Ni som har följt min veckodagbok vet att jag har haft utmattningssyndrom. Jag har varit ganska öppen med den resan här inne. Det kändes viktigt då – och det känns viktigt nu. Men något jag inte har skrivit lika mycket om är vad som faktiskt förändrade mest för mig under den perioden.

KBT.

Jag kom i kontakt med kognitiv beteendeterapi när jag var som mest slut. Och om jag ska vara helt ärlig trodde jag nog innan att KBT mest handlade om att “tänka positivt”. Det gör det inte. För mig handlade det om att förstå hur mina tankar fungerade. Hur snabbt en tanke kan bli en sanning. Och hur hård jag faktiskt var mot mig själv – utan att ens märka det.

När jag var utmattad var kroppen trött, ja. Men tankarna var nästan värre. Särskilt kring min diabetes. Ett högt blodsockervärde kunde på några sekunder bli en hel historia i mitt huvud:

”Nu har jag tappat kontrollen.”

”Jag borde klara det här bättre.”

”Hur kan jag fortfarande inte få till det?”

Det var inte siffran i sig som gjorde mest ont. Det var det jag sa till mig själv om siffran. I KBT fick jag börja plocka isär det där. Vad är fakta? Vad är min tolkning? Finns det fler möjliga förklaringar?

Vi tar ett exempel:

Fakta: Jag har 13,8 i blodsocker.

Tolkning: Jag är dålig på min egen sjukdom.

Alternativ: Jag sov dåligt. Jag är stressad. Hormoner påverkar. Livet påverkar.

Den där lilla pausen  mellan händelse och tolkning blev större än jag trodde. Jag började också se hur mina tankar påverkade mitt beteende. När jag tänkte att jag misslyckats ville jag undvika. Inte mäta igen. Inte ta tag i det direkt. Och det skapade mer stress. KBT hjälpte mig att bryta den spiralen. Inte genom att göra mig perfekt. Utan genom att göra mig mer medveten. Det här har påverkat mig så mycket att jag idag läser och fördjupar mig mer i KBT på egen hand. Jag vill förstå mer om hur vi fungerar – särskilt vi som lever med en kronisk sjukdom där så mycket ansvar ligger på oss själva. Faktiskt så mycket att jag har börjat fundera på om jag vill utbilda mig vidare inom det här området. Det känns både stort och lite läskigt att skriva. Men ibland är det som knäcker en också det som visar en ny riktning.

En liten övning jag själv använder

Om du vill testa något konkret:

När jag får ett värde som triggar igång något i mig (ni vet den där känslan direkt i magen…) så försöker jag stanna upp. Och då frågar jag mig själv fyra enkla saker:

1. Vad hände egentligen?

Bara fakta.

“Jag har 14 i blodsocker.”

2. Vad tänkte jag direkt?

”Okej, nu är jag dålig igen.”

“Varför får jag aldrig till det?”

3. Vad känner jag nu?

Stress. Skuld. Frustration. Kanske lite rädsla.

4. Finns det ett snällare – eller mer rimligt – sätt att se på det?

“Det här är ett värde.”

“Det kan finnas massor av orsaker.”

“Jag kan korrigera. Det betyder inte att jag är dålig.” 

Det handlar inte om att låtsas som att allt är bra. Det handlar bara om att inte låta den hårdaste rösten i huvudet få sista ordet. Diabetes är redan en fysisk belastning. Den behöver inte bli en mental domstol också. För mig började återhämtningen inte när energin kom tillbaka – utan när jag slutade slå på mig själv. Och det är något jag fortfarande övar på. Varje dag. 

Min önskan för diabetesvården

Jag tycker verkligen att KBT borde vara en självklar del av diabetesvården, precis som man går till diabetessköterska, läkare, ögonkontroll och alla andra viktiga kontroller. Det handlar inte om att ersätta något, utan att ge oss verktyg för att hantera stress, oro och tankar som annars kan göra sjukdomen ännu tyngre. För mig hade det gjort skillnad att få det som rutin redan från början.

Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Om du har frågor eller vill prata mer, tveka inte att maila mig på jonas.karlsson@kollasockret.com

Dagens låt: