå lite djupare, kändes det som att något inom mig började läka.
Den 1 juli 2024 publicerade jag en av de mest känslosamma texterna jag någonsin skrivit:
Utmattningssyndrom #5
Den handlade om sorgen jag burit inom mig i många år, en sorg jag aldrig riktigt bearbetat.
Jag har läst den texten många gånger sedan dess, pratat om den med min KBT-terapeut, försökt förstå den från olika håll.
Det var smärtsamt, men också nödvändigt. För ibland måste man våga möta det svåra för att kunna gå vidare.
Efter ett tag insåg jag att det jag skrivit var mer än bara en text.
Det var början på något nytt.
Orden bar på en rytm, en känsla — nästan som om berättelsen själv ville bli till musik.
Jag hade haft en melodi i huvudet länge, och sakta började allt falla på plats.
Efter många justeringar, försök och översättningar till engelska hittade vi rätt ton.
Till slut bestämde jag mig för att följa känslan fullt ut, och med hjälp av fantastiska människor förvandlades texten till en låt.
Resultatet blev “The Weight Of Grief”, en låt som betyder oerhört mycket för mig.
Jag är så tacksam över att den blev till, och faktiskt ganska stolt över hur den låter.
Tack Katarina, Adam I och självklart J.K. Maine – utan er hade den här låten aldrig blivit verklighet.
Hoppas ni tycker om den ❤️
Och vem vet, kanske kommer fler låtar ur mina bloggtexter framöver.
Håll utkik!
kollasockret.com 