Många hoppas på att nässprayen med glukagon för att häva svåra insulinkänningar vid diabetes ska godkännas inom läkemedelsförmånen. Men beslut dröjer än.

I september 2020 lanserade läkemedelsföretaget Lilly glukagon som nässpray, eller egentligen näspulver, i Sverige. Produkten Baqsimi hade då godkänts av Läkemedelsverket ett knappt år tidigare. Sedan dess har många väntat på att Tandvårds- och läkemedelförmånsverket, TLV, ska finna att nyttan överstiger kostnaden, så att läkemedlet ska omfattas av högkostnadsskyddet.

Hormonet glukagon stimulerar levern att frisätta glukos till blodet som gör att personen med diabetes återfår medvetandet efter en djup hypoglykemi. 

Utan subvention kostar en enda dos cirka 1 400 kronor. Det är så mycket att de allra flesta med diabetes föredrar att ha en glukagonspruta i kylen eller med sig på resan, om det skulle behövas vid en så pass svår hypoglykemi att personen inte kan äta något för att höja blodsockret. Det är betydligt billigare med sprutan men att blanda glukagonlösningen och ge sprutan intramuskulärt, kan upplevas som skrämmande för den vän eller anhörig som finns med och ska göra det.

Ingela Bredenberg är specialistsjuksköterska i diabetes vid Karolinska universitetssjukhuset och ser också fram emot ett godkännande. 

– Vi har förordat nässprayen, den är behändig att ge, och man kan inte göra fel. Det är många patienter som velat ha den men har valt bort den för att den är för dyr, säger hon. 

Enligt Lillys presstjänst drog företaget tillbaka den första ansökningen som lämnades in till TLV i december 2020 för att komplettera med information. En ny ansökan lämnades in i december 2021. TLV har sedan 180 dagar på sig för ett beslut såvida inte företaget ”stoppar klockan”, förklarar TLV som bekräftar att en andra ansökning lämnats in.

Näspulvret ges enligt produktresumén i en dos om 3 mg i ena näsborren, samma dos för alla från fyra års ålder. Genomsnittlig tid till lyckad behandlingseffekt är 16 minuter jämfört med 12 minuter för glukagonspruta. Sockret börjar stiga redan efter fem minuter. Nässprayen uppges vara lika effektivt som glukagonspruta.

https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/diabetes/beslut-om-nasspray-vid-hypoglykemi-drar-ut-pa-tiden/?utm_campaign=DM_22_02_18_Diabetes&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&mi_u=CBONB000003068561&mi_ign=18-02-22-04-10-04

Källa: Dagens Medicin

Reporter: Susanna Pagels

För att studera hur infektion med sars-cov-2 påverkar olika vävnader i kroppen har forskare i USA utvecklat en metod baserad på så kallade organoider vilket är kluster av celler som kan fungera som organmodeller i labbmiljö. 

Genom att screena olika sådana cellkluster såg forskarna att pankreasorganoider, närmare bestämt betaceller, kunde infekteras av sars-cov-2. Fyndet bekräftades även i pankreasvävnad från donatorer som avlidit med covid-19.

Virusinfekterade betaceller visade sig också producera betydligt mindre insulin än normalt, men mer av exempelvis hormonet glukagon och enzymet trypsin.

– Vi ser att de infekterade betacellerna ändrar sin funktion. Insulinproduktionen minskar det skulle kunna bidra till att öka risken för ny diabetes efter covid-19, som det har kommit fallrapporter om, sa Shuibing Chen, forskare vid Weill Cornell Medicine i New York, när hon berättade om resultaten under en presskonferens.

Det är ännu inte klarlagt om förändringen, som kallas transdifferentiering, består eller återgår när personen tillfrisknar från covid-19.

Programpunktens andra presentation gav en närmare titt på mekanismerna för hur sars-cov-2 angriper de insulinproducerade cellerna i bukspottkörteln via receptorproteinet ACE2, angiotensin converting enzyme 2, på cellytan.

Genom att studera uttrycksmönstret av ACE2 i vävnadsprover i donerade bukspottkörtlar från patienter utan diabetes, har italienska forskare sett att proteinet uttrycks speciellt i betaceller. Ytterligare kunskap kom genom studier av en betacellinje.

– Nivåerna av virusreceptorn ACE2 ökade när cellerna utsattes för inflammatorisk stress. Det bekräftar kopplingen mellan inflammation och ACE2 i bukspottkörtelns betaceller, sa Frenceso Dotta, läkare och forskare vid University of Siena, under presskonferensen.

Forskarna kunde också utröna vilken mekanism som var involverad i uppregleringen av ACE2 under inflammation.

Arbetet presenterades under den oroande titeln ”Sars-cov-2 i mänskliga cellöar: en blivande diabetesepidemi?” På frågan om det finns belägg för att personer som infekteras med sars-cov-2 utvecklar mer autoimmunitet mot betaceller, svarade Francesco Dotta:

– Det finns några sådana fall rapporterade, men förhoppningsvis kan studierna av patienter med långtidscovid ge oss tydligare svar. Vi har under de här åren sett att covid-19 både kan påverka betacellsfunktionen genom direkt infektion och bidra till glykemisk störning genom exempelvis insulinresistens.

Arbetet presenterades under sessionen Modelling SARS-CoV-2 infection using human organoids den 29 september.

Övervikt och fetma är inte bara ett problem exklusivt för patienter med diabetes typ 2 utan växer bland de med typ 1. Det var slutsatserna när en översiktsstudie presenterades under den digitala EASD på torsdagen.

Övervikt bland individer med diabetes typ 1 är ett växande problem som behöver bemötas. Det är slutsatserna i en översiktsstudie som publiceras i Lancet Diabetes & Endocrinology och samtidigt presenteras på EASD.

– Utmaningen för patienter som lever med typ 1-diabetes är att uppnå både blodsockerkontroll och viktkontroll parallellt. Det är en svår uppgift eftersom den ökade insulinbehandlingen som sjukdomsutvecklingen ofta kräver, antas vara den faktor som driver den mesta av viktökningen, sa Bart van der Schueren, professor vid universitetssjukhuset i Leuven, Belgien vid en digital presskonferens under EASD.

Han är försteförfattare till översiktsartikeln som behandlar ämnet. Enligt artikeln har övervikt och fetma traditionellt setts som ett problem vid diabetes typ 2. Men enligt artikeln ses nu en global trend att problemet växer även för patienter med typ 1. De har redovisat siffror från bland annat USA där 22 procent av barn och unga mellan 3 och 19 år med diabetes typ 1 var överviktiga jämfört med 16 procent bland de utan diagnosen. 

Översiktsartikeln presenterar olika teorier om varför insulinbehandling troligen är en av bovarna bakom viktökning. Det handlar bland annat om att injicerat insulin inte passerar levern vilket kan leda till höga koncentrationer av insulin i perifer vävnad, vilket i sin tur kan leda till ökad fettinlagring.

En annan är patienternas egen oro för att drabbas av hypoglykemi, lågt blodsocker. Det kan leda till att de äter mer än nödvändigt. Artikeln tar bland annat upp siffror från det svenska nationella diabetesregistret, NDR, som visar att risken att drabbas av allvarliga hjärt-kärlhändelser och hjärt-kärlrelaterad död ökade med ökad BMI hos patienter med diabetes typ 1.

– Ett av de viktigaste verktygen för att undvika övervikt bland individer med typ 1-diabetes har visat sig vara utbildning kring nutrition som kan leda till mer skräddarsydda insulindoser. Men resurser för att erbjuda sådan utbildning saknas många gånger, sa Bart van der Schueren

I artikeln tar författarna också upp olika läkemedelsbehandlingar som kan underlätta viktkontroll. Exempel på dessa är GLP 1-analoger och SGLT2-hämmare som traditionellt används vid diabetes typ 2 och som har visat sig kunna ha god effekt även vd typ 1. Även fetmakirurgi nämns som ett alternativ.

Framför allt, skriver författarna, krävs mer forskning för att bättre kunna förutsäga vilka som riskerar att drabbas av övervikt och fetma och förstå vilka metoder som kan förhindra och avhjälpa det.

Läs mer i abstract:

Prof Bart Van der Schueren med flera. Obesity in people living with type 1 diabetes. Lancet Diabetes & Endocinology, publicerad online 30 september 2021. DOI: 10.1016/S2213-8587(21)00246-1

Ska vi lyckas minska överdödligheten bland personer med diabetes behöver nya mål sättas för diabetesvården, anser Thomas Magnusson och Emma Henriksson.

Alltför många med diabetes lever fortfarande med en förhöjd risk för att drabbas av allvarlig hjärt-kärlsjukdom, visar en ny granskning från Diabetesorganisationen i Sverige och Storstockholms diabetesförening. Det behövs högre ambitioner och större beslutsamhet hos vårdens beslutsfattare för att lyfta svensk diabetesvård.  

Diabetes är en av våra stora folksjukdomar. Att den är så vanlig och att det finns stor kunskap om behandling och medicinering gör det lätt att glömma att det är en svår och allvarlig sjukdom. Ungefär en halv miljon svenskar lever i dag med diabetes. Trots att vi i dag har både stor kunskap och medicinska resurser finns fortfarande en stor överdödlighet i hjärt-kärlsjukdom bland personer med diabetes. Jämfört med jämnåriga i hela befolkningen var den 2018 hela 40 procent, visar vår granskning Diabetesrapporten 2021. Så behöver det inte vara. En väl behandlad diabetes skapar ingen eller mycket liten överdödlighet. 

Många med diabetes lever med förhöjd risk för att drabbas av komplikationer som exempelvis hjärtinfarkt eller stroke. Diabetes är en komplicerad sjukdom och den behöver också behandlas så. Det är inte bara blodsockret som behöver kontrolleras utan även en mängd andra riskfaktorer. 

Vår granskning av svensk diabetesvård har fokuserat på fyra riskfaktorer som är centrala för behandling vid diabetes, det vill säga blodsocker, blodtryck, kolesterol samt albuminuri som ökar risken för njurskador. Kartläggningen visar tydligt att de som lever med diabetes inte når önskvärda nivåer framför allt när det gäller blodsocker, blodtryck och blodfetter. I vissa delar har det skett en förbättring de senaste åren men det är långt kvar till målet. En alltför stor grupp lever fortfarande med hög risk för att drabbas av allvarliga komplikationer som kan leda till för tidig död. 

De regionala skillnaderna är dessutom stora. Trots framsteg är det fortfarande alldeles för få som når de behandlingsmål som satts upp för personer med diabetes. Goda exempel finns runtom i landet för enskilda delar av diabetesvården men ingen region når ända fram. De som är riktigt bra på ett mål är ibland bland de sämre på ett annat. För att minska överdödligheten måste målen nås i alla delar över hela landet. 

En fullt fungerande diabetesvård behöver ha förmåga att möta alla som lever med diabetes utifrån deras egna förutsättningar. Vården behöver också ligga i den absoluta framkanten när det gäller nya metoder, ny teknik och nya behandlingar för att kunna arbeta individbaserat. Ska vi lyckas minska överdödligheten bland personer med diabetes behöver nya mål sättas för diabetesvården.    

De mål vill vi se är: 

• Att det ska finnas diabeteskompetens tillgänglig på varje vårdinstans för ett aktivt och strukturerat omhändertagande

• Att avancerad diabetessjukvård ska vara ett riktmärke och att kvalitetsparametrar såsom till exempel HbA1c följs, och individanpassad måluppfyllelse premieras, med tydliga strukturella åtgärder om de inte uppnås

• Att verka för att tidigt upptäcka diabetes typ 2 eller prediabetes 

• Att kunskap om forskning, nya behandlingar och andra innovativa metoder sprids och kommer till användning i hela Sverige

Högre ambitioner måste handla om att ständigt förbättra arbetet med att få värdena för de centrala riskfaktorerna på acceptabla nivåer. Vår granskning visar att vi inte alls är där. Eftersom vi har kunskap och förutsättningar att minimera riskerna vid diabetes är det inte försvarbart att fortsätta på dagens inslagna väg. Politisk handlingskraft krävs för att kunskapen ska omsättas i praktik och överdödligheten minskas.

Thomas Magnusson, ordförande i Diabetesorganisationen i Sverige

Emma Henriksson, ordförande i Storstockholms diabetesförening.

När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer, skriver Maria Nermark, ordförande för Region Skånes Psykologförening.

Om man skulle ställa frågan till vilken medborgare som helst på en busshållplats eller i en livsmedelsbutik: ”Tror du att en kronisk somatisk sjukdom påverkar hur man mår psykiskt?” så skulle säkert en sådan vanlig medborgare direkt förstå vad man menade och svara ja. Den skulle också förstå att för en del av dessa personer har sjukdomen en så allvarlig påverkan att man behöver professionell psykologisk hjälp.

Att kroniska sjukdomar som reumatism eller diabetes, för att nämna ett par, ger en förhöjd risk för suicid är sedan länge känt. Men vanligare är annan långtgående påverkan på livet som social fobi, ångest eller depression i olika grader. 

Förutom det lidande detta innebär, så innebär det ofta även ett sämre egenomhändertagande som i sin tur påverkar sjukdomen negativt. Studier om livskvalitet inom diabetesgruppen till exempel är skrämmande läsning. Särskilt utsatta är unga människor i den här gruppen. 

Vi håller med Björn Ehlin, ordförande för Svenska diabetesförbundet, om att frågan bör ställas till alla. Men ”någon att samtala med” beskriver inte en psykologisk bedömning och behandling, lika lite som ”någon som klappar om dig” beskriver en medicinsk insats. Patienter med dessa bekymmer bör ha rätt till en kvalificerad psykologisk bedömning och därefter åtgärd efter behov. 

Vi tror att detta negligerande av psykologi inom vården är ett resultat av att psykologer inte bjuds in i de översta beslutande leden. När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer. Liksom medicinska faktorer påverkar psykisk hälsa, påverkar vårt psyke vår kroppsliga hälsa. Det finns kostnader att spara, men framför allt lidande att minska, inom de stora grupperna av patienter med så kallade folksjukdomar genom att använda psykologers kunskaper.

Maria Nermark, ordförande, Region Skånes Psykologförening.

Diabetesförbundet vill att det ska finnas diabetesteam där psykologer, kuratorer eller motsvarande kompetenser ingår, skriver ordförande Björn Ehlin.

Att leva med diabetes är ett ständigt pågående arbete med omfattande och avancerad egenvård. Det går aldrig att ta ledigt. Ofta går individen själv med sina bekymmer och sin oro för hur sjukdomen ska påverka livet både på kort och på lång sikt. Detta är även ett av skälen till att psykisk ohälsa fick stor uppmärksamhet i det nya internationella konsensusdokument för behandling av diabetes typ 1 som presenterades i början av oktober 2021.

En analys Diabetesförbundet gjort visar tyvärr att behovet av psykosocialt stöd i dag i mycket stor utsträckning går under radarn i den svenska diabetesvården. Det gäller överlag, och inte minst för personer med diabetes typ 2.

I oktober genomfördes en enkätundersökning bland nästan 3 500 av diabetesförbundets medlemmar som lever med antingen typ 1- eller typ 2-diabetes (vilket motsvarar en svarsfrekvens på 43,6 procent). Hela 45 procent av personerna med typ 2-diabetes svarade att vårdgivarna inte alls uppmärksammar det behov av stöd som kan uppstå i livet med diabetes. Detta är 17 procentenheter mer än bland personer med typ 1-diabetes.

Andelen personer med typ 2-diabetes som uppger att de i nuläget har behov av psykosocialt stöd är lite mindre än i gruppen med typ 1-diabetes – 15 procent respektive 24 procent.

Av dem som uppger att de har ett behov av stöd är det emellertid 73 procent med typ 2-diabetes som uppger att de inte har fått den hjälp de behöver av vården, jämfört med 53 procent bland personer med typ 1-diabetes.

Resultaten indikerar därmed att behovet för psykosocialt stöd tenderar att vara störst bland personer med typ 1-diabetes, medan andelen personer med typ 2-diabetes som önskar hjälp är lite mindre samtidigt som denna grupp sett till antalet är mycket större.

Personer med typ 2-diabetes får sina behov tillgodosedda i väsentligt mindre utsträckning jämfört med dem som har typ 1-diabetes. En förklaring kan vara brist på resurser i primärvården där den förstnämnda gruppen främst behandlas.

Oavsett vilken typ av diabetes vi pratar om, är detta allvarliga siffror. Avsaknaden av psykosocialt stöd kan i värsta fall även påverka den fysiska hälsan. Personer med diabetes som inte mår bra har svårare att klara av sin egenvård, och det kan få stora konsekvenser, till och med livshotande.  

Detta är förstås smärtsamt och ohållbart för den enskilda individen som drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa. Samtidigt riskerar det även att medföra ökade kostnader för samhället, bland annat i form av utgifter för behandling av flera komplikationer till följd av en misskött diabetessjukdom.

Diabetesförbundet vill att det ska finnas diabetesteam bestående av de professioner och kompetenser som personer med diabetes är i behov av, inklusive psykologer, kuratorer eller motsvarande kompetenser. Detta bör vara en självklarhet, oberoende av vilken typ av diabetes du lever med samt om du får vård i primärvården eller på en specialistmottagning.  

Frågorna ”hur mår du, behöver du någon att prata med?” behöver vara lika vanliga som frågor om blodsocker och levnadsvanor när personer med diabetes träffar sin vårdgivare.

Ser vården bara halva människan med diabetes, så går det inte att behandla hela patienten.

Björn Ehlin, ordförande Svenska Diabetesförbundet

Från och med 1 januari 2022 trädde nya regler i kraft för dig som har diabetes typ 1 och som har eller vill skaffa körkort för lastbil, buss eller taxiförarlegitimation. Den största förändringen gäller den tidigare begränsningen av vilken diabetestyp som är tillåten.

Typ av diabetes är inte längre avgörande.

Tidigare kunde personer med insulinbehandlad typ 2-diabetes ha körkort för lastbil, buss eller taxiförarlegitimation. Från den 1 januari blev det möjligt även vid andra typer av diabetes, under vissa förutsättningar. Det är en av de förändringar som genomförs i Transportstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort.

Med de nya reglerna kommer det inte längre att göras någon skillnad på vilken typ av diabetes du har. De utgår i stället ifrån vilken behandling du har och risken för hypoglykemi.

Större eget ansvar
De nya reglerna innebär att det ställs högre krav på dig om din diabetes behandlas med till exempel insulin. Du måste bland annat

• ha kontroll på den risk för hypoglykemi som din behandling kan medföra

• ha kontroll på dina blodsockervärden och göra regelbundna blodsockerkontroller minst två gånger om dagen och i samband med körning

• ha förmåga att känna varningstecken för hypoglykemi och veta hur du ska hantera din diabetes om du får sådana varningstecken.

Om du har diabetes och vill arbeta som lastbils-, buss- eller taxiförare behöver du veta vilka krav som ställs för de körkorten. Du behöver också vara medveten om att körkortet kan komma att återkallas om din sjukdom förändras på ett sådant sätt att du inte längre uppfyller kraven.

Vid allvarlig hypoglykemi
Om du får en allvarlig hypoglykemi får du inte köra lastbil, buss eller taxi under minst tolv månader. Ditt körkort kommer att återkallas och det måste gå minst tolv månader innan det är möjligt för dig att få ett nytt körkort.

Regler om synintyg
Hittills har Transportstyrelsen begärt av personer med diabetes att de ska skicka in synintyg tillsammans med varje läkarintyg om diabetes. Det kravet tas nu bort från föreskrifternas kapitel om diabetes. Om och hur ofta du behöver lämna synintyg prövas istället utifrån reglerna om synfunktionerna.

Körkort för moped, bil eller motorcykel
Kravet på att lämna in synintyg tillsammans med varje läkarintyg om diabetes tas även bort för körkort för moped, bil eller motorcykel. I övrigt ser reglerna för de här fordonen i stort sett ut som tidigare. De är dock tydliggjorda och mer förklarande i de nya föreskrifterna.

Sjukdomen kan förändras med tiden – viktigt att känna varningstecken
Tänk på att en diabetessjukdom förändras med tiden och ju längre du har behandlats för den. Det kan uppstå olika komplikationer till följd av diabetessjukdomen som kan påverka om du uppfyller kraven för körkort eller inte.

Förmågan att känna varningstecken för hypoglykemi kan försämras med tiden. Om den förmågan saknas är det inte möjligt att ha körkort – det gäller för alla körkortsbehörigheter.

De nya reglerna i ändringsföreskrifterna TSFS 2021:67 om medicinska krav för innehav av körkort m.m

Källa: Transportstyrelsen

Insulin spelar en avgörande roll för kroppens energiomsättning och blodsockernivåer men det finns faktorer som negativt påverkar insulinets funktion. En av dem är övervikt, en annan är brist på fysisk aktivitet. Det leder till att kroppens känslighet för insulin minskar vilket ökar risken för typ 2 diabetes och hjärt- kärlsjukdom.
Nu visar en finsk undersökning att en så pass skonsam åtgärd som att stå upp i stället för att sitta förbättrar insulinkänsligheten och minskar risken för kroniska sjukdomar.

Tänk att vi återkommer till kosten och att man ska röra på sig hela tiden. Som jag har skrivit om det om och om igen, nu har ännu en undersökning kommit fram till det, intressant läsning om vad de kommit fram till i Finland.

Insulin fungerar som en nyckel som låser upp kroppens celler så att den energi som finns i blodet kan komma in. Vid insulinresistens är låsen för tröga och insulinet får svårare att tränga in. Konsekvensen blir att energin stannar kvar i blodet och sockernivåerna stiger.

Diabetes typ 2 ökar sedan flera decennier kraftigt i hela världen, forskarna talar om en diabetesepidemi. Idag har nästan var tionde person diabetes, 463 miljoner människor. 2030 kommer det att vara 578 miljoner och om 25 år 700 miljoner. Detta enligt Internationella Diabetesfederationens prognos från 2019, deras tidigare förutsägelser har ofta har varit i underkant. En vanlig förklaring till denna skenande utveckling av folksjukdomen typ 2 diabetes förklaras med bland annat ett alltmer fysiskt inaktivt liv, med alltmer stillasittande.

Vad händer när vi står upp

Men vad händer om vi ställer oss upp, undrade de finska forskarna och genomförde undersökningen ”Standing is associated with insulin sensitivity in adults with metabolic syndrome”. Studien är publicerad i tidskiften Journal of Science and Medicine in Sport.
”Lite är känt om vilken påverkan det har på insulinresistensen om stillasittandet bryts av att man ställer sig upp,” skriver forskarna som är verksamma på universitetet i Turku, Finland.

De kunde observera att stående förbättrar kroppens känslighet för insulin oberoende av annan daglig fysisk aktivitet eller hur vältränad/otränad man är eller om man är överviktig.
”Detta har inte tidigare visats och våra resultat stödjer uppmaningen att ersätta stillasittande med att stå upp,” säger Taru Garthwaite, från universitetet i Turku till Medical News Today.

I studien deltog 64 ”stillasittande” män och kvinnor i åldrarna 40 till 65 år med symtom på ett möjligt framtida insjuknande i typ 2 diabetes, ett så kallat metabolt syndrom en kombination av exempelvis övervikt, förhöjt blodtryck och blodfettsrubbningar.
Forskarna registrerade vad som hände när deltagarna satt ned respektive stod upp, bland annat mättes känsligheten för insulin och fasteblodsockret under fyra veckor. Såväl insulinkänsligheten som blodsockret förbättrades när deltagarna stod upp i knappt två timmar jämfört med att sitta ned i tio timmar under dagen.

Källa: Av Tord Ajanki – publicerad 11 oktober 2021 på diabetesportalen.lu.se

Länk till undersökningen i tidskriften Journal of Science and Medicine in Sport ”Standing is associated with insulin sensitivity in adults with metabolic syndrome

I år är det hundra år sedan insulinets upptäckt 1921. Insulinbehandling kunde snart ges med livräddande effekt till patienter med diabetes. Frederick Banting och John Macleod fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin för fyndet, men flera andra forskare var nära upptäckten.

Länge tvistade forskarna om vad diabetessjukdomen berodde på. Handlade det om en obalans i kroppsvätskorna? Uppstod sjukdomen i njurarna, i magsäcken och tarmarna eller någon annanstans?

Fullständigt tydligt svar på frågan kom inte innan de båda tyska forskarna Oskar Minkowski och Joseph von Mering av en slump under 1800-talets sista år gjorde sin upptäckt att den antidiabetiska substansen fanns i bukspottkörteln. Tack vare det visste Frederick Banting och Charles Best ett par decennier senare var de skulle leta för att framställa insulin ur bukspottkörtlar från slaktdjur och med det förändra diabeteshistoriens gång. Egentligen var varken Minkowski eller von Mering speciellt intresserade av diabetes. Fokus för deras forskning var bukspottskörtelns funktion vid matsmältningen, det vill säga att utsöndra bukspott. 

För att undersöka om bukspottkörteln är ett livsnödvändigt organ opererade de bort den på hundar. Försöksdjuren överlevde men forskarna upptäckte då att hundarna fick stora mängder urin. Det kunde vara ett tecken på diabetes. Det kunde vara ett viktigt fynd. När de testade urinen innehöll den stora mängder socker. 
1899 kunde de rapportera att när bukspottskörteln opererades bort insjuknade hundarna i diabetes. Vidare forskning visade att om de enbart lät en liten del av körteln sitta kvar i kroppen insjuknade hundarna inte i diabetes.

Konkurrens om upptäckten

Efter Minkowskis och von Merings upptäckt blev bukspottkörteln och dess anti-diabetiska substans ett stort forskningsområde. Under 1900-talets första decennier gjordes flera hundra försök att upptäcka och utvinna den anti-diabetiska substansen. Försök som 1921 gav framgång när Banting och Best i Toronto, Kanada, upptäckte den antidiabetiska substansen som de döpte till insulin. Frederick Banting och John Macleod tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten. Macleod förestod det laboratorium där Frederick Banting och Charles Best lyckades identifiera och framställa insulin.

Många andra forskare innan dess var snubblande nära. Kanske så nära att det borde vara de som ärades med ett Nobelpris för upptäckten. Prisutdelningen 1923 blev också omtvistad vilket de flesta Nobelpris i medicin blir. Flera forskare klagade hos Nobelkommittén och hävdade att de var före forskarna i Toronto.

Krampanfall av överdosering

En av dem var tysken Georg Zuelzer, som redan 1910 publicerade sina försök på både diabetiska försöksdjur och diabetespatienter med ett extrakt från slaktdjur vilket han kallade för Acomatol. Zuelzer fick dock avbryta experimenten när flera av både djuren och patienterna drabbades av kramper. Slutsatsen var att extraktet var giftigt. Senare forskning antyder att det kanske i stället var så att det var för effektivt, att kramperna orsakades av djupa blodsockerfall. Zuelzer kunde inte mäta halten av socker i blodet vilket Banting och Best kunde göra tio år senare.

En annan forskare som var mycket nära upptäckten var rumänen Nicolas Paulesco. Samtidigt som Banting och Best arbetade i Toronto publicerade Paulesco en rad vetenskapliga artiklar om Pancréine, det extrakt han hade framställt och vad det verkar framgångsrikt hade behandlat diabetiska försöksdjur med. Paulescos försök resulterade också i kramper. I dag kan det kanske precis som med Zuelzers extrakt förklaras med överdosering och följden alltför låga blodsockerhalter hos djuren.

Det blev inte Acomatol eller Pancréine som gick ur striden som vinnare. Det blev insulin när Banting och Best i Toronto, Kanada, för hundra år sedan lyckades framställa extraktet som fick namnet insulin. Diabetes var inte längre en obotlig och dödlig sjukdom.

Fotnot: Banting delade med Best det halva Nobelpris som han fick 1923.

Källa: Av Tord Ajanki – publicerad 4 november 2021 på diabetesportalen.lu.se

Detta är en otroligt viktig fråga som måste ses över och förbättras. Här nedan kan ni läsa det fina jobb Diabetesförbundet gör.

Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården ska verka för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Detta med särskilt fokus på kortare väntetider. Uppdraget ska vara klart maj år 2022. Diabetesförbundet sitter med i delegationens referensgrupp, och kommer även framöver delta i möten som syftar till att få in ett patientperspektiv i utredningen. 

För närvarande har utredningen särskilt fokus på vårdgarantin. Om denna konstaterades det bland annat i det delbetänkande som presenterades före sommaren: Vårdgarantin uppfylls inte och det finns stora skillnader mellan och inom regionerna. Vårdgarantin är en försäkran om att patienten inom viss tid ska få del av olika delar av vårdkedjan. Här ska delegationen i sitt slutbetänkande överväga för- och nackdelar med att utöka vårdgarantin och lämna förslag på hur den kan utformas i framtiden.

För Diabetesförbundet är det flera delar som är viktiga att delegationen beaktar i det vidare arbetet. Hur säkerställs det exempelvis att en framtida vårdgaranti inte skapar undanträngningseffekter för personer med en kronisk sjukdom som diabetes och hur kan vårdgarantin utformas på ett sätt så även uppföljnings- och återkommande besök i sjukvården omfattas? Det är även viktigt att inte vårdgarantin bidrar till ett för enögt tänk i vården, så att andra viktiga aspekter runt tillgänglighet hamnar i skymundan. För personer med diabetes handlar det om en förbättrad tillgänglighet både i primär- och specialistvård som främjar samordning, kontinuitet, en fast vårdkontakt och ett ”helhetstänk” runt den enskilda individen.

Nästa möte i referensgruppen är slutet av november i år, och här kommer vårdgarantin att diskuteras. Innan dess kommer Diabetesförbundet också att ha lämnat remissvar på delbetänkandet från delegationen: Vägen till ökad tillgänglighet – långsiktig, strategisk och i samverkan – Regeringen.se

Källa: Diabetesförbundet

Länk: https://www.diabetes.se/aktuellt/nyheter/vardgarantin-behover-anpassas-battre-efter-personer-med-kroniska-sjukdomar/