Det här är en helt ocensurerad text om hur det faktiskt är just nu. Inte hur det ser ut på papper utan hur det känns.

Just nu är måendet sådär. Och diabetesen… den mår skit. Den är svårinställd på ett sätt som tar all energi. Mycket låga värden. En CGM som larmar hela tiden. Det piper, varnar, avbryter. Dag som natt. Och det är inte bara störande. Det är stressande på en nivå som är svår att förklara för någon som inte lever i det. Det går ju att justera. Ändra inställningar. Tänka om. Testa nytt. Men verkligheten är inte alltid så enkel. Jobb. Familj. Vardag. Och mitt i allt det ska man orka vara sin egen behandlare också. I teorin finns lösningar. I praktiken finns en kropp och ett huvud som redan är trötta. Det som skrämmer mig mest just nu är inte bara blodsockret. Det är känslan i kroppen. Den är bekant. Det är samma signaler som jag hade när jag gick in i mitt utmattningssyndrom. Tröttheten som inte går att vila bort. Stressen som ligger konstant i bakgrunden. Känslan av att vara ett steg efter hela tiden. Och jag vet hur det kan sluta om man inte bromsar i tid. Det märkliga är att om man tittar på mina värden så ser det bra ut.  

Mitt HbA1c är bra. Men det säger inte hela sanningen. För bakom det där snittet finns alla toppar och dalar. Alla låga värden som drar ner medelvärdet. Alla gånger kroppen pressas för att “få det att se bra ut”.  

Och det är precis det här jag har skrivit om tidigare. Att vi inom diabetesvården är otroligt bra på att mäta siffror men sämre på att fånga det som inte syns. Hur det faktiskt känns att leva i det här, varje dag. Jag försöker träna. Jag vill träna. Men kroppen orkar inte det så som jag vill göra och som jag tidigare klarat av. Mätaren larmar. Blodsockret sjunker. Och energin bara försvinner. Jag kommer hem från jobbet och är helt slut. Inte lite trött. Helt slutkörd. I kroppen. I huvudet.  

Och då kommer tanken: Hur gör man när det är så här?  

Kan man bli sjukskriven för en diabetes som inte går att få ordning på? För en kropp som inte samarbetar? För ett huvud som inte orkar mer? Eller förväntas man fortsätta för att siffrorna ändå “ser bra ut”, hmmmmmm.

Det här är det jag önskar att fler förstod. Det här handlar inte om att jag inte försöker. Det handlar om att leva med något som aldrig tar paus. Ett ansvar som alltid är där. En belastning som aldrig riktigt släpper. Och när den belastningen pågår tillräckligt länge då sätter den sig inte bara i kroppen. Den sätter sig i hela ens liv. Jag har varit där förut.  

När kroppen till slut säger stopp. Och jag är rädd att hamna där igen. För det är det som är så svårt att förklara:

Du kan ha “bra värden”. Du kan se ut att ha kontroll. Samtidigt som du inuti håller på att tappa den helt. Och kanske är det just det som är problemet. Att vi fortfarande mäter hur bra någon mår i siffror istället för att våga lyssna på det som inte går att mäta.  

Ingen varning i världen piper när det är du som håller på att krascha.

I nästa inlägg vill jag skriva mer om just det: hur man kan börja skilja mellan vanlig trötthet, diabetes-distress och något som faktiskt kan vara början på utmattning.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: