1983. Det var då allt började för mig , det var då jag fick min diagnos Diabetes Typ1, 43 år har gått sedan dess. Fyrtiotre år med en sjukdom som påverkar varje dag, varje måltid, varje beslut. När jag tänker på det idag känns det nästan otroligt att jag faktiskt klarat mig så bra.

På mitt senaste läkarbesök fick jag det bekräftat. Min läkare, som inte bara är överläkare, utan även professor och forskare inom diabetes satt där och bläddrade i mina värden. Han tittade på mig, log och sa: “Det här är riktigt bra, Jonas.” HbA1c: 41 mmol/mol. Blodtrycket: perfekt. Fötterna: bra. Njurarna: utan anmärkning. Efter 43 år med sjukdomen. Det är inte ofta man får höra sådant – och ja, jag blev faktiskt stolt. Läkaren sa att mycket säkert har med genetiken att göra. Bra gener hjälper. Men som han också påpekade: det kan svänga fort i hockey. Och jag vet precis vad han menar.

För så har det inte alltid sett ut. För ungefär sex år sedan fick jag en rejäl varningssignal. En blödning i ögat som behövde laserbehandling. Min läkare sa rakt ut: “Jonas, om du inte gör någonting åt din diabetes nu, då kommer det sluta illa.” Det blev en vändpunkt. Jag vägde då 107 kilo och mådde ärligt talat inte bra. Jag bestämde mig för att ta kontrollen. Jag började träna. Lade om kosten. Tog tag i mig själv på allvar. Och steg för steg förändrades allt. Minus 30 kilo. Starkare kropp. Bättre blodsocker. Stabilare värden.

Idag ser det som sagt riktigt bra ut. Men det betyder inte att resan varit enkel. För även om kroppen hänger med, så är det det psykiska som varit den största kampen. Stress, ångest och till slut utmattningen som slog undan benen för mig. Det är något jag och min läkare pratade länge om. Han var tydlig: “Du får inte köra för hårt. Hitta balansen. Låt kroppen vila ibland.” Det är en påminnelse jag försöker bära med mig varje dag. För jag vet att det inte finns några garantier. Det gäller att fortsätta kämpa, men också att ta hand om sig själv på riktigt – både fysiskt och psykiskt.

Och i nästa inlägg tänkte jag gå djupare in på det här. För jag vill visa hur statistiken faktiskt ser ut när man levt så länge med diabetes. Hur många får komplikationer? Vad är vanligt, vad är ovanligt – och hur kan man påverka sin egen framtid?

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: