Jag börjar förstå att läkning inte är något man gör snabbt. Det är inget projekt. Ingen checklista. Det är snarare ett tillstånd där man långsamt slutar kämpa emot det som är. För mig har läkningen handlat om att skruva ner. Att inte fylla varje tomrum. Att lyssna på kroppen när den säger ifrån och ta den på allvar den här gången.

Det är märkligt hur svårt det kan vara att tillåta sig själv att läka. Som om man måste förtjäna vila. Som om återhämtning är något man ska bli klar med så fort som möjligt för att sedan fungera igen. Men när jag ger läkningen tid händer något annat. Tankarna klarnar. Och mitt i allt börjar en stillsam nyfikenhet växa.

Jag har börjat läsa om KBT. För att förstå mig själv och hur vi människor fungerar.

När jag läser får jag en speciell känsla. Samma känsla som när jag som ung upptäckte hårdrocken och ville veta allt. När jag spelade trummor och bara ville lära mig mer och mer, tills det till slut blev mitt yrke. Den där glöden.

Skillnaden nu är att jag gör det utan stress. Med erfarenhet och med ett lugn. Jag vet hur mycket KBT har betytt för mig när jag varit längst ner. Jag vet hur det känns att sitta där, trött och sårbar, och sakta börja förstå sina tankar och mönster. Så när jag läser idag känns det väldigt bekant och som hemma.

Men jag vet också detta: Det får ta tid. Just nu är min första prioritet att läka. Att få dom jag älskar mest att må bra. Att bygga upp kroppen med träning som stärker istället för bryter ner. Att leva utan onödig stress. Att ge tid till familjen. Till det som är viktigt på riktigt. Tankarna på framtiden finns där. Studier lockar, att få lära nytt och arbeta med något som känns meningsfullt, något som värmer i hjärtat. Under många år har jag haft trygghet och stabilitet i arbetslivet. Samtidigt har en längtan vuxit fram. En längtan efter mer. Efter något som utvecklar, jag vill lära mig nya saker, jag vill utbilda mig, något som engagerar på djupet och som jag verkligen mår bra av. Att få känna den där glädjen igen.

Nästa inlägg kommer att handla om mina 43 år med diabetes. Om hur stress och psykisk ohälsa påverkar blodsockret mer än vi tror. Och om vad som händer när kroppen till slut säger ifrån. För sex år sedan vägde jag 107 kilo och drabbades av blödningar i ögat. Det blev min väckarklocka. I dag ser värdena helt annorlunda ut.

HbA1c 41. Blodtryck bra. Inga anmärkningar.

Men vägen hit har inte bara handlat om kost och träning. Den största kampen har varit den som ingen ser. Det går att vända ett läge som känns hopplöst. Och ibland börjar allt med att man bestämmer sig för att leva på riktigt. Men mer om det i nästa inlägg.

Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Dagens låt