Chaufförer, städare och fabriksarbetare är exempel på yrken som associeras till ökad risk att utveckla typ 2-diabetes. Fysioterapeut och universitetslärare kopplas tvärtom till en låg risk, i en ny svensk studie.

Det är den mest omfattande genomgång av yrken och diabetes som hittills gjorts som presenteras på diabetskongressen EASD i Barcelona.

– De här väldigt stora skillnaderna vi ser är tydligt kopplade till skillnader i livsstilsfaktorer som övervikt och rökning i unga år. Det främsta budskapet är att vi genom riktade insatser mot arbetsplatser skulle kunna förbättra hälsan för vissa extra utsatta grupper, säger Sofia Carlsson, forskare vid institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet och försteförfattare till studien.

Forskarna har analyserat data från närmre 4,6 miljoner svenskar födda mellan 1937 och 1979 som haft en anställning under minst två år i samma yrke. Information om yrke har hämtats från Statistiska centralbyrån och forskarna har räknat förekomst och risk för diabetes typ 2 i de 30 vanligaste yrkena separat för kvinnor och män.

Man vet sedan tidigare att det finns ett samband mellan socioekonomisk status och risk för typ 2-diabetes men det har inte funnits lika mycket kunskap om hur risken skiljer sig åt mellan olika yrkesgrupper.

Det visar sig i den nya studien att skillnaden mellan yrken blir större än om man tittar på enbart inkomst eller utbildning. Byggnadsarbetare har till exempel inte så hög risk, men en kort utbildning.

– Det är spännande att vi inte enkelt kan tillskriva stillasittande arbete den ökade risken. Städare är fysiskt aktiva på arbetet men de har en mycket högre incidens än kontorsarbetare till exempel, säger Sofia Carlsson, till Dagens Medicin.

Prevalensen för typ 2-diabetes sträckte sig från nästan 9 procent bland manliga chaufförer till 2,5 procent bland manliga datavetare. Bland kvinnor sågs den högsta prevalensen bland fabriksarbetare, 6 procent och den lägsta på drygt 1 procent hos chefer.

Läkare har enligt studien runt 40 procents lägre risk att utveckla typ 2-diabetes jämfört med hela den arbetande befolkningen. Men kvinnor inom omsorgsyrken som undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter har däremot en hög risk medan kvinnliga sjuksköterskor har en låg.

För män har uppgifter om vikten hämtats från mönstringsregistret och för kvinnor från de medicinska födelseregistret, där vikten tas vid det första besöket i mödravården.

– Det intressant är att övervikt vid mönstring var betydligt vanligare bland män som senare började inom yrken som fabriksarbetare eller chaufförer där vi ser en högre risk att utveckla diabetes. Det tyder på att riskfaktorerna finns där redan innan men yrket blir en indikator för att hitta dem md en ökad risk, säger Sofia Carlsson.

Forskarna har i studien inte tittat på arbetsmiljön inom olika yrken, men Sofia Carlsson påpekar att faktorer som stillasittande och skiftarbete också kan bidra till en ökad risk.

– Om alla hade lika låg risk som de manliga universitetslärarna och de kvinnliga fysioterapeuterna då skulle nästan hälften av alla diabetesfall i den arbetande befolkningen försvinna, det säger någonting om den preventiva potentialen, säger Sofia Carlsson.

Deltagarna följdes tills från 35 års ålder under perioden 2006 till 2015.

Källa: Dagens Medicin

Patienternas upplevelser kartläggs i ny enkät

Hur mår du? Får du det stöd du behöver? Det är några av frågorna som ska bidra till att bättre förstå hur patienterna upplever sin diabetesvård. Teknikstress är en av de faktorer som uppmärksammats.

Bakom den nya enkäten står Nationella diabetesregistret, NDR, och en av dem som arbetat med den är Katarina Eeg-Olofsson, överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och verksam vid registret. Hon har också börjat testa enkäten tillsammans med sina patienter.

– Vi har en mängd hårda värden som vi samlar in som HbA1c och blodtryck. Här handlar det om hur patienter med diabetes upplever sin sjukdom och vårdens ­bemötande. Det blir patienten som får tolkningsföreträde, säger hon.

Katarina Eeg-Olofsson upplever att enkäten öppnat för andra samtal och en mer fördjupad diskussion med patienterna än innan.

– Det blir väldigt konstruktivt. Om någon har skattat lågt inom området kost så kan vi prata om vad som behövs för att detta ska bli bättre. Om någon upplever att vården inte är bra diskuterar vi vad som behöver förändras, säger hon.

Gången är att patienterna får en inbjudan med post med erbjudande om att logga in med mobilt bank-id och svara på den webbaserade Diabetesenkäten. Exempel på frågor som ingår är om man upplever att man får komma till vården så ofta man vill och om man är orolig för sina blodsockervärden. Svaren används sedan som underlag för diskussion vid vårdbesöket. Tanken är att den kan göras årligen så att förändringar kan följas.

Jesper Fowelin, diabetesöverläkare på Kungsbacka sjukhus i Halland, har genom Diabetesenkäten fått syn på något som han tidigare bara haft på känn, att många av hans patienter som använder nya tekniska hjälpmedel, som insulinpumpar, upplever en stor stress.

– Jag gjorde en sammanställning av de 100 första enkäterna jag fick in och bland dessa är det fler med nya tekniska hjälpmedel som upplever oro och stress. Deras blodsockervärden är bra men vetskapen om att de hela tiden kan mäta och justera innebär en press. Från vården avkräver vi patienterna ett stort ansvar om att de ska sköta sin sjukdom själva. Vi behöver ta reda på vilka konsekvenser det får.

Jesper Fowelin påpekar att de tekniska hjälpmedlen är bra och har revolutionerat diabetesvården på många sätt. – Men vi behöver fundera på hur vi kan stödja patienterna i att hantera nya pumpar och appar. Behovet av sjukvårdens stöd försvinner inte med teknik, det ändrar bara karaktär. Patientenkäten är ett jättebra verktyg för att fånga upp detta, säger han.

För att få till en relevant mix av frågor har de ansvariga gjort djupintervjuer med personer med diabetes och haft dialoger både med patientföreningar och personal som arbetar inom diabetesvården. Sedan våren 2017 har ett 20-tal diabetesenheter testat den webbaserade patientenkäten. Mottagandet har varit bra och under förra året breddades användningen till ytterligare 20 enheter.

Tanken är att enkäten ska rullas ut nationellt på sikt. Med redan i dag kan de enheter i primärvård eller på sjukhus som vill börja använda den göra det. Då tar man kontakt med NDR för att få en introduktion.

– Att få in patientens perspektiv är ett av de områden som Social­styrelsen tar upp som ett utvecklingsområde för god vård. Det är först när patienterna säger sitt som vi vet om vi gör ett bra jobb för dem, säger Katarina Eeg-Olofsson.

Detta är helt fel enligt mig, ALLA ska ha samma hjälp, det ska inte bero på vart i landet du bor. Och vad Socialstyrelsens Nationella riktlinjer säger att 70% av regionens diabetiker ska få tillgång till tekniska hjälpmedel är väldigt fel! ALLA ska ha rätt till hjälpmedel!!

Trots nationella riktlinjer och regionala upphandlingar är det stora skillnader mellan regionerna i landet vad gäller tillgången till tekniska hjälpmedel vid diabetes.

Antalet personer med typ 1-diabetes och typ 2-diabetes ökar och numera har drygt fem procent av Sveriges vuxna befolkning diabetes, enligt Socialstyrelsen.

Samtidigt visar Nationella diabetesregistrets (NDR) statistik från 2018 att en person med typ 1-diabetes i Halland har mycket svårare att få en blodsockermätare i form av CGM eller FGM (se förklaring i faktaruta nedan) – än en person boende i Kronoberg.

Det handlar om att man har olika upphandlingar beroende på region. Alla diabetiker i Sverige har tillgång till att mäta vävnadssocker och få de pumpar och läkemedel som finns att få tag på. Men vilket typ av hjälpmedel kan dock skilja sig något.

Nationella riktlinjer

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer ska 70 procent av varje regions diabetiker få tillgång till tekniska hjälpmedel. Under 2018 var det endast 13 av 21 regioner som uppnådde den så kallade målnivån, enligt NDR.

Personer med typ 1-diabetes kan få samtliga hjälpmedel, medan en person med typ 2 i speciella fall kan få en FMG-mätare. Normallt sätt, så tillhandahålls dessa genom sjukvården men går att även att köpa dyrt privat.

LISTA: Skillnader mellan Sveriges regioner i tillgången på tekniska hjälpmedel (2018):

1. Kronoberg – 81 procent

2. Gotland – 77 procent

3. Uppsala – 76 procent

4. Jönköping – 76 procent

5. Västra Götaland – 75 procent

6. Dalarna – 76 procent

7. Västerbotten – 74 procent

8. Värmland – 74 procent

9. Västernorrland – 73 procent

10. Sörmland – 72 procent

11. Blekinge – 70 procent

12. Kalmar – 70 procent

13. Jämtland – 73 procent

14. Skåne – 70 procent

15. Örebro – 70 procent

16. Stockholm – 68 procent

17. Gävleborg – 55 procent

18. Västmanland – 45 procent

19. Östergötland – 38 procent

20. Norrbotten – 37 procent

21. Halland – 31 procent

Personer som föredrar väldigt processad mat – exempelvis snabbmat, färdigrätter och pulversoppor – verkar ha högre risk att dö i förtid, enligt omfattande fransk data.

Det handlar om massproducerade livsmedel som ofta är rika på socker och fett samt fattiga på fibrer och näring. Sådan ultraprocessad mat har tidigare visats öka risken för bland annat högt blodtryck och fetma. Fast nu ses alltså ett samband med livslängd och det här är sannolikt första gången man lyckats visa det, menar de franska forskarna bakom observationsstudien.

Enligt deras resultat steg den relativa risken att dö i förtid med 14 procent – oavsett orsak – för varje 10 procent som man ökade sitt intag av ultraprocessad mat.

Resultaten, som publicerats i tidskriften Jama Internal Medicine, baseras på data för nästan 45 000 personer som var 45 år eller äldre. De svarade regelbundet på enkäter om vad de åt och drack. Uppföljningen skedde i snitt efter sju år.

Eftersom studien är av observationstyp kan den inte svara på vad som är orsak och verkan. Forskarna spekulerar ändå kring möjliga förklaringar till fynden och lyfter att stora mängder salt och socker kan öka risken för hjärt-kärlsjukdom och vissa cancerformer. Resultaten justerades bland annat för ålder, rökning, BMI och fysisk aktivitet.

Källa: Dagens Medicin

Gör psykosocialt stöd till en del av diabetesvården.

De krav som ställs på unga med diabetes typ 1 kan ofta upplevas som övermäktiga.

Ung Diabetes har vid ett flertal tillfällen, på olika sätt, lyft behovet av ökad tillgång till psykosocialt stöd för personer med diabetes i Sverige. Behovet kan inte nog poängteras. 

I dag lever nästan en halv miljon människor med diabetes i Sverige, cirka 50 000 av dessa har den autoimmuna sjukdomen diabetes typ 1. Att leva med diabetes typ 1 innefattar i nuläget egenvård i livets alla år, årets alla dagar och dagens alla timmar. Såväl blodsockermätningar som insulininjektioner och anpassning av bland annat kost och motion behöver göras. Allt görs i strävan efter att uppnå stabil blodsockernivå, både i stunden och på lång sikt, med förhoppning om att minska den förhöjda risk för komplikationer och förtida död som diabetes typ 1 medför. Men detta är lättare sagt än gjort, och de stora krav som ställs på individen kan ofta upplevas som övermäktiga.

Personer med diabetes typ 1 har mer eller mindre regelbunden kontakt med sjukvården. Hur tät kontakten är och vilket stöd och hjälp vården erbjuder patienten varierar dock. Kontakt med diabetessjuksköterska, diabetesläkare och dietist ses ofta som en självklarhet. Likaså att ögonbottenkontroll ska göras med jämna mellanrum. Alla dessa kontroller av kroppens fysiska skick är såklart nödvändiga delar av diabetesvården, men vi anser att en viktig pusselbit fattas: var är kuratorn, psykologen eller terapeuten? 

Genom ett samarbete mellan Ung Diabetes och företaget Psykologpartners fick unga vuxna (18–30 år) med diabetes typ 1 under hösten 2017 och våren 2018 möjlighet att delta i en ännu ej publicerad pilotstudie som syftade till att utvärdera Acceptance and commitment therapy, ACT-behandling, för denna målgrupp. En randomiserad kontrollerad studie med kontrollgrupp på väntelista genomfördes, där de unga vuxna i respektive grupp träffades vid totalt fem tillfällen. Några av de variabler som mättes innan påbörjad och efter avslutad behandling var personens grad av livskvalitet, nedstämdhet, utbrändhet, ångest och oro. 

Förändringarna efter behandlingen var slående. Personernas nedstämdhet minskade signifikant över tid och trender till minskningar gick även att se hos behandlingsgruppen i de flesta andra uppmätta variablerna. Även HbA1c-värdet (långtidsblodsockret) förbättrades hos enskilda personer efter behandlingsavslut. Flera av deltagarna beskrev dessutom att behandlingen bidragit till ökad insikt och acceptans för sjukdomen och för deras tankar och känslor kopplade till den. Kommentarer efter behandlingen som ”det är inget fel på mig”, ”jag duger som jag är”, ”jag dömer och skyller inte längre på mig själv” och ”jag kan nu ta mitt insulin utan att det är jobbigt att andra ser” är även i sig ett starkt talande resultat.

Nu vill vi se att kontakt med kurator, psykolog eller motsvarande blir en lika självklar del av diabetesvården som allt annat. Alla personer med diabetes typ 1 måste kunna få hjälp av sjukvården med att hantera de svåra tankar och känslor som sjukdomen kan bidra till, om och när de har behov av det.

Det är dags att diabetesvården börjar se att kropp och psyke hänger ihop!

Måste bara få säga att detta är bland det bästa och roligaste jag gjort på mycket mycket länge. Att jag startade denna sida och få skriva om diabetes.

Det är så mycket jag vill dela med mig av och så mycket jag vill göra för att hjälpa alla med denna sjukdom. Jag hoppas kunna hjälpa några av er.

Om ni har några frågor eller har något ni tycker jag ska ta upp så maila mig på kollasockret@gmail.com.

Trevlig Helg!

/ Jonas

Se denna film om att leva med Diabetes Typ1.

www.youtube.com/watch