När siffrorna ser bra ut men du inte gör det.
Vi mäter allt inom diabetesvården. HbA1c, tid i målområde, blodtryck. Men vad händer med det som inte går att mäta? Jag har själv varit där där siffrorna såg bra ut, men jag själv var på väg att gå sönder. Jag har tänkt på en sak. Vi är väldigt noga med siffror i diabetesvården. HbA1c. Tid i målområde. Blodtryck. Kolesterol. Vikt. Allt går att mäta, följa upp och jämföra. Men hur ofta får man frågan:

Hur mår du egentligen?

Inte “hur går det?” Utan hur mår du i det här mentalt?

Vi har i Sverige ett av världens mest omfattande kvalitetsregister för diabetes, Nationella Diabetesregistret. Det är fantastiskt på många sätt och har förbättrat vården enormt. Men psykisk belastning är svårare att stoppa in i en ruta. Jag säger inte att vården inte bryr sig. Jag vet att det finns fantastiska diabetessköterskor och läkare som verkligen ser hela människan. Men systemet är byggt kring mätbara värden. Och det som inte mäts riskerar att bli osynligt.

Jag vet för jag har varit där

När jag gick igenom mitt utmattningssyndrom fortsatte jag samtidigt att leva med min diabetes. Jag gick på mina kontroller. Jag tog mina prover. Jag levererade siffror som såg bra ut. Utåt sett fungerade allt. Men inuti var det något helt annat. Tröttheten som aldrig gick att vila bort. Tankarna som snurrade. Kroppen som till slut sa ifrån. Det var som att leva två parallella verkligheter: en där siffrorna fungerade och en där jag själv inte gjorde det. Och ändå var det ingen som riktigt fångade upp hur jag mådde i det. Inte för att viljan saknades utan för att frågorna kanske aldrig riktigt ställdes på djupet. Inte:”Hur mår du i det här?” ”Hur tungt är det att bära allt?” I efterhand har jag tänkt mycket på det. Tänk om någon hade stannat upp lite längre. Tänk om frågan hade varit annorlunda. Kanske hade jag vågat säga mer då. Kanske hade jag fått hjälp tidigare.

Jag har själv blivit duktig på att leverera bra siffror. Samtidigt som jag inte alltid vågat visa hur tungt det faktiskt känns. Och jag tror inte att jag är ensam i det. För det är lätt att visa det som fungerar. Svårare att sätta ord på det som skaver, det som gör ont, det som tar all energi. Borde vi mäta mer än bara värden? Om vi vet att personer med diabetes har ökad risk för psykisk ohälsa borde inte screening för stress och utmattning vara lika självklar som att ta ett HbA1c?

Kanske är det dit vi är på väg.
Jag hoppas det. För ibland känns det som att man måste vara nära att gå sönder innan någon riktigt reagerar. Och det borde inte behöva vara så. Vi är mer än våra siffror Det här handlar inte om att ta bort fokus från det medicinska. Siffror är viktiga. De räddar liv. Men de visar inte hela bilden. För vi är mer än våra värden. Och ibland är det viktigaste det som inte syns i ett enda provsvar. Och kanske börjar förändringen där i att någon faktiskt ställer frågan:

Hur mår du – på riktigt?

Jag har inte skrivit klart om detta så fortsättning följer i nästa inlägg.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: