Det här är en text om att vara nära att nå botten igen. Om att kliva ur gamla spår. Och om att våga stanna upp när något inom en ber om att bli lyssnat på.

När jag är som mest i balans, som mest mig själv. När jag känner mig fri, levande och nära det som verkligen betyder något. Det är precis så jag mår när jag och min fru åker på semester. När vi är i solen, läser böcker, promenerar längs stranden, badar i havet och tillåter oss att bara vara. Att njuta av lugnet, av nuet och av varandra. Det är då jag, på riktigt, hittar tillbaka till mig själv. Så vill jag må. Så drömmer jag om att leva. Och ändå är det märkligt hur lätt just den känslan kan glida mig ur händerna.

När man har varit sjukskriven för utmattning och sakta börjar må bättre igen, då känns världen plötsligt öppen. Energin kommer tillbaka. Idéerna. Lust. Man vill så mycket. Man vill ta igen allt man missat. En underbar känsla. Men också en farlig. Utan att man riktigt märker det kliver man tillbaka in i gamla spår. Nya projekt. Nya idéer. Allt är roligt. Otåligheten smyger sig på. Man nöjer sig inte med det som är, utan jagar nästa utmaning. Det finns ingen spärr. Man bara kör. Och någonstans på vägen tappar man bort både sig själv – och dem man älskar. Någonstans där, mitt i allt det roliga, börjar något skava. Tröttheten smyger sig på. Kroppen säger ifrån. Tankarna blir tyngre. Sömn och återhämtning fungerar sämre.

Och som om det inte vore nog börjar även min diabetes bli svajig. Den blir alltid det när jag kliver över mina gränser. När stressen tar över, när återhämtningen får stryka på foten och träningen prioriteras bort. Jag har levt med den här sjukdomen i så många år att jag vet exakt vad den mår bra av: lugn, regelbundenhet och rörelse. Ingen stress och träning. När jag ignorerar kroppens signaler svarar den direkt. Blodsockret lever sitt eget liv. Jag blir tröttare, dimmig i huvudet, skörare. Det är som om kroppen säger samma sak från flera håll samtidigt med olika röster. Och ändå har jag varit expert på att inte lyssna. Det jag vet att jag mår bra av, träningen, skrivandet, stillheten får mindre plats. Jag märker det. Men kör på ändå. Lite till. Bara lite.

Just nu känner jag att det börjar bli ohanterligt. Och den insikten skrämmer mig. För jag vet vart det här leder om jag inte sätter stopp. Jag har varit där förut. Två gånger tidigare i livet har jag gått in i utmattningssyndrom. Och jag vill inte dit igen. Aldrig mer.

För några nätter sedan vaknade jag av att jag grät. Drömmen var så verklig att den satt kvar i kroppen långt efter att jag vaknat. Jag stod hemma hos mamma och pappa, i hallen på Timmermansgatan i Gävle. Och jag storgrät. Allt rann över. Jag fick luta mig mot dem, känna deras värme och omhändertagande. Det där som bara föräldrar kan ge. När jag vaknade var jag alldeles tårögd. Hjärtat slog hårt. Och jag kunde inte låta bli att undra: var det ett rop på hjälp?

För just nu händer det även andra väldigt jobbiga saker i livet. Sådant som gör en maktlös och sårbar. Då blir allt extra känsligt. Jag märker hur det påverkar min energi och min närvaro. Just nu kan jag inte göra så mycket mer än att finnas där för andra och samtidigt försöka ta hand om mig själv. Det är inte lätt.

Det jag har som fristad är träningen och skrivandet. Där hittar jag andrum. Och någonstans där ställer jag mig själv frågan, om och om igen:

Vad faan håller jag på med? Ska jag leva så här resten av livet – eller vågar jag göra något som faktiskt får mig att må bra?

Efter alla mina KBT-samtal har just den frågan fått ta plats. Så den här gången försöker jag göra annorlunda. Jag stannar upp. Lyssnar inåt. På riktigt. Och svaret som kommer är så tydligt att det nästan gör ont.

Jag mår bra av träning. Av att skriva. Men jag mår också väldigt bra av att möta människor. Att lyssna. Att vara närvarande. Att känna med dem. När man själv varit på botten vet man hur det känns. Man vet när ord behövs och när tystnaden är viktigare. På något sätt öppnar människor upp sig för mig. De känner sig trygga. Och jag ser hur något händer. Hur tankarna börjar röra sig. Hur de lämnar samtalet lite lättare än när det började. Det är där jag mår som bäst. Det är där jag känner glädje. Det är där jag känner mening.

Under min KBT har jag gått tillbaka i livet, ända till mitt första minne. Och det jag har sett är hur ofta jag känt mig fast i roller och mönster som inte riktigt varit mina. Jag har hela tiden gjort det som andra har sagt åt mig att göra, utan att riktigt stanna upp och fråga mig själv vad jag vill. Som att snurra i ett hjul utan att komma framåt. Att göra det som förväntas, snarare än det som känns rätt. Utan utrymme att fullt ut forma livet så som jag innerst inne vill. Och när den känslan blir för stark, då vet jag. Då är jag inte med längre. Då måste jag sätta stopp.

Jag är snart 55 år. Jag har jobbat sedan jag var 16. Jag har ingen gymnasieutbildning. Det är lätt att tänka att det är för sent. Att det är kört. Men så ställde min terapeut en fråga som fastnade:

”Varför jobbar du inte med detta? Du som är så lugn och lyhörd. Alla öppnar ju sig för dig – du har detta i dig.”

Och när jag sa att det kändes för sent fick jag ett lugnt men tydligt svar:

”Nej. Det är aldrig för sent att utbilda sig. Aldrig för sent att göra det man vill.” 

” Du fyller 55 år. Du har många år kvar av ditt arbetsliv. Vill du gå varje dag och känna som du gör nu – eller vill du ge dig själv chansen att göra det du verkligen längtar efter? Vad är det värsta som kan hända?”

Och sedan sa hon:

”Om du satt i min position – vad skulle du säga till dig själv?”

Samma sak tog min diabetesläkare upp efter vårt samtal. Att jag behöver stanna upp och fundera över vad som faktiskt känns rätt för mig, och våga göra förändringar i stället för att gå runt och må dåligt dag efter dag. Annars finns risken att jag till slut hamnar i utmattning igen – och kanske blir kvar där.

Så här står jag nu. Med en fot i det gamla och blicken mot något nytt. Med rädsla och tvivel men också med hopp. Med en känsla av att jag inte längre vill överleva dag för dag, utan faktiskt börja leva det igen. Och kanske var drömmen inte bara en dröm. Kanske var den en påminnelse. Om att lyssna. Om att stanna. Om att välja mig själv. Den här gången tänker jag inte springa ifrån det. Den här gången tänker jag stanna. Och låta det bli början på något nytt. På riktigt.

Det här är inget jag delar för att få råd eller svar utan för att sätta ord på något viktigt. Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Fortsättning följer…

Dagens låt