I mitt förra inlägg skrev jag om det vi vet och inte vet kring utmattningssyndrom och diabetes i Sverige.

Kort sagt:

Det finns inga tydliga siffror på hur många med diabetes som drabbas av utmattningssyndrom. Men vi vet att stressrelaterad sjukskrivning ökar i samhället. Och vi vet att många med diabetes lever med en hög psykisk belastning. Efter att jag publicerade det började jag fundera på en sak:

Hur mycket av det vi kallar “dålig kontroll” egentligen är stress?

Jag är ingen forskare. Men jag har läst, lyssnat och försökt förstå. Och det som fastnat hos mig är att stress inte bara är något vi känner – det är något som händer i kroppen. När vi är stressade utsöndras hormoner som kortisol och adrenalin. De är till för att hjälpa oss i akuta situationer. Problemet är bara att de också höjer blodsockret. Så när livet är rörigt, pressat eller oroligt – då kan kroppen bokstavligen arbeta emot en. Jag tror många av oss har varit där. Perioder när man gör “allt rätt” men värdena ändå lever sitt eget liv. Man korrigerar. Väntar. Justerar. Blir frustrerad. Kanske lite uppgiven. Och så lägger man skulden på sig själv. Men tänk om det inte alltid handlar om att vi gjort fel?

Tänk om det ibland är en kropp som varit i beredskap för länge?

Jag läste att forskning från bland annat Karolinska Institutet visar hur stark kopplingen är mellan stress och ämnesomsättning. Det gjorde något med mig. För det betyder att det finns en biologisk förklaring till det många av oss upplever. Stress påverkar sömnen. Sömnen påverkar blodsockret. Högt blodsocker skapar oro. Oro skapar mer stress. Det är inte konstigt att man blir trött.

Att leva med diabetes innebär redan ett konstant beslutsfattande. Lägg till jobb, familj, relationer, ekonomi och allt annat som hör livet till – och det är kanske inte så märkligt att kroppen ibland säger ifrån. Jag skriver inte det här för att ha alla svar. Jag skriver det för att jag själv behövde förstå att det finns fler faktorer än disciplin och vilja. Kanske behöver vi prata mer om stress som en del av diabetes – inte som ett misslyckande. För mig har det varit en lättnad att börja se stressen som en del av ekvationen – inte som ett bevis på att jag inte räcker till.

Det här fick mig att börja fundera på något annat också.

När är man egentligen bara trött – och när är det något mer?

Att leva med diabetes innebär en konstant mental belastning. För många finns något som kallas diabetes-distress – den där känslan av att aldrig riktigt få paus från ansvar, oro och beslut kring sin sjukdom. Samtidigt finns utmattningssyndrom, som är något annat och mer omfattande – en medicinsk diagnos kopplad till långvarig stress. Men gränsen mellan att vara trött, belastad och faktiskt utmattad är inte alltid så tydlig. Jag tror många av oss normaliserar vår trötthet och tänker att “så här är det väl bara”.

I nästa inlägg vill jag skriva mer om just det: hur man kan börja skilja mellan vanlig trötthet, diabetes-distress och något som faktiskt kan vara början på utmattning.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: