Ni som har följt min veckodagbok vet att jag har haft utmattningssyndrom. Jag har varit ganska öppen med den resan här inne. Det kändes viktigt då – och det känns viktigt nu. Men något jag inte har skrivit lika mycket om är vad som faktiskt förändrade mest för mig under den perioden.

KBT.

Jag kom i kontakt med kognitiv beteendeterapi när jag var som mest slut. Och om jag ska vara helt ärlig trodde jag nog innan att KBT mest handlade om att “tänka positivt”. Det gör det inte. För mig handlade det om att förstå hur mina tankar fungerade. Hur snabbt en tanke kan bli en sanning. Och hur hård jag faktiskt var mot mig själv – utan att ens märka det.

När jag var utmattad var kroppen trött, ja. Men tankarna var nästan värre. Särskilt kring min diabetes. Ett högt blodsockervärde kunde på några sekunder bli en hel historia i mitt huvud:

”Nu har jag tappat kontrollen.”

”Jag borde klara det här bättre.”

”Hur kan jag fortfarande inte få till det?”

Det var inte siffran i sig som gjorde mest ont. Det var det jag sa till mig själv om siffran. I KBT fick jag börja plocka isär det där. Vad är fakta? Vad är min tolkning? Finns det fler möjliga förklaringar?

Vi tar ett exempel:

Fakta: Jag har 13,8 i blodsocker.

Tolkning: Jag är dålig på min egen sjukdom.

Alternativ: Jag sov dåligt. Jag är stressad. Hormoner påverkar. Livet påverkar.

Den där lilla pausen  mellan händelse och tolkning blev större än jag trodde. Jag började också se hur mina tankar påverkade mitt beteende. När jag tänkte att jag misslyckats ville jag undvika. Inte mäta igen. Inte ta tag i det direkt. Och det skapade mer stress. KBT hjälpte mig att bryta den spiralen. Inte genom att göra mig perfekt. Utan genom att göra mig mer medveten. Det här har påverkat mig så mycket att jag idag läser och fördjupar mig mer i KBT på egen hand. Jag vill förstå mer om hur vi fungerar – särskilt vi som lever med en kronisk sjukdom där så mycket ansvar ligger på oss själva. Faktiskt så mycket att jag har börjat fundera på om jag vill utbilda mig vidare inom det här området. Det känns både stort och lite läskigt att skriva. Men ibland är det som knäcker en också det som visar en ny riktning.

En liten övning jag själv använder

Om du vill testa något konkret:

När jag får ett värde som triggar igång något i mig (ni vet den där känslan direkt i magen…) så försöker jag stanna upp. Och då frågar jag mig själv fyra enkla saker:

1. Vad hände egentligen?

Bara fakta.

“Jag har 14 i blodsocker.”

2. Vad tänkte jag direkt?

”Okej, nu är jag dålig igen.”

“Varför får jag aldrig till det?”

3. Vad känner jag nu?

Stress. Skuld. Frustration. Kanske lite rädsla.

4. Finns det ett snällare – eller mer rimligt – sätt att se på det?

“Det här är ett värde.”

“Det kan finnas massor av orsaker.”

“Jag kan korrigera. Det betyder inte att jag är dålig.” 

Det handlar inte om att låtsas som att allt är bra. Det handlar bara om att inte låta den hårdaste rösten i huvudet få sista ordet. Diabetes är redan en fysisk belastning. Den behöver inte bli en mental domstol också. För mig började återhämtningen inte när energin kom tillbaka – utan när jag slutade slå på mig själv. Och det är något jag fortfarande övar på. Varje dag. 

Min önskan för diabetesvården

Jag tycker verkligen att KBT borde vara en självklar del av diabetesvården, precis som man går till diabetessköterska, läkare, ögonkontroll och alla andra viktiga kontroller. Det handlar inte om att ersätta något, utan att ge oss verktyg för att hantera stress, oro och tankar som annars kan göra sjukdomen ännu tyngre. För mig hade det gjort skillnad att få det som rutin redan från början.

Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Om du har frågor eller vill prata mer, tveka inte att maila mig på jonas.karlsson@kollasockret.com

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/2lMg4Fwb4ViqsZNEmiBydA?si=ZKJHcDNvRoGrzryrEmmq9g

Jag börjar förstå att läkning inte är något man gör snabbt. Det är inget projekt. Ingen checklista. Det är snarare ett tillstånd där man långsamt slutar kämpa emot det som är. För mig har läkningen handlat om att skruva ner. Att inte fylla varje tomrum. Att lyssna på kroppen när den säger ifrån och ta den på allvar den här gången.

Det är märkligt hur svårt det kan vara att tillåta sig själv att läka. Som om man måste förtjäna vila. Som om återhämtning är något man ska bli klar med så fort som möjligt för att sedan fungera igen. Men när jag ger läkningen tid händer något annat. Tankarna klarnar. Och mitt i allt börjar en stillsam nyfikenhet växa.

Jag har börjat läsa om KBT. För att förstå mig själv och hur vi människor fungerar.

När jag läser får jag en speciell känsla. Samma känsla som när jag som ung upptäckte hårdrocken och ville veta allt. När jag spelade trummor och bara ville lära mig mer och mer, tills det till slut blev mitt yrke. Den där glöden.

Skillnaden nu är att jag gör det utan stress. Med erfarenhet och med ett lugn. Jag vet hur mycket KBT har betytt för mig när jag varit längst ner. Jag vet hur det känns att sitta där, trött och sårbar, och sakta börja förstå sina tankar och mönster. Så när jag läser idag känns det väldigt bekant och som hemma.

Men jag vet också detta: Det får ta tid. Just nu är min första prioritet att läka. Att få dom jag älskar mest att må bra. Att bygga upp kroppen med träning som stärker istället för bryter ner. Att leva utan onödig stress. Att ge tid till familjen. Till det som är viktigt på riktigt. Tankarna på framtiden finns där. Studier lockar, att få lära nytt och arbeta med något som känns meningsfullt, något som värmer i hjärtat. Under många år har jag haft trygghet och stabilitet i arbetslivet. Samtidigt har en längtan vuxit fram. En längtan efter mer. Efter något som utvecklar, jag vill lära mig nya saker, jag vill utbilda mig, något som engagerar på djupet och som jag verkligen mår bra av. Att få känna den där glädjen igen.

Nästa inlägg kommer att handla om mina 43 år med diabetes. Om hur stress och psykisk ohälsa påverkar blodsockret mer än vi tror. Och om vad som händer när kroppen till slut säger ifrån. För sex år sedan vägde jag 107 kilo och drabbades av blödningar i ögat. Det blev min väckarklocka. I dag ser värdena helt annorlunda ut.

HbA1c 41. Blodtryck bra. Inga anmärkningar.

Men vägen hit har inte bara handlat om kost och träning. Den största kampen har varit den som ingen ser. Det går att vända ett läge som känns hopplöst. Och ibland börjar allt med att man bestämmer sig för att leva på riktigt. Men mer om det i nästa inlägg.

Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Dagens låt

https://open.spotify.com/track/6QyMD8K3TFaba6BmbPUEmn?si=DMnOlilETkOcjFeU4H2vWw

Det här är en text om att vara nära att nå botten igen. Om att kliva ur gamla spår. Och om att våga stanna upp när något inom en ber om att bli lyssnat på.

När jag är som mest i balans, som mest mig själv. När jag känner mig fri, levande och nära det som verkligen betyder något. Det är precis så jag mår när jag och min fru åker på semester. När vi är i solen, läser böcker, promenerar längs stranden, badar i havet och tillåter oss att bara vara. Att njuta av lugnet, av nuet och av varandra. Det är då jag, på riktigt, hittar tillbaka till mig själv. Så vill jag må. Så drömmer jag om att leva. Och ändå är det märkligt hur lätt just den känslan kan glida mig ur händerna.

När man har varit sjukskriven för utmattning och sakta börjar må bättre igen, då känns världen plötsligt öppen. Energin kommer tillbaka. Idéerna. Lust. Man vill så mycket. Man vill ta igen allt man missat. En underbar känsla. Men också en farlig. Utan att man riktigt märker det kliver man tillbaka in i gamla spår. Nya projekt. Nya idéer. Allt är roligt. Otåligheten smyger sig på. Man nöjer sig inte med det som är, utan jagar nästa utmaning. Det finns ingen spärr. Man bara kör. Och någonstans på vägen tappar man bort både sig själv – och dem man älskar. Någonstans där, mitt i allt det roliga, börjar något skava. Tröttheten smyger sig på. Kroppen säger ifrån. Tankarna blir tyngre. Sömn och återhämtning fungerar sämre.

Och som om det inte vore nog börjar även min diabetes bli svajig. Den blir alltid det när jag kliver över mina gränser. När stressen tar över, när återhämtningen får stryka på foten och träningen prioriteras bort. Jag har levt med den här sjukdomen i så många år att jag vet exakt vad den mår bra av: lugn, regelbundenhet och rörelse. Ingen stress och träning. När jag ignorerar kroppens signaler svarar den direkt. Blodsockret lever sitt eget liv. Jag blir tröttare, dimmig i huvudet, skörare. Det är som om kroppen säger samma sak från flera håll samtidigt med olika röster. Och ändå har jag varit expert på att inte lyssna. Det jag vet att jag mår bra av, träningen, skrivandet, stillheten får mindre plats. Jag märker det. Men kör på ändå. Lite till. Bara lite.

Just nu känner jag att det börjar bli ohanterligt. Och den insikten skrämmer mig. För jag vet vart det här leder om jag inte sätter stopp. Jag har varit där förut. Två gånger tidigare i livet har jag gått in i utmattningssyndrom. Och jag vill inte dit igen. Aldrig mer.

För några nätter sedan vaknade jag av att jag grät. Drömmen var så verklig att den satt kvar i kroppen långt efter att jag vaknat. Jag stod hemma hos mamma och pappa, i hallen på Timmermansgatan i Gävle. Och jag storgrät. Allt rann över. Jag fick luta mig mot dem, känna deras värme och omhändertagande. Det där som bara föräldrar kan ge. När jag vaknade var jag alldeles tårögd. Hjärtat slog hårt. Och jag kunde inte låta bli att undra: var det ett rop på hjälp?

För just nu händer det även andra väldigt jobbiga saker i livet. Sådant som gör en maktlös och sårbar. Då blir allt extra känsligt. Jag märker hur det påverkar min energi och min närvaro. Just nu kan jag inte göra så mycket mer än att finnas där för andra och samtidigt försöka ta hand om mig själv. Det är inte lätt.

Det jag har som fristad är träningen och skrivandet. Där hittar jag andrum. Och någonstans där ställer jag mig själv frågan, om och om igen:

Vad faan håller jag på med? Ska jag leva så här resten av livet – eller vågar jag göra något som faktiskt får mig att må bra?

Efter alla mina KBT-samtal har just den frågan fått ta plats. Så den här gången försöker jag göra annorlunda. Jag stannar upp. Lyssnar inåt. På riktigt. Och svaret som kommer är så tydligt att det nästan gör ont.

Jag mår bra av träning. Av att skriva. Men jag mår också väldigt bra av att möta människor. Att lyssna. Att vara närvarande. Att känna med dem. När man själv varit på botten vet man hur det känns. Man vet när ord behövs och när tystnaden är viktigare. På något sätt öppnar människor upp sig för mig. De känner sig trygga. Och jag ser hur något händer. Hur tankarna börjar röra sig. Hur de lämnar samtalet lite lättare än när det började. Det är där jag mår som bäst. Det är där jag känner glädje. Det är där jag känner mening.

Under min KBT har jag gått tillbaka i livet, ända till mitt första minne. Och det jag har sett är hur ofta jag känt mig fast i roller och mönster som inte riktigt varit mina. Jag har hela tiden gjort det som andra har sagt åt mig att göra, utan att riktigt stanna upp och fråga mig själv vad jag vill. Som att snurra i ett hjul utan att komma framåt. Att göra det som förväntas, snarare än det som känns rätt. Utan utrymme att fullt ut forma livet så som jag innerst inne vill. Och när den känslan blir för stark, då vet jag. Då är jag inte med längre. Då måste jag sätta stopp.

Jag är snart 55 år. Jag har jobbat sedan jag var 16. Jag har ingen gymnasieutbildning. Det är lätt att tänka att det är för sent. Att det är kört. Men så ställde min terapeut en fråga som fastnade:

”Varför jobbar du inte med detta? Du som är så lugn och lyhörd. Alla öppnar ju sig för dig – du har detta i dig.”

Och när jag sa att det kändes för sent fick jag ett lugnt men tydligt svar:

”Nej. Det är aldrig för sent att utbilda sig. Aldrig för sent att göra det man vill.” 

” Du fyller 55 år. Du har många år kvar av ditt arbetsliv. Vill du gå varje dag och känna som du gör nu – eller vill du ge dig själv chansen att göra det du verkligen längtar efter? Vad är det värsta som kan hända?”

Och sedan sa hon:

”Om du satt i min position – vad skulle du säga till dig själv?”

Samma sak tog min diabetesläkare upp efter vårt samtal. Att jag behöver stanna upp och fundera över vad som faktiskt känns rätt för mig, och våga göra förändringar i stället för att gå runt och må dåligt dag efter dag. Annars finns risken att jag till slut hamnar i utmattning igen – och kanske blir kvar där.

Så här står jag nu. Med en fot i det gamla och blicken mot något nytt. Med rädsla och tvivel men också med hopp. Med en känsla av att jag inte längre vill överleva dag för dag, utan faktiskt börja leva det igen. Och kanske var drömmen inte bara en dröm. Kanske var den en påminnelse. Om att lyssna. Om att stanna. Om att välja mig själv. Den här gången tänker jag inte springa ifrån det. Den här gången tänker jag stanna. Och låta det bli början på något nytt. På riktigt.

Det här är inget jag delar för att få råd eller svar utan för att sätta ord på något viktigt. Ta hand om er, och glöm inte att lyssna på er själva när kroppen viskar.

Fortsättning följer…

Dagens låt

https://open.spotify.com/track/1WgjoO2fIPOJvnQWybpTFx?si=DZADYFNeR9qGxHqopK_6MA

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, men nu blir det ändring på det.

Kollasockret har från början handlat om mitt liv med diabetes typ 1, och den resan kommer alltid vara en del av bloggen.

Men livet förändras, och jag vill att bloggen också ska spegla det. Sedan jag drabbades av utmattningssyndrom för andra gången 2024 har jag börjat skriva veckodagboken här på sidan och den kommer nu att få större plats.

Från och med nu kommer bloggen handla om mig, min diabetes och livet efter utmattningssyndrom. En liten frizon, en veckodagbok, där allt får finnas – ärligt, naket och utan censur.

Mina tankar, erfarenheter och reflektioner. Precis som de är.

Jag hoppas att den här nya eran på Kollasockret kan inspirera, beröra och ge igenkänning. Välkommen att följa med på resan!

Första inlägget som kommer nu på lördag 14/2 handlar om när kroppen börjar viska innan den skriker, om att nästan nå botten igen och hur jag börjar lyssna på mig själv efter utmattningssyndrom.

Vi ses på lördag!

Ännu ett år har passerat och nu står julen för dörren. Tiden för att varva ner, krypa upp i soffan, umgås med familjen och bara vara. För mig har 2025 bjudit på hela 27 blogginlägg – det är ändå rätt häftigt att se att skrivandet gång på gång blir min bästa form av återhämtning.

Jag tänker inte ge några nyårslöften i år heller. Livet får bli som det blir. Istället fortsätter jag på den bana som gör att jag mår bra: träna, leva så stressfritt jag kan och lyssna på kroppen när den säger ifrån. Det enkla är ofta det bästa.

Så nu önskar jag dig en riktigt varm och fridfull Jul och ett ljust Nytt År. Ta hand om dig själv, ta hand om varandra – och ta det lugnt med alkoholen. Den har en förmåga att förstöra mer än den ger, och livet blir faktiskt både klarare och snällare utan den dimman. Vi hörs igen under 2026 – och tills dess hoppas jag att ditt år får bli fyllt av allt det som gör dig gott. ❤️

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/27RYrbL6S02LNVhDWVl38b?si=wPhfft1cScSq1rRbViMPhw

Efter varje session lämnar jag rummet med en blandning av trötthet och lättnad. Trötthet för att det är jobbigt att möta sina rädslor, lättnad för att jag faktiskt vågade. Men det som händer efteråt är nästan ännu viktigare , det som sker när jag går hem, när jag försöker leva de verktyg jag fått.

KBT handlar inte bara om att prata i rummet i 50 minuter. Det handlar om att träna på livet utanför, att märka när gamla mönster tar över och faktiskt göra något annorlunda. Att andas när ångesten stiger, att stå kvar i känslan istället för att fly, att ifrågasätta de tankar som säger: “Det här klarar jag inte.”

Det är små steg. Ibland känns de nästan obetydliga, som att jag bara har klarat av att skriva ner mina tankar i en dagbok, eller att jag vågat säga nej till något som tar för mycket energi. Men varje litet steg är en seger. Och de bygger på varandra. Sakta men säkert börjar jag känna mig mer stabil, mer i kontroll, mer närvarande.

Det finns dagar då det känns hopplöst, när tankarna snurrar och kroppen säger ifrån. Då påminner jag mig själv om vad jag lärt mig: att det är okej att inte ha alla svar, att det är okej att vila, att det är okej att bara vara människa.

Att gå i KBT är inte en rak linje mot perfekt livskontroll. Det är en stig, full av kurvor, hinder och ibland fallgropar. Men det är också en väg mot självinsikt, acceptans och mod. Och varje gång jag ser tillbaka på hur långt jag kommit, på de gånger jag trodde att jag inte skulle orka, då inser jag att varje session, varje övning, varje liten handling betyder något.

Så jag fortsätter. Varannan vecka, steg för steg, tårar, skratt och insikter. För jag vet nu att vägen till att må bättre inte handlar om att bli fri från alla problem, utan om att lära sig leva med dem på ett sätt som inte tar över ens liv.

Och det är en resa jag vill dela med dig, för du är inte ensam, och det går att ta små steg mot ett liv där du faktiskt känner att du kan andas, känna och vara närvarande.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/7CsEBPiG2z6gR3S0fstZ1T?si=sPd7iB29TuG7s9fAty28Eg

Det är en vanlig torsdag. Jag sitter i väntrummet, händerna knutna i knät, hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Jag vet vad som väntar där inne – två stolar, ett bord, och någon som ser rakt igenom mig. Varannan vecka kliver jag in i det där rummet, och varje gång är det som att tiden stannar en stund.

KBT. Tre bokstäver som kan kännas så enkla på papper, men som i verkligheten är något helt annat. Det är som att hålla upp en spegel mot sitt inre och tvingas se allt det man i åratal försökt dölja – rädslorna, ångesten, stressen, tankarna som snurrar utan stopp.

När jag började trodde jag att det skulle vara mer… praktiskt. Som en lista med tips, knep och snabba lösningar. Men istället mötte jag något mycket större: en chans att förstå mig själv på djupet. Det är jobbigt. Det river upp gamla sår. Jag går därifrån med en tung känsla i bröstet ibland. Men samtidigt – en lättnad. Som att någon äntligen hjälper mig att bära det som varit så tungt så länge.

Varannan vecka sitter jag där och pratar om saker jag aldrig vågat säga högt. Jag får frågor som gör att jag tystnar, blundar, letar efter ord. Och sakta, sakta börjar jag se mönster: hur vissa tankar alltid leder till samma känslor, samma beteenden, samma återvändsgränder. Och med hjälp av min terapeut får jag verktyg att välja en annan väg.

Det är inte lätt. Att gå i terapi är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod. För det kräver mod att våga möta sina egna demoner, mod att säga “jag behöver hjälp”, mod att börja bygga om sig själv bit för bit. Och det tar tid. Det får ta tid.

Jag delar det här för dig som kanske tvekar, som tror att terapi inte är för dig, eller som tänker att du borde klara dig själv. Jag tänkte exakt likadant. Men idag är jag tacksam för varenda session, även de som gör mest ont. För varje gång jag lämnar det där rummet är jag lite lättare, lite klokare, lite mer mig själv.

Och vet du vad? Det är värt det.

Varenda minut, varenda tår, varenda stund av tystnad. För jag har börjat förstå att jag är värd att må bra. Och det är du också.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom började jag skriva en veckodagbok här.

Det som först var ett sätt att sortera tankar blev snart något mycket mer en plats för andrum, eftertanke och självinsikt.

Vissa texter flöt lätt. Andra var tunga att skriva.

Ibland gjorde det ont att sätta ord på det som varit tyst så länge.

Men varje gång jag vågade gå lite djupare, kändes det som att något inom mig började läka.

Den 1 juli 2024 publicerade jag en av de mest känslosamma texterna jag någonsin skrivit:

Utmattningssyndrom #5

Den handlade om sorgen jag burit inom mig i många år, en sorg jag aldrig riktigt bearbetat.

Jag har läst den texten många gånger sedan dess, pratat om den med min KBT-terapeut, försökt förstå den från olika håll.

Det var smärtsamt, men också nödvändigt. För ibland måste man våga möta det svåra för att kunna gå vidare.

Efter ett tag insåg jag att det jag skrivit var mer än bara en text.

Det var början på något nytt.

Orden bar på en rytm, en känsla — nästan som om berättelsen själv ville bli till musik.

Jag hade haft en melodi i huvudet länge, och sakta började allt falla på plats.

Efter många justeringar, försök och översättningar till engelska hittade vi rätt ton.

Till slut bestämde jag mig för att följa känslan fullt ut, och med hjälp av fantastiska människor förvandlades texten till en låt.

Resultatet blev “The Weight Of Grief”, en låt som betyder oerhört mycket för mig.

Jag är så tacksam över att den blev till, och faktiskt ganska stolt över hur den låter.

Tack Katarina, Adam I och självklart J.K. Maine – utan er hade den här låten aldrig blivit verklighet.

Hoppas ni tycker om den ❤️

Och vem vet, kanske kommer fler låtar ur mina bloggtexter framöver.

Håll utkik!

https://spotify.link/ALeFbnfvKXb

Hej alla!

Jag vill berätta om en liten förändring här på bloggen. Från och med nu kommer jag att publicera ett nytt inlägg varje månad. Målet är att göra inläggen ännu mer innehållsrika, intressanta och värdefulla för dig som läsare.

Du kommer få följa med på min resa med diabetes, KBT-behandling, träning, psykisk hälsa och allt däremellan. Varje inlägg kommer att vara väl genomtänkt och fyllt med både personliga erfarenheter, inspiration och fakta – så att du kan känna igen dig, lära dig något nytt och kanske till och med få en push att ta kommandot över ditt eget liv.

Jag ser fram emot att dela mer med er och skapa en kontinuitet som gör det lättare att följa med i min resa och mina reflektioner.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

I mitt förra inlägg skrev jag om min plan, den jag kallar Snart Så. Och nu vill jag berätta lite mer om vad det faktiskt betyder för mig – och vart jag är på väg. För mig handlar det först och främst om tid. Jag vet att jag inte kan springa lika fort som förr. Jag vet vad det kostar att köra på tills kroppen och själen inte orkar längre. Och jag tänker inte tillbaka dit igen. Därför tror jag att jag måste gå ner i tid och jobba mindre, jag funderar på det och det kan vara en bra sak så jag kan orka med mig själv, jag mådde jättebra när jag jobbade 80%, det kan låta som en liten skillnad, men för mig kan det vara avgörande. För det är just i de där timmarna som balansen sitter.

Och vad ska jag göra med den tiden?

Det är enkelt: Jag vill göra allt det där som gör att jag känner mig hel. Allt det där som gör att jag får energi istället för att bara tömmas på den. Snart Så är mitt. Det är drömmen om att göra det jag älskar, på mitt sätt. Kanske genom mitt eget företag, kanske genom att hitta nya vägar att inspirera och hjälpa andra. Det är frihet. Det är balans. Det är hopp. Men jag ska vara ärlig: det finns en rädsla också. För jag vet hur det känns när kroppen inte orkar längre. När allt stänger ner. När det inte finns någon kraft kvar. Den rädslan är min påminnelse om varför jag inte kan gå tillbaka till gamla hjulspår, hur lockande det än kan kännas ibland.

Målet är tydligt för mig: jag vill må bra. Punkt. Jag vill att vardagen ska kännas glad, inte som en kamp. Jag vill leva på ett sätt där jag kan vara Jonas på riktigt. Stark ibland, svag ibland, men alltid i balans. Så när jag säger Snart Så så är det inte bara en dröm. Det är ett löfte till mig själv. Att jag inte ger upp. Att jag fortsätter bygga, steg för steg, mot det liv jag vill leva. Ett liv som jag kan älska varje dag.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/1NILMHSfpDZd7Rn73d7bEP?si=NDhxv421QA2HvnHxj15Z3w

Hur är läget? Hur mår jag egentligen?

Det är frågor jag ofta får – och ännu oftare ställer mig själv. Men svaret är inte enkelt. För hur mäter man egentligen mående? Är det i antal bra dagar? I orken som finns kvar när kvällen kommer? Eller i förmågan att stå kvar när stormen blåser?

Jag vet i alla fall att jag inte är densamma som jag var innan utmattningen. Och kanske är det just det som är poängen – att jag inte ska bli det heller.

Varannan vecka kliver jag in i rummet där jag går i KBT. Två stolar, ett bord och någon som får mig att stanna upp och faktiskt möta allt det där jag länge försökt springa ifrån. Det är tufft. Det river upp minnen, väcker känslor jag inte vill känna. Men det är också där jag hittar styrkan. Där jag lär mig förstå varför jag reagerar som jag gör. Där jag vågar säga orden jag inte trodde jag kunde uttala.

Sedan den 8 maj har jag jobbat 100%. Det är snart sex månader nu. Det kan låta som en seger – och på många sätt är det det. Men det är också en balansakt. Vissa dagar går det bra. Jag känner mig stark, fokuserad, närvarande. Andra dagar känns det som att gå på lina utan skyddsnät. Jag känner hur stressen smyger sig på, hur gamla mönster vill ta över, hur gränserna suddas ut.

Därför övar jag hela tiden på att säga nej. Att lyssna på signalerna. Att stänga av när det blir för mycket. Det är svårt. För inom mig finns fortfarande den där rösten som viskar: “Du borde orka. Du borde klara det.” Men jag börjar bli bättre på att svara: “Inte den här gången. Inte på bekostnad av mig själv.”

Och mitt i allt det här finns träningen. Min livboj. Min medicin. Min fristad. Minst tre gånger i veckan tränar jag, och det är inte för att bli bäst eller starkast – utan för att överleva vardagen. För att hålla både kroppen och huvudet i balans. För att min diabetes ska må bra. Och för att jag ska påminna mig själv om att jag kan, även när jag tvivlar. Men jag ska vara ärlig. Vissa dagar är jag helt slut. Tom. Rädd. Rädd för att falla tillbaka dit jag en gång var – på botten, när mörkret och utmattningen styrde allt. Den rädslan finns där. Den påminner mig om att jag måste vara försiktig, att jag inte kan springa lika fort som förr.

Därför har jag en plan. Jag kanske ska gå ner i tid på jobbet. Skapa mer luft i vardagen. Få energi över till livet utanför jobbet – till det som verkligen betyder något. Jag vet att jag aldrig kommer att bli exakt som jag var innan. Men kanske är det just det som är meningen. Att jag ska bli en ny version av Jonas. En version som inte bara fungerar – utan faktiskt mår bra. Och jag kallar den planen för Snart Så.

För snart så ska jag göra det jag verkligen vill. Snart så ska jag leva på ett sätt som inte sliter sönder mig. Snart så ska jag känna att jag är en välmående Jonas – 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Och när den dagen kommer… då vet jag att resan hit var värd allt. Varenda kamp, varenda tår, varenda gång jag reste mig när jag egentligen ville ge upp. För jag tror på det här. Jag tror på Snart Så. Och jag vill att du också ska göra det – för dig själv.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/4pcHWeFErB5LyZG6XNM9Lq?si=GuoEmVGUS8SHYjG3RQWIrw

Vi lever i en tid där det är enklare än någonsin att låtsas må bra. Ett leende på en selfie, en fredagsdrink på Instagram, kanske en story från kvällens “mysiga hemmakväll”. Det ser ju så bra ut – nästan för bra. Men bakom det där perfekta filtret, hur känns det egentligen?

Hur mår du?

Nej, inte det där slentrianmässiga “jo men det är bra” som man kastar ur sig av vana. Jag menar på riktigt. Hur mår du i kroppen? I tankarna? I hjärtat? Vi springer på i ett tempo som är svårt att bromsa. Fredagshöjdpunkten går i ett med söndagsångesten. Sen är det måndag, och ekorrhjulet snurrar vidare – jobb, familjelogistik, prestationer, och sen några likes på det. Ett socialt fulspel där ingen riktigt vet vem som vågar vara ärlig först. Och mitt i allt det där kommer tanken krypande:

Är det äkta – eller bara sociala medier-fejk? När jag scrollar genom flödet slår det mig ofta – är allt det här verkligen på riktigt? Missförstå mig inte, jag vill inte vara cynisk. Men det är svårt att inte undra: mår verkligen alla så här bra hela tiden? Eller är det bara en fasad, en välpolerad yta på dessa sidor vi tillbringar så mycket tid på? Det känns som att alla alltid är lyckliga, snygga, framgångsrika, produktiva. Som att livet är en enda lång semester, fylld av solsken, filter och perfekta vinklar. Men jag kan inte låta bli att tänka – var är allt det andra? Det verkliga? Det trasiga, trötta, ensamma, ångestfyllda? Det där som vi alla känner ibland, men som sällan får plats i flödet. För i verkligheten vet vi att ingen går igenom livet utan att kämpa. Ändå sitter vi där, gång på gång, och jämför vår vardag med andras höjdpunkter. Det är som att titta på en trailer till en film och tro att man sett hela berättelsen. Så vad är egentligen sant på sociala medier – och vad är bara en illusion? Kanske är det dags att påminna sig själv om att bakom varje perfekt bild finns en verklig människa, med riktiga känslor, rädslor och problem. Och att det är okej att inte alltid känna sig som en del av det där perfekta flödet. För livet är mer än likes och leenden – det är också allt det som aldrig läggs upp.

Och vet du – kroppen ljuger inte. När du inte stannar upp och lyssnar så börjar den ropa – med smärta. Huvudvärk, magont, spända axlar. Du sover dåligt. Känner dig orkeslös fast du “borde” vara pigg. Tappar gnistan. Orkar inte vara social. Du kanske till och med gråter utan att veta varför. Och för att dämpa det där obehaget börjar vi bedöva. Med mat. Med alkohol. Med skärmar. Med ännu mer “att göra”. Men det vi egentligen behöver är inte att fly – utan att känna. Och prata.

Prata, prata, prata.

Med en vän. En kollega. En familjemedlem. Någon som lyssnar. För om vi inte får ut det vi bär på, om vi bara trycker undan och håller upp fasaden – då kommer det förr eller senare att kollapsa. Inget byggs hållbart på tystnad. Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara mänsklig. Vi måste sluta skämmas för att vi inte alltid mår bra. Vi behöver sluta jämföra vårt inre med andras yttre, och förstå att det är okej att ha dåliga dagar – eller veckor. Och när någon öppnar sig, våga stanna kvar och lyssna. Du behöver inte ha alla svar – det räcker att du finns där, utan att döma. Det är så vi bygger starka relationer. Och ibland räcker inte samtalet med en vän – då är det också modigt att söka hjälp hos någon professionell. Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Det är en handling av omtanke för sig själv.

Så ställ frågan till dig själv. Och våga ställa den till någon annan också. Hur mår du – egentligen?

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/0KiwlUzEr8AFl3EofUxZpj?si=hSXCA-I_QxiB8V1VnNoO4w

När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp?

Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.

Den osynliga bördan

Att leva med diabetes är inte bara att hålla koll på mat, insulin och blodsocker. Det är ett heltidsjobb som aldrig tar slut. Inget skiftbyte, ingen semester. Det är ett ansvar som vilar på dina axlar dygnet runt, år efter år. Och det sliter. På kroppen, men framför allt på psyket. Vi pratar sällan om det, men utmattning och ångest är vanligt bland oss som lever med diabetes. Många beskriver känslan som att ”bränna ut sig” på sin egen sjukdom. Forskningen kallar det för diabetes burnout – den punkt där man inte längre orkar bry sig, där man vill blunda för allt, fast man vet att man inte kan.

Fakta som gör ont

• Varje år sjukskrivs ungefär 20 000 personer i Sverige för utmattningssyndrom (Socialstyrelsen, 2023).

• Psykiska diagnoser, där utmattning ingår, står nu för över 45 % av alla sjukskrivningar i landet (Försäkringskassan, 2022).

• För den som väl kraschar är vägen tillbaka lång. Medianlängden för en sjukskrivning i utmattning är ungefär ett halvår (Försäkringskassan, 2022).

• Många med diabetes lever dessutom med så kallad diabetes distress – känslomässig stress kopplad till sjukdomen. En svensk studie visar att upp till 40 % av personer med typ 1-diabetes upplever detta i perioder (Läkartidningen, 2019).

När man lägger på diabetes ovanpå detta – den ständiga vaksamheten, rädslan för hypo- och hyperglykemier, oron för framtida komplikationer – är det inte konstigt att många av oss går sönder. Det konstiga är att vården inte tar det på större allvar.

Var finns stödet?

Det är ovanligt att vården fångar upp oss i tid. De flesta av oss söker hjälp först när vi redan är på botten. 

Några positiva exempel finns:

• Rehabakademin (Region Stockholm) erbjuder rehabilitering för personer med långvarig smärta eller utmattning – ibland även för oss med diabetes, om vi blir remitterade.

• På vissa vårdcentraler testas case managers – vårdsjuksköterskor som stöttar och samordnar insatser, så att ingen faller mellan stolarna (Region Skåne, pilotprojekt 2021).

• Det finns enkäter som DDS-17 (Diabetes Distress Scale), som kan upptäcka diabetesrelaterad stress innan det hunnit bli en total krasch (Polonsky et al., 2005).

Men det är undantag. Och de allra flesta av oss får aldrig den typen av stöd.

Vad vi borde prata mer om

Vi måste börja prata om:

• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker.

• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till.

• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin.

För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fångas upp i tid.

Ett liv som är mer än överlevnad

Jag har själv upplevt hur det känns när mörkret kryper in, när orken tar slut, när man bara vill få en paus från allt ansvar. Det är en ensam och skrämmande plats. Men det viktigaste jag har lärt mig är detta: det är inte svagt att be om hjälp – det är modigt. Vi som lever med diabetes förtjänar inte bara att överleva. Vi förtjänar att leva – och må bra. Och det kräver att vården, samhället och vi själva börjar se hela människan, inte bara blodsockret.

Så låt oss bryta tystnaden. Våga prata om psykisk ohälsa, om stress och om utmattning. För ju tidigare vi pratar om det, desto fler kan slippa krascha. Och det är precis det vi behöver – ett stöd som håller oss uppe, istället för att bara plocka upp oss när vi redan har fallit.

Källor:

• Socialstyrelsen – Statistikdatabasen (2023)

• Försäkringskassan – Statistik om sjukfrånvaro (2022)

• Läkartidningen – Diabetes distress är vanligt (2019)

• Polonsky WH, et al. Assessment of diabetes-related distress Diabetes Care (2005)

• Region Stockholm – Rehabakademin

• Region Skåne – Projekt med case managers

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/4jWQs4kE3VtXjJhkOLkxTm?si=qUaTfgF2SyShKWkaMV165A

Mellan den 6 och 14 september går och springer vi för att samla in pengar till den livsviktiga typ 1-diabetesforskningen. Anmäl dig du också och var med oss på resan mot ett botemedel. 

Samla familjen, vännerna, kollegorna eller varför inte hela kvarteret i kampen mot typ 1-diabetes? Mellan den 6 och 14 september anordnar vi Barndiabetesloppet 2025. Tillsammans går och springer vi till förmån för den livsviktiga forskningen på valfri plats.

Den 7 september kl. 12.00 arrangerar Barndiabetesfondens lokalförening Gävleborg Barndiabetesloppet i Hemlingby friluftsområde (Spårcentralen).

Många tror att detta lopp bara är för barn – men det stämmer inte! Alla kan vara med, oavsett ålder eller kondition. Du väljer själv distans.

Varför ska vi delta?

För att stötta forskningen om typ 1-diabetes. Sjukdomen drabbar både barn, ungdomar och vuxna. I Sverige insjuknar ca 900 personer varje år, varav hälften är barn. Typ 1-diabetes går inte att förebygga och kräver livslång behandling med insulin, dygnet runt, varje dag. Forskningen är därför helt avgörande för att vi en dag ska kunna hitta ett botemedel.

Genom att delta i loppet bidrar du direkt till den livsviktiga forskningen som kan förändra framtiden för alla som lever med typ 1-diabetes.

Barn: 50 kr | Vuxna: 250 kr

Alla intäkter går oavkortat till Barndiabetesfonden

Sponsorer: Rubin Medical & Nordic Infucare

Kom och spring, gå eller jogga – tillsammans gör vi skillnad!

Anmäl dig redan idag och hjälp till att sprida budskapet!

Anmäl dig här:

https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/barndiabetesloppet/

I mitt förra inlägg skrev jag om den osynliga tröttheten som kommer av att leva med en kronisk sjukdom. Om att vara stark så länge att man till slut går sönder. Om utmattningen. Ångesten. Den där känslan av att stå mitt i ett kaos som aldrig riktigt tar slut. Men det jag inte berättade då – är hur jag försökte hantera det. Hur jag försökte hitta andrum, en paus, ett lugn. Hur jag började söka lindring i något som till en början kändes ofarligt. Som alla andra gjorde.

Alkohol.

Det började som en kall bärs till hockeyn eller fotbollen för att slappna av. Men slutade med något som höll på att krossa både min kropp och mitt psyke. För alkohol och diabetes är inte bara en dålig idé – det är en livsfarlig kombination. Men värst av allt? Den blev min flykt från mig själv. Min relation till alkohol har aldrig varit enkel. Den smög sig in tidigt i mitt liv och blev snabbt en självklar följeslagare. I början kändes den som en vän. Den gav mig glädje, gemenskap och framför allt – den tog bort all oro, ett litet litet tag, den tystade bruset i huvudet när jag behövde lugn, när tankarna gick på högvarv, fanns den där. Ett glas, en öl, en kväll med vänner. Det kändes ofarligt. Det kändes normalt. Men sakta förändrades den där ”vännen”. Den blev något annat. Något mörkt.

Ni som har varit där vet vad jag menar – när man knappt känner smaken på det man dricker längre. När man sveper i stressat tempo, nästan som på autopilot. När glaset aldrig får stå tomt. När ett glas byts ut till en flaska. Och när bakfyllan en dag inte längre känns som en huvudvärk, utan som en iskall längtan efter nästa klunk – direkt på morgonen. När det första man tänker när man vaknar är ”en 7,2:a skulle sitta bra nu.” Det är då man måste stanna upp och fråga sig själv: Vad håller jag på med?

Jag har varit där. Så många gånger. 

Jag har haft perioder då jag lyckats hålla upp ett helt år – och sedan, helt plötsligt, tyckt att jag förtjänade ”bara en öl.” Och där var jag igen. Tillbaka i samma hjulspår. Sommaren har alltid varit värst. Sol, vänner, grillkvällar. Det där romantiserade kring ett glas vin eller en kall öl  i kvällssolen. Men det slutade aldrig med bara ett glas. För mig blev det alltid mer. Och med det kom ångesten. Inte den där lilla oron som går över. Nej. Jag menar ångesten som äter upp en inifrån. Den som viskar de mörkaste tankarna. Den som får en att vilja försvinna. När man på riktigt börjar tänka tankar som ”jag orkar inte mer.” Då är det inte längre något att skoja bort. Då måste man ta tag i skiten – på riktigt.

Alkohol och diabetes – en livsfarlig kombination

För mig blev alkoholen inte bara en mental kamp. Den blev också en fysisk risk. Jag har levt med typ 1-diabetes i 42 år. Det är en ständig balansgång mellan frihet och disciplin. Varje dag handlar om att hålla koll: mat, motion, blodsocker, insulin. Allt som de flesta aldrig behöver tänka på – är min verklighet varje timme, varje minut, varje sekund. Och alkoholen rubbar den balansen totalt. Bakom varje enhet alkohol gömmer sig svajande blodsocker, nätter då kroppen kämpar emot mig, och ett mörker som alltid kommer efteråt. Alkoholen gör mig oförutsägbar. Jag tappar kontrollen över det jag annars gör med precision. Och det är farligt – ibland livsfarligt. Men det värsta är ändå inte det som syns på blodsockermätaren. Det värsta är det som känns. För mig kommer inte baksmällan som huvudvärk eller illamående. Den kommer som ångest. Tung. Kvävande. Iskall. En känsla av att inte vilja leva – trots att jag egentligen vill. Ett förlamande mörker jag har vaknat upp i alltför många gånger. Och jag vill aldrig tillbaka dit. Det här handlar inte om självömkan. Det handlar om självinsikt. Jag har försökt leva ”som alla andra”, låtsas som att min kropp inte längre var kroniskt sjuk. Men det var bara självbedrägeri.

När jag var tonåring var allt nytt och spännande. Jag hittade min stora passion i hårdrocken. Jag lyssnade på den, spelade den, startade band och levde för musiken. Vi repade, drömde, åkte på konserter. Det var gemenskap och frihet – och jag älskade det.  Men där, mitt i allt det magiska, fanns också alkoholen. Den var liksom alltid där. Ingen höjde på ögonbrynen. Inte ens jag – trots att jag visste att det var farligt för mig med diabetes. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara känna lugnet i huvudet, känna mig ”normal”, fri och oslagbar. Några öl, en bra låt, vänner runt mig – det var allt jag trodde jag behövde. Men alkoholen blev min svåraste balansakt. Den rubbade hela ekvationen. Och även om jag idag vet bättre, så finns den där fortfarande – som ett gammalt spöke.

Jag har gjort slut med alkoholen – för min egen skull. Nu skriver jag det här som ett löfte till mig själv. Inte som ett straff. Inte som ett förbud. Utan som en frigörelse. Jag har insett att alkoholen inte gör mig gott. Den ger mig ångest. Den förvärrar min sjukdom. Den gör mig svagare – både fysiskt och mentalt. Och, ärligt talat – den skrämmer mig.

Så jag har skrivit ett kontrakt med mig själv. Jag har lovat:

✅ Att inte dricka alkohol – oavsett tillfälle

✅ Att möta mina känslor istället för att döva dem

✅ Att ta hand om min kropp och vara ärlig mot mig själv

✅ Att fira varje steg mot klarhet, hur litet det än är. Och jag väljer att hålla det här löftet – på obestämd tid. För att jag är värd ett liv där jag mår bra.

Men det här handlar inte bara om mig Det finns något som gör riktigt riktigt  ont i mig, och jag måste få säga det: Varför har alkoholen blivit ett måste varje gång vi ska umgås? Varför känns det som att vi måste ”ta ett glas” för att slappna av, ha roligt, känna samhörighet? Jag ser hur alkoholen – ibland långsamt, ibland brutalt – drar ner människor i ett mående som inte är bra för dem. Hur den går från något njutbart till en flykt. En vana. En självbedövning. Och det gör mig så otroligt ledsen. Jag ser det hos vänner, bekanta. Ibland i tystnad, ibland i öppenhet. Och jag vill bara säga: Tänk efter. Vad håller du på med?

Om du känner att jag pratar om dig – då gör jag nog det.

Och jag säger det inte för att döma. Jag säger det för att jag bryr mig. För det finns ett annat sätt. Det går att umgås utan alkohol. Det går att vara närvarande, glad, trygg – utan att dricka. Och det går att sluta, om det är det du egentligen längtar efter. Det är inte svagt. Det är inte tråkigt. Det är ett starkt, klokt, modigt val. Vet du vad det bästa är? Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen. Men jag gör inte det. För det jag vinner är så mycket större än det jag lämnar. Jag vinner kontroll. Jag vinner lugn. Jag vinner ljus. Och det är värt allt.

Så det här är min historia. Min frihet. Mitt val. Och kanske, bara kanske, kan det få någon annan att stanna upp och fundera också.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3fRacodE3NKJlBn3Fa0fVK?si=6ldMFK5PScqWOGG7JT4zgg

Det finns dagar när jag gör precis allt rätt – men ändå blir allt fel.

Jag räknar kolhydrater. Sätter insulindosen. Planerar, tränar, försöker sova ordentligt. Men ändå? Blodsockret lever sitt eget liv. Det rasar. Det rusar. Det protesterar. Och vet du vad det gör med en, efter år av ständig kontroll, rädsla och kamp? Det sliter inte bara på kroppen. Det nöter ner själen. Till slut kraschar man. Jag vet. För det hände mig.

Under min sjukskrivning började jag förstå något jag länge ignorerat: Det är inte bara diabetesen som kräver min uppmärksamhet – det är allt den för med sig. Stress. Oro. Prestationskrav. Att aldrig få stänga av. Och mitt i allt detta: en självkritik som är obarmhärtig. En inre röst som säger ”du måste klara det här”, ”du får inte slarva”, ”du borde veta bättre.” Till slut gick det inte längre. Jag var utmattad. Och ångesten blev en ständig följeslagare.

Det här är något vi sällan pratar om:

Hur psykisk ohälsa hänger ihop med kroniska sjukdomar – inte bara som en konsekvens, utan som en parallell verklighet. För varje gång blodsockret vägrar samarbeta trots att man gjort allt ”rätt”, är det som att misslyckas på ett prov man inte skrivit. Och hur mycket man än säger ”det är inte mitt fel” – så känns det ändå som att det är det. Det är inte konstigt att många av oss diabetiker till slut bränner ut oss. Varför pratar inte vården om det här? Här kommer en obekväm fråga:

Varför ingår inte psykologiskt stöd som en självklar del i diabetesvården?

När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp? Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi måste börja prata om:

• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker

• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till

• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin

För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fånga upp det i tid. Du är inte blodsockret. Du är du. Jag vet hur lätt det är att börja mäta sitt värde i siffror.

I värden. I prestationer. I kontroll.

Men vet du vad? Du är inte ditt blodsocker. Du är inte din trötthet. Du är inte ditt misslyckande. Du är mänsklig. Och du gör ett heltidsjobb – utan lön, utan paus. Så nästa gång inget fungerar, påminn dig själv:

“Det är inte mitt fel. Jag gör så gott jag kan.” Och det är mer än nog.

Fortsättning följer: Alkohol och diabetes – en farlig kombination

I nästa inlägg vill jag ta upp något som många helst inte pratar om – men som i tysthet påverkar så många liv.

Alkoholen. Och nej, det här handlar inte bara om diabetes. Det handlar om att vara människa. Om stress, flykt, krav – och om längtan efter att få andas ut. För mig blev alkoholen inte längre ett glas öl i kvällssolen. Den blev något annat. En flyktväg. En bedövning. En fara. I nästa del berättar jag om hur alkoholen gled från ”njutning” till något som nästan kostade mig allt.

Det är en personlig text – om skam, ångest, uppvaknande. Men också om frihet. Och om att välja ett liv utan bedövning.

Jag hoppas du vill läsa.

För vi behöver prata om det här också – inte för att döma, utan för att förstå.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3RjyVvrqmS26Sq6vUMswWd?si=QCB1v2BLTVK1L6JN3awCGQ

Det är nu ungefär 15 månader sedan jag kollapsade.

Min kropp slog bakut. Min energi försvann. Allt som tidigare hade gått att pressa sig igenom gick inte längre. Och jag är inte ”färdig” än. 

Jag har kommit ungefär halvvägs i min KBT-behandling tillsammans med min psykolog, och det jag delar med dig idag är det som har vuxit fram längs vägen.

Insikter. Sårbarhet. Smärta. Men också små, viktiga steg mot ett annat sätt att leva.

Jag trodde att jag var stark när jag fixade allt. Att det var så man visade sitt värde genom att ha koll. På jobbet. Hemma. I relationen. Med barnen. I matlådan. Och i blodsockret. Jag trodde att om jag bara gjorde allt “rätt” så skulle det gå bra. Att det var min disciplin som avgjorde hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Och kanske framför allt:

Jag trodde att det var jag som var felet när det inte fungerade. Men kroppen är smartare än vi tror. Och den är väldigt ärlig när vi själva har slutat vara det.

Små tecken kom först. En trötthet som inte gick att sova bort. Ett blodsocker som reagerade på allt, stress, oro, minsta förändring. Tankar som snurrade. Minnet som svek. Gråten som kom utan förklaring.

Och till slut – total kollaps.

Det var som om någon drog ut kontakten. Jag kunde inte tänka klart. Inte känna igen mig själv. Jag som alltid hade haft koll, kunde plötsligt inte ens handla mat.

Det var utmattningssyndrom.

Och den här gången var det inte något jag kunde vila mig ur på några veckor som jag gjorde första gången 2019. Det blev startskottet på en inre resa jag inte hade valt – men som jag idag är tacksam över att jag tvingades ta.

Återhämtningen har varit allt annat än linjär. Men med hjälp av min psykolog och KBT-behandling, har jag börjat hitta tillbaka – inte till mitt gamla jag, utan till något mer hållbart. Något mer sant.

Här är några av de viktigaste pusselbitarna:

Jag har börjat lyssna på kroppen. Inte tvinga den. Inte manipulera den. Utan lyssna – med nyfikenhet istället för kritik. Känner jag att jag inte vill eller orkar så kan jag acceptera det nu och då blir det vila.

Jag har börjat omvärdera styrka. Styrka är inte att köra över sig själv. Det är att våga stanna. Säga nej. Be om hjälp.

Jag har släppt taget om perfektion. Framför allt när det gäller mitt blodsocker. Jag gör mitt bästa, men jag lever också. Det räcker.

Jag har övat på att vara snäll mot mig själv. Det låter enkelt. Det är det inte. Men det gör skillnad, varje gång och otroligt viktigt. Och det viktigaste ordet har jag lärt mig att använda ”NEJ”.

Jag har börjat leva på ett nytt sätt. Med mer närvaro. Färre måsten. Och med en längtan att vara människa, inte maskin.

Jag tänker:

Att leva på riktigt – inte bara fungera. Nu vet jag vad jag ska ta bort. Och vad jag ska göra mer av.

Det som stjäl min energi får inte följa med längre. Jag väljer det som får mig att andas, känna, växa. Det jag riktigt, riktigt brinner för. Det som gör mig levande. Som min vän sa: det som ger mig balsam för själen.

God hälsa börjar med goda vanor.

Äta näringsrikt och träna regelbundet stärker immunförsvaret, förbättrar sömnen. Kroppen är ett avancerat system – och som alla system kräver den rätt bränsle och underhåll för att fungera optimalt.

Du som läser detta kanske också bär på för mycket. Kanske försöker du vara allt – för alla – hela tiden. Kanske har du redan känt att kroppen viskar, men du trycker bort det. Min förhoppning är att du genom min berättelse ska känna en sak: Du är inte ensam. Det går att stanna upp innan det går för långt. Och även om du redan kraschat – så går det att resa sig igen. Inte till den du var, utan till den du egentligen är.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/273UV4VdCX7IbgSgPIvCKV?si=G0h9tkWjQ1WZojRPyD8-tg

Semester – på riktigt

Nu har jag äntligen semester. Den där tiden på året då man får släppa allt. Verkligen allt. Jobbmejl, måsten, tider att passa… borta. Och det är precis det jag vill påminna om i det här inlägget – att vila och semester hör ihop. Att det är okej, ja till och med nödvändigt, att bara vara. Stänga av, landa, leva i nuet.

Just nu är jag i Spanien – och jag älskar det. Speciellt Mallorca. Det är verkligen min plats för återhämtning. Sol, värme, hav, god mat – allt det där som gör att både jag och min kropp mår som allra bäst. Att få sätta sig vid ett dukat bord utan att behöva tänka, bara äta och njuta. Ligga i en solstol med en bok i handen och känna solen värma. Bada, slumra lite, läsa några sidor till. Det är min typ av återhämtning.

Och det är inte bara skönt – det är också viktigt. Jag har både diabetes och en utmattning i bagaget, så för mig handlar semestern om mer än att bara ta det lugnt. Det är då jag får en chans att läka på riktigt. Här känner jag hur kroppen svarar, hur stressen släpper och energin långsamt kommer tillbaka.

Vi behöver såna här pauser. Stunder där vi får komma i kapp oss själva och bara göra sånt vi mår bra av – vad det än är för just dig. Kanske är det också sol och bad, eller kanske skogspromenader, långa frukostar, eller att bara få ligga i soffan och kolla på serier utan dåligt samvete.

Och vet du? Jag känner att jag är på väg någonstans nu. På väg mot en bättre tillvaro. En plats i livet där jag får göra mer av det jag mår bra av, där jag får vara mig själv fullt ut – och samtidigt hjälpa andra. Snart… Så.

En sak som jag mår riktigt bra av är att skriva – och det kommer jag fortsätta med här nere i Spanien. Men just nu blir det bara lite lugnt skrivande för min egen skull. Bloggen tar några veckors paus medan jag njuter av stillheten och låter hjärnan vila. I slutet av augusti är jag tillbaka med nya inlägg.

Då kommer jag dela med mig av min väg tillbaka från utmattningen, hur det går med min KBT-terapi hos min psykolog, och lite om hur min framtid börjar ta form – en framtid där jag kan leva ett hållbart liv utan att hamna i utmattning igen. För det handlar om att hitta vad jag mår bra av. Och vad det är? Ja, det får du läsa mer om då.

Jag kommer också skriva om min relation till alkoholen – en viktig och personlig del i min resa.

Så håll ut, jag är snart tillbaka.

Ta hand om dig. Stäng av. Logga ut. Och njut av det som får dig att må bra.

Livet händer här och nu. ❤️

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/43pYukeKAI6grsckHZs4wQ?si=n7RlLyBYSXqtgsqR4qSRCw

Jag vill be dig om en sak.

Lev mitt liv i fem minuter.

Blunda, och föreställ dig att du öppnar ögonen igen – som typ 1-diabetiker.

Att leva med en autoimmun, kronisk sjukdom är som att ständigt ha ett extra heltidsjobb. Ett jobb du aldrig sökte, aldrig kan ta semester ifrån, och aldrig får betalt för. Jag vet, för jag har levt så här i 42 år.

Kanske pluggar du, jobbar, är föräldraledig eller mitt i karriären? Föreställ dig då att du samtidigt, varje vaken minut, måste hålla koll på något livsavgörande. Att du ständigt måste agera som din egen bukspottkörtel.

Du vaknar – dags att kolla blodsockret.

Frukost – räkna kolhydrater, dosera insulin.

Ska du gå eller ta bilen? Träna ikväll? Hur varmt är det ute? Allt påverkar.

Och plötsligt – stresspåslag. Blodsockret rusar.

Mätaren visar pil ner precis innan du ska hålla en viktig presentation.

Du svettas, händerna skakar, synen blir suddig.

In med druvsocker, sitt ner, andas. Vänta.

Sen på det igen – leendet på, fast du egentligen vill gå och lägga dig.

Lunch – du chansar på en burgare, försöker räkna. Gissar.

Några timmar senare: huvudvärk, torr mun, trötthet.

Sockret är skyhögt.

Du doserar insulin, går en snabb promenad, försöker få kontroll.

Men klockan tickar mot nästa möte.

Så här ser det ut. Varje dag.

Och ändå får jag höra kommentarer som:

“Kan du inte sticka dig någon annanstans, vi äter faktiskt här.”

“Det ser ut som att du knarkar.”

“Fy fan vad jag hatar att se blod.”

Du kämpar inte bara mot sjukdomen. Du kämpar också mot fördomar, okunskap, och blickar. Ibland orkar man inte förklara. Ibland vill man bara smälta in. Men det går inte. För typ 1-diabetes tar ingen paus.

Vi är inte allergiska mot socker. Vi har inte orsakat det själva. Och vi kan inte bli friska – inte än.

Vi räknar, tänker, väger, doserar, utvärderar.

Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.

Med hoppet om att en dag kunna säga:

“Jag hade diabetes.”

Snälla samhället – döm oss inte.

Ge oss inte känslan av att vi måste gömma vår sjukdom för att få vara med.

För en kamp är faktiskt jobbig nog.

Vi ska inte behöva ta två.

Vet ni vad? Ju oftare folk säger åt mig “kan du inte göra det där någon annanstans?” eller “måste du ta sprutan just här?”, desto mer vill jag göra precis tvärtom. Ju fler såna kommentarer jag får, desto mer bestämd blir jag – då drar jag ner byxorna rakt framför dem och låter det ta ännu längre tid än vanligt. Då blir jag 14-åriga Jonas igen, som gjorde exakt det motsatta bara för att. Så det så!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3jRWTUCKBxRfYBXwfcBA1W?si=LoBQQyd7SECXjOjK6nNJuw

Snart är det skolavslutning. För många innebär det fest, frihet – och alkohol. Men för någon med diabetes kan det här vara skillnaden mellan liv och död.

Det här är inte en moralpredikan. Det här är en vädjan. Till dig som har diabetes. Till dig som är förälder, vän, klasskompis. Till dig som ska på fest, eller bara är med någon som har diabetes. Du måste veta vad som kan hända. För det kan gå fort. Och det kan gå riktigt illa.

Alkohol och diabetes – en farlig kombination

När du dricker alkohol störs leverns förmåga att släppa ut socker i blodet. För en person utan diabetes reglerar kroppen detta själv. Men med diabetes är det annorlunda – särskilt om du tar insulin.

Har du insulin i kroppen men inget socker som kan tas upp, kan blodsockret rasa. Och det märks inte alltid direkt. Det kan se ut som att du bara är full. Men i själva verket håller din kropp på att stänga av.

Hypoglykemi – alltså för lågt blodsocker – kan leda till medvetslöshet. I värsta fall hjärnskador. I värsta fall – döden.

Du kan rädda en väns liv

Om någon med diabetes får känning eller börjar bete sig förvirrat, är det inte bara fylla.

• Ge något sött: juice, druvsocker, läsk (inte light!).

• Hjälper det inte – ring 112 direkt. Säg att personen har diabetes och druckit alkohol.

Att du vet det här kan vara skillnaden mellan att någon överlever – eller inte.

Tips för dig som har diabetes

• Ät alltid innan du dricker. Gärna en ordentlig middag.

• Drick långsamt. Alkohol påverkar mer än du tror, särskilt om du tränat eller haft en tuff dag.

• Kolla blodsockret ofta. Alkohol gör att du tappar omdömet – du märker inte alltid att du dippar.

• Ha alltid något sött med dig. Druvsocker, juice, frukt – vad som helst.

• Ät något innan du somnar. En nattmacka kan rädda dig från ett blodsockerfall i sömnen.

• Ställ väckarklockan. Ät frukost och ta insulin tidigt dagen efter, sen kan du vila vidare.

Till dig som är ung och lever med diabetes:

Jag vet hur det känns.

Jag har haft typ 1-diabetes i 42 år. Jag har druckit. Mycket. För att orka. För att glömma. För att känna mig normal.

Men det gör mig allt annat än normal. Alkohol har kastat mig rakt in i mörkaste ångest. Inte bara dagen efter – utan i flera dagar, ibland veckor.

Min diabetes har svajat okontrollerat. Jag har vaknat med panik, svettig, skakig. Jag har gråtit av skam, ångest, rädsla. Jag har varit nära att dö. Inte en gång. Flera.

Det är inte värt det.

Om du ändå vill dricka – gör det med respekt. Drick långsamt. Med sällskap som vet att du har diabetes. Med socker i fickan. Med vetskapen om vad som kan hända.

Och vet du vad?

Det allra bästa är faktiskt att inte dricka alls.

Till dig som står bredvid:

Du kan vara den som ser vad andra missar. Du kan vara den som reagerar när någon börjar vingla, svamla, tappa kontrollen – inte bara för att de är fulla, utan för att deras blodsocker faller. Du kan vara den som räddar liv.

Gör sommaren trygg – för alla

Sommaren ska vara härlig. Full av skratt, bad, sena kvällar och gemenskap.

Men för att det ska bli en riktigt skön sommar – måste vi ta hand om varandra.

Och för någon med diabetes – kan just du vara skillnaden mellan en lycklig skolavslutning och en tragedi.

Dela detta. Prata om det. Våga fråga. Våga agera.

Det kan rädda liv.

På riktigt.

Snart så hörs vi igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3mHVA5dtAeOSsUideRwzHq?si=abaLsmLYSBaz714cNUqHmw

Hej – det var ett tag sedan jag skrev.

Och det har hänt en hel del.

Samtalen med min psykolog har gett mig nya perspektiv – viktiga sådana.

Det jag bär med mig mest är det här:

Jag behöver göra mer av det som får mig att må bra. Det som ger mig energi.

Inte sen. Utan nu.

Att lyssna på kroppen, hitta balansen, acceptera att jag inte är helt tillbaka – det har också lett till en annan insikt. En som kanske har legat där och grott länge, men som först nu fått ta plats på riktigt:

Jag kan inte längre vänta på att livet ska kännas rätt. Jag måste börja leva det – precis där jag står.

Och vet du – något har börjat hända.

Samtal med gamla vänner och affärsbekanta har gett mig en oväntad, men efterlängtad energikick.

Det är som om de har väckt något inom mig. Något som varit vilande alldeles för länge.

Det har varit möten fyllda av värme, skratt, minnen – men också ärlighet och frågor som gått rakt in i hjärtat.

Och mitt i allt det där dök en möjlighet upp.

En chans att börja om. Att se på livet med nya ögon.

Att våga tänka:

“Tänk om det faktiskt är möjligt?”

Tänk om jag – trots utmattningen, trots allt som varit – kan skapa ett liv som känns rätt på riktigt.

En av frågorna som stannat kvar kom för bara några dagar sedan.

En kär vän såg mig i ögonen och frågade:

“Vad drömmer du om? Vad är ditt mål? Vart vill du vara om tre år?”

Först blev jag ställd. Orden fastnade.

Men sedan började något röra sig inom mig.

En tanke. Ett frö. Det där modet jag saknat.

Och jag insåg – jag vet ju vad jag vill. Och jag har vetat det länge.

Och det bästa av allt?

Jag har äntligen fått det stöd jag saknat och möjligheten att ta steget.

För jag vill inte längre bara ta mig igenom dagarna. Jag vill leva dem.

Jag vill känna att jag är med, att jag gör skillnad – både i mitt liv och kanske i någon annans. Men det måste ske på mitt sätt.

Inte för att andra ska imponeras eller kunna klappa sig själva på axeln för att jag “presterar som vanligt”. Det kapitlet är avslutat.

Nu handlar det om att skapa ett liv jag faktiskt vill vakna upp till. Att ge plats åt glädjen, kreativiteten – den som alltid funnits inom mig, men som inte fått komma fram på länge.

Nu är det dags att göra utrymme för det som är viktigt för mig. Inte bara för alla andra.

Och vet du – det händer just nu.

Något är på gång. Något jag burit tyst, länge, och nu rör det på sig.

Det är större än jag vågat tro, och det växer för varje dag inifrån på riktigt.

Allt jag kan säga just nu är:

Det här betyder något och mer kommer snart.

Och viktigast av allt: Jag mår bra av det här.

Till dig som läser:

Jag vill ställa en ärlig fråga – från hjärtat:

Vad är det du skjuter upp?

Vad finns där i bakhuvudet, i hjärtat – som du tänker att du ska ta tag i “sen”?

Kanske längtar du efter att skapa något.

Kanske vill du byta jobb – eller lämna ett.

Starta ett projekt. Förändra en vana.

Eller bara ta det där första, viktiga steget mot att börja må bättre.

Tänk om “sen” är just nu och du behöver inte göra allt idag men du kan ta ett steg. Ett snällt, ärligt steg i riktning mot dig själv.

Jag tror på dig.

Och jag vet, det är svårt men det går.

Snart så!

❤️

/Jonas

Snart så hörs vi igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/2t77hjgJY4sC9DoX5uaVUD?si=dQw6dbxEQWm0y3TlNQVBjQ

När man börjar känna sig lite starkare efter en utmattning är det lätt att tro att man är redo att köra på igen. Kroppen känns piggare vissa dagar, hjärnan lite klarare – och hoppet väcks. Kanske är jag snart tillbaka? Kanske kan jag börja leva som vanligt igen?

Men det är just där det farliga ligger.

För när jag försöker ta igen allt jag missat, när jag vill bevisa för mig själv (och kanske för andra) att jag är tillbaka, är risken stor att jag kraschar igen. Det är en balansgång som är svårare än jag trodde – att våga utmana mig själv utan att pressa för långt.

Den ständiga dragkampen

Varje dag är en sorts dragkamp mellan två sidor av mig själv.

Den ena sidan vill framåt. Vill testa, göra mer, känna att jag utvecklas. Jag saknar den jag var innan utmattningen, och jag längtar efter att orka allt det där som kändes självklart förut.

Den andra sidan är rädd. Rädd för att ta i för mycket, rädd för att gå över gränsen och hamna där jag var för några månader sedan. Den vet hur det känns när allt rasar igen – när tröttheten slår till med full kraft och hjärnan blir till dimma.

Och mellan dessa två sidor försöker jag hitta en väg.

Att förstå kroppens signaler

En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig är att kroppen pratar – jag måste bara lära mig att lyssna.

• Energinivån på morgonen – Vaknar jag med en känsla av att kroppen fått återhämtning, eller känns det som att jag är överkörd av en lastbil?

• Hur träning påverkar mig – Känner jag mig stark efter ett pass, eller blir jag helt dränerad?

• Hjärnans ork – Kan jag fokusera och tänka klart, eller hoppar tankarna okontrollerat mellan saker?

• Sömnen – Sover jag bra eller vaknar jag tröttare än när jag la mig?

När jag ignorerar signalerna får jag betala priset. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Vad hjälper mig att hålla balansen?

Jag har insett att några saker gör det lättare att inte gå över gränsen:

✅ Att planera in vila – på riktigt. Inte som en eftertanke, utan som en del av dagen, precis som träning eller arbete.

✅ Att acceptera att återhämtning inte är linjär. Vissa dagar orkar jag mer, andra dagar mindre. Och det är okej.

✅ Att våga säga nej. Även när jag vill göra något, men vet att det kommer kosta mer än det ger.

✅ Att hitta lagom nivå på träning och aktivitet. Att pressa mig lite, men inte så mycket att jag blir sämre dagen efter.

✅ Att sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag kommer aldrig bli exakt den jag var innan, men det betyder inte att jag inte kan hitta en ny version av mig själv som mår bra.

Framåt – men i rätt takt

Det svåraste just nu är att acceptera att jag fortfarande är i återhämtning. Att jag inte kan trycka på gasen och tro att allt löser sig.

Men jag börjar förstå att det viktiga inte är hur snabbt jag kommer framåt – utan att jag gör det på ett sätt som håller i längden.

Min KBT-resa har börjat

Jag går nu hos min psykoterapeut i KBT, och det känns väldigt skönt att få det stödet. Det är en resa som tar mig från min barndom ända fram till idag – en resa som både ger lättnad och ibland är otroligt jobbig.

Vi öppnar upp allt. Vänder på varje sten. För att en gång för alla kunna stänga locket på kistan, gräva ner den – eller kanske gömma den på ett ställe jag inte längre vet om – och sen gå vidare.

Samtidigt får jag hjälp att hantera min vardag och blicka framåt. Hjälp att förstå vad jag behöver för att orka leva ett liv som fungerar för mig. Ett liv där jag hittar en balans jag trivs med.

Ja, kanske kommer jag inte klara av att jobba 100 % igen – och vet du? Det får vara så. Det viktiga är att jag mår bra. På riktigt.

Jag kommer att fortsätta uppdatera er om hur det går – för det här är en resa som inte bara handlar om att bli frisk, utan om att förstå vem jag är och vad jag behöver för att må bra.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/23EgnmfkdOsDK96ftbVv0Q?si=et8aVrj4QPyTIr9ShEY6dQ

Påsken är här – en tid för vila, gemenskap och god mat. Ta vara på ledigheten, umgås med nära och kära, skratta mycket och ta hand om dig själv.

Och du – fortsätt hålla igång! Låt inte nyårslöftena damma igen – ta din promenad, cykla en sväng, kör ett gympass eller rör dig på ditt sätt. Varje steg räknas!

Ha koll på kolhydraterna i påskmaten – här är några exempel:

• Kokt potatis – ca 15–17 g kolhydrater per 100 g

• Janssons frestelse – ca 15–20 g kolhydrater per 100 g

• Matpaj (t.ex. Västerbottenpaj) – ca 25–30 g kolhydrater per bit

• Bröd (vört, knäcke, sillmacka) – ca 40–50 g kolhydrater per 100 g

• Senapssill/inlagd sill – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g

• Påskmust – ca 10–12 g kolhydrater per 100 ml

• Godis och choklad – ca 60–80 g kolhydrater per 100 g

• Marsipanägg – ca 65–70 g kolhydrater per 100 g

• Frukt (t.ex. apelsin, druvor) – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g

• Dessert (t.ex. pannacotta med bär) – varierar, ca 15–30 g kolhydrater per portion

Njut – men gör det med medvetna val. Du har koll på sockret!

Glad Påsk önskar vi på kollasockret.com

Jag trodde att återhämtning skulle vara en stadig väg framåt. Att jag, vecka för vecka, skulle känna mig lite bättre. Att hjärnan skulle bli klarare, kroppen starkare och energin långsamt återvända.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Det går bra – tills det inte gör det.

En dag vaknar jag och känner mig nästan normal. Jag har ork, jag tänker klart, jag får saker gjorda. Jag börjar tro att jag är på väg tillbaka, att jag kanske ändå har kontroll över det här.

Sen kommer kraschen.

Jag tappar fokus. Glömmer allt jag skulle göra. Kroppen känns tung, och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker skärpa mig – det går bara inte.

Och det värsta är tanken som alltid dyker upp: ”Tänk om jag aldrig blir helt återställd?”

Att hantera bakslag

Det är här det blir svårt. När hjärnan är trött och kroppen känns som bly är det lätt att tappa hoppet. Lätt att tänka att allt jobb jag lagt ner varit förgäves.

Men jag försöker påminna mig själv om en sak: Bakslag betyder inte att jag har misslyckats.

Jag har lärt mig att bakslag är en del av processen. Att hjärnan och kroppen behöver tid att läka. Att även när jag har en skitdag, så är jag ändå längre fram än där jag började.

Hur jag försöker hantera det

Det finns några saker som hjälper mig när jag känner att jag tappar fotfästet:

1. Titta tillbaka. Ibland känns det som att jag står still, men när jag ser tillbaka inser jag att jag faktiskt har kommit en bit.

2. Acceptera skitdagarna. Vissa dagar går det inte att prestera, hur mycket jag än vill. Då behöver jag vila istället för att tvinga mig själv att fungera.

3. Påminna mig själv om vad som hjälper. Träning, sömn, lugna promenader, musik – allt som får mig att må lite bättre, även när jag egentligen inte orkar.

4. Släppa kontrollen. Jag kan inte stressa fram återhämtningen. Jag kan bara göra mitt bästa och lita på att kroppen vet vad den behöver.

Små steg leder framåt

Jag kanske aldrig kommer att vakna upp en dag och känna mig helt återställd. Men jag tror att jag sakta kommer att hitta en ny balans.

Och om du känner igen dig i det jag skriver – du är inte ensam. Bakslag är inte ett tecken på att du gör något fel. Det är en del av processen.

Så vi fortsätter. Ett steg i taget. Även när det känns som att vi går bakåt. För vi vet – vi har redan tagit oss längre än vi tror.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/5w3HWeKw9zzjqolV8r86Fa?si=AQneBAfTSy2pnOlpRlAwiQ

Idag ska jag på idrottsmassage. Inte för att det är “lyxigt”, utan för att det är nödvändigt.

Jag tränar mycket och lyfter tungt – något som både stärker och sliter på kroppen. Efter min viktnedgång har träningen blivit en viktig del av livet igen, men jag har också lärt mig att det inte bara handlar om att pressa sig. Det handlar om att underhålla kroppen också.

Tunga lyft, hårda pass och högt tempo sätter sina spår. Stelhet, ömhet och små signaler från musklerna som säger “hej, glöm inte bort mig!” Massage hjälper mig att få igång blodcirkulationen, släppa på spänningar och återhämta mig snabbare.

Det är också ett sätt att stanna upp, lyssna in kroppen och ge den lite kärlek – något jag inte alltid prioriterat tidigare. Jag brukade bara köra på, men idag vet jag bättre. Vill man hålla i längden, både fysiskt och mentalt, måste man ta hand om sig själv.

Så det här är en påminnelse – till mig själv och kanske till dig också:

Du servar bilen regelbundet – glöm inte kroppen. Särskilt inte om du tränar tungt.

Jag visste att återhämtning från utmattning skulle ta tid. Men jag trodde att det skulle vara mer… logiskt. Att jag skulle känna mig lite bättre för varje vecka, att hjärnan skulle bli klarare och minnet sakta men säkert återvända.

Men så funkar det inte.

Istället pendlar jag mellan framsteg och bakslag. En dag kan jag känna att energin är tillbaka – jag orkar träna, tänka klart, hålla fokus. Nästa dag är allt som bortblåst, och jag undrar om jag ens har kommit någonstans.

Och mitt i allt detta? Hjärnkaoset.

När tankarna drar åt alla håll

Jag börjar med en sak, men innan jag ens hunnit halvvägs är jag inne på nästa. Jag ska laga mat, men kommer plötsligt på att jag måste koka ägg. Och packa gymväskan. Och leta fram kvittot på den där grejen jag måste lämna tillbaka. Och vänta, vad höll jag på med nu igen? Just det – middagen.

Det är som att hjärnan aldrig slutför en tanke innan den kastas in i nästa. Som att jag försöker navigera genom ett ständigt pågående oväder där allt snurrar samtidigt.

Hur skapar man struktur i kaoset?

Jag jobbar fortfarande på att hitta lösningar, men några saker har hjälpt mig att hantera vardagen lite bättre:

1. Listor, listor, listor. Jag skriver ner allt – på papper, i mobilen, i kalendern med pling.

Det minskar stressen av att försöka hålla allt i huvudet.

2. Tydliga rutiner. Jag gör samma saker på samma tider för att minska risken att glömma eller fastna i tusen andra smågrejer.

3. En sak i taget. Det låter självklart, men jag försöker medvetet träna på att slutföra en sak innan jag påbörjar nästa.

När rastlösheten tar över

Förut var jag för trött för att göra något. Nu är det tvärtom – jag kan knappt sitta still. Det kryper i kroppen, och jag måste hålla igång hela tiden för att inte bli frustrerad.

Att hitta balansen mellan aktivitet och återhämtning är en utmaning. Jag behöver träning för att lugna huvudet, men jag måste också våga vila – utan att känna mig lat eller rastlös.

Små steg leder framåt

Jag har accepterat att återhämtning inte är en rak väg. Att vissa dagar är skit. Att det går fram och tillbaka. Men jag försöker påminna mig själv: varje gång jag väljer att ta hand om mig, varje gång jag väljer träning eller vila i stället för att köra på av gammal vana – så gör jag framsteg.

Och en dag, utan att jag ens märker det, kommer dimman att ha lättat lite till.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/1V0p6CzMVJPtAPpJPA2O6d?si=dzm4zU2ATtetpA7DWEdAjQ&context=spotify%3Aalbum%3A2Oc6mL1VEuNPUEkbVeN1P0

Jag minns en tid när varje dag kändes som en enda lång kamp. När kroppen var som bly och hjärnan som en tv-skärm inställd på brus. Jag var fast i en spiral där tröttheten drev upp stressen, och stressen gjorde mig ännu mer utmattad – en perfekt storm jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.

Men så, nästan omärkligt till en början, började något förändras.

Det var ingen dramatisk vändning, inget magiskt ögonblick där allt plötsligt blev bra. Istället var det små, nästan osynliga tecken.

Den första lilla segern

Jag stod på gymmet och insåg att jag orkade mer än förra veckan. Inte mycket, men tillräckligt för att känna skillnaden. Där jag tidigare varit dränerad efter ett par set, hade jag nu kraft kvar. För första gången på länge kände jag att jag tog energi från träningen, istället för att den bara tog energi från mig.

Sen kom kanske det största tecknet av alla. Jag satt vid frukostbordet och insåg att jag tänkte klart. Inte i korta, hackiga sekvenser som tidigare, utan i en sammanhängande tanke. Jag behövde inte kämpa lika mycket för att minnas vad jag skulle göra under dagen.

Men där någonstans tog förbättringen stopp.

För minnet? Det är fortfarande skit.

Jag glömmer saker hela tiden. Små saker, stora saker. Viktiga grejer jag tänkt på en stund tidigare bara för att sekunden senare vara helt borta. Och det värsta är att jag inte vet om det någonsin kommer bli bättre. Det känns skittråkigt, om jag ska vara ärlig.

Och som om det inte vore nog har rastlösheten slagit till med full kraft.

Jag kan fan inte sitta still länge nu. Det kryper i kroppen, jag känner mig som en tryckkokare som bara måste göra något. Förut var det utmattningen som höll mig fast – nu känns det tvärtom, som att jag måste röra mig hela tiden för att inte explodera. Att slappna av är en utmaning i sig.

Dagar när allt är åt helvete

Och låt mig vara ärlig: det finns fortfarande dagar när allt är åt helvete.

När kroppen vägrar lyda, när hjärnan känns som gröt och jag inte ens orkar bry mig om någonting. Dagar när jag känner mig totalt värdelös, när jag undrar om jag ens är på väg någonstans eller bara står och stampar i samma jävla mörker.

Och diabetesen? Den lever fortfarande om som om den fått ADHD. Fortfarande svängigt, fortfarande oberäkneligt. Men sakta, sakta börjar jag få den dit jag vill ha den. Den skriker och lever om fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hantera den – trots allt.

Det är de där dagarna jag måste påminna mig själv: jag vet vad som hjälper.

Det är träningen. Att lyfta vikter och känna att kroppen faktiskt svarar. Det är att lägga mig ner och lyssna på den där låten som alltid får mig att andas lite djupare. Det är att göra den där avslappningsövningen, även när det känns som att det inte spelar någon roll – för jag vet att den gör det.

Och en sak till – jag har fortfarande inte bearbetat allt det gamla.

Det finns så mycket som ligger där, som en tyst påminnelse i bakgrunden. Saker från barndomen och ungdomen, minnen jag tryckt undan men som ändå hittar sin väg tillbaka när jag minst anar det. Det är som en osynlig ryggsäck jag burit med mig i alla år, och den är fortfarande tung.

Men nu ska jag få hjälp att packa upp allt igen – och jag hoppas verkligen att det blir sista gången. Det tar på krafterna, och varje gång river det upp känslor så starka att tårarna inte går att hålla tillbaka.

Via KBT och psykologsamtal ska jag få gå igenom det som legat och skavt i årtionden. Inte bara det som varit, utan också hur jag ska hantera det som kommer – som att klara av vardagen när jag ska börja jobba 100% igen. Bara tanken på att få den här hjälpen gör att jag känner mig lättare. Det är en trygghet i att veta att jag inte behöver reda ut allt ensam längre.

Små steg leder långt

Det var de här små förändringarna som fick mig att inse att jag var på rätt väg. Inga stora mirakel, ingen snabb lösning – bara konsekvens, tålamod och en vilja att hitta tillbaka till mig själv.

Jag är inte ”framme” än, om det nu finns något slutmål i en återhämtning. Men jag är någonstans där mitt i, där jag ser ljuset längre fram och vet att det är möjligt att må bättre.

Och om du känner igen dig i det jag beskriver – vet att du också kan hitta tillbaka. Du kanske inte märker det direkt, men varje gång du väljer vila istället för att pusha dig för hårt, varje gång du tar en kort promenad istället för att fastna i soffan, varje gång du väljer att ta hand om dig själv trots att du är trött – så gör du framsteg.

Och en dag märker du det. En dag vaknar du och inser att dimman börjat lätta.

Och att du, trots allt, fortfarande står kvar.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/2VdH0zUuYw4GHaRP7yujlg?si=GAgBJ05XTFyGTCjCtRW8vQ

Att leva med diabetes har alltid varit en balansgång. Blodsockret är en envis motståndare som kräver ständig uppmärksamhet – men jag har lärt mig att hantera det. Eller, jag hade lärt mig. För när utmattningssyndromet slog till kändes det som om min diabetes fick ADHD.

Plötsligt reagerade min kropp på insulin på ett helt nytt sätt. Blodsockret rusade upp, dök ner, svängde snabbare än jag hann med. Det kändes som att någon släppt lös ett hyperaktivt barn inombords, som ständigt tryckte på fel knappar. Och mitt i allt skulle jag försöka styra upp kosten, träningen, sömnen – samtidigt som hjärnan gick på sparlåga.

Utmattning och diabetes – en perfekt storm

Att leva med diabetes innebär redan en konstant stress, särskilt vid typ 1-diabetes där jag manuellt måste balansera insulin, mat och aktivitet. När utmattningssyndromet slog till blev det en perfekt storm. Stresshormonet kortisol steg, vilket i sin tur gjorde blodsockret mer svårkontrollerat. Sömnen blev sämre, och med den försvann min ork att göra kloka val kring mat och insulin.

Tröttheten gjorde att jag glömde ta insulin i tid eller sköt upp måltider. Och ju sämre jag skötte min diabetes, desto mer skenade mitt blodsocker – vilket bara ökade känslan av stress och utmattning. En ond cirkel, där kroppen kämpade mot mig istället för med mig.

Vägen tillbaka – med styrketräning som nyckel

Mitt i kaoset hittade jag en oväntad räddning: styrketräning. Jag har alltid vetat att träning är bra för både blodsockret och hjärnan, men nu blev det något mer. En strategi. En stabil punkt i allt som kändes okontrollerbart.

När jag lyfter vikter får jag en paus från hjärndimman. Kroppen blir starkare, och det känns som att jag återtar kontrollen över något – mig själv. Dessutom hjälper styrketräning till att öka insulinkänsligheten, vilket gör att blodsockret blir mer stabilt. Och kanske viktigast av allt: det ger mig energi. Äkta energi.

Jag har äntligen börjat kunna utmana mig själv igen, precis som förr. Det känns både befriande och otroligt skönt. Små steg, men alltid framåt.

Att bryta cirkeln – vad hjälper?

Om du känner igen dig i den här beskrivningen är du inte ensam. Här är några saker som hjälper mig på vägen tillbaka:

1. Sänk kraven – Perfektion finns inte. Att hålla stabila värden hela tiden är omöjligt, och det är okej.

2. Fokus på det lilla – Små justeringar gör skillnad. En bättre måltid, en liten promenad, ett träningspass – allt räknas.

3. Sömn och återhämtning – Vila är inte lathet, det är medicin.

4. Styrketräning utan press – Träning hjälper både blodsockret och hjärnan, men det måste vara kravlöst. Börja där du är.

5. Prata om det – Att hantera både utmattningssyndrom och diabetes på egen hand är tungt. Våga be om hjälp.

Att leva med diabetes är tufft nog. Att dessutom gå igenom utmattningssyndrom kan kännas överväldigande, men det går att hitta tillbaka. Kanske inte till den man var – men till en starkare, smartare version av sig själv.

Har du erfarenheter av att hantera utmattningssyndrom och diabetes samtidigt? Dela gärna dina tankar i kommentarerna!

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3rtX20SU5BzcPA8VVFDrnf?si=O3OIqiZzQnyMbTkcR-L0ag

Jag står i köket och plockar ur diskmaskinen. Tallrikar, glas, bestick – samma rutin som alltid. Men plötsligt märker jag att jag står still med en gaffel i handen. Jag stirrar rakt ut i ingenting.

Min fru säger något från vardagsrummet, men jag hör henne knappt. Det är som om ljuden filtreras genom ett tjockt lager bomull. Orden når mig, men de fastnar inte. Jag släpper ner gaffeln i lådan och andas djupt.

Snart nio månader har gått sedan jag kollapsade.

Om jag jämför med då, så har jag kommit långt. Jag försöker umgås med vänner igen, men det tar på krafterna. Hjärnan blir trött, och jag märker hur utmattningen slår till efteråt. Jag har börjat jobba, om än inte heltid – men den här veckan testar jag att gå upp till 75%. Hur det kommer att gå? Jag vet ärligt talat inte. Men något inom mig är annorlunda. Jag stressar inte längre. Det finns ett lugn i kroppen nu, även om den fortfarande behöver mer återhämtning än jag skulle önska.

Men hjärnan… den är inte som den ska. Den har tagit stryk.

Minnet sviker – och det skrämmer mig

Jag glömmer saker. Hela tiden. Jag lyssnar, men orden når inte fram. Ibland är det som att hjärnan bara stänger av och tar en paus utan att fråga mig om lov. Och det är läskigt.

Efter jobbet kan jag komma hem och känna mig helt slut, men det är inte kroppen som är trött – det är huvudet. Då har jag hittat en sak som hjälper mig att återhämta mig: träning och bastu. Det är min räddning.

När jag tränar, när svetten rinner och pulsen slår, så släpper något i mig. Och när jag sedan kliver in i den heta bastun, andas in den fuktiga värmen och låter kroppen slappna av – då känns det som om jag kommer tillbaka till mig själv.

Jag behöver fler verktyg för att kunna fungera på heltid igen. Så jag tog ett beslut.

Att be om hjälp – det svåraste och bästa jag gjort

För någon vecka sedan skickade jag in en egen vårdbegäran till psykologterapibedömningen. Jag visste att jag behövde mer stöd för att orka vidare.

Mötet med psykologen var en berg- och dalbana. Innan träffen fick jag fylla i en massa formulär, och under samtalet gick vi igenom dem. Det var över en timme av starka känslor, tunga insikter och bilder i huvudet som jag helst inte ville se.

Men det var värt det.

Jag blev beviljad KBT. Och jag kan inte beskriva hur lättad jag är.

Jag hade KBT i början av min sjukskrivning via hälsocentralen, och det hjälpte mig mycket. Men nu kommer jag att få träffa en mer specialiserad terapeut, någon som kan hjälpa mig att ta nästa steg. För jag behöver hjälp att sortera den där ryggsäcken jag bär på.

Den är tung. Full av stress, ångest, gamla rädslor, funderingar, depression. Och nu är det dags att öppna den, gå igenom allt, sortera och – förhoppningsvis – packa om den på ett sätt som gör att jag orkar bära den.

Den största utmaningen: Att bromsa

Jag har alltid varit en person som kastar mig in i nya idéer. Jag har startat företag, klubbar, spelat i band, dragit igång projekt – vissa blev succé, andra total krasch.

Det är likadant nu. Min hjärna producerar fortfarande idéer i en rasande fart. Skillnaden är att jag har börjat bromsa. Och det måste jag fortsätta med.

Jag vågar inte riskera att krascha igen.

Vad händer nu?

Framöver kommer jag att fokusera mer på träning och hälsa här på bloggen. Jag kommer att dela med mig av träningsrutiner, kosttips och hur man skapar en hållbar livsstil.

Men jag kommer också fortsätta att skriva om min resa. Om KBT, jobbet, livet efter utmattningen – allt som är en del av min återhämtning.

Och till dig som läser:

Har du gått igenom något liknande? Känner du igen dig i att hjärnan bara stänger av? Hur hanterar du det?

Dela gärna dina tankar i kommentarerna. Det betyder mer än du tror.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram som bara exploderar med följare och nu har över 14 500 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/51dXlDVjqpPqP2RYXCe8oQ?si=faBkiCiKSqeeDfbsYAIzhA

Jag har försökt gå ner i vikt många gånger genom åren. Testat olika dieter, svältmetoder och snabba lösningar – allt i hopp om att se resultat snabbt. Men varje gång slutade det på samma sätt: jag mådde dåligt, tappade energi, och förr eller senare föll jag tillbaka i gamla vanor. För mig, som har diabetes, var det dessutom en extra farlig väg att gå. Att svälta sig själv leder till instabila blodsockernivåer, vilket kan vara direkt livshotande.

Till slut insåg jag att det inte fanns några snabba genvägar. Jag behövde en metod som fungerade på lång sikt, något jag kunde hålla fast vid utan att offra min hälsa. Det var då jag satte upp målet att gå ner i vikt på ett hållbart sätt.

När jag satte upp målet visste jag att det skulle krävas tid, tålamod och hårt arbete. Men att nå målet betyder inte att resan är över. Träningen fortsätter, och för mig just nu handlar det om att bygga upp kroppen så som jag vill ha den.

Jag har aldrig förstått varför man stressbantar och tränar intensivt för att snabbt gå ner i vikt, bara för att sedan släppa allt och gå upp alla kilon igen. Under vissa program följer man en extremt strikt kost och ett hårt träningsschema – något som inte är hållbart i längden. När man sedan återgår till sina gamla matvanor och träningen börjar dala, gymbesöken blir färre och vardagspromenaderna uteblir, är det självklart att vikten smyger sig tillbaka. Det blir en evig berg-och-dalbana där man ständigt måste börja om på ruta ett.

Det får ta den tid det tar – långsiktighet är nyckeln.

Totalt sett blev det en viktminskning på hela 30 kg under tre år. Tre år av medvetna val, träning och en förändrad livsstil – utan quick-fixes eller extrema metoder. Det här är ingen tillfällig diet, utan en långsiktig förändring som jag kan hålla fast vid resten av livet.

Hur jag lyckades

• Träning:

Jag tränade och jag tränar ävrn idag 3–5 dagar i veckan, ibland mer, ibland mindre beroende på livet.

• Kost:

Jag åt vanlig mat – husmanskost och annat jag tycker om. Mellan måndag och fredag vägde och räknade jag kalorier. Mina måltider bestod av frukost, lunch, mellanmål och middag. På kvällarna tog jag ibland en frukt eller en hårdsmörgås med pålägg, särskilt efter sena träningspass.

• Balans:

Lördagar blev min ”fria dag”. Då lät jag matvågen vila och åt gott utan att räkna kalorier.

Jag höll mig till cirka 1600 kcal per dag under veckodagarna, och de dagar jag inte tränade låg jag på 1300 kcal. Det låter kanske lite, men om du väljer rätt produkter kan du äta mycket och ändå hålla dig inom din kaloribudget.

• Alkohol – en bromskloss i viktresan

En sak jag insåg tidigt var att alkohol och viktminskning inte går hand i hand. Alkohol innehåller mycket kalorier men ingen näring, och dessutom sänker det fettförbränningen eftersom kroppen prioriterar att bryta ner alkoholen istället för att använda energin från maten. Det påverkar också sömnen, återhämtningen och ofta även matvalen – hur många har inte gjort dåliga kostbeslut efter några glas vin eller öl?

Att ta bort alkoholen var en av de viktigaste pusselbitarna för mig, både för vikten och för att hålla blodsockret stabilt.

Enkla tips som fungerar

• Intermittent fasta: Jag åt inget efter kl. 18 och åt frukost runt kl. 8-9 nästa dag. Det gav mig en naturlig fasta på 14–15 timmar, vilket var enkelt att följa och väldigt effektivt.

• Matvåg: Att väga maten hjälpte mig enormt. En matvåg är lätt att hitta – du kan köpa en på till exempel Clas Ohlson, Rusta eller ÖoB.

• Kaloriräkning: Appen Wellobe blev en viktig del av min resa. Där kunde jag hitta recept, skapa egna, skanna livsmedel och hålla koll på mitt kaloriintag på ett enkelt sätt.

Tänk långsiktigt!!!!

Nyckeln till att gå ner i vikt och behålla resultatet är att hitta en balans som fungerar för dig. Ät mat du tycker om och som du kan tänka dig att fortsätta äta. Ge det tid, och var snäll mot dig själv under resan.

Och kom ihåg – det finns inga genvägar till en hållbar viktnedgång!

Varför jag ville gå ner i vikt – och vad det har gett mig

När jag stod på vågen och såg siffran 107 kg insåg jag att något behövde förändras. Min diabetes var allt annat än stabil, och jag kände mig ständigt trött och orkeslös.

För att hålla blodsockret i schack behövde jag ta mer och mer insulin – men ju mer insulin jag tog, desto svårare blev det att gå ner i vikt. Det var en ond cirkel.

Till slut började min kropp ta skada. Mina ögon drabbades, och jag utvecklade diabetesretinopati – en komplikation där blodkärlen i ögats näthinna förändras. Jag fick dimsyn, fläckar i synfältet och riskerade att förlora synen helt. Jag tvingades genomgå laserbehandling för att bromsa försämringen. Men det var just det – bromsa, inte bota. Skadorna jag fått kommer aldrig att försvinna helt. Behandlingen kan hålla i 10–15 år, men vad händer sedan?

Det var då jag bestämde mig. Jag kunde inte längre låta min sjukdom styra mitt liv. Jag behövde ta kontroll.

Min hälsa, mitt ansvar

Idag, efter att ha gått ner 30 kg, har jag stabilare blodsocker, mer energi och framför allt – jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna för att förhindra fler allvarliga komplikationer.

Diabetes är en sjukdom som aldrig tar paus. Den ger inga gratischanser. Men genom att ta hand om min kropp och hälsa kan jag påverka min framtid – och det är precis det jag tänker fortsätta göra.

Vid frågor maila till: info@kollasockret.com

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/0DiYpfbI71UAXrvW4yUOPd?si=PpiqhR0EQn60NtGvTME4JA

När jag ser tillbaka på min resa – från att drabbas av utmattningssyndrom till att börja återhämta mig – är träning en av de största faktorerna som har hjälpt mig på vägen tillbaka. Den har inte bara varit en fysisk aktivitet utan en livlina, ett sätt att hitta tillbaka till mig själv både fysiskt och mentalt.

Träning som Redskap vid Utmattningssyndrom

Min väg tillbaka från utmattningssyndrom har varit lång, men träning har spelat en avgörande roll i min återhämtning. När utmattningen slog till, var jag tvungen att möta en tuff verklighet där både kropp och sinne var utmattade. En av de första insikterna var hur mycket stress påverkade mig, och genom att införa träning i min vardag började jag sakta men säkert återfå min styrka.

Från promenader i början till lätt styrketräning och sedan maxad styrketräning har varje rörelse varit ett steg mot att återuppbygga min kropp och mitt sinne. Det som har varit mest hjälpsamt är att träningen ger mig en känsla av struktur och syfte under en period präglad av osäkerhet. När jag har förlorat min energi och minnet sviktar, har jag vetat att träning – i vilken form som helst – är något som hjälper mig att hålla mig närvarande och fokuserad.

Mentalt Stöd och Återhämtning

Förutom de fysiska fördelarna har träning varit en stor hjälp mentalt. Fysisk aktivitet frigör endorfiner, kroppens egna “må-bra”-hormoner, och dessa har hjälpt mig att återfå en känsla av glädje och positiva känslor även under svåra perioder. Träning ger mig också en paus från de negativa tankarna och stressen som ofta följer med utmattningssyndrom. Det är en stund för mig själv, ett sätt att vara närvarande i stunden och hitta tillbaka till mitt inre lugn.

Träning är Bra för Diabetiker

För oss som lever med diabetes har träning ytterligare en viktig roll. Regelbundna träningspass hjälper till att stabilisera blodsockernivåerna och kan minska insulinkänsligheten, vilket gör att kroppen blir mer effektiv på att hantera glukos. Det betyder att vi inte bara får de mentala och fysiska fördelarna med träning, utan också en förbättrad kontroll över diabetesen. För mig har träning därför varit ett viktigt verktyg för att hålla både kropp och själ i balans.

En Nyckel Till Att Hitta Balans

Jag har lärt mig att träning är mer än bara en fysisk aktivitet; det är ett sätt att hitta balans och ta kontroll över min hälsa, både fysiskt och mentalt. Genom att vara konsekvent med träningen har jag blivit mer medveten om min kropp och mina behov, vilket har varit en viktig del i min resa mot återhämtning.

För mig handlar det inte om att träna för perfektion, utan för att må bra, för att stärka både kropp och själ och för att skapa utrymme för återhämtning. Om du känner dig trött, överväldigad eller kämpar med stress och utmattning, vill jag uppmuntra dig att ge träning en chans – på dina egna villkor och i din egen takt. Det har varit en av de viktigaste pelarna i min väg tillbaka till livet.

Det är inte en enkel väg, men varje steg räknas, och träningen har gett mig en styrka jag inte trodde var möjlig igen.

Träning och viktnedgång – en del av samma resa

Träningen har varit en avgörande del av min återhämtning från utmattning, men den har också spelat en stor roll i en annan viktig del av mitt liv – min viktnedgång. När jag bestämde mig för att gå ner 30 kg visste jag att träning och rätt kost var nycklarna till att lyckas på ett hållbart sätt.

Det fanns inga genvägar, men jag upptäckte att med tålamod, struktur och en långsiktig planering kunde jag förändra min kropp och hälsa på riktigt. I mitt nästa inlägg kommer jag att dela med mig av min viktresa – hur jag lyckades, vad som fungerade för mig och varför jag aldrig gav upp. För ditt mål är alltid värt att kämpa för.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/6fJ3mXUUBRHj1cCBazDCwQ?si=A2v-S96SRiKQ06RlmDqTZA&context=spotify%3Aalbum%3A3QmCUNc3xulR0uuL8HJfwf

I maj, närmare bestämt den 11 maj, är det ett år sedan jag drabbades av utmattningssyndrom.

Just nu jobbar jag 50 %, alltså fyra timmar om dagen. Det låter kanske inte så mycket, eller hur? Men för mig är det mycket. När jag ökade från 25 % till 50 % trodde jag att det skulle fungera jättebra. Och visst, de flesta dagar fungerar det – men andra dagar blir jag så hjärntrött att jag inte klarar någonting alls. När jag kommer hem efter jobbet är jag helt slut, och då handlar resten av dagen bara om att överleva.

Det som är allra jobbigast är att jag inte hänger med i tankarna. Jag har svårt att följa med i samtal, hör inte riktigt vad andra säger och mitt minne är som bortblåst. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och stirra in i en vägg, utan att veta hur länge jag har suttit så. Det är som om hjärnan går ner i strömsparläge. Skitläskigt.

Och så är det oron – en ständig oro i både kropp och huvud. Oro över hur framtiden ska bli, över hur mina nära och kära mår, och rädslan att min fru inte ska orka. Jag oroar mig för allt. Men jag vet att det här är vanligt vid utmattningssyndrom.

Jag kommer troligtvis må så här en bra tid framöver, och jag hoppas att det någon gång försvinner. Jag vill göra så mycket, men just nu går det inte.

Jag vill ta Kollasockret till nästa nivå och göra den magisk, men jag orkar inte just nu. Jag vill blogga varje vecka, men jag vet inte om jag klarar det. Som det känns nu får inläggen komma när jag orkar, och det får vara okej.

Mitt fokus nu är att inte pressa mig själv tillbaka till ruta ett, där jag blir helt handlingsförlamad igen. I stället bromsar jag, backar några steg och försöker hitta balansen.

Det här är verkligen en berg- och dalbana – en riktigt kringelikrokig väg med många avåkningar.

Men mitt i allt det här försöker jag påminna mig själv om att jag ändå har kommit en bit. För ett år sedan var jag i en helt annan situation, och även om det fortfarande är tufft, så finns det små steg framåt. Jag lär mig att lyssna på min kropp, att bromsa i tid och att acceptera att vissa saker får ta den tid de behöver.

Och mitt i allt detta försöker jag hitta små sätt att må bra. För mig handlar det just nu om träning, att få upp pulsen och känna kroppen jobba. Det ger mig en stunds frihet från alla tankar och ett sätt att ladda om. Efteråt tar jag gärna en bastu – värmen får mig att slappna av, som om stressen sakta rinner av kroppen. Att skriva hjälper också. Att sätta ord på allt som snurrar i huvudet gör att jag kan sortera känslorna, få lite mer klarhet. Och ibland behöver jag bara vara – utan måsten, utan krav. Bara existera och låta dagen vara som den är.

Och det viktigaste: Jag ger inte upp.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Fortsättning följer 

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/6oO4vZActoxjapfgJGLozI?si=lsA8skccROuF86cS_6HvwA&context=spotify%3Aalbum%3A6UxnH0Hi4aek0RWnT25GOa

Hej allihopa,
Det var ett tag sedan vi hördes! Jag hoppas att ni också fick en härlig julledighet – fri från stress och full av avkoppling. För min del blev det en perfekt jul och nyår, fylld med lugn och mys.

Nu när vardagen börjar igen ställer jag mig frågan: Hur ska jag hålla resten av året lika stressfritt?
Svaret för mig ligger i att följa de rutiner som får mig att må bra. För mig handlar det om träning, att sätta tydliga gränser, våga säga nej och – kanske viktigast av allt – prata, prata, prata.

En sak jag har upptäckt under min resa med både utmattningssyndrom och diabetes är att träning är en gemensam nämnare för att må bättre. Det spelar ingen roll om det är en lugn promenad, ett träningspass på gymmet eller något däremellan – rörelse gör underverk för både kropp och själ. För mig är träningen en sorts medicin som hjälper mig att hantera både stress och blodsocker.

Just nu jobbar jag 50%, och det fungerar riktigt bra. Jag känner att det är rätt balans för mig just nu för att undvika att gå “all in” för tidigt och riskera bakslag.

Min energi börjar sakta men säkert komma tillbaka. Men det finns fortfarande dagar då jag, efter jobbet, är helt slut. Då lyssnar jag på kroppen. Jag lägger mig, vilar, och tar det riktigt lugnt – kanske med en bra vinyl eller en serie. Dagen efter kan jag ha mer energi, och då passar jag på att träna.

En sak jag håller fast vid är att äta på regelbundna tider. Det är helt avgörande för att hålla min diabetes stabil. Jag tar fortfarande en dag i taget och låter både kroppen och knoppen styra vad jag orkar.

Inför 2025 har jag inga stora förväntningar – och vet ni vad? Det känns så befriande. Året får bli som det blir. Mitt största fokus är på träningen, som verkligen är nyckeln till mitt välmående. Jag kommer att dela med mig av mina tankar om både träning och kost i kommande inlägg.

Det är en sak jag har funderat på länge, något jag verkligen vill göra. Ni vet hur det är – man tänker på det, drömmer om det, men inget händer. Jag har börjat fråga mig själv varför. Varför tar jag inte steget och gör verklighet av det här?

Det är så lätt att hamna i tankebanorna att “det kan vänta, jag gör det senare.” Men vad betyder egentligen “senare”?

Det jag verkligen vill är att gå en coachutbildning. Jag vill kunna hjälpa andra som varit i samma situation som jag – men på ett professionellt sätt. Jag vill bli en certifierad coach, ha det på papper.

Ändå hittar jag mig själv tänka att jag kan göra det någon annan gång. Men nu känns det annorlunda. Jag tror faktiskt att det kommer bli av den här gången. Det är dags att sluta skjuta upp drömmen och göra den till verklighet.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram nu har hela 13 700 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.

Skicka ett mejl till info@kollasockret.com

Vi hörs snart igen!

Del:28 Varför ska man stressa i jul?

Nu väntas de mest stressade helgerna på hela året. Jul och nyår har alltid varit stress, stress, stress. Ja, i alla fall från vuxen ålder. Det var då stressen började. Från att försöka hinna klart projekt på jobbet inför årets sista dagar till att jaga julklappar, handla julmat och fixa allt så att alla ska må bra och bara mysa.

Sedan ska maten lagas, dukas fram och ätas. Efter det stressas det med att plocka undan, diska och fixa inför julklappsutdelningen. Och så ska det ätas choklad, drickas glögg och allt det där.

Efteråt brukade jag vara så utmattad att jag somnade i soffan till Karl-Bertil Jonssons julafton. Så har det sett ut de senaste 26 åren.

Men nu är det dags. Dags att skapa nya rutiner – utan stress!

Stressen är nämligen inte bara farlig för oss vuxna, den smittar också av sig på våra barn. När vi stressar för att hinna med allt, märker de det. De kanske inte säger något, men de känner av vår frustration och oro. Och i värsta fall tar de med sig den känslan in i sina egna liv.

Jag har sett det själv. Hur man försöker skapa en “perfekt jul” men i slutändan bara sprider en känsla av otillräcklighet och jäkt. Vad är poängen med att bygga upp en tradition som får alla att känna sig pressade, snarare än glada?

Stress är inte bara en känsla – den påverkar hela kroppen. Högt blodtryck, sömnproblem, magbesvär och en känsla av konstant utmattning är bara några av de varningssignaler som många av oss ignorerar. Och när vi inte mår bra, kan vi inte heller vara vårt bästa för våra barn eller våra nära och kära.

Så i år gör vi det annorlunda. Inga måsten. Det blir som det blir. Bort med gamla familjetraditioner som bara bidrar till press och stress. Istället vill vi bara vara och må bra.

Nu när både mina och min frus föräldrar inte längre finns med oss, känns det som rätt tid att skapa våra egna traditioner. Traditioner som fungerar för oss här och nu.

Jag vill också visa mina barn att julen inte behöver vara perfekt för att vara bra. Det viktigaste är inte att allt är skinande rent, att bordet är fyllt med varje rätt från julbordet eller att alla får den “perfekta” klappen. Det viktigaste är att vi mår bra och får tid att vara tillsammans.

Så varför stressa fram och tillbaka, knappt orka med julen och missa det som faktiskt betyder något? Kan någon förklara det för mig?

Julen borde handla om glädje, gemenskap och att må bra – inte om att leva upp till en idealbild som bara dränerar oss på energi. Kanske är det dags att tänka om, välja bort det som inte ger något och fokusera på det som faktiskt gör oss lyckliga.

Hur firar du din jul? Och vad skulle hända om du skippade stressen?

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.

Skicka ett mejl till jonas.karlsson@kollasockret.com

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Jag tar en liten paus och är tillbaka med ett nytt inlägg i januari.

Önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/71qwV7NMb0cFnH4Z9oahzb?si=7jWBHQOwSraRn1dMB-FVPA

Del:27 Utmattningssyndrom och diabetes typ 1 – en farlig kombination

Att leva med diabetes typ 1 är som att balansera på en lina varje dag. Du måste hålla koll på insulin, blodsocker, mat och motion – allt för att undvika både låga och höga blodsockernivåer. Men när utmattningssyndrom slår till, kan den balansen snabbt försvinna, och det är precis vad som hände mig.

I början var det otroligt jobbigt. Jag orkade ingenting, och då menar jag verkligen ingenting. Att kliva upp ur sängen kändes som att bestiga ett berg. Om jag lyckades ta mig nerför trappan, slutade det oftast i soffan, där jag låg resten av dagen. Matlusten försvann helt – jag hade varken energi att laga mat eller äta. Kroppen och huvudet gick på sparlåga, och mitt diabetesansvar föll mellan stolarna.

Jag glömde bort att ta insulin. Jag glömde bort att kolla mitt blodsocker. Det var som om jag inte ens orkade bry mig om de rutiner som tidigare varit livsviktiga för mig. Kombinationen av diabetes och utmattningssyndrom blev till en ond cirkel – stressen över att inte sköta min diabetes gjorde mig ännu mer utmattad, och utmattningen gjorde det ännu svårare att ta hand om min diabetes.

En dag insåg jag att jag inte längre var mig själv. Jag, som alltid varit så engagerad i att hjälpa andra, kunde inte ens hjälpa mig själv. Det slog hårt, särskilt eftersom jag alltid haft en stark känsla av ansvar för min familj och de jag älskar. Att inte kunna vara den som lyfter och stöttar kändes som ett nederlag, men det var också en vändpunkt.

Varför är kombinationen så farlig?

Att ha både diabetes och utmattningssyndrom innebär många risker:

1. Blodsockersvängningar: Stress från utmattningen påverkar hormoner som adrenalin och kortisol, vilket kan göra blodsockret svårt att kontrollera. Dessutom kan bristen på matlust orsaka farliga dippar i blodsockret.

2. Missade rutiner: När hjärnan inte fungerar som den ska, blir det lätt att glömma insulin, mat och mätningar – något som kan få allvarliga konsekvenser som ketoacidos.

3. Nedsatt läkning och ökad risk för sjukdomar: Förhöjt blodsocker och stress kan försämra kroppens förmåga att läka och göra det svårare att stå emot infektioner.

4. Emotionell påfrestning: Kombinationen av fysisk utmattning och oro över sin hälsa kan skapa en känsla av hopplöshet som gör det ännu svårare att ta sig ur spiralen.

Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en lång process, och med diabetes typ 1 krävs det extra omsorg. Men det går. Nyckeln för mig har varit att sänka kraven på mig själv, våga prioritera min egen hälsa och tillåta mig att vara sårbar.

Det som hjälpt mest är stödet från min fru och mina barn har funnits där även under de dagar då jag inte orkade prata eller ens vara närvarande. Att få känna deras kärlek och förståelse, trots att jag själv känt mig som en skugga av den jag var, har varit ovärderligt.

Om du lever med diabetes och känner att stressen håller på att ta över, vänta inte för länge. Att ignorera varningssignaler kan leda till att kroppen och hjärnan säger ifrån – och det kan vara svårt att ta sig upp igen. Det är ingen skam i att be om hjälp; det är en styrka att våga prioritera sin hälsa.

För mig har det varit en tuff resa, men idag börjar jag äntligen ana ljuset i tunneln. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå och är ännu inte där jag en gång var, men jag tar steg i rätt riktning.

Genom att dela min historia hoppas jag kunna hjälpa andra i liknande situationer att förstå att de inte är ensamma – och att det finns en väg tillbaka. Jag vill också påminna dig om något jag själv fått lära mig: Du är värd att må bra, oavsett vad.

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/7rFN0DhIFPjAWG1EaHO2F0?si=4i2D5OvZSqKumDK8DuNrsg&context=spotify%3Aalbum%3A0vxg8oJKDu3i0bXQu7vEpi

Del: 26 Vetenskapens Värld ”Kampen mot stressen”

Den här veckan vill jag lyfta fram ett avsnitt från Vetenskapens Värld som heter “Kampen mot stressen.”

Avsnittet ger en djup inblick i hur utmattning påverkar oss, och det fick mig att reflektera över hur vi ofta misshandlar våra egna kroppar genom att stressa oss igenom vardagen. Är det verkligen så vi vill leva? Jag tror att de flesta skulle svara nej.

Ändå har vi så svårt att säga nej till sådant vi egentligen inte orkar eller vill. Varför är det så? Vad är det som hindrar oss från att prioritera vårt eget välmående?

Detta program undersöker varför stress har blivit en så framträdande del av vårt samhälle idag. Stressrelaterade sjukskrivningar har ökat dramatiskt och är nu den främsta orsaken till att många svenskar inte kan arbeta. Även bland unga växer stressrelaterad ohälsa i snabb takt. Vad ligger egentligen bakom denna ökande stressnivå? Är det det höga tempot i vårt samhälle som driver fram en livsstil vi inte orkar upprätthålla? Och vad kan vi göra själva för att motverka skadlig stress och minska risken för att drabbas av utmattningssyndrom?

Se denna!

Gå in på länken nedan.

https://www.svtplay.se/video/KZm2z6L/kampen-mot-stressen

Del:25 Rutiner som räddade mig – så återhämtade jag mig från utmattning och stabiliserade min diabetes

Jag vill verkligen lyfta hur viktigt det är med rutiner och hur de har hjälpt mig att återhämta mig från den här förbannade utmattningen. Att ha fasta rutiner har inte bara minskat min onödiga stress – det har blivit ett måste för mig, och jag vet att det kommer att vara en självklar del av min vardag framöver.

Rutinerna har dessutom en positiv effekt på min diabetes och hjälper mig att hålla blodsockret stabilt. Det är verkligen en win-win.

De rutiner jag pratar om är:

Sömnrutiner:

Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.

Måltidsrutiner:

Ät på fasta tider. Jag har bestämda tider när jag ska äta frukost, lunch och middag. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.

Motionera:

Regelbunden fysisk aktivitet är inte bara ett alternativ – det är en grundpelare för återhämtning. För min del handlar det just nu mest om styrketräning, där jag kör ett pass på en timme och avslutar med 10–20 minuter i bastun. Men vet du vad som verkligen har gjort underverk för mig? En enkel promenad på 30 minuter.

Blir jag trött efteråt? Då unnar jag mig en powernap på 30 minuter. Att lyssna på kroppen är en lika viktig del av återhämtningen som själva träningen.

Pauser:

En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.

Prata:

Att prata är livsviktigt. Att bära allt inom sig och hålla det för sig själv är en farlig väg som i längden kan leda till både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet det, för jag har varit där. Under större delen av mitt liv har jag varit tyst och burit mina tankar och känslor ensam, utan att dela dem med någon.

Men att hålla allt inne kommer med ett pris. Förr eller senare brister det – kanske inte på samma sätt som för mig, men konsekvenserna kan vara allvarliga. Det kan visa sig i form av sjukdomar, depression eller andra problem som påverkar både dig själv och dem omkring dig. I värsta fall kan skadorna bli så stora att de inte går att reparera.

Jag har själv upplevt hur tystnaden förvärrat mitt mående och dragit mig djupare ner i mörkret. Att våga öppna sig och prata med någon – en terapeut, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en sprickfärdig ballong. Det är inte bara befriande, utan också en första, viktig steg mot att börja läka.

Kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är ett bevis på styrka och mod. Livet är inte en tävling där du måste kämpa ensam; det är en lång resa där du har rätt att ta pauser och be om stöd. Ingen ska behöva gå igenom det svåra utan någon vid sin sida.

Gränser:

Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.

Min väg – och din

Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.

Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.

Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/0ejbGBOApxbn7jUtC0uORQ?si=wq0RJs8sSrGsoAleB3oOBA&context=spotify%3Aalbum%3A3OosezylBN6nMzd9dbUnfa

Del:24 Vägen tillbaka

Det har nu gått några dagar sedan jag började arbetsträna på 25%, och jag måste säga att det känns bra. Att få komma tillbaka till arbetsplatsen, träffa mina kollegor och försiktigt börja med småprojekt har gett mig ny energi. Min chef har dessutom ordnat en mer avskild arbetsplats för mig, vilket har gjort stor skillnad. Två timmar om dagen kanske inte låter som mycket, men just nu är det precis lagom. Jag vet hur viktigt det är att inte stressa framåt för snabbt – risken för bakslag är alltid där om jag pressar mig för mycket. Det här är en långsam process, och det känns bra att ta det steg för steg.

Men låt mig vara ärlig: att komma hit har inte varit lätt. Det har krävt tid, arbete och framför allt förändringar i hur jag hanterar min vardag. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit den kognitiva beteendeterapin (KBT) som jag gått igenom. Där har jag lärt mig att bygga upp rutiner och skapa en stabil grund att stå på – något jag tror är helt avgörande för att kunna återhämta sig från utmattning.

För att börja må bättre måste du skapa och följa rutiner. Det kanske låter enkelt, men det är det inte – det är en aktiv ansträngning varje dag.

Här är vad som fungerat för mig:

Sömnrutiner: Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.

Måltidsrutiner: Ät på fasta tider. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.

Pauser: En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.

Prata: Att hålla allt inom sig är en farlig väg. Jag har själv känt hur det kan leda till depression och ett ännu tyngre mående. Att prata med någon – en terapeut, en coach, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en överfylld ballong. Det är en absolut nödvändighet för att kunna börja läka. Och kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet – det är mod. Livet är inte en sprint, utan ett maraton. Du behöver inte rusa genom det ensam.

Motionera: Regelbunden fysisk aktivitet är inte valfritt; det är en grundpelare för återhämtning. Det räcker med en enkel promenad på 30 minuter. Och om du blir trött efteråt? Då tar du en powernap på 30 minuter – för det är också en del av att lyssna på sin kropp.

Gränser: Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.

Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.

Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.

Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/6CKoWCWAqEVWVjpeoJXyNH?si=OzeNicJaQ9OOydbJZtjzEg

Del:23 Små Steg mot ett Liv efter Utmattning

En ny början

På torsdag ska jag börja arbetsträna. Två timmar om dagen, 25 %. För någon som inte gått igenom detta kanske det låter som en obetydlig början, men för mig är det ett enormt steg. Efter sex månaders sjukskrivning känner jag mig, på något vis, redo. Ändå bär jag en osäkerhet – tankarna vandrar fram och tillbaka kring om kroppen verkligen kommer att klara det. Samtidigt har jag längtat efter att känna mig som en del av livet igen. Men vägen hit har varit allt annat än lätt.

Att förlora sig själv

Att drabbas av utmattningssyndrom är att förlora sig själv. Det är som att tappa alla de bitar som brukade utgöra den person man var, och att försöka få ihop dem igen när varje rörelse känns tung som bly. Tidigare tog jag saker för givet – att min kropp och mitt minne skulle samarbeta med mig, att energin skulle räcka dagen ut. Men det blev snart en kamp att bara ta sig igenom en vanlig vardag. Jag började glömma småsaker – först detaljer, sedan hela delar av min dag. Ibland kunde jag knappt minnas vad jag hade gjort tio minuter tidigare.

Kroppens desperata rop på hjälp

Att leva i detta tillstånd, när hjärnan hela tiden kämpar emot och kroppen känns som om den släpar efter, är att bli främmande för sig själv. Det är att behöva anstränga sig för att orka något så enkelt som att gå ut till brevlådan, när det en gång var något man gjorde utan att tänka. Mitt inre kändes som en storm av förvirring och utmattning. Inget var längre lätt, inget gick längre på rutin.

I början trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, på riktigt. Jag undrade om jag blivit dement, om jag kanske hade någon skada i hjärnan som ingen upptäckt. Det var skrämmande att se sig själv falla sönder på det sättet, och jag kunde knappt känna igen den person jag blivit. När sjukvården berättade att återhämtningen skulle ta tid förstod jag inte hur lång tid det verkligen handlade om. Jag trodde det skulle vara en snabb väg tillbaka – kanske några veckor eller en månad. Men nu, efter sex månader, förstår jag. Jag har lärt mig att läkningsprocessen inte följer någon förutbestämd tidsram.

Varningssignalerna jag missade

Varför lät jag det gå så långt? Varför ignorerade jag kroppens desperata rop på hjälp? Nu ser jag hur varningssignalerna blinkade – men jag var för upptagen för att lyssna. Minnet svek mig, saker försvann ur mitt grepp, och jobbet blev en börda jag knappt kunde bära. Ljud skar som knivar genom huvudet, jag kunde inte längre koncentrera mig, och sömnen blev ett minne blott. Minsta lilla motgång fyllde mig med stress och irritation, och humöret pendlade som en berg-och-dalbana.

Mest smärtsamt var att jag sakta drog mig undan från andra människor. Det som tidigare gav glädje – fester, tillställningar, tid med vänner – blev övermäktigt, och jag stängde in mig själv mer och mer. Nu förstår jag att det var varningssignaler, ett rop på hjälp. Känner du igen dig? Känner du igen dessa symptom? Vänta inte – låt det inte gå så långt. Och om du vill prata om det, om du känner dig osäker eller behöver råd, tveka inte att höra av dig. Du kan maila mig, så berättar jag gärna mer.

En långsam återhämtning

Även om jag mår bättre är jag långt ifrån återställd. Och om jag ska vara ärlig, är jag inte ens säker på om jag någonsin kommer att bli helt som förr. Jag inser nu att de här månaderna av utmattning kan ha lämnat kvar ärr som aldrig helt kommer att försvinna. Istället får jag lära mig att leva med de sviter som sjukdomen gett mig och försöka anpassa mitt liv efter de nya förutsättningarna.

Att bygga rutiner som stöd

Det som verkligen har hjälpt mig är rutinerna. För första gången på länge har jag börjat sätta upp en struktur som fungerar för mig. Bra sömn, näringsrik mat, och regelbunden fysisk aktivitet har blivit min dagliga medicin. Det låter kanske enkelt, men de här små stegen har varit avgörande. Varje morgon vaknar jag och börjar dagen med en stabil frukost, sedan har jag lagt in skrivande på bloggen och min bok som en viktig del av rutinen. Efter det tar jag mig ut på en promenad eller går till gymmet, och när energin tillåter sätter jag mig ner och skriver lite till. Om jag inte orkar fortsätter jag inte – istället låter jag kroppen vila, kanske genom att se en dokumentär eller en serie.

De här rutinerna, tillsammans med stödet från min KBT-terapeut, har hjälpt mig att bygga upp mig själv igen. Jag har lärt mig hur jag kan få dagarna att fungera och vad jag behöver för att klara en arbetsdag. Det är en långsam process, men jag har fått insikter och verktyg för att hantera stress och anpassa mig. Jag vet nu att rutiner är en grund jag alltid måste ha för att hålla balansen.

Att möta missförstånd och visa empati

Det är en sak jag vill säga till alla: jag förstår varför många inte riktigt kan förstå den här sjukdomen om de inte själva har upplevt den. Utmattningssyndrom syns inte på utsidan – man ser ingen bruten arm eller något synligt sår. Det är lätt för andra att tänka ”ryck upp dig” eller ”ta dig samman.” Men sanningen är att när någon kämpar med utmattning, är det en kamp som utspelar sig djupt inom dem – en kamp ingen annan kan se.

Men samtidigt som jag förstår varför andra har svårt att förstå, är det frustrerande. Hur kan man döma en annan människa utan att känna till deras bakgrund, utan att veta vad de bär på? Man vet aldrig vad en person har gått igenom, och vilka bördor de kämpar med dagligen. Om det är något jag lärt mig under den här resan, så är det vikten av empati – att lyssna, att förstå och att inte döma. Låt oss sluta anta saker om varandra och istället försöka mötas med respekt och förståelse.

Fortsättning följer 

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/1XsClLX7hLpnIfXsln7ZiN?si=yd_tqfwNSNmJY4cxkYYcjg

Del:22 Ur mörkret med vännernas, terapeutens och musikens stöd.

Att ha vänner betyder allt, särskilt när man hamnat där jag har varit. När livet faller samman, då är det viktigt att våga ta tag i de händer som sträcks ut. I början ser man dem inte, inte ens när de är precis framför en, för man är fast i sin egen bubbla. Det är som Thåström sjunger i Centralmassivet: man går in i en trång korridor och vill aldrig därifrån. Jag var där, så fast i mörkret att jag inte såg någon väg ut.

Men vännerna finns där, de som verkligen bryr sig och sträcker ut sina händer. De som inte nöjer sig med att bara fråga hur man mår på ytan, utan de som orkar lyssna när du inte ens orkar prata. Utan dem hade jag inte klarat mig. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns.

Jag har varit i den där trånga korridoren sedan maj, då allt rasade samman. Jag blev så trött att jag stängde av allt. Jag försökte bara överleva, en dag i taget. Aptiten försvann, och min diabetes blev ostadig. Jag orkade knappt ta mig ut genom dörren, och mitt blodsocker sjönk ofta farligt lågt. Det var en kamp, och jag var så otroligt trött på allt.

Men hjälpen jag fått förändrade allt. Jag minns första träffen med min KBT-terapeut som om det var igår. När jag satte mig ner i stolen och försökte förklara hur jag mådde, var det som om allt bara brast. Jag hade burit på så mycket smärta och frustration, och alla ord jag försökte säga fastnade i halsen. Tårarna började rinna, och jag kunde inte stoppa dem. I 30 minuter satt jag där och grät, totalt utmattad och tom. Det var som om alla de känslor jag hade försökt hålla undan under så lång tid äntligen fick komma fram.

Min terapeut satt där tålmodigt, utan att döma, och lät mig få det utrymmet jag behövde. När jag samlade mig sa hon något som jag aldrig kommer att glömma: “Det är okej att känna så här. Ibland behöver vi släppa taget om allt vi burit på för att kunna börja läka. Du är här nu, och det är ett första steg mot att hitta tillbaka till dig själv.”

De orden gav mig en gnista av hopp. För första gången på länge kände jag att jag inte behövde klara allt ensam.

Efter några dagar började jag skriva. Jag skrev och skrev, och det var som om något inom mig sakta började läka. Jag insåg också att det fanns så lite där ute skrivet av dem som faktiskt går igenom utmattning i realtid, mitt i kaoset. Så jag började föra dagbok om min utmattning och dela den på min blogg, Kollasockret. Det blev min ventil, min räddning.

Musik kan vara en kraftfull helare, och under den här resan har Joakim Thåströms låtar verkligen blivit en livlina för mig. Jag vill rikta ett innerligt tack till honom för att han skapar musik som når så djupt. Pimmes texter har varit en ständig källa till tröst, ett sätt att gråta ut och känna mig förstådd. Ibland när jag lyssnar på hans låtar, känns det nästan som om de handlar om mig—som om orden var skrivna för att spegla min egen kamp och mitt eget liv. Det är en märklig, men vacker känsla, att känna sig så nära en artist, och Thåströms musik har blivit en stöttepelare för mig, en vän i svåra stunder.

Nu, ett halvår senare, börjar jag må bättre. Jag är inte helt återställd, men jag har fått och får hjälp och stöd som jag är evigt tacksam för. Idag handlar det om att lära mig leva på ett sätt som gör att jag inte hamnar på botten igen. Jag har skapat rutiner som håller mig flytande.

Rutinerna har blivit en kompass för mig, och det är något jag vill dela med mig av. För alla som kämpar behöver stabila rutiner som fungerar för dem. Och vi behöver våra vänner och våra stöttepelare.

Så nästa inlägg kommer handla om rutiner.

Fortsättning följer.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/48LkOf6wrmdDbPjhJPrP33?si=3caeb05bb9e0444d

Här kommer några ord från min fru Malin om vår resa tillsammans genom min utmattning.

Det har nu gått nästan ett halvår av Jonas sjukskrivning för utmattning och många ställer sig frågan hur mår han egentligen? Det är inte lätt att svara på eftersom det är olika från dag till dag. Ena dagen helt utslagen och orkeslös i soffan men nästa dag bakar han bullar eller tränar på gym.

Oro, ångest, orkeslöshet, hopp och förtvivlan har präglat vår familjs dagar men det går åt rätt håll tack vare bra sjukvård och att de är lyhörda samt förstående. Vi har levt ihop i 33 år och diabetes har alltid varit en del vår vardag men inget som jag har funderat så mycket över, Jonas ÄR inte diabetes utan det är en autoimmun sjukdom. Vi har haft bra rutiner med kost, sömn samt tränat tillsammans och vardagen har lunkat på. Jag vet att diabetes är en jävla sjukdom och den som är drabbad tvingas leva med den dygnets alla timmar och inget man kan ignorera eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. Men utmattning är en helt annan utmaning som vi inte var förberedd på utan den slog undan fötterna för oss båda.

Hur mår DU? Den frågan fick jag i somras av en bekant och jag blev helt ställd! Vadå hur mår JAG, det är inte jag som är sjuk tänkte jag men sakta började jag fundera över min nya situation att vara den ”som står bredvid” någon som är sjuk, för det är just det han har varit/är, sjuk.

Det hade legat latent länge, irritation och orkeslöshet samt likgiltighet, men plötsligt en dag i maj hittade jag honom i soffan helt utmattad, utslagen och oförmögen att ta sig för någonting. Det var andra gången i vårt förhållande (som han fick utmattning) som han bara ”dog” och kroppens funktioner la av likt en bil som helt plötsligt fick motorstopp utan förvarning eller en medföljande manual för hur man löser det. Han ville först bara vila och känslan av att det ”går över ” och sa att efter helgen är jag pigg nog att gå till jobbet igen men då sa jag stopp!

Utmattning fungerar tyvärr inte med att bara vila en helg och tro att det löser sig av sig självt.Det krävs ett hårt arbete av dig som är sjuk att balansera sin sjukdom, ångest samt oro, passa tider med sjukvården samt ha kontakt med Försäkringskassan och arbete. Man måste vara tillräckligt friskt för att vara sjuk!

Men hur känns det då att stå bredvid och inte ha någon quickfix i verktygslådan eller trollspö som gör allt bättre? Det är rent ut sagt förjävligt! Det går inte att förbereda sig på hur man ska reagera, agera eller hur man ska hjälpa. Hur hjälper man någon som inte kan förmedla eller förklara vad som är ”fel”, när minnet helt plötsligt sviker dig för ibland har det känts som att Jonas är dement. Han kan börja dammsuga men kommer på att han ska ut med soporna för att sedan påbörja med en bulldeg och samtidigt komma på att han ska kratta löv till att undra varför dammsugaren står framme. Man kan skratta åt det i efterhand men när han är mitt i detta kaos finns det inget roligt alls över det hela eftersom han inte kan råda över kaoset i hjärnan. För det är precis så han beskriver känslan att det blir kaos i huvudet och han kan inte ha flera bollar i luften samtidigt för då blir det stopp och hjärnan kapitulerar. 

Jag har många gånger bitit mig i tungan och skrikit i kudden eftersom jag vet att det inte hjälper att bli arg men frustrerad har jag varit flertalet gånger under denna resa. De mesta planerna vi hade har fått ställas in och dagliga rutiner har varit viktigare är någonsin. Han kände ett lugn när jag var hemma på semester men det blev inte mycket vila för min del då jag har fått vara den som planerat och styrt upp här hemma med allt från vardagliga saker till dagsutflykter. Den gångna sommaren har mestadels spenderats hemma för återhämtning och det var skönt att inte behöva flänga hit och dit utan hålla oss till rutiner vi hade skapat. Jag tror att Jonas uppskattade att bara vara hemma och inte behöva rucka på rutiner samt att han har känt sig trygg hemma.Troligen har hans mående förbättrats av lugnet hemma och inte känna att semestern ska fyllas med aktiviteter. Även jag har känt ett lugn att inte behöva fylla min semester med aktiviteter och stress utan jag har fått vila vilket var så välbehövligt. Det tar på ens krafter att hålla ihop en familj, planera allting, vara den personen som ska hålla huvudet högt och klara av allting samt se hur den man älskar håller på att gå sönder, så vila och återhämtning var välkommen.

Vi har planerat dagarna så att det ska bli en bra balans i vardagen men ofta har han jobbat på hemma med städning, matlagning eller andra hushållssysslor för att inte jag ska behöva göra detta efter min arbetsdag men då blir det en dominoeffekt dagen efter då han ofta blivit helt slut i kropp och knopp. Han vill inte vara en belastning och han har haft det svårt att inse att han faktiskt är sjuk på riktigt. Jag har flertalet gånger försökt att intala honom att vi gör denna resa tillsammans och att han inte är en belastning för mig eller barnen.

Jag är evigt tacksam för den fina vård han har fått via hälsocentralen och att han har fått en koordinator som hjälper till, helt ovärderligt och avgörande för Jonas återhämtning. Tack vare koordinatorn har Jonas mått bättre då koordinatorn har hand om alla kontakter med vården, Försäkringskassan och arbetet. Han har fått bra stöd och går på samtal så att jag ”slipper” ta allt utan han kan prata av sig med terapeuten. Detta har gjort att jag kan vara Jonas fru och inte vårdare för det hade jag inte mäktat med denna gång då utmattningen var av allvarligare karaktär. 

Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar! Vi har blivit mer sammansvetsade som familj och vi vet vad som är viktigt och betydelsefullt för oss och det är varandra. För ensam är inte starkt för vi ska åt samma håll- framåt!

Det var lite av mina tankar men det finns givetvis mer att skriva, så vem vet det kanske blir fler inlägg?!

/Frugan Malin

Dagens låt

https://open.spotify.com/track/6d35oKjl5T813gwx2E0SSY?si=jpr5QbIvSROxINLYgnlCsg

 

Del:21 När sjukdom ger stillhet: En oväntad paus från stressen

Covid slog till, och det med full kraft. Jag hade inte alls förväntat mig att pandemin fortfarande skulle vara något att oroa sig för, men där hade jag verkligen fel. Förra veckan kom den som en blixt från klar himmel – 40 graders feber, slemhosta som rev i bröstet, och en huvudvärk som inte går att beskriva med ord. Och som om det inte vore nog, så fick övriga familjen också sin beskärda del av viruset, tack vare mig. Riktigt surt, ja.

På grund av det här kommer min frus inlägg, där hon skulle dela sin sida av hur det är att leva med mig under min utmattning, att dröja. Hon måste få återhämta sig innan hon kan skriva. Men jag vet att det inlägget kommer att vara värt väntan.

Mitt i all sjukdom kom något överraskande, nästan märkligt. När jag låg där i sängen, svag och utmattad med febern, kände jag ett lugn jag inte upplevt på väldigt länge. Det var som om allt bara stannade upp. Inget stressade mig. Ingen oro naglade fast tankarna. Bara tystnad och en märklig känsla av frid. Det var en tung känsla i kroppen, men det kändes bra – som om kroppen äntligen fick en paus.

Och kanske är det precis vad jag behövde. Den där tystnaden, även om den kom mitt i en feberfrossa, var något jag inte hade känt på flera år. Sedan jag började kämpa med utmattningssyndrom har jag alltid haft en inre stress som aldrig riktigt släpper. Det känns som om kroppen konstant är på högvarv, redo att hantera nästa kris eller nästa krav. Men när jag låg där i feberkoma, kunde jag inte göra något annat än att bara vara. Och det var förvånansvärt skönt.

Det är en konstig sak att säga, men i sjukdomens kaos fann jag ett slags ro. Det påminde mig om hur mycket jag behöver stillhet, hur viktigt det är att lyssna på min kropp, särskilt nu när jag jobbar på att återhämta mig från utmattningen. Det är lätt att glömma att pauser är en del av helandet, även när livet känns kaotiskt. Och även om det krävs något så extremt som covid för att stoppa mig, så är den där påminnelsen något jag verkligen tar med mig.

Det får mig att fundera på hur vi hanterar sjukdom och stress i dagens samhälle. Har ni tänkt på det? När man går hem från jobbet för att man är sjuk, så känner man sig otroligt stressad. Man är redan stressad och så blir man sjuk – och vad händer då? Jo, ännu mer stress. Hur ska det gå med jobbet nu när du är hemma? I dagens samhälle förväntas vi vara uppkopplade dygnet runt, även när vi är sjuka. Jobbmail, sms, notiser – varför gör vi så här mot oss själva? Vem har bestämt att det måste vara så?

Vi pressar oss själva att bli friska så snabbt som möjligt, skyndar på återhämtningen för att komma tillbaka till jobbet, som om vi vore maskiner. Men vad händer med kroppen då? Blir du verkligen friskare? Eller blir du bara tröttare?

Det här är något jag själv fått reflektera över under min tid med utmattningssyndrom. Kroppen behöver tid att läka, oavsett om det är från en förkylning eller från långvarig stress. Och den tiden måste vi tillåta oss att ta, utan att känna skuld eller stress över det. För utan riktig återhämtning kommer vi aldrig tillbaka starkare – vi bara fortsätter brinna ut.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/4cBpmIjCDJ9k5o0EHaDZkp?si=f9dQ6O-ZT4ekKP2bFRMq4Q

Del:20 Mitt Liv i Boxningsringen: En Kamp mot Utmattningssyndromet

 

Att förstå min resa genom utmattningssyndrom

Jag har funderat länge på hur jag ska beskriva det här för er alla. Hur förklarar man något så djupt, så överväldigande, som när ens egen kropp och själ sviker en? Hur sätter man ord på känslan av att tappa kontrollen, att kastas in i en storm som man inte kan styra? Det är som att stå mitt i ringen och få en oväntad käftsmäll. En smäll så hård att jag föll till marken. Och jag har inte rest mig än.

Jag är fortfarande där – på knä, med handen krampaktigt runt det nedersta repet. Jag försöker samla styrkan för att resa mig, men varje gång jag försöker, känns det som om kroppen inte lyder. Det är som att alla krafter har sugits ur mig. Jag vill upp, men repet är allt jag har att hålla fast vid just nu. Så jag klamrar mig fast, med hopp om att en dag kunna stå stadigt igen.

Det var först när jag började med KBT (kognitiv beteendeterapi) som jag började förstå vad som faktiskt hände. När jag ser tillbaka på det nu känns det så tydligt, men mitt i stormen kunde jag inte se. Jag visste inte hur all stress, alla krav, alla känslor hade byggts upp som ett tryckkokare inom mig. Jag visste bara att något till slut gick sönder.

Och varför hände detta mig?

Den frågan gnager i mig. Hur kunde jag hamna här? Varför orkade jag inte längre? Jag har fortfarande inte alla svar, men jag har börjat inse att det var en kombination av allt som pågått i mitt liv.

Tänk dig att du varje dag lever med diabetes som jag nu levt med i över 40år – en ständig påminnelse, varje minut, dynet runt och det blir så i hela ditt liv, det finns inget botemedel. Kroppen måste övervakas och hanteras som en maskin, men utan någon vila. Sedan läggs det på stress, en stress som aldrig riktigt försvinner, bara blir starkare. Sorgen över de jag har förlorat, oron för framtiden. ADHD:n som har gjort sig påmind och bråkar gör det svårare att få ordning på tankarna. Ångesten som smyger sig på, ofta när jag minst anar det. Depressionen som försöker dra ner mig i djupet.

Och sen är det mina närstående. Att se dem kämpa, se deras smärta, när det ibland verkar som om de mår sämre än jag själv. Det blev ohållbart. Min kropp och mitt sinne klarade inte mer, och till slut rasade allt. Därför är jag nu här, i boxningsringen, och försöker resa mig igen.

KBT som mitt självförsvar

Tack vare KBT har jag börjat inse att det inte handlar om att undvika alla smällar. Livet är en kamp ibland, och slagen kommer oavsett. Men det jag lär mig nu är att parera dem. Istället för att bli knockad ska jag kunna stå emot, blockera slagen, och slå tillbaka hårt när det behövs. Varje session i terapin känns som en slags självförsvarslektion, där jag får nya verktyg att hantera stressen med. Målet? Att slå ut motståndaren – att vinna mot utmattningen och återta kontrollen över mitt liv.

Jag funderar också mycket på hur det är för min fru.

Mitt hjärta värker när jag tänker på henne. Hur orkar hon leva med någon som sitter fast i utmattningens klor? Hur känns det för henne att varje dag se mig kämpa, se mig falla? Jag försöker skydda henne så gott jag kan. Jag vill inte belasta henne med allt jag känner, allt jag går igenom. Istället pratar jag med min KBT-terapeut, så att hon ska slippa bära min börda. Men ändå ser hon mig. Hon ser när jag är ledsen, när jag kollapsar efter ännu en dag av kamp. Hur är det för henne att se allt det? Hur känns det att stå bredvid någon som långsamt försöker ta sig upp, men som fortfarande är fast där på knä?

Nästa inlägg ska min fru få skriva. Hon ska få berätta hur det är för henne. För mitt i allt detta finns det två berättelser – min och hennes. Och båda förtjänar att höras.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Fortsättning följer

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/15EZ0MVbTowb8ZvzgB02eO?si=AZsd5BIkQqeBHV4dxYfgLQ

Del:19 När orken tar slut 

Orken som inte finns där – vafan.

Du vet den där känslan när man vaknar och tänker: “Idag är en bra dag.” Jag hade en sån morgon. Kroppen kändes inte lika tung, huvudet var klart, och det kändes som om energin hade kommit tillbaka, om så bara för en stund. “Idag ska jag städa,” tänkte jag. “Det blir klart innan helgen, så kan vi bara vara, ha det mysigt och göra något kul istället.”

Och varför inte? Jag är ju ändå hemma. Min fru har nog av sitt, så jag ville avlasta henne lite. Det är det minsta jag kan göra.

Så jag satte igång. Dammsög två våningar, skurade toaletterna… Körde på som om inget kunde stoppa mig. Men sen kom det där… pang. Utan förvarning.

Det är svårt att förklara vad som hände efteråt. Jag hade städat förr, många gånger. Men nu? Det var som om någon drog ur strömmen. Plötsligt var allt borta. Inte bara orken, utan hela jag. Musklerna kändes som om de slocknade, huvudet fylldes av ett tjockt, grått töcken. Jag kunde knappt tänka klart. Det var som om jag försvann – jag, tankarna, viljan. Allt. Bara… borta. Och där satt jag och grät för mig själv med en fråga:

”Vafan hände?”

Det var inte bara kroppen som gav upp. Hjärnan stängde av, som en gammal TV när strömmen går. Plötsligt kunde jag inte ta beslut, inte ens de enklaste. Vad skulle jag göra härnäst? Hur skulle jag fortsätta dagen? Allt som var självklart, alla vardagliga saker jag brukade klara av utan att ens tänka, blev plötsligt som ett oöverstigligt berg.

Och det var då jag insåg: det är inte bara fysisk trötthet. Det är stress. Den där osynliga kraften som smyger sig på när du inte är beredd, när du tror att du har kontroll. När du gör lite mer än vad du planerat, när du försöker vara allt för alla. Stressen tar över. Och när den gör det, finns det ingen väg tillbaka. Det bara blir för mycket. Det är för mycket.

Nu måste jag planera varje dag, noggrant. Välja vad jag orkar med och när jag ska sätta stopp. För att inte krascha igen. Men en fråga fortsätter gnaga i mig, varje dag: Hur länge kommer det vara så här? Hur länge ska jag leva i det här limbo, där min egen kropp är min största fiende?

Så nu sitter jag här, fortfarande förvirrad och känslomässigt dränerad, och funderar på vad som egentligen hände. Hur kunde jag tappa kontrollen så här? Och hur ska jag undvika att hamna här igen? Jag vet inte riktigt. Men jag har börjat förstå att det här inte är något jag kan lösa ensam.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/3kZUWSoGjfRa3AZ1Kqzjen?si=R1JbojvvTTCrVEjqKhUX6g

Del18: Oron och minnesproblemen som aldrig släpper: en vecka med extrem stress och överkänslighet

Den där inre oron, den som aldrig tycks lämna mig ifred. Det känns som om den har flyttat in permanent och sprider sin kvävande närvaro över allt jag försöker göra. Jag är orolig för allt – små saker, stora saker, saker som jag inte ens borde tänka på. Men det är som om hjärnan har fastnat i ett konstant larmläge. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte lyssna ordentligt. Jag kan inte ta in vad som händer omkring mig. Och att försöka tänka klart? Nästan omöjligt.

Den här stressen, den är inte bara psykisk. Det känns fysiskt. Jag bär den som en tung mantel, och ibland vill jag bara skrika, för det är så otroligt påfrestande.

Förra veckan fick jag chansen att gå på en förhandsvisning av en film – *The Apprentice*, om Donald Trump. Men ärligt talat, det var bland de mest stressiga upplevelserna jag haft på länge. Filmen? Jag minns knappt handlingen. Det som fastnade i mitt huvud var allt annat.

Jag hörde varenda liten detalj i salongen. Varenda person som sörplade på sin dricka, tuggade på popcorn eller grävde i sina godispåsar. Det var som om alla i salongen hade egna mikrofoner och jag satt med högtalarna inkopplade direkt i mina öron. Jag kunde inte stänga ute ljuden, och det blev en sån enorm påfrestning. Det var som att ljuden blev till en fysisk smärta.

Så här har jag aldrig upplevt det förut, och det är skrämmande. Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre, eller om detta är min nya verklighet.

Och så var det det där med minnet… just nu känns det helt borta. Jag vet att jag tjatar om det, men det är en så otroligt frustrerande del av min vardag just nu. Det är som om min hjärna hela tiden stänger av och glömmer det mest grundläggande. Jag måste skriva ner allt – varje liten uppgift, varje tanke, annars är det borta för alltid.

Till och med när jag pratar med någon, mitt i en mening, kan jag plötsligt tappa bort vad jag ska säga. Orden försvinner, som om de aldrig funnits där till att börja med. Och om jag försöker återberätta något som hänt – då blir det ännu svårare. Jag vet vad jag vill säga, men kan inte för mitt liv komma på vem det handlar om eller vad det var jag ville förmedla. Det känns som om min hjärna har satt sig på paus, och jag förstår inte vad som händer.

Jag märker också att jag mitt i en uppgift plötsligt börjar tänka på något helt annat och glömmer bort vad jag håller på med. Det är som att min hjärna inte längre följer några linjer – den hoppar från punkt till punkt utan att jag hinner med. Vad fasen händer?

Jag vet att det är viktigt att ge mig själv tid och utrymme för att återhämta mig, men just nu känns det som att jag är fast i en evig loop av stress och överkänslighet. 

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/1yB6Tp4kSzZuDyDYm0xPMo?si=2FYmvgrIRoGRXosLXU62zw

Del17: Återhämtning: En ny väg framåt

Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en långsam och ibland frustrerande process. Det handlar inte bara om att vila, utan om att skapa nya vanor som håller i längden. Målet för mig är inte att bli den ”gamla Jonas” igen, utan snarare att låta den ”nya Jonas” växa fram – en version av mig som kan undvika de gamla fällorna och leva ett balanserat och hållbart liv.

Men hur gör man för att inte falla tillbaka i samma gamla mönster?

Just nu håller jag på att lära mig vad återhämtning verkligen innebär – vad som ger mig återhämtning och vad jag behöver för att undvika att hamna i samma situation igen. Det handlar om att hitta en balans som fungerar i längden, så att jag inte får ett bakslag när jag väl börjar jobba igen. Det är ett pågående arbete att förstå mina gränser och vad som hjälper mig att bygga upp energi, snarare än att tömma den.

Vila

Steg ett är vila när man hanterar utmattning. Jag har varit sjukskriven i ungefär fyra månader nu, och det har tagit tid att ens börja acceptera att jag är sjuk. Trots allt har jag fortfarande svårt att riktigt erkänna för mig själv att det är utmattning jag kämpar med, även om alla tecken pekar på det. Den inre stressen gnager fortfarande, men med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) har det börjat lätta. Att bearbeta tankarna och bryta destruktiva mönster är en stor del av min väg mot tillfrisknande.

Stresshantering och KBT

En av de största utmaningarna har varit att minska den inre stressen. Den smyger sig på, kommer och går, vilket har gjort det svårt att hitta ett jämnt lugn. Genom KBT har jag fått verktyg för att hantera de negativa tankarna och känslorna. Även om det inte alltid är lätt, börjar jag se små förbättringar. Och det ger hopp.

Musikens kraft

Just nu har jag en återhämtningsperiod där musiken leder mig framåt. Det är väldigt blandat med vad jag lyssnar på, men på något sätt kommer jag alltid tillbaka till Joakim Thåström. Han har något i texterna som jag förstår – det är som att han sjunger till mig, och ibland om mig. Det är konstigt det där, men vissa av hans låtar gör att jag börjar storgrina. Det spelar ingen roll var jag är när jag hör dem, utan det bara brister.

Jag har också börjat grotta ner mig i olika artister och band och utforskar deras musikskatter. Så mycket musik har gått mig förbi genom åren, sådant jag aldrig riktigt gav en chans. Men nu lyssnar jag med nya öron, och det är otroligt hur mycket bra musik det finns där ute.

En bra låt är en bra låt, oavsett genre. Det är musiken, känslan och upplevelsen som spelar roll, inte vilken etikett vi sätter på den.

Fysisk aktivitet

Något jag verkligen saknat under min sjukdomstid är träning. Fysisk aktivitet har alltid varit en stor del av mitt liv och något som också är otroligt viktigt för min diabetes.

Nu, efter en lång paus, har jag äntligen börjat röra på mig igen. Träningen går sakta framåt, men varje framsteg känns som en seger.

Rutiner

Att skapa rutiner har varit en av de viktigaste delarna i min återhämtning. Jag går upp tidigt, äter på regelbundna tider och försöker få in dagliga promenader. Sömn, regelbundna måltider och fysisk aktivitet har blivit grundstenarna i min vardag. Utan dessa skulle min kropp och hjärna inte ha möjlighet att återhämta sig.

Professionellt stöd

När man är utmattad fungerar hjärnan inte som den brukar, och det krävs hjälp för att navigera genom den dimman. För mig har stödet från vården varit avgörande. En rehabkoordinator, en bra KBT-terapeut och en lyhörd läkare har gjort stor skillnad. Tack vare dem känner jag mig tryggare och lugnare i min återhämtning.

Psykoterapi 

Alla behöver prata, jag kan inte nog understryka vikten av att prata med någon under återhämtningen. Att gå i terapi är inte bara nödvändigt när man är sjuk, det borde vara något vi alla gör, oavsett mående. Genom att prata om det vi går igenom kan vi få insikter och verktyg som hjälper oss att undvika framtida psykisk ohälsa.

Sänkta krav

Att minska mina egna krav och förväntningar är en enorm utmaning. Jag vet att jag måste bli bättre på att inte pressa mig själv, särskilt när jag återvänder till vardagen. Om jag faller tillbaka i gamla mönster och krav kan konsekvenserna bli allvarliga. Jag vill inte hamna här igen – eller ännu värre, riskera min hälsa på ett sätt som inte går att återställa.

Socialt stöd 

Även om socialt stöd är viktigt, har jag insett att det också kan vara påfrestande för min omgivning. Min fru har varit ett stort stöd, men jag försöker att inte lägga för mycket på henne. I stället tar jag upp mina känslor och funderingar med min terapeut. Det är ett sätt att skydda de jag älskar och samtidigt få det stöd jag behöver.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest.

Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/2N1uJbiHpynIyzlIEPKcfb?si=mj2omyAgQHeFi3l8gm49jA

Del:16 Att leva med utmattningssyndrom innebär en ständig oro för framtiden.

Tankarna kretsar kring frågor som: ”Hur ska det bli? Kommer jag att orka med vardagen, jobbet och allt annat som kräver min uppmärksamhet?” Just nu känner jag en stark vilja att börja arbeta igen, men både min läkare och terapeut påminner mig om att jag inte är redo ännu. Risken för bakslag är stor, och om jag skyndar mig tillbaka för tidigt kan jag hamna på ruta noll. I värsta fall kan stressen leda till allvarliga hälsoproblem, som en hjärnblödning – ett scenario jag absolut vill undvika. Så, trots min otålighet, väljer jag att lyssna på dem som vet bäst.

Samtidigt börjar jag äntligen känna att saker och ting rör sig i rätt riktning. Jag har återfått lusten att göra saker, vilket känns som ett positivt tecken. Jag har följt mina rutiner, vilka är så viktiga – jag äter på fasta tider, går dagliga promenader och ägnar tid åt aktiviteter som jag verkligen tycker om. Musik, skriva, läsa och ibland lite målning har blivit mina sätt att återknyta till mig själv och känna mig närvarande.

Det allra svåraste just nu är mitt minne, särskilt närminnet. Frustrationen är så stor att jag nästan gråter varje dag. Det är som om jag inte känner igen mig själv längre, och jag undrar ofta hur jag någonsin ska kunna återvända till den jag var förut.

Just nu upplever jag en överkänslighet för ljud som är svår att beskriva. Ljud som för andra kanske är obetydliga, som en fläkt som snurrar eller en grästrimmer långt borta, någon som borstar tänderna känns för mig outhärdliga. Det är som om min hjärna förstorar varje liten ljudsignal tills det blir överväldigande. Till och med andras andning kan bli påfrestande.

Sömnen är fortfarande lite svajig. Vissa nätter sover jag djupt och oavbrutet, men andra nätter ligger jag vaken trots att kroppen är helt utmattad. Det känns som om min hjärna aldrig riktigt kan koppla av, även när jag är fysiskt slutkörd.

Det som gör det ännu mer smärtsamt är att detta mående inte syns utåt. Omgivningen ser den gamla Jonas, men det är bara ett skal – den riktiga Jonas är fortfarande inte där inne, och jag vet inte när han kommer tillbaka. Tänk om det fanns ett datum jag kunde sätta på min kalender: ”Den 8:e är Jonas frisk igen.” Men så enkelt är det tyvärr inte.

Jag är också mycket känslig just nu, och tårarna kommer lätt. Jag gråter nästan dagligen, oavsett om det är på grund av min egen situation, en låt på radion eller något jag ser på tv. Känslorna ligger nära ytan, och det kan vara svårt att hantera. Skammen över att jag inte kan prestera som jag brukade är ständigt närvarande. Minsta lilla avvikelse från planen kan kännas överväldigande.

En konstig sak är att jag, som alltid älskat att se på film och serier, knappt klarar av det längre. Jag tappar snabbt fokus och börjar pilla med mobilen eller något annat, vilket gör att jag ofta måste börja om från början igen.

Det är särskilt viktigt just nu att jag följer min vårdplan och inte pressar mig själv för mycket, eftersom jag fortfarande befinner mig i ett känsligt skede av min återhämtning. Jag arbetar aktivt på en återhämtningsplan och ser fram emot att börja dela den med er nästa vecka.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/3K74dZHUZ6IpxLPfrIiypM?si=oZUz1zSoQmm6nlqtXanjng

Det:15 Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också lever fullt ut

Så här är det

Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en resa som kräver tid, tålamod och en stor förändring i hur vi ser på oss själva och våra liv. Det handlar inte bara om att återfå energi, utan om att långsamt bygga ett nytt liv – ett liv där vi inte bara överlever, utan faktiskt börjar leva igen.

För mig innebär det nu att omvärdera vad som är viktigt och att sätta gränser som skyddar min hälsa. Jag har lärt mig att säga nej till det som dränerar mig och ja till det som ger mig glädje och kraft. Men att skapa ett meningsfullt och hållbart liv känns fortfarande som en utmaning. Just nu övar jag på att vara mer närvarande i stunden och försöker hitta sätt att njuta av de små ögonblicken, även om det känns som en lång väg kvar.

Samtidigt är jag väldigt skör under denna period. Jag oroar mig ständigt för mina nära och kära. Det är svårt att inte glömma bort sig själv när man alltid har varit den som tar hand om andra. Men nu, när jag behöver fokusera på min egen läkning, känns det som en enorm utmaning. Min psykolog säger att jag måste sätta mig själv först för att kunna bli hel för att sedan finnas där för andra när de behöver mig som mest. Det är en smärtsam process, och ibland känns det som att min skörhet brister gång på gång. Det gör ont – riktigt ont – att se de jag älskar lida, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv.

Men det handlar om mer än att bara få tillbaka energi. Det handlar om att förändra livet i grunden. Varje steg framåt, varje ny insikt, gör det tydligare för mig att jag inte bara vill överleva – för jag vill ju LEVA. Jag vill leva ett liv där varje dag känns meningsfull. Att våga ta det första steget, mitt i ett kaos av tankar och känslor, är utmanande. Vad vill jag göra med mitt liv nu, vid 53 års ålder? Vad har jag åstadkommit hittills, och är det verkligen vad jag har velat?

Det är lätt att tappa bort sig i dessa frågor, men en sak vet jag: jag har alltid satt andra först. Jag har kämpat för att de omkring mig ska må bra, och jag har varit villig att gå genom eld för deras skull. Jag har till och med tagit lagen i egna händer när det krävdes. Inget jag är stolt över men det gav mig en känsla av styrka, beslutsamhet och rättvisa.

Men nu är det dags att använda den styrkan för mig själv, för att hitta tillbaka till den gamla Jonas.

Nu, när jag inte har druckit alkohol på ett tag och känner hur både hjärnan och kroppen börjar vakna till liv igen, inser jag att glädjen kanske finns där någonstans. Det är den jag söker efter nu.

Men vad vill jag göra, och vad ger mig den sanna glädjen?

Jag vet att en del av glädjen finns i att hjälpa andra – kanske genom att stötta dem som kämpar med diabetes eller utmattning, eller genom att inspirera andra att ta tag i sin hälsa, gå ner i vikt eller börja träna. Att göra skillnad i någon annans liv ger mig en känsla av mening och lycka. Kanske är det det jag ska göra?

Och musiken – den har alltid varit en påminnelse om vem jag är. Jag växte upp med jazz, blues, rock och hårdrock, tack vare min pappa och mina två bröder, som lärde mig vad riktig musik är. Jag kan fortfarande höra Count Basie eller Lionel Hampton spela när jag tänker tillbaka på min barndom. Att komma hem och höra musiken dåna i hela trappuppgången och lägenheten, att sitta med pappa och få en lektion om artisten vi lyssnade på – de stunderna fyllde mig med ro och mening. När jag nu pratar med min bror om gamla skivor och hans konsertminnen, känner jag samma glädje. Det är i musiken, i den återfunna glädjen, som jag hittar tillbaka till mig själv.

Nu handlar det om att våga tro att jag, även vid 53 års ålder, kan hitta styrkan och glädjen att skapa något nytt. Ett liv som inte bara handlar om att överleva, utan om att verkligen leva.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/6OSyCAmXT4Gkd3OQ2aPOaF?si=Wn76tuTNQU-6_8116K3NSg

Del:14 Resan Mot Återhämtning: En Reflektion över Utmattning och Vägen Framåt

Jag går just nu igenom en period där tankarna på framtiden tar upp mycket plats. Jag funderar över hur livet kommer att bli framöver. Kommer jag att kunna hitta tillbaka till den glada Jonas jag en gång var? Kommer jag att orka arbeta heltid igen? Ska mitt minne återvända, och kommer jag att klara av att vara bland människor utan att känna mig överväldigad? Och kanske den största frågan av alla – kommer jag någonsin att bli helt återställd från utmattningssyndromet?

Det är många frågor som snurrar i mitt huvud just nu.

Varje dag känns som en kamp, och varje tanke är fylld av frågor om framtiden. Rädsla har blivit en ständig följeslagare, en osynlig skugga som inte släpper taget. Hur kan jag hantera stress och omgivande ljud när allt känns övermäktigt? Kommer mitt minne någonsin att bli som förut, eller kommer glömskan att vara en del av mig för alltid? Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli hel igen. Dessa frågor maler ständigt i mitt huvud, och ibland känns det som om de kväver mig.

Jag vet att vägen tillbaka från utmattningssyndrom är lång och slingrig, men jag vet inte om jag någonsin kommer att nå fram till målet. Vad innebär det ens att vara ”helt återställd”? Är det möjligt att återvända till den jag var, eller är jag för alltid förändrad? Det är en tanke som både skrämmer mig och tvingar mig att reflektera över vad som verkligen är viktigt. Kanske handlar det om att hitta en ny balans och ändra min uppfattning av vad det innebär att vara hel. Men hur gör man det? Hur lär man sig leva med de förändringar som utmattningen fört med sig?

En sak är säker – jag vill aldrig hamna här igen. Men hur förhindrar jag att det händer? Jag förstår nu vikten av att lära känna mina egna gränser och att lyssna på de varningssignaler min kropp sänder ut. Sömn, återhämtning och balans mellan arbete och fritid är avgörande, men kan jag verkligen få dem att fungera i praktiken?

Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också kan leva fullt ut, känns som en utmaning som ibland är överväldigande.

Oron är ständigt närvarande, en gnagande känsla i maggropen som gör det svårt att andas fritt. Jag vet att den är en del av processen, men ibland tar den över, och det känns som om jag håller på att drunkna. Jag letar efter sätt att få kontroll, att inte låta oron styra mitt liv, men det är lättare sagt än gjort.

Tanken på att gå tillbaka till en vardag där jag förväntas prestera på 100% är mer än jag orkar med just nu. Men jag vet att jag måste försöka, att jag måste hitta en väg framåt. Jag kommer börja försiktigt, steg för steg, och jag inser att jag kanske behöver stöd och förståelse från min omgivning mer än någonsin tidigare. Samtidigt måste jag acceptera att jag kanske inte kan jobba 100% som tidigare.

Mitt i allt detta inser jag att jag har tappat bort vad som gör mig glad. Vad är det som ger mig mening? Vad brinner jag för? Jag försöker återupptäcka glädjen i det lilla, att finna lycka i saker jag en gång älskade, eller kanske i nya passioner som jag ännu inte upptäckt. Den här resan handlar inte bara om att läka, utan också om att återfinna mig själv.

Tålamod är ett ord jag får höra hela tiden, och jag måste lära mig att omfamna det. Att acceptera att denna resa är min egen, att den kommer att ta tid, och att jag inte kan forcera fram ett tillfrisknande. Varje dag är en ny utmaning, men också en möjlighet att komma ett steg närmare det liv jag vill leva.

Jag skriver om min resa, för att påminna mig själv om vad jag har gått igenom, och för att kanske ge tröst till någon annan som kämpar med samma frågor. Att våga dela med mig av min historia är ett sätt att ge mitt lidande mening, och kanske, bara kanske, kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/1hozZtesmI1AMgJDQQYoNC?si=ot7AObz_THS_OkOqielfAA&context=spotify%3Aalbum%3A2iaECLD2YLSEOkSfi7BRaC

Min Väg Tillbaka från Utmattningssyndrom

Den här veckan tar jag en liten avstickare från min vanliga veckodagbok om utmattningssyndrom. Istället vill jag fokusera på något som har blivit otroligt viktigt för mig i min resa mot ett hälsosammare och mer balanserat liv – träning. Jag vill verkligen hylla träningen, för utan den dör något i kroppen. Det är bara så det är.

Vi lever i en tid där stressen genomsyrar allt vi gör. Vi stressar oss igenom våra dagar – vi stressar till jobbet, stressar på jobbet, stressar hem, och när vi väl kommer hem stressar vi med matlagning, städning och allt annat som måste hinnas med. Helgerna, som borde vara en tid för återhämtning, blir istället ofta en tid för utsvävningar. Vi är så slutkörda att vi kanske tar till alkohol för att koppla av, eller köper skräpmat och gömmer oss bakom godispåsar och chipsskålar. Sedan vaknar vi upp på söndagen, fortfarande trötta, kanske med ångest över vad som väntar på måndag morgon, och vevar igång samma mönster igen. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Men någonstans där, mitt i all stress och trötthet, finns en fråga som många av oss undviker:

Har du orkat träna?

Har du gett din kropp den rörelse den så desperat behöver för att inte helt kollapsa under vikten av vardagen?

För så här är det att träning är ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa människor i många olika livssituationer. Oavsett om du kämpar med stress, lever med en diagnos, utmattning, brottas med beroenden eller som jag leva med diabetes, kan fysisk aktivitet vara en kraftfull och positiv kraft i ditt liv.

För de som upplever stress kan träning fungera som ett naturligt utlopp för uppbyggda spänningar. När vi rör på oss frigör kroppen endorfiner, som kallas ”må bra-hormoner”. Det här hjälper till att minska ångest och förbättra vårt humör, samtidigt som det skapar en känsla av lugn och balans.

Om du lever med en diagnos, som ADHD eller depression, kan regelbunden fysisk aktivitet vara en del av en större behandlingsplan. För personer med ADHD kan träning förbättra koncentrationen och minska hyperaktivitet. Vid depression kan motion hjälpa till att lyfta det mentala tillståndet, genom att minska negativa tankar och öka självkänslan.

För de som kämpar med beroenden, erbjuder träning ett sunt alternativ att rikta energin mot. Motion kan fylla en tomhet och ge den regelbundenhet och struktur som många behöver i sin återhämtning. Genom att aktivera belöningssystemet på ett hälsosamt sätt, minskar träning också suget efter skadliga substanser.

För mig har träningen blivit en livlina. Den är min viktigaste verktyg för att hantera stressen, hålla min diabetes under kontroll och ta hand om min hälsa och annat.

För oss diabetiker är träning faktiskt en av våra bästa vänner – 

Regelbunden fysisk aktivitet hjälper till att reglera blodsockernivåerna, öka insulinkänsligheten och förbättra den allmänna hälsan. Det betyder att träning inte bara gör det lättare att hantera diabetes, utan kan också bidra till att förebygga allvarliga komplikationer.

Det är inte så att du måste springa ett maraton eller spendera timmar på gymmet varje dag. Tvärtom – det räcker med att röra på sig i ungefär en timme, tre dagar i veckan. Det är fullt tillräckligt, och jag lovar att du kommer märka skillnaden.

Jag vet att jag kanske låter som en tjatig träningspredikant, men det är bara för att jag vet hur stor skillnad det kan göra. Träningen har hjälpt mig att hitta ett lugn som jag tidigare trodde var omöjligt. Den ger mig den energin jag behöver för att orka med livet, för att inte låta stressen äta upp mig inifrån. Och jag är övertygad om att det kan göra samma sak för dig.

Så till alla er där ute som känner att livet bara snurrar på utan att ni har någon kontroll över det – börja med att röra på er. Små steg. Du behöver inte bli en atlet, men ge dig själv chansen att känna vad träning kan göra för dig. Din kropp kommer tacka dig, din hjärna kommer tacka dig, och kanske, bara kanske, kommer du upptäcka en ny balans i livet som du inte trodde var möjlig.

Och därför vill jag nu lyfta Barndiabetesloppet 2024.

Mellan den 7 och 15 september har du chansen att göra något stort – något som kan förändra liv.

Delta i Barndiabetesloppet 2024 och hjälp till att samla in pengar till forskningen om typ 1-diabetes. Tillsammans tar vi ett steg närmare ett botemedel, och varje steg räknas.

Vare sig du väljer att springa, gå, cykla eller rulla så kan du göra det på din egen plats och i din egen takt. Bjud in familjen, vännerna, kollegorna eller hela grannskapet – ju fler vi är, desto starkare blir vår insats! Låt oss visa vad gemenskap kan åstadkomma och kämpa för att en dag kunna bota typ 1-diabetes.

Anmäl dig redan idag och bli en del av lösningen.

Gå in via länken och anmäl er.

https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/barndiabetesloppet/

Barndiabetesloppet 2024- tillsammans för forskningen 

Del: 13 Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk

Det är svårt att beskriva hur det är att leva med utmattningssyndrom, eftersom det är en osynlig sjukdom. Till skillnad från andra sjukdomar där symptomen syns utåt, som när man har en gipsad arm eller sitter i rullstol, märks det inte på utsidan att man lider av utmattningssyndrom. Trots att man kanske ser ut att må bra, är verkligheten en helt annan inombords. Men jag ska försöka beskriva hur det är.

För närvarande är ljud en av mina värsta fiender. Varje ljud, oavsett om det är en bil utanför fönstret eller en försiktig knackning på dörren, känns som om det tränger rakt in i min hjärna och förvärrar allt. Det är som att hjärnan inte längre har några filter, och det blir för mycket, alldeles för snabbt. Och sedan har vi glömskan, som sveper över mig som ett moln och gör att jag ständigt tappar bort tankar och minnen. När jag inte ens kan lita på mitt eget minne, får det mig att känna mig otillräcklig, som om jag förlorat greppet om vem jag är. Det är en daglig kamp med känslan av värdelöshet, som långsamt tär på ens självkänsla.

Men det som verkligen tar på krafterna är den inre stressen – den där konstanta närvaron av en gnagande oro, ett tryck över bröstet som aldrig riktigt försvinner. Det är som att vara i ett tillstånd av beredskap, dygnet runt, även om inget direkt hot finns.

Det är också märkligt hur nära skratt och gråt ligger varandra nuförtiden. Ibland kan jag skratta åt något, bara för att sekunden senare brista ut i gråt utan någon egentlig anledning. Känslorna är så otroligt intensiva och oförutsägbara, vilket gör att varje dag blir en känslomässig berg- och dalbana.

Det är viktigt att förstå att detta inte är något jag valt. Jag har inte valt att bli sjuk eller att känna mig så här. Men jag försöker hantera det, en dag i taget, även om det ibland känns som en oändlig kamp.

Och så finns det den ironiska stressen som kommer från att vara sjukskriven. Det är nästan som att själva sjukskrivningen blir ytterligare en börda. Det finns en ständig inre press att ”bli bättre” snabbt, att göra framsteg – men oavsett hur mycket jag anstränger mig, går det inte att påskynda läkeprocessen. Det är som att stå vid sidan av sitt eget liv, frustrerad över att inte kunna påverka det.

Samtidigt tillkommer den yttre stressen från alla de olika instanserna man måste ha att göra med. Det handlar om Försäkringskassan, arbetsgivaren, sjukvården, psykologer, kuratorer… Listan tar aldrig slut. Man förväntas hålla koll på allt, boka och hålla möten, när man knappt orkar ta sig igenom dagen. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, så mycket energi kräver det.

För mig kom dock en oväntad räddning när jag blev erbjuden hjälp av en rehabkoordinator – något jag inte ens visste fanns. Rehabkoordinatorn hjälpte mig att navigera genom kaoset, att identifiera vad jag behövde och att få stöd genom att samordna med både arbetsgivare, vården och andra myndigheter. Det gjorde en enorm skillnad, och jag skulle verkligen rekommendera att kolla om du har tillgång till samma typ av stöd.

Jag känner starkt för dem som inte har råd att vara sjukskrivna. Utan en extra sjukförsäkring eller ett stabilt kollektivavtal på din arbetsplats kan det bli en mardröm att klara sig ekonomiskt under sjukskrivningen. Mitt råd till alla är att undersöka om du har någon försäkring som täcker sådana situationer, och om din arbetsplats har ett kollektivavtal som kan ge extra stöd. Annars kan det bli mycket svårare än vad det redan är.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/5fxt2afoPXrHop4DEi4PEN?si=E4039ZqDQf6OgWDnp140MA

Del 12: Tre Månader med Utmattningssyndrom: En Kamp för Återhämtning och Självinsikt

Det har nu gått tre månader sedan jag drabbades av utmattningssyndrom, och varje dag är fortfarande en kamp. På många sätt mår jag bättre, men min hjärna känns som om den har genomgått en total omstart – som om någon har tryckt på ctrl-alt-delete och lämnat mig med en tom skärm, utan någon tydlig väg framåt, och det skrämmer mig mer än jag vill erkänna.

Varje gång något oväntat inträffar, oavsett hur litet det än må vara, faller allt samman. Min hjärna kan inte hantera det; den slår bakut, och panikattackerna kommer som ett brev på posten. Jag blir fullständigt utmattad, oförmögen att samla mig. Folkmassor är särskilt påfrestande. Jag har försökt flera gånger att gå på konserter och liknande, men det är bara att inse att det inte går just nu. Det är för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag frågar mig själv när detta ska fungera igen, eller om det någonsin kommer att göra det.

Men på den ljusa sidan har sömnen äntligen blivit lite bättre. Jag vaknar faktiskt utvilad efter fler nätter nu än tidigare, och det är en liten men viktig seger. Min kropp tackar mig för den vila den så desperat behöver.

I dessa stunder av återhämtning känner jag ett starkt behov av att vara ensam. Jag skulle helst av allt vilja åka till en avlägsen stuga i fjällen, där jag kan lyssna på vinden som susar genom träden och bara existera, utan krav eller störningar och inga sociala medier. Där skulle jag kunna skriva och måla – två uttryckssätt som hjälper mig att bearbeta allt som pågår inombords.

Har ni tänkt på att sociala medier har blivit en plattform där många delar en tillrättalagd version av sina liv. Det är ofta inlägg som visar perfekta relationer, framgångar och lycka – allt ser så bra ut. Men när vi jämför oss med dessa bilder av perfektion, kan det få oss att må sämre. Man börjar undra: ”Varför mår alla andra så bra, medan jag kämpar?”

Sanningen är att många sällan delar med sig av sina svåra stunder eller när de mår dåligt. Istället målar de upp en fasad, vilket skapar en felaktig bild av verkligheten. Det kan leda till känslor av ensamhet och otillräcklighet, särskilt för unga som är extra sårbara.

Det är viktigt att vi börjar vara mer ärliga även på sociala medier. Om vi vågar visa hela spektrat av våra liv, både bra och dåliga stunder, kan vi minska den prestationsångest och stress som så många upplever. Genom att bryta fasaden kan vi bidra till bättre psykisk hälsa för både oss själva och andra.

Så nästa gång du ser något på sociala medier som får dig att känna dig otillräcklig, tänk på att det kanske inte visar hela sanningen. Och fundera på hur du själv kan bidra till en mer verklig och stödjande atmosfär online.

En liten glädje

En annan sak som har börjat ge mig glädje igen är träningen. Jag kan äntligen träna, om än inte lika intensivt som tidigare, men ändå, och den känslan har jag verkligen saknat. Men jag saknar fortfarande de hårda passen, för efter ett hårt pass känns min kropp som bäst; den är avslappnad och jag slipper den där oroskänslan.

Jag börjar också sakna mina arbetskamrater och mitt jobb. Ibland vaknar jag och känner mig utvilad och full av energi, och då får jag en stark längtan efter att åka till jobbet. Men jag inser att det inte är möjligt just nu. Jag måste följa sjukvårdens råd och ta det steg för steg, utan att rusa in i något för tidigt. Det är viktigt att sätta små, realistiska mål och ha tålamod med mig själv under den här processen. Samtidigt känns det ändå som ett tecken på att jag mår bättre när jag börjar längta tillbaka till jobbet. Eller hur?

Som jag nämnt tidigare har skrivandet blivit en viktig ventil för mig. När jag skriver mår jag bra, och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag känner att det finns en bok inom mig som bara väntar på att bli skriven, och det är något jag verkligen ser fram emot. Jag har till och med fått erbjudanden att skriva, vilket känns fantastiskt att ha något positivt att se fram emot.

Men trots allt finns det fortfarande dagar när allt känns övermäktigt. Ena dagen känner jag mig pigg och full av energi, för att nästa dag bli fullständigt golvad. Den här berg-och-dalbanan är frustrerande, och oron för nära och kära som mår dåligt gör det inte lättare. Det är svårt att inte fastna i det, men jag försöker lyssna på vad min läkare och psykolog säger – att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning.

Utmattningssyndrom är inget tecken på svaghet; det är ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver tid, uppmärksamhet och omsorg. Jag börjar förstå att det handlar om att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under den här processen. Jag är på rätt väg, och även om resan är lång, är jag fast besluten att följa den. Så jag fortsätter att skriva, och vem vet, kanske blir det en bok i slutändan. Men för nu tar jag en dag i taget.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

https://open.spotify.com/track/2zg6aGS3qFpVYqEkGy0vVB?si=vRVwkHF9RUK5EN6_u04yGA

Del 11: Att bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes

Jag vet att jag är tjatig, men jag kommer att fortsätta tjata. Hur i hela friden ska man kunna bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes? Det är en fråga som ständigt gnager i mig och som ingen tycks kunna ge ett tillfredsställande svar på.

Det jag fått höra om och om igen från läkare, terapeuter och välmenande vänner är att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Jag får rådet att ha tålamod med mig själv under processen. Det låter så enkelt i teorin, men verkligheten är en helt annan sak för mig. Jag har en kronisk sjukdom som kräver min uppmärksamhet dygnet runt. Min diabetes tar aldrig paus. Varje dag måste jag övervaka mitt blodsocker, planera mina måltider noggrant, ta insulin, och vara beredd på att hantera akuta situationer som kan uppstå. Det finns inte en enda sekund då jag kan släppa taget om min diabetes. Jag kan inte bara lägga den åt sidan, som om den vore en bok eller en pryl i en låda, för att fokusera på min mentala och fysiska återhämtning.

Dessutom har jag en ständig rastlöshet i kroppen. Det är som om det finns ett krypande behov av aktivitet, trots att jag är helt utmattad. Trots att jag är skittrött och kroppen skriker efter vila, kan jag inte koppla av. Jag kan inte bara lägga mig ner och vila när jag behöver det som mest. Det är en ond cirkel som jag inte vet hur jag ska bryta.

Min utmattning gör det svårt att hantera min diabetes effektivt. När jag är trött och mentalt utsliten, blir det svårare att hålla koll på blodsockernivåerna och jag har mindre energi att ta hand om mig själv på rätt sätt. Och när min diabetes inte är under kontroll, förvärras min utmattning. Det är en ständigt pågående kamp. Jag känner mig fast i en fälla, där kraven från min kroniska sjukdom och behovet av återhämtning krockar med varandra.

Det känns som att ingen riktigt förstår hur utmattande det är att ständigt behöva vara på alerten, utan någon chans att verkligen vila. Hur ska detta någonsin gå ihop? Hur ska jag kunna ge mig själv den återhämtning som krävs när jag inte har ett ögonblicks frist från min diabetes och den ständiga rastlösheten? Det känns som en omöjlig ekvation att lösa. Jag önskar att det fanns en tydligare väg framåt, en lösning som kunde hjälpa mig att hantera både min diabetes och min utmattning på ett sätt som ger mig en chans att bli frisk.

Det är frustrerande och nedbrytande att gång på gång få höra att jag bara behöver ha tålamod och ta hand om mig själv när min verklighet ser så annorlunda ut. Jag skulle vilja att de som ger dessa råd försökte förstå att jag inte har samma förutsättningar som andra. Att jag varje dag måste kämpa för att bara få ihop det mest grundläggande. Att jag, trots min vilja och mitt behov av återhämtning, är fast i en situation där min sjukdom alltid kommer först. Min förhoppning är att diabetesvården och vården för utmattningssyndrom kan arbeta närmare tillsammans, så att vi som kämpar med båda dessa tillstånd kan få bättre hjälp och stöd.

Att leva med både diabetes och utmattningssyndrom är en konstant balansgång som kräver förståelse och anpassning. Genom att kombinera sina resurser och kunskaper kan vårdteamen skapa bättre förutsättningar för oss att få den återhämtning och vård vi behöver. Jag vet att jag kan vara tjatig, men jag kommer att fortsätta kämpa för en bättre vård. För oss som lever med dessa dubbla utmaningar är varje framsteg ovärderligt.

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/3Cuums5Z7cua5gxqheWqxX?si=bcf2HHz9S1-eM7SCFzLX8w

Del:10 Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt

Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt, i alla fall för mig. Jag kämpar fortfarande med känslor av värdelöshet och en inre stress som gör det svårt att hantera mycket folk och höga ljud. Denna acceptans är en lång och svår process, för den innebär att jag måste erkänna för mig själv att jag behöver ta ett steg tillbaka och prioritera min hälsa.

Det handlar om att förstå att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Utmattningssyndrom är inte ett tecken på svaghet, utan ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver uppmärksamhet och behandling.

Varje dag är annorlunda. Ena dagen kan jag må bra och börja planera saker som känns roliga igen, men nästa dag kan jag vakna upp och må riktigt dåligt – ingen ork, en hjärna som inte fungerar, och en diabetes som lever sitt eget liv. Jag har märkt att när jag mår dåligt på morgonen har min diabetes varit svår att kontrollera natten innan, vilket ofta leder till dålig sömn och sedan en dag som är sjukt jobbig.

Att lära sig att acceptera behovet av vila, tillräcklig sömn och en fungerande hjärna är en utmaning. Jag behöver också en hälsosam kost och regelbunden motion, som är avgörande för min återhämtning. Stress är min största fiende, och jag får panikångest av inplanerade evenemang och stora folksamlingar. Därför undviker jag sådant just nu.

Trots att jag mår dåligt, anstränger jag mig för att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra. Men mentalt är jag inte riktigt närvarande. Jag skrattar och ler, men det känns inte genuint. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att ha spelat en roll. Men det finns flera aspekter att överväga när det gäller att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra och hur det påverkar min återhämtning och mitt mående.

Det min läkare och psykolog säger är att jag ska lyssna på min kropp och mina känslor, och inte vara rädd för att säga nej när det behövs. Sociala aktiviteter ska vara något som bidra med något positivt och inte något som orsakar ytterligare stress eller utmattning.

Att acceptera att återhämtningen från utmattningssyndrom kan ta tid är en stor utmaning för mig. Psykologen säger ofta till mig att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under processen. Jag försöker att ta till mig dessa råd och jag försöker få folk runt omkring mig att förstå.

Det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att vila och ta det lugnt och att lyssna på kroppen och anpassa sin aktivitetsnivå efter hur man mår. Återhämtning tar tid, och det är viktigt att inte skynda på processen. Att acceptera att jag har utmattningssyndrom är en viktig del av min läkningsprocess. Det handlar om att erkänna mina begränsningar och vidta nödvändiga åtgärder för att främja min långsiktiga hälsa och välbefinnande.

Men jag har inte accepterat mitt utmattningssyndrom än, vet inte när det kommer att accepteras av mig,

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/07GvNcU1WdyZJq3XxP0kZa?si=xMxAFF5HT-egcwjb3225CA

Del9: Alkohol och Diabetes: En Livsfarlig Kombination

Det här inlägget handlar om alkohol och dess djupa inverkan på mitt liv. Just nu kämpar jag med utmattningssyndrom, och tankarna vandrar ofta tillbaka till barndomen och uppväxten. Jag har ännu inte helt accepterat min diagnos, och ibland undrar jag om jag lider av något annat. Min läkare och psykolog har förklarat att utmattningssyndrom ofta leder till depression, och det har jag verkligen märkt av.

När jag ser tillbaka på mitt liv från unga år till idag som jag gör nu när hjärnan är på högvarv, inser jag hur alkoholen har påverkat mig negativt. I detta inlägg vill jag dela med mig av hur alkoholen smög sig in i mitt liv och de skadliga konsekvenser den har haft. För en diabetiker som mig är alkoholen särskilt farlig. Den har komplicerat min sjukdom och gjort min vardag svårare att hantera. Detta är en varning till alla om hur skadligt alkohol kan vara, och en särskild uppmaning till diabetiker att vara extra försiktiga.

När jag var i unga tonåren och först upptäckte alkoholen, träffades vi för att lyssna på hårdrock. Ibland hemma hos någon, ibland på en parkbänk med en bandspelare. Oftast fanns det öl med i bilden. Allt kändes så underbart, och livet lekte. Varje fredag och lördag, varje helg, upprepade vi ritualen. Det fortsatte efter grundskolan, genom de sena tonåren och in i min tid som turnerande musiker. Snart var det inte bara på helgerna, utan alkoholen blev en ständig följeslagare. Hur mådde min diabetes? Inte en aning. Troligtvis åt helvete.

Under sena tonåren blev det ofta alkohol varje dag. Då bodde jag själv, blev arbetslös och träffade kompisar som jag hade jättetrevligt med, och en av trevligheterna var just alkoholen, och ibland blev det så mycket alkohol att jag kunde sova en hel dag utan att äta och glömma att ta insulin. Jag har bara haft en jävla tur att jag vaknat och inte dött i sömnen. Jag kommer ihåg att jag ringde hem till mamma och pappa, och de bad mig komma hem. Jag gick dit och fick vara lilla Jonas igen och fick mammas mat och må bra. Världens bästa mamma och pappa, gud vad jag saknar er.

Det hände grejer på grund av min diabetes och allt festande. Jag fick känningar bland kompisarna, i turnébussen och gjorde mycket tok som jag inte visste att jag gjorde. Ni som var med, ni vet.

Med tiden började kroppen ta stryk. Jag mådde allt sämre, min diabetes blev värre och jag gick upp mycket i vikt. Min kropp blev plufsig av alkoholen, jag fick ölmage och hälsan dalade. Till slut konfronterade mina läkare mig. Mina diabetesvärden var kritiskt dåliga och jag behövde laserbehandling för ögonen. De varnade mig: om jag inte förändrade min livsstil skulle det gå illa.

Det blev min väckarklocka. Jag slutade dricka, började träna och äta rätt. På ett år gick jag ner 20 kg, och mina diabetesvärden förbättrades avsevärt. Jag fortsatte på den vägen, även om alkoholen ibland lockade, särskilt under sommarens frestelser. Men jag höll mig till träning och rätt kost. Min diabetes är nu under kontroll när jag följer detta livsmönster.

Trots att jag mår dåligt försöker jag delta i sociala aktiviteter för att göra andra glada, men jag är egentligen inte där mentalt. Jag skrattar och ler, men det är inte äkta. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att jag försökte spela en roll.

Men varför faller jag tillbaka i frestelsen av alkohol? Nu, när jag mår dåligt, söker jag den snabba lindringen för att få hjärnan att vila. Men även om hjärnan får vila, tvingas min kropp – särskilt min diabetes – att jobba dubbelt så hårt. Inte undra på att diabetesen jävlas med mig nu. Jag känner mig som en idiot, och min sjukdom gör det klart att den är förbannad på mig.

Idag ser jag så många som är där jag var då, och de inser inte ens att de är fast. Eller så vill de inte erkänna det. Dessa kallar jag för helgalkoholister. Det börjar ofta oskyldigt: en drink efter en stressig vecka, en öl till matchen på onsdagen, en whisky till hockeyn på fredagen eller ett glas vin till grillningen på lördagen. Men snart blir det mer. En flaska, två flaskor. Glaset hinner knappt bli tomt innan det ska fyllas på igen. Och innan man vet ordet av har det blivit en vana, en ond cirkel som är svår att bryta. Känner du igen dig?

Alkohol har länge setts som en enkel väg till avkoppling och tillfällig glädje. Men för oss med både Diabetes Typ 1 och Typ 2 är det en farlig fälla som kan leda till livshotande konsekvenser och även döden. För en stund känns allt problemfritt och lösningarna på våra problem verkar plötsligt så självklara. Efter några glas börjar man prata om sina problem och tankar. Men när alkoholen har ett grepp om en, är man inte sig själv, och samtalet kan gå fruktansvärt fel. Man börjar vrida på saker, förvränga tankarna, och plötsligt fastnar man vid detaljer som inte ens är kärnan av problemet. Det blir en kaotisk röra som bara leder till mer förvirring och onödig osämja. Sanningen är att sådana samtal hör hemma i nyktert tillstånd. Om man inte kan prata då, är det ett tecken på att det finns djupare problem att ta itu med.

Men verkligheten slår hårt tillbaka nästa morgon. Problemen är kvar, ofta större och mer överväldigande, särskilt när ångesten gör sig påmind. Var de få timmarna av lättnad verkligen värda det? För mig är svaret ett rungande NEJ. Men ändå har jag fallit för den falska lättnaden gång på gång och druckit för många glas.

Att bryta sig loss från alkoholens grepp kräver mod. Det kräver att man erkänner sitt problem, både för sig själv och för andra. Det kräver också en vilja att hitta andra vägar att hantera livet. För mig blev det träning, hälsosam kost och kreativa uttryck som skrivande och måleri. Det är inte lätt, men det är nödvändigt. Jag hoppas att min berättelse kan vara en väckarklocka för någon där ute. Det är så lätt att hamna i alkoholens klor, men så svårt att ta sig ur. Men det går. Det måste gå. För livet är värt att leva, nyktert och fullt ut.

I oktober 2023 bestämde jag mig för att sluta dricka. Jag höll mig nykter i åtta månader och mådde fantastiskt bra. Träningen gav resultat och min viktnedgång blev framgångsrik, och jag nådde mål jag aldrig trodde var möjliga. Men för några helger sedan föll jag återigen för frestelsen av ett snabbfix. Resultatet var katastrofalt. Min diabetes kom ur balans, och jag tog för mycket insulin för att kompensera för alkoholen och de snabba kolhydraterna, vilket ledde till en farlig hypoglykemi. Tack och lov var min fru där för att hjälpa mig. Utan henne vet jag inte vad som kunde ha hänt. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att inse att jag aldrig mer kan dricka alkohol.

Trots min beslutsamhet att hålla mig nykter föll jag igen under en resa. Det började med en drink och några öl för att känna mig social och avslappnad, men slutade i en mardröm. På dag tre vaknade jag med feber och illamående, spydde hela dagen och hade feberfrossa. Resan hem var den värsta jag någonsin upplevt.

Att må dåligt efter att ha druckit alkohol är mer än bara obehagligt – det är livsfarligt, särskilt om du har typ 1-diabetes. Alkohol kan påverka blodsockernivåerna på ett sätt som är oförutsägbart och kan leda till allvarliga komplikationer. När du lever med typ 1-diabetes innebär en kraftig blodsockersänkning inte bara illamående och yrsel, utan det kan snabbt eskalera till medvetslöshet och i värsta fall död. Varje gång du dricker alkohol, spelar du ett farligt spel med din hälsa. Det handlar inte bara om att må dåligt – det handlar om ditt liv.

Efter mina skrämmande erfarenheter har jag beslutat att ALDRIG mer dricka alkohol. Det är en nödvändighet för att kunna hantera både min diabetes och mitt utmattningssyndrom. Jag hoppas att mina vänner och alla som läser detta förstår varför. Om inte, kanske det är ni som behöver hjälp med era alkoholvanor.

Just nu fokuserar jag på att återhämta mig från utmattningssyndromet och acceptera att jag har det, för dit har jag inte kommit än. Träning och hälsosam kost är min räddning. Att träna gör mig starkare och lyckligare, och jag känner att jag är på rätt väg. Kanske blir det en bok eller en utställning av mitt målande och skrivande.

Jag ser tillbaka på min resa och inser hur mycket jag har gått igenom och hur långt jag har kommit. Det är viktigt att påminna sig själv om de framsteg man gör, även om de känns små i stunden. Jag försöker vara snäll mot mig själv och förstå att förändring tar tid och att återfall är en del av processen. Det viktiga är att resa sig igen och fortsätta framåt.

Alkoholens lockelse kommer alltid att finnas där, men jag måste vara stark och stå emot. Jag vet att jag kan göra det, och jag vet att jag har stöd från människor runt omkring mig. Jag hoppas att min berättelse kan vara en varning och en inspiration för andra. Livet är för kort för att slösas bort på alkoholens bedrägliga löften. Vi förtjänar alla att leva ett liv fullt ut, nyktra och fria från de bojor som alkoholen sätter på oss.

Om du känner igen dig i min berättelse, tveka inte att söka hjälp. Det finns stöd att få, och det går att bryta sig loss från alkoholens grepp. Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för oss själva och våra nära och kära. Livet är värt att leva, och vi är värda att må bra.

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/7FRfYOql61DGDp9VPPe2qA?si=dgSNn_gPRGmrlf3XTAT2UA

Del 8: Att ta itu med ångestens mörka sidor

Mitt mående var på väg mot det bättre, men plötsligt drabbades jag av ett bakslag som just nu gör att jag mår riktigt, riktigt dåligt.

När man har vandrat över brinnande kol, bett till alla gudar, och sett fram emot något med samma intensitet som andra, och det äntligen blir verklighet – den glädjen som överväldigar en, den tunga stenen som lyfts från bröstet. Man känner en sällsynt lycka, allt känns fantastiskt. Men sedan, plötsligt, rasar allt samman igen.

Den känslan som kom nu är otroligt jobbig. Jag vet att jag är extra känslig just nu, och detta slog mig hårt, lämnade mig tom och oerhört ledsen. Det känns som om jag tar ett steg framåt, bara för att tvingas ta sju steg tillbaka.

Man blir nedslagen gång på gång, och när jag reser mig upp, kommer ett nytt slag, lika oförutsägbart och brutalt fega som sparkarna och slagen som kom bakifrån från dom fega jävlarna i sätraligan på 80-talet, något som sitter inristat i märgen livet ut. Precis så känns det nu.

Jag känner mig ofta rädd och orolig. Det känns som om jag befinner mig i ett mörker utan något ljus i sikte. Ingenting känns roligt längre och jag vill bara isolera mig från omvärlden.

Jag visste att en sådan fas skulle komma, precis som läkarna hade förvarnat mig om. De sa att återhämtningen skulle ha sina upp- och nedgångar. Jag tänkte att det skulle bli hanterbart, men nu när jag är mitt i det känns det oerhört jobbigt. Jag gråter för minsta lilla och blir arg för saker som egentligen inte borde spela någon roll. Jag känner inte igen mig alls och ibland blir jag jätterädd.

Jag mår otroligt dåligt när jag ser andra nära lida, och just nu är det precis så, och jag står där, maktlös och oförmögen att hjälpa. Det får mig att känna mig fullständigt värdelös då jag mår dåligt själv.

Faan jag längtar efter att må bra igen.

Det är också väldigt jobbigt att inte kunna vara bland folk eller hantera mycket ljud. Det känns som om jag alltid misslyckas med allt jag försöker göra, och det gör att jag mår ännu sämre. Jag kämpar för att hitta något som kan få mig på bättre tankar, något som kan ge mig lite hopp. Jag hoppas verkligen att det kommer snart.

Vara för mig själv, målning, musik och skrivande är just nu det som gör mig lugn.

Det värsta är att jag provade att ta en snabbfix för någon helg sedan. Jag drack alkohol, inte i stora mängder men jag tog några öl och lite annat. Måendet var på topp. Dagen efter var kaos, ångesten var outhärdlig. Med alkoholen förstärks allt, och då menar jag allt, därtill ångesten, ångesten man inte vill ha. Helst av allt vill jag ta en liten röka, bara en liten gås, en liten en, men det är absolut förbjudet och jag lovar att det kommer ej hända. Men den känslan saknas just nu.

Fortsättning följer om de lockande snabbfixen.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/1oDCK7PW72XEZ1pE5rh87A?si=MZaH3_w5Ql6fGEHF6I9URw

Del 7: En Daglig Kamp och Vägen Framåt

Måendet idag varierar verkligen från dag till dag. Vissa dagar känns det lite bättre, medan andra dagar är en kamp att ta sig igenom. Det är långt ifrån att vara bra överhuvudtaget. Ibland kan jag sova en hel natt utan att vakna, men andra nätter är sömnen en omöjlighet. När jag inte får tillräckligt med sömn påverkas min energi negativt, vilket gör mig extremt ojämn i humöret. Jag blir grinig och frustrerad på mig själv.

Mitt minne är en annan stor utmaning; det är rent ut sagt katastrofalt. Jag måste skriva ner precis allt för att komma ihåg det. Stressen är förfärlig och min stresstolerans är obefintlig. Om jag har planerat in en aktivitet och något mer tillkommer samma dag, blir det för mycket för min hjärna. Den liksom ”stänger av” och går in i ett TILT-läge. Det är extremt frustrerande. Hur länge ska det behöva vara så här?

Jag har också blivit otroligt känslig och kan börja gråta för minsta lilla. När någon i min närhet mår dåligt, känner jag deras smärta så intensivt att jag själv mår fruktansvärt dåligt. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera dessa känslor.

Dessutom har jag utvecklat en svårighet med att hantera stora folksamlingar. Att vara omgiven av mycket folk får min ångest att skjuta i höjden och det blir svårt att tänka klart. Det känns som att jag drunknar i alla intryck och ljud.

En liten ljusglimt är att panikattackerna har minskat i frekvens. Det går längre tid mellan dem nu, vilket är en lättnad. Men när de väl kommer, är det fortfarande lika jobbigt och skrämmande.

Att leva med både utmattningssyndrom och diabetes är en stor utmaning.

Min diabetes har försämrats eftersom utmattningen har påverkat min sömnkvalitet negativt, vilket har ökat min inre stress och påverkat mitt minne. Jag har svårt att hålla mina blodsockernivåer under kontroll, eftersom jag kämpar för att må bra samtidigt som jag måste hantera min diabetes.

Diabetes kräver uppmärksamhet dygnet runt – varje timme, varje minut, varje sekund. Just nu känns det otroligt jobbigt och jag önskar att jag kunde skicka bort min diabetes på kollo tills jag mår bättre.

Varje felsteg just nu gör att jag får det otroligt jobbigt att sköta min sjukdom.

En fråga: Varför är det så enkelt för läkare att, utan att blinka, alltid skriva ut lyckopiller utan att ens kolla patientens journal eller sjukdomshistoria? När jag sitter och säger att jag helst av allt skulle vilja ta snabbfix för att må bra, men inte kommer att göra det, så vips får man recept på lyckopiller.

JAG VILL INTE HA SNABBFIX!!!!!

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/6cEd8PeTjlbGuxdpNvtXYG?si=6k3E93kiQ8GnHJyeI7DrAQ

Del: 6 Sorgens Tyngd: En Livsresa

Sorgen som jag burit inom mig så länge har aldrig riktigt blivit bearbetad. Varför jag inte har gjort det vet jag egentligen inte. Kanske har jag bara inte velat konfrontera den.

Jag har istället sopat den under mattan och fortsatt med alla mina projekt och vardagsbestyr. Genom åren har jag försökt bedöva sorgen med olika aktiviteter och projekt – listan är lång.

När småbarnen kom blev de naturligt nog mitt fokus, och jag hade inte tid att ta hand om mig själv och mina känslor. Men sorgen började redan när jag var liten. Förlusterna har varit många: min morfar, moster, mamma, pappa, storebror, storasyster, kusiner, svärföräldrar och vänner mfl mfl.

2019 blev jag sjukskriven på grund av stress och annan påfrestning, och då kände jag sorgens närvaro starkt. Under mitt första möte med psykologen fick jag i uppgift att skriva ner vad jag behövde hjälp med. Det första jag skrev var att jag ville lära mig gråta. Jag hade inte gråtit sedan jag var liten och ramlade av cykeln eller bröt nyckelbenet. Inte ens på begravningarna har tårarna kommit. Varför? Det vet jag inte.

Psykologen sa då att hon skulle försöka hjälpa mig att gråta, och jag tänkte bara: ”Lycka till!”

Efter ungefär tio möten gjorde hon ett försök. Hon ledde mig genom en avslappningsövning där jag skulle föreställa mig att jag satt bekvämt i en fåtölj på en plats jag älskar. Där fick jag en ”påhälsning” av tre personer som har stått mig nära, oavsett om de fortfarande lever eller inte. De skulle säga något till mig, om mig, och vad de tyckte om mig.

Då bröt jag ut i gråt. Jag tror jag grät för alla de år jag inte kunnat gråta. Det var så befriande. Det var så fint när dessa tre personer pratade med mig, en otrolig känsla och upplevelse. Efter det har jag haft mycket lättare för att gråta.

Men sorgen är fortfarande där, och jag vet att den alltid kommer att finnas där. Den är som mest påtaglig vid högtider och andra viktiga tillfällen. En låt, en lukt, eller en plats kan väcka minnen och plötsligt kommer tårarna. Just nu känns allt extra starkt för mig. Alla mina sinnen är på helspänn.

När jag sopade all sorg under mattan resulterade det i många dåliga beslut, sådana jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag vet att ni kommer säga: ”Tänk inte på det som varit, tänk framåt.” Men vissa saker sitter fast i själen och kommer alltid att finnas kvar.

Just nu är det verkligen tufft. Jag känner mig svag, ogillar mig själv och är förbannad på mig själv. Tidigare när jag ville fly undan jobbiga känslor och tankar, gjorde jag det mentalt. Jag sökte snabbfixar som alkohol, droger, projekt och arbete. Och när ångesten kom, den var som helvetet självt, så löste jag det också med ännu mera snabbfix.

Detta är min resa med sorgen. Jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta, men jag tar ett steg i taget.

Fortsättning följer nästa vecka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/4hm5jfHm4W5tNTv3ZfQabE?si=0U4EF_9mTCiAHzWKHQydGQ

Del 5: Min Resa med Ångest, Stress och Diabetes Typ 1

Nu har jag varit hemma och sjukskriven i sex veckor på grund av utmattningssyndrom. Under denna tid har jag fått samtalsterapi och viss vägledning för att kunna återhämta mig. Trots detta känner jag mig fortfarande värdelös, som om jag inte är den starka människa och pappa jag vill vara. Att inte klara av jobbet gör att känslan av värdelöshet bara förstärks. När ska man sluta känna sig så?

Den inre stressen är oerhört påfrestande, och jag har svårt att koppla av. Jag fick i uppgift att ägna mig åt sådant som får mig att må bra, vilket för mig är fysisk aktivitet som träning, löpning, promenader och styrketräning. När jag rör på mig slappnar jag av, och mitt sinne blir lugnare.

Just lugnet i huvudet saknar jag enormt mycket, och jag vet inte hur jag ska finna det igen. Men enligt min psykolog kommer det tillbaka med tiden, så det gäller att ha tålamod och vänta.

Under denna period har jag också reflekterat över min barndom och insett att mitt mående troligtvis började påverkas redan då. De stunder jag kunde finna lugn var när jag lyssnade på musik, var ute i skogen med pappa, eller besökte vår sommarstuga i Trödje. En annan aktivitet som gav mig ro var att måla, så nu har jag bestämt mig för att börja med det igen för att hitta tillbaka till lugnet. Att skriva är också en fantastisk metod för att bearbeta känslor och mående.

Rastlösheten är en annan utmaning. Jag har svårt att sitta still och kan inte titta på TV utan att tankarna börjar vandra till tusen andra saker. Detta gör att jag ofta missar vad jag tittar på. Och är det en serie lär jag börja om från början. Dessutom har jag svårt att förstå vad andra menar, vilket är oerhört frustrerande. Ett exempel på detta var när min fru och jag skulle organisera en femkamp på midsommar. Hon hade flera idéer, men jag kunde inte få ihop dem, vilket slutade med att jag bröt ihop och grät. Det känns ibland som om hjärnan inte fungerar som den ska. Är jag dement?

Men femkampen blev ändå lyckad, och min fru gjorde ett fantastiskt jobb. Hon är bäst. Nu ska jag fokusera på att måla och träna regelbundet för att få tillbaka energin, men det får ta sin tid. Jag har också en sorg som jag inte har bearbetat och många andra saker i livet som jag bara sopat under mattan. Till slut orkar man inte längre, och det är då man måste stanna upp och bearbeta det.

I nästa blogg kommer jag att skriva mer om detta.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/1v6uYRYTck9Sye0kmppT0O?si=PxdMaG1NSrOi43-PRUsZiQ

Del 4: Diabetesutmattning

Efter 41 år med Diabetes Typ 1 har denna sjukdom börjat påverka mitt liv mer än någonsin tidigare.

Det är en stor anledning till att jag nu drabbats av utmattningssyndrom.

Så här är det att leva med Diabetes Typ 1, en kronisk sjukdom som aldrig lämnar dig ifred.

Den är där när du vaknar, när du gör frukost, på väg till jobbet, under arbetsdagen, i varje möte och kundbesök. Den är med dig under och efter träningen, när du kör bil, äter middag och försöker sova. Den väcker dig på natten, om och om igen.

Den kräver konstant uppmärksamhet, varje dag, dygnet runt. Att ignorera den gör bara att den kräver ännu mer.

Efter 41 år med Diabetes Typ 1 är detta otroligt påfrestande. Trots att jag har god kontroll på min diabetes och mår bra, är det ett heltidsjobb att hålla den i schack. Mitt riktiga heltidsjobb känns ibland som en deltidssyssla i jämförelse.

Vi som lever med Typ 1-diabetes vet hur mycket arbete och ansvar sjukdomen medför, men ändå blir vi chockade och skamsna när vår energi och styrka börjar sina.

Man kan bli trött på diabetesen. Trött på att räkna kolhydrater, trött på siffrorna, topparna och dalarna. Trött på CGM-mätaren som väcker en mitt i natten när man bara vill sova.

Det är viktigt att erkänna den utmattning som kommer med att leva med en kronisk sjukdom som Diabetes Typ 1. Att prata om det, dela erfarenheter och söka stöd är avgörande. Du är inte ensam, och det finns hjälp att få – som jag nu har funnit.

Att hantera diabetes är ett dagligt krig, men vi behöver inte kämpa ensamma. Genom att uppmärksamma diabetesutmattning och utmattningssyndrom kan vi hitta vägar att hantera det och stötta varandra.

Fortsättning följer…

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/64cKPYjaevIatYaGvWifvE?si=0q3QLTOiR7-Xk0qrprNDUg

Del 3: Nu tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Min psykolog har gett mig en viktig uppgift: att låta min kropp läka. Det innebär att vila ordentligt, prioritera sömn och äta regelbundet. Träning är också en del av detta, då det gör mig gott. Och viktigast av allt – ingen stress. Stress är min största fiende just nu.

Efter många samtal med min terapeut tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Sedan barndomen har jag kämpat med att hålla fokus. Jag blir lätt distraherad, har svårt att organisera uppgifter och slutföra dem. Min förmåga att följa instruktioner har alltid varit begränsad.

Utöver detta har jag alltid varit rastlös. Jag har svårt att sitta still, behöver ständigt vara i rörelse eller sysselsatt. Jag pratar mycket och har svårt att koppla av. Mina beslut fattas ofta impulsivt utan att tänka på konsekvenserna, det har tyvärr hänt så många gånger och det har gjort mig och mina närmaste mycket illa ibland. Och dessa dumheter ligger forfarande kvar och gnager.

Jag avbryter ofta andra i konversationer. Jag kan även hoppa mellan olika ämnen eller ta upp något som nyligen diskuterats, och jag har svårt att vänta på min tur.

Dessa symptom har bara blivit värre med åren.

När jag berättade detta för min psykolog/terapeaut, frågade hon: ”Har du funderat på om du har ADHD?”

Innerst inne har jag nog alltid vetat, men nu står det klart för mig att detta kan vara roten till mina problem, som nu har blivit mer påtagliga än någonsin.

Nu ska jag genomgå en utredning. Jag vet inte om en diagnos kommer att förändra allt, men kanske kan någon medicinering underlätta min vardag.

Men först ska jag läka och komma tillbaka från denna utmattning.

Men det finns en annan faktor som jag tror har förvärrat min utmattning: min diabetes.

Om detta skriver jag mer nästa gång.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/5NY1C3QoEpujbdTFmehl7M?si=FeR-D-UpTMSoubf-fK6IHw&context=spotify%3Aalbum%3A3az7VGIOUB8AEo1v5upcQR

Del 2: Min Kamp Mot Stress och Ångest

Stress är en ständig följeslagare i mitt liv just nu, och den är otroligt jobbig. Även de minsta sakerna kan kännas överväldigande för mig när jag har denna utmattning. Planerar jag att göra något imorgon, som att klippa gräsmattan, hämta något eller handla, så börjar stressen redan då. Det är så lätt att glömma viktiga vardagliga saker som att ta insulin och medicin, vilket jag missat två dagar i rad nu.

Varför är det så här?

Jag känner mig värdelös när jag mår så här, och jag klarar inte av för mycket ljud. Det är fortfarande sjukt jobbigt. Det kryper i kroppen, och jag har knappt ork att sitta i soffan och titta på TV eller njuta av solstolen.

Ibland vaknar jag och känner mig piggare efter en bra natts sömn. Då tänker jag att idag kan jag få saker gjorda. Jag börjar med att göra rent altanen och olja in den. Men sedan kommer slaget, PANG! Och plötsligt är jag så slut att jag inte orkar något alls. Varför? Det känns så jävla värdelöst.

Sugen på alkohol är något jag kämpar med dagligen. Jag har varit utan alkohol sedan den 20 oktober 2023 och vill fortsätta så. Jag vet att jag mår ännu sämre dagen efter att jag druckit, med en ångest som jag inte orkar med. Men just nu saknar jag lugnet som bara alkohol och andra substanser kan ge. Än så länge håller jag mig undan och tar en dag i taget. Det som hjälper mig nu är att röra på mig, ta promenader och få lite sömn. Det är nästan det enda som får mig riktigt lugn.

Efter ett samtal med min psykolog/terapeut fick jag rådet att fokusera på det som får mig att må bra. Jag behöver hitta tillbaka till ett tillstånd där både kropp och sinne kan känna ro. Min uppgift är att ägna mig åt de saker jag tycker mest om, samtidigt som jag etablerar bra rutiner. Detta innebär att jag ska röra på mig regelbundet, äta hälsosamt och se till att få tillräckligt med sömn.

Och efter alla samtal jag har haft, tror jag nu att jag förstår varför jag mår som jag gör. Det kommer jag att skriva om nästa gång.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/2ZEVs3CKLlfgoHx7G1XlaY?si=ogIH9xcQTseZT5MNxKROfg&context=spotify%3Aalbum%3A7KAu22Uam2on7ZzDp41w72

Del:1 Utmattningssyndrom och återhämtning

Kroppen bara lade av. För andra gången. Första gången var 2019. Utmattningssyndrom kallas det, en verklighet som är så tung att den knappt går att bära.

Första gången var jag oförberedd, men jag fick hjälp. Stöd för att inte hamna där igen, verktyg för att hålla balansen. Det funkade ett tag. Men så småningom föll jag tillbaka i samma mönster: säga ja till allt, ta på mig för mycket. Det gick bra, ett tag. Tills kroppen började viska: ”Vad fan håller du på med?”

Jag ignorerade varningen, fnös åt symptomen och körde på. Tills kroppen skrek STOPP! Och det var för ungefär tre veckor sedan. Plötsligt orkade jag ingenting. Absolut ingenting.

Jag kunde inte sova, aptiten var borta, och jag hade inte ens styrkan att kliva ur sängen.

Ljud har alltid varit svåra, men nu är de outhärdliga. Jag blir arg, mest på mig själv. Panikattackerna i folkmassor är vidriga, som en ond cirkel jag inte kan bryta.

Glömskan är nästan värst. Jag tappar bort saker, glömmer var jag parkerat bilen, vad jag skulle göra. Till och med något så viktigt som insulin glömmer jag ibland att ta. Det är livsfarligt.

Att vara här, i denna mörka plats, är det vidrigaste jag någonsin upplevt. Vad som triggar igång det? Jag önskar jag visste. Nu handlar allt om att läka, och hur lång tid det tar är omöjligt att säga. Det får ta den tid det tar.

Det enda just nu som jag känner att jag blir lugn av är att skriva, så därför tänkte jag skriva under denna resa och vara otroligt ärlig i orden och texten helt ocensurerat.

Jag kommer skriva på kollasockret.com.

Just nu är jag fylld av ångest, oförmögen att slappna av. Känner mig värdelös. Jag är inte den starka personen mina barn, min fru, behöver. Jag klarar inte jobbet, inte vardagen. Min hjärna snurrar ständigt, oron för familjen och jobbet är överväldigande. Jag vet att jag sätter mina arbetskamrater i klistret när de får täcka upp för mig.

Att känna sig så här värdelös är skitdrygt. Men det kommer bli bättre men vägen dit är jobbig.

Men jag fortsätter skriva, för det är det enda som håller mig uppe just nu. Och kanske, genom orden, kan jag börja läka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Fortsättning följer…..

Dagens låt:

https://open.spotify.com/track/48LkOf6wrmdDbPjhJPrP33?si=sFmMW0tTQfGW_Q7dvQjmfw&context=spotify%3Aalbum%3A6UxnH0Hi4aek0RWnT25GOa

En behandling som har visat sig minska utvecklingen av åderförfettningsplack hos möss har nu testats på människor med psoriasis. Jan Nilsson vid Lunds universitet är en av forskarna bakom den kliniska studien som visade på en minskad inflammation i kranskärlen, vilket i sin tur kan ge minskad risk att dö av hjärtinfarkt hos dessa patienter. Personer med diabetes är ännu en patientgrupp som kan få nytta av behandlingen i framtiden.

Läs mer via denna länk:

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/ny-behandling-av-aderforfettning-kan-minska-risken-att-do-av-hjartinfarkt

Enligt nationella diabetesregistret får numera över 900 barn i Sverige diagnosen typ 1-diabetes varje år. Det är hundratalet fler än i mitten på 2010-talet och tre gånger så många som på 1970-talet.

Orsaken fortfarande oklar

Orsakerna till typ 1-diabetes vet man fortfarande för lite om. Det egna immunförsvaret angriper och förstör de insulinbildande cellerna i bukspottskörteln, men varför är inte helt klarlagt. Troligtvis handlar det om en kombination av arv och miljö.

Läs mer via denna länk:

https://www.diabeteswellness.se/nyheter-event/nyheter/typ-1-diabetes-fortsatter-oka-bland-barn/

Samla familjen, vännerna, kollegorna eller varför inte hela kvarteret i kampen mot typ 1-diabetes? Mellan den 7 och 15 september anordnar vi Barndiabetesloppet 2024. Du kan välja att gå, springa, rulla eller cykla till förmån för den livsviktiga forskningen på valfri plats. Förra året var över 3400 deltagare och samlade in över 700 000 till forskningen. I år ska vi slå det rekordet!

Priser:

Barn 75 kr

Vuxen 200 kr

Familj 350 kr

Anmäl dig här: https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/barndiabetesloppet

Hur mycket vatten behöver vi dricka för att vi ska hålla oss friska? Vilken effekt får olika dieter på ämnesomsättningen? Studier av olika hormoner i kroppen ger diabetesforskare nya svar. Förhoppningen är att utveckla individanpassade behandlingar och kostråd som kan minska risken att utveckla fetma och sjukdomar som typ 2-diabetes.

Läs mer om detta via denna länk:

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/okad-kunskap-om-hormonsystemet-kan-ge-farre-fall-av-typ-2-diabetes-och-fetma

Källa: Diabetesportalen Lunds universitet Av Petra Olsson 

När Malmöbor födda i Irak erbjöds matlagningskurser och information om hälsa minskade de i vikt och mådde bättre – viktiga resultat i en befolkningsgrupp där risken att utveckla typ 2-diabetes är hög.

Forskaren och läkaren Louise Bennet ledde en 2015-studie inom ramen för MEDIM (Migration och Etnicitet för Diabetesutveckling i Malmö), en bredare studie. Cirka 1 400 Malmöbor födda i Irak och ungefär 700 Malmöbor födda i Sverige deltog i en omfattande hälsoundersökning, inklusive glukosbelastning. Urvalet av Malmöbor födda i Irak berodde på att de utgjorde den största icke-europeiska invandrargruppen i Sverige vid den tiden.

Läs mer om detta via denna länk

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/risken-diabetes-minskade-med-nya-vanor

Källa: Diabetesportalen Lunds universitet

Typ 2-diabetes utgör en betydande global hälsoutmaning, och forskning har visat att det finns en koppling mellan sjukdomen och muskelfunktion samt träningsrespons. En nyligen avlagd doktorsavhandling vid Lunds universitet bidrar till en ökad förståelse för musklernas roll i utvecklingen av sjukdomen. Denna insikt kan på sikt möjliggöra utvecklingen av förebyggande strategier och behandlingsmetoder.

Läs mer om detta

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/ny-forskning-okar-kunskapen-om-musklernas-roll-typ-2

Källa: Diabetesportalen Lunds Universitet

Mycket av diabetesforskningen fokuserar på att förstå mekanismerna bakom förlusten av insulinproducerande celler. Vid Lunds universitet har forskare antagit en alternativ strategi. Istället för att bara undersöka förlusten av celler, undersöker de vad som faktiskt skyddar dem. Genom sin forskning har de lyckats visa hur ett specifikt protein i kroppens immunförsvar spelar en avgörande roll för att skydda de insulinproducerande cellerna från inflammation och förtida död.

Läs mer om detta

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/proteinet-som-skyddar-insulinproducerande-celler

Källa: Diabetesportalen Lunds Universitet

Tycker du att personer med fetma har sig själv att skylla för sin övervikt? Tune H Pers försöker avliva seglivade myter genom sin forskning om hjärnans betydelse för utvecklingen av fetma. Diabetesforskaren vid Köpenhamns universitet tilldelas nu Leif C. Groop-priset för sin forskning om fetma och typ 2-diabetes.

Läs mer om detta via denna länk:

https://www.diabetesportalen.lu.se/artikel/tune-h-pers-prisas-framstaende-forskning-om-fetma-och-diabetes

Källa: Diabetesportalen Lunds Universitet

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om just träning och diabetes.

Att röra på sig är viktigt för alla, men för oss med typ 1-diabetes är det verkligen en av de mest betydelsefulla åtgärderna för hälsan.

Motion ger inte bara jämnare blodsockernivåer, bättre blodfetter och blodtryck, utan ger även en nyfunden energi och livslust.

I senaste numret av tidningen Sticket som är en medlemstidning som ges ut av Barndiabetesfonden och Barndiabetesfondens Riksförening så kan man läsa om just detta och vad som händer i kroppen när du tränar.

Vet man vad som händer i kroppen vid träning med typ 1-diabetes, blir man bättre rustad för att parera uppkomna situationer då blodsockret bråkar. Det är framför allt två lägen man behöver ha koll på, menar Sara Vikström Greve, diabetesläkare som tränar mest varje dag och som själv har typ 1-diabetes.

Många med typ 1-diabetes har upplevt obehagligt lågt blodsocker vid träning. Och då har det sannolikt handlat om en lågintensiv aktivitet som att jogga, cykla eller simma.

– En typ av träning med liknande intensitet under en längre tid. Sådan träning kallar man aerob träning, säger Sara Vikström Greve, som till vardags är diabetesläkare på diabetesmottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

– Allting i kroppen blir bättre av att man tränar. Jag blir väldigt ledsen när jag stöter på personer med typ 1-diabetes som inte vågar träna. 

Därför har hon tagit på sig uppgiften att hjälpa personer med typ 1-diabetes, att förstå vad som händer i kroppen när man tränar.

Läs mer om detta via denna länk:

https://www.barndiabetesfonden.se/for-drabbade/typ-1-diabetes-och-fysisk-aktivitet/vad-hander-i-kroppen-vid-traning/?fbclid=IwAR2KHrzmHoAR0OswQsUcXYWrgpa3hTUh09yuriPhreGslwfdJ4K-c9n3UcU_aem_ARYxWttNixckoSvhs8Xabu3PehsyFX__4TVMZifsSl6OILocag9Wl7UGW2fbSMDrd8E

Källa: Barndiabetesfonden

Det började med en liten sårskada i vänster fot. Det slutade med amputation – och ett nytt liv med benprotes. Olle Hildingson fick på kort tid hela sin tillvaro ställd på ända.

– Det hade jag väl inte trott att jag som 79-åring skulle behöva lära mig gå igen, säger han.

Varje år genomförs cirka 2250 benamputationer i Sverige. Den helt dominerande orsaken är svårläkta större sår (gangrän) till följd av nedsatt blodcirkulation. De flesta som drabbas är personer med diabetes.

Olle Hildingson visste mycket väl att han som diabetiker sedan 40 år tillbaka löpte ökad risk att råka ut för just detta.

– Men jag har väl inte brytt mig så mycket. Jag har levt mitt liv som vanligt och har aldrig varit rädd för att delta i olika aktiviteter. Nu är det klart att man tänker på det som hände och att jag kanske borde ha varit mer försiktig. Men samtidigt måste man acceptera verkligheten. Det är som det är och det är bara att se framåt, säger han.

Läs mer på:

https://www.gd.se/2024-01-27/ett-litet-sar-slutade-med-amputation-da-borjade-jag-ana

Källa: Gefle Dagblad (Björn Hanerus, Annakarin Björnström)

Hypo Hounds tränar Diabetiska Varningsassistanshundar att använda luktsinnet för att upptäcka subtila men farliga förändringar i deras T1D-”partner’s” blodsockernivåer. Dessa smarta hundar varnar sedan sin T1D-partner (eller partnerens familj) att något är fel och hjälper till att förebygga potentiellt livshotande hypoglykemiska episoder.

Läs mer om detta via denna länk.

https://www.typeonestyle.com/en-nd/blogs/news/discover-hypo-hounds-the-diabetic-alert-dogs-making-a-difference

Hej alla!

Tyvärr är det problem med Kollasockrets Facebook-sida på grund av att någon/några har hackat kontot. De har lagt upp annonser som inte har någon koppling till Kollasockret eller Facebook.

Just nu är det osäkert hur det blir med både Facebook-sidan och min privata sida. Att kontakta Meta är svårt, eftersom det verkar vara en utmaning att få riktig support från dem.

För att försöka lösa problemet går jag in på helpcenter, men tyvärr hittar jag inget som matchar problemet. Jag får automatiska svar och hamnar i en loop utan resultat.

Vi får se hur det utvecklar sig. Instagram och hemsidan är dock intakta.

Det här problemet understryker vikten av att inte skapa annonskonton på Meta, då säkerheten där är bristfällig.

Enligt Meta så ska kollasockret betala för de annonser som dessa hackers har lagt in för att facebook sidan ska komma tillbaks, och det rör sig om stora pengar. Så det som är gjort nu är att jag spärrat alla betalvägar och därför är sidan nere. Vägrar betala för något jag ej gjort. Det lutar just nu mot att det blir en ny sida eftersom att servicen med Meta är under all kritik tyvärr. Så passa er alla för att ha ett annonskonto hos Meta.

Om ni har erfarenhet och vet vad man ska göra, snälla maila info@kollasockret.com och berätta.

Fortsättning följer!

Forskare vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC) ägnar sig åt både experimentell och klinisk forskning inom diabetes. Målet är att framställa innovativa behandlingsmetoder och läkemedel för att förebygga eller bota den snabbt ökande folksjukdomen diabetes. LUDC söker för närvarande deltagare, både patienter och försökspersoner med diabetes, för olika forskningsstudier.

Läs mer på:

https://www.diabetesportalen.lu.se/forskning/delta-i-studier

Källa: Lunds universitet diabetescentrum

– Det handlar inte om någon extrem diet och de flesta upplevde att den var enkel att följa, säger Sofia Sterner Isaksson, forskare och dietist sam doktorand avd för molekylär och klinisk medicin

Vuxna med typ 1-diabetes upplevde förbättringar i hälsan genom att följa en kost med måttlig mängd kolhydrater.

I studien deltog 50 vuxna med typ 1-diabetes, till att börja antingen med en traditionell kost eller en kost med lägre kolhydratintag under fyra veckor. Efter denna period genomförde alla deltagare ett uppehåll innan de övergick till den andra dieten, vilket möjliggjorde jämförelser inom varje deltagare.

Typ 1-diabetes är en immunologisk sjukdom och de som drabbas behöver tillföra kroppen insulin. Till skillnad från typ 2-diabetes, som kan uppstå på grund av livsstil, finns det få studier på hur kost med mindre kolhydrater påverkar personer med typ 1.

Deltagarna, som alla hade förhöjda blodsockervärden vid studiens början, använde en kontinuerlig mätare (CGM) som skattade blodsockernivåerna var 15:e minut.

När alla hade testat båda dieterna konstaterade forskarna att äta måttligt med kolhydrater gjorde att deltagarna hade bättre medelvärden för sitt blodsocker än med den traditionella dieten.

Resultaten har publicerats i tidskriften Lancet Regional Health Europe.

– Det är positivt eftersom de aktuella förbättringarna anses minska risken för organskador, säger Sofia Sterner Isaksson, som tillsammans med bland andra Marcus Lind, professor i diabetologi, står bakom studien.

I den traditionella kosten kom hälften av energin från kolhydrater. I den måttliga kolhydratkosten var det i stället 30 procent. Det handlar alltså inte om en nolltolerans. Dieterna var sammansatta så att både kolhydrater och fetter var av bra sort. Det handlar till exempel om fullkorn och fiberrika kolhydrater liksom hälsosamma fetter.

Kolesterol- och blodtrycksnivåer låg på samma nivå för båda dietvarianterna. Dessutom upplevde deltagarna sig mer nöjda med den kolhydratsnåla kosten.

Att dra ner på kolhydraterna kan alltså vara ett sätt att förbättra blodsockervärdena för vuxna med typ 1-diabetes. Men det är viktigt att göra större förändringar i samråd med vården, enligt Sofia Sterner Isaksson som är verksam vid Göteborgs universitet.

– Alla behöver finna en kost som passar dem. Därför är det viktigt att vi kan presentera data som visar att måttlig lågkolhydratkost är effektiv och säker, säger hon.

– Det behövs däremot separata studier framöver för barn som växer och där behovet är ett annat.

Nya siffror från Svenska Diabetesförbundet pekar på att läkemedelsbristen har förvärrats för personer med diabetes. Andelen som inte kan få ut sin medicin på apoteket har ökat sedan i somras. Svenska Diabetesförbundet vill att ansvariga aktörer snabbt vidtar nya åtgärder för att förbättra situationen.

En ny medlemsundersökning från Svenska Diabetesförbundet, där 3 600 personer med diabetes har svarat, visar att nära hälften, 46 procent, uppger att läkemedel de använder varit slut på apoteket under det senaste halvåret. Den andelen var i somras 39 procent.

Läs mer på:

https://www.diabetes.se/aktuellt/nyheter/fler-med-diabetes-utan-medicin/

Källa: Svenska Diabetesförbundet

Neuropati är en vanlig komplikation vid diabetes, där skador uppstår på de perifera nervsystemet. Ofta åtföljs detta av smärtsamma nervskador, som kan lindras genom skräddarsydd medicinering.

Omkring en tredjedel av personer med diabetes upplever funktionsstörningar i de perifera nerverna, vanligtvis initialt i nervändarna på de längsta nerverna. Diabetesneuropati manifesterar sig oftast med känselrubbningar i fotsulorna, inklusive stickningar, domningar, muskelkramper eller smärta. Senare kan känseln försämras eller till och med försvinna, vilket gör det svårt att upptäcka obekväma föremål som en sten i skon eller faror som glassplitter under fötterna. Vid fortskridande sjukdom kan även ledpositionssinnet (proprioception) och muskelkraften i de perifera delarna av extremiteterna påverkas.

– Polyneuropati är den vanligaste formen av diabetesneuropati. Det är en sjukdom i de perifera nerverna och den är vanligen relaterad till skador på känsel- och rörelsenerverna. Också det autonoma nervsystemet kan påverkas. Omfattande känselbortfall är ett klassiskt symtom, som börjar i fotsulorna och med åren breder ut sig längre uppåt. När besvären nått upp till vaderna eller knäna drabbas också fingrarna och handflatorna, beskriver Maija Haanpää som är docent, neurolog, consultant neurologist, Adjunct professor.

Förhöjda blodsockernivåer utgör den främsta risken för neuropati, och långvarigt höga blodsockervärden ökar markant risken för detta tillstånd. Avvikande blodfettnivåer, högt blodtryck, övervikt, rökning och överdriven alkoholkonsumtion är också faktorer som ökar risken för neuropati.

Dålig kontroll av blodsockernivåer och snabba förändringar i dessa kan i vissa fall associeras med smärtsam polyneuropati. Detta representerar en relativt sällsynt och akut form av neuropati, kännetecknad av svår och brännande smärta i fötter och händer. Trots detta är prognosen generellt god, och besvären tenderar att minska av sig själva med tiden.

Konstiga besvär

Diabetesneuropati är en individuell sjukdom och bara hälften får symtom. Smärtkänseln minskar smygande när man inte har domningar, smärta eller andra besvär.

– Även om neuropati inte ger några symtom är det viktigt att åkomman upptäcks vid de regelbundna kontrollerna för att patienterna ska kunna få råd om fotvård och lära sig hur stötar kan undvikas, säger Maija Haanpää.

En symtomatisk sjukdom kan variera mellan att vara smärtfri eller smärtsam, och i de flesta fallen är neuropati faktiskt smärtfri. Det är ändå oklart varför vissa upplever smärta medan andra inte gör det.

För personer med diabetes kan neuropatisk smärta uppstå även om den normala smärtkänslan är nedsatt, vilken annars fungerar som ett skydd mot stötar och sår. Denna smärta kan manifesteras som ihållande, svidande smärta, värk eller ilningar, liknande elstötar. Benen kan bli överkänsliga för stimuli, där beröring, temperaturförändringar och lätt mekaniskt tryck kan förvärra smärtan.

Det kan vara smärtsamt att använda strumpor och nattlinne. Och det kan göra ont att stå eller gå. Man kan ha konstiga förnimmelser. Det kan kännas som att gå på kuddar, sandpapper eller makadam. Ofta blir smärtan värre mot kvällen och är som värst inför sänggående. Dessutom kan besvären åtföljas av restless legs, oroliga ben, och det gör det ännu svårare att somna in och sova.

Goda sockervärden är bästa boten

Behandlingen vid diabetesneuropati tar sikte på att bromsa upp sjukdomsförloppet, lindra smärtan, förebygga fotsår, minska de funktionella störningarna och förbättra livskvaliteten. Prata gärna med din diabetesskötare eller din läkare om besvären.

– God blodsockerbalans är den bästa boten och det bästa sättet att bromsa upp sjukdomsförloppet. Dessutom är bra sockervärden utmärkt prevention. Risken att drabbas av neuropati minskar med upp till 70 procent om blodsockret är bra, påpekar Maija Haanpää.

Smärtan behandlas primärt med läkemedel, men även genom fysisk aktivitet, särskilt motion som inte förvärrar besvären. Att regelbundet utföra fysisk aktivitet man trivs med kan bidra till att kontrollera både blodsockernivåer och smärta samtidigt och underlättar bevarandet av funktionsförmågan. Om promenader förvärrar smärtan kan alternativa motionsformer, som exempelvis vattenlöpning, vara värda att överväga.

Vid svårt känselbortfall kan transkutan nervstimulering (TNS) vara en behandlingsmetod. Denna metod innebär att det smärtsamma området stimuleras med svaga elektriska strömmar, vilket hämmar överföringen av smärtimpulser från ryggmärgen till hjärnan.

Ytterligare strategier inkluderar avslappning, meditation och att rikta uppmärksamheten mot annat för att undvika faktorer som förvärrar smärtan. Förståelsen av orsakerna till neuropatismärtan kan göra det lättare att hantera besvären.

Experimentera fram rätt smärtmedel

Det kan behövas medicinering om neuropatisk smärta är måttlig eller svår och om den stör vardagen eller nattsömnen.

– När diagnosen väl är ställd bör patienten och läkaren prata om att testa fram rätt smärtmedicinering. Då krävs det lite tålamod eftersom rätt dosering och rätt preparat kanske inte går att hitta med en gång. Det kan hända att flera preparat måste testas innan det går att hitta fram till det optimala medlet, påpekar Maija Haanpää.

Vid neuropatisk smärta ger varken antiinflammatoriska medel eller paracetamol lindring. Istället används antidepressiva, antiepileptika, bedövningssalva och opioider.

Antidepressiva och antiepileptika kan prövas inom primärvården eller på diabetespolikliniken, medan starkare morfinliknande läkemedel rekommenderas på smärtpolikliniker. Dessa behandlingar är ofta långvariga och kan vara livslånga. Många patienter ställer sig frågor kring långvarig behandling, såsom möjliga nervskador, psykiska förändringar, sexuell aktivitet och körförmåga.

Ta upp alla frågor du funderar på med din läkare.

Läkemedlen väljs noggrant och doseras individuellt, med hänsyn till patientens övriga sjukdomar, aktuella mediciner, specifika symtom, patientens önskemål och kostnader för läkemedel.

Kostnaderna för smärtlindring på månadsbasis kan variera mellan tio och hundra euro. FPA erbjuder grundläggande ersättning för mediciner, medan högre specialersättning endast ges vid svår depression och epilepsi. Å andra sidan når många personer med diabetes snabbt det så kallade läkemedelstaket, då de behöver flera olika preparat.

– Om ett läkemedel bara hjälper delvis men inte tillräckligt mycket, kan man testa med kombinationsbehandling, som har flera olika verkningsmekanismer. Målet är att lindra svår smärta åtminstone något så när bra, säger Maija Haanpää.

Smärtsam neuropati vanligare vid typ 2-diabetes

• Diabetes är den vanligaste orsaken till neuropati, nämligen skada på perifera nerver, i västvärlden. Förekomsten ökar ju längre diabetessjukdomen har varat. Ungefär hälften av personer med typ 2-diabetes har någon form av neuropati efter tio år med sjukdomen. Ungefär hälften av personer med typ 1-diabetes får neuropati efter 20 år med sjukdomen.

• Ungefär var femte med typ 2-diabetes har nervskador redan när de får diabetesdiagnosen. Blodsockret har varit högt länge och nerverna har hunnit ta skada.

• Smärtsam polyneuropati drabbar 26 procent av personer med typ 2-diabetes.

• De läkemedel som används i dag biter bara delvis på smärtsam diabetesneuropati. Smärtlindringen anses vara utmärkt om smärtan lindras med hälften. Ungefär var tredje får god effekt av läkemedel.

• När inga andra metoder hjälper, kan smärtan lindras med ryggmärgsstimulering. En stimulator opereras in och apparaten avger elektriska strömmar för att hindra att smärtförnimmelsen leds upp till hjärnan.

Källa:

Av Pirkko Tuominen

diabeteslethi.diabetes.fi

https://diabeteslehti.diabetes.fi/sv/2016/03/31/neuropatisk-smarta-ar-talamodsprovande/

Flera läkemedel och framför allt insulin hamstrades första veckorna i mars 2020 i början covid‍-‍19-pandemin. En ny studie genomförd av Läkemedelsverket på svenska befolkningens uttag av läkemedel under 2019 och 2020, visade ett dubblerat uttag av insulin. För att motverka att brist uppstod under pandemin beslutade regeringen om begränsningar av uttag på recept.

Läs mer på:

https://www.lakemedelsverket.se/sv/nyheter/ny-studie-visar-pa-hamstring-av-insulin-under-pandemin

Barn med typ 1-diabetes presterar sämre i skolan, och anmälningarna till Diskrimineringsombudsmannen (DO) angående bristande stöd har ökat. Trots skolans klara ansvar och den tillgängliga kostnadsfria utbildningen kan du som rektor och skolpersonal göra en avgörande och livsviktig skillnad för dessa barn!

Typ 1-diabetes kräver noggrann egenvård, och det är skolans ansvar att säkerställa detta under skoltid enligt lag. Bristande kunskap och stöd kan leda till livsfara och långsiktiga konsekvenser såsom sämre studieresultat, mental ohälsa och samhällsdiskriminering.

Många rektorer och beslutsfattare inom skolvärlden saknar grundläggande kunskap om typ 1-diabetes, vilket kan resultera i omedvetna beslut som påverkar barnens hälsa och framtid negativt. En investering i utbildning om typ 1-diabetes är nödvändig för att öka medvetenheten och minska risken för allvarliga konsekvenser.

Läs mer på:

https://www.mynewsdesk.com/se/together-against-diabetes1/pressreleases/naer-laeraren-foerstaar-nyckeln-till-framgaang-foer-elever-med-typ-1-diabetes-3298953?utm_campaign=Alert&utm_source=alert&utm_medium=email

Källa: Together Against Diabetes

Diabetesvården lider av allvarliga brister i kontinuitet, varnar Björn Ehlin, ordförande för Svenska Diabetesförbundet. Många drabbade får inte regelbundna möten med sina läkare och störs av att möta olika läkare vid besök. För att förbättra vården och upptäcka komplikationer i tid krävs en nationell strategi och ökad fokus på kontinuitetsregionerna. Diabetesbarometern 2023 avslöjar stora regionala kvalitetsskillnader, vilket betonar vikten av att enhetlig enhetlig i vården för de 600 000 människorna med diabetes runtom i landet.

Läs debattartikeln här:

https://www.altinget.se/artikel/regionernas-slarv-gaar-ut-over-diabetesvaarden

Styrketräning har nyligen erkänts som ett effektivt terapeutiskt verktyg för att behandla kroniska sjukdomar.

Det har visat sig vara säkert och fördelaktigt för äldre och överviktiga individer. I likhet med konditionsträning ökar styrketräning insulinkänsligheten, daglig energiförbrukning och livskvalitet.

Styrketräning leder även till ökad muskelstyrka, mer muskelmassa och ökad bentäthet, vilket förbättrar individens funktionella status, blodsockerkontroll och förebygger muskelförlust samt benskörhet.

Det är viktigt att notera att styrketräning kräver utrustning och kunskap om träningsteknik, vilket skiljer det från konditionsträning.

Skelettmuskler, viljestyrda och hormonella organ, frisätter hormoner som påverkar kroppens metabolism. Styrketräning stärker musklernas förmåga att ta upp socker från blodet och har positiva metabola effekter.

Personer med diabetes bör vara försiktiga när de styrketränar för att undvika blodsockerfluktuationer.

Att testa blodsockernivåerna före, under och efter träningen rekommenderas.

För optimal prestanda bör träningen anpassas för att säkerställa energireserver i musklerna.

Fördelar med styrketräning

För personer med diabetes hjälper styrketräning kroppen med följande:

• Ökar kroppens känslighet mot insulin (insulinkänslighet)

• Förbättrar kroppens förmåga att använda blodsocker

• Gå ner i vikt

• Minskar risken för hjärtsjukdomar

• Bränner extra kroppsfett

• Stärker muskler och ben

• Sänker blodtrycket

• Minskar LDL (”dåligt”) kolesterol

• Höjer HDL (“bra”) kolesterol

• Förbättrar blodflödet i hjärta, hjärna och muskler

• Ökar din energi och förbättrar ditt humör

• Minskar stress

För att undvika blodsockerfall vid träning, planera väl och ha med glukostabletter, mellanmål, vatten eller sportdryck, lämpliga skor och blodglukosmätare om du har typ 1 diabetes.

2024 har jag förhoppning om att skruva upp min träning ytterligare med nya utmaningar, jag har därför börjat läsa om just detta, hur det är för oss med typ 1- diabetes och hård träning.

För några år sedan var jag på en otroligt intressant föreläsning om detta med Stig Mattson.

Med erfarenhet från sitt arbete inom Sveriges olympiska kommitté, inklusive längdskid- och simlandslaget, framhäver han vikten av att anpassa insulindoser och kost kring träning. Mattsson poängterar att för motionärer som tränar 45–60 minuter behöver extra kolhydrater oftast inte fyllas på under passet, förutsatt att kosten är välskött.

Stig Mattsson som är en auktoriserad dietist och forskare inom diabetes typ 1 och fysisk aktivitet, delar sina råd för att träna hårdare, stabilisera blodsockret och förbättra prestationsförmågan genom att härma icke-diabetikeres träningsmetoder.

För att undvika lågt blodsocker sänker människor med typ 1-diabetes ibland sina insulindoser, men Mattsson betonar att det är avgörande att undvika högt blodsocker vid träningsstart för att optimera musklernas glukosupptag och förbättra prestationen. Han rekommenderar ett blodsockerinterval mellan fem och åtta för träning och tävling.

Vid längre eller intensiv träning under muskulär fettförbränning, understryker Mattsson behovet av att noga planera kolhydratintaget före, under och efter passet. Han ger riktlinjer om att minska insulinbasaldoser vid lugnare träningspass och varnar för att för mycket insulin kan hämma leverns frisättning av glukos. Måltidsinsulinets verkan under cirka fyra timmar gör det nödvändigt med kolhydrattillskott under längre pass. För de som vill genomföra lugnare fettförbränningspass föreslår Mattsson att dessa pass lämpligen utförs efter arbete eller skola, men före kvällsmaten, och ofta utan extra kolhydrattillskott.

Vid högintensiva pass poängterar Mattsson att öka basaldosen 45 minuter före passet kan bidra till att undvika högt blodsocker. Han förklarar hur adrenalinfrisättning, nödvändig för prestation, påverkas av insulinets inverkan.

Mattsson framhåller vikten av kontinuerlig glukosmätning (CGM) och flytande kolhydrater vid högintensiv träning och ger specifika rekommendationer om kolhydratintag per deciliter dryck för att snabbare lämna magsäcken. Efter högintensiv träning kan det krävas extra insulin om blodsockret stiger. Slutligen understryker han att det finns tillfällen då det är klokt att avstå från träning, särskilt om man är mycket hungrig med låga glykogendepåer. Han betonar att de senaste 12–24 timmarna har stor påverkan på hur man klarar av träningen eller tävlingen.

Välkommen 2024!

Efter en avkopplande ledighet är jag tillbaka. Många har ett nyårslöfte att börja träna – en hälsosam start på det nya året.

För några år sedan befann jag mig i en svårinställd diabetes, med ett skrämmande HbA1c på 83 mmol/mol och en vikt av 107 kg och ett midjemått på 117cm. Måendet var långt ifrån optimalt för min längd på 1.71 m. Driven av rädsla och medvetenhet började jag omvärdera mina kostvanor och träningsrutiner, fokuserade på mindre kolhydrater och regelbunden motion. Träningen blev en räddning för mig som diabetiker.

Idag väger jag 80kg och har ett midjemått på 97cm.

Att röra på sig är viktigt för alla, men för oss med typ 1-diabetes är det verkligen en av de mest betydelsefulla åtgärderna för hälsan. Motion ger inte bara jämnare blodsockernivåer, bättre blodfetter och blodtryck, utan ger även en nyfunden energi och livslust.

Att minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och förbättra livskvaliteten är ytterligare fördelar av regelbunden träning. Oavsett om det är promenader eller intensiv träning, bör du röra på dig på det sätt som passar dig bäst. Vid lågt blodsocker under träning är det viktigt att hantera det med kolhydrater, och anpassa insulindosen före och efter träningen för att undvika komplikationer.

Att förstå hur ditt blodsocker reagerar under fysisk aktivitet är nyckeln, och att rådfråga din diabetessjuksköterska eller läkare kan vara till stor hjälp om du upplever svårigheter. Vägen till bättre hälsa som diabetiker är en kombination av anpassad träning, balanserad kost och kontinuerlig dialog med din vårdpersonal.

Behöver ni hjälp att komma igång så maila mig så berättar jag mer om vad jag tränar och vad jag gjorde för att komma igång, likaså med maten.

Maila till: jonas@kollasockret.com

Nu tar jag julledigt och ser fram emot en härlig tid fylld med god mat, trevligt sällskap av nära och kära, träning och välförtjänt vila.

Det är viktigt att vara medveten om att julmat ofta är rik på fett och salt jämfört med vanlig mat. Kolhydraterna i dessa rätter absorberas långsamt i blodet. För dem som använder

insulin kan det vara nödvändigt att justera doseringen, kanske ta en mindre dos initialt och sedan ytterligare en dos när snabbinsulinet har verkat.

För att främja hälsan är det också en bra idé att röra på sig. Efter en härlig julmiddag kan en promenad vara ett utmärkt sätt att njuta av frisk luft och underlätta matsmältningen.

Om du behöver hjälp med att beräkna kolhydraterna i din julmiddag har T1D-appen tagit fram en praktisk lista som inkluderar de vanligaste julrätterna, godiset, glöggen och fikat.

Du hittar denna julista under avsnittet ”Kolhydratlistor” i T1D-appen.

Har du ännu inte laddat ner T1D-appen? Du kan enkelt hitta den genom att söka på T1D i antingen Apple Store eller Google Play och ladda ner den kostnadsfritt. Hälsan går först, och med T1D-appen kan du enkelt hantera din diabetes under julhelgen.

God Jul och Gott Nytt År!

Kunskapen om livshotande insulinbrist, så kallad ketoacidos, måste höjas. Andelen barn som drabbas av detta ökar, skriver debattörer från Svenska diabetesförbundet och vården.

Men vad är Ketoacidos?

Jo det är en allvarlig komplikation av diabetes, vanligtvis förknippad med diabetes typ 1, det uppstår när kroppen inte har tillräckligt med insulin för att använda glukos som bränsle. I stället börjar kroppen bryta ned fett och bildar ketoner som en biprodukt. Höga nivåer av ketoner i blodet kan göra blodet surt och leda till ketoacidos.

Vad är det som gör att man får ketoacidos?

Det är många anledningar men om en person med diabetes typ 1 glömmer att ta sin insulininjektion eller om insulinpumpen slutar fungera, då kan det leda till en ökning av blodsockernivåerna och, om det blir tillräckligt allvarligt, utveckla ketoacidos.

Även stress och även trauma kan öka produktionen av stresshormoner, vilket i sin tur kan minska kroppens känslighet för insulin och leda till ketoacidos.

Så det finns många olika anledningar.

Hur märker man att man har ketoacidos?

Man blir väldigt törstig och man kissar väldigt ofta, man är illamående, man har kräkningar, man blir väldigt förvirrad och man andas snabbt.

Man behöver omedelbar hjälp då.

Det finns teststickor för urinanalys att köpa på alla apotek.

https://www.apotea.se/ketostix-teststickor-50-st?gclid=CjwKCAiA1MCrBhAoEiwAC2d64WOhOb_g1T6sCdxFjNhhRUSZIAi-RHaRp4dVZSZBD_Wvc4EEpRbZqxoCT_sQAvD_BwE

Läs nedan vad dagensmedicin publicerade om detta.

Varje år insjuknar runt 900 barn i typ 1-diabetes i Sverige. I samband med det kan livshotande insulinbrist, så kallad ketoacidos, uppstå. Andelen som drabbas av detta ökar, visar Nationella diabetesregistret.

Bland de yngsta barnen får hälften svår insulinbrist. Tillståndet leder till stort lidande och risk för bestående skador. Kunskapen om tillståndet behöver höjas och testningen av blodsocker hos barn som uppvisar symtom behöver öka.

Vid diabetesdebut kan allvarlig insulinbrist uppstå om inte sjukdomen upptäcks i tid. Tillståndet är livshotande. Utan behandling leder ketoacidos till medvetslöshet och slutligen död. Vid en ketoacidos krävs ofta behandling på en intensivvårdsavdelning och tillståndet kan leda till bestående skador på bland annat hjärnan. Symtom på ketoacidos är illamående och kräkningar, smärtor i huvud och mage, andningssvårigheter och acetondoft från munnen, yrsel samt förvirring. Ju längre tillståndet fortgår utan behandling desto allvarligare blir symtomen.

Ett problem i dag är att diabetes hos barn i många fall upptäcks för sent. Nära hälften av de yngsta barnen, 0 till 2 år, som debuterade i typ 1-diabetes år 2022 hade ketoacidos vid insjuknandet. Men andelen i övriga åldersgrupper är också orimligt hög. För barn mellan 2 och 7 år var det nära 20 procent som hade tillståndet vid debut, för barnen mellan 8 och 17 år var andelen 30 procent.

Andelen som har ketoacidos vid diabetesdebut har ökat de senaste åren. Det leder till att tillfrisknandet tar längre tid och det kroppsliga lidandet blir större. Barnet måste först tillfriskna från det akuta tillståndet innan det kan ta sig an den komplexa egenvården som typ 1-diabetes kräver.

Även mycket små barn, under ett år, kan insjukna. Risken för ketoacidos är extra stor för de mycket små barnen, eftersom yngre barn insjuknar snabbare. Små barn är också extra utlämnade till sin omgivning. De har ännu inte fullt ut hunnit utveckla ett språk och en kroppslig medvetenhet. Därför måste vårdnadshavare och vårdprofession ta ansvar för att tolka och behandla barn som uppvisar symtom på diabetes.

För att se till att färre barn får ketoacidos så krävs insatser på flera håll. Vi vill se att:

• Kunskapen ökar om att barn som visar symtom på diabetes ska behandlas som att de insjuknat i typ 1-diabetes och att det är ett akut tillstånd som ska bedömas i sjukvården samma dag som det misstänks. Om provtagning, som inte behöver göras på fastande mage, stärker misstanken om diabetes ska barnet direkt remitteras till akutmottagning med barnläkarjour.

• Kunskapen sprids inom vården och i samhället i stort om att även barn mellan 0 och 2 år får typ 1-diabetes och att det är den åldersgrupp som oftast utvecklar ketoacidos vid diabetesdebut.

• Fler blodsockertest genomförs på barn som uppvisar symtomen ökad törst och ökad urinmängd eller andra symtom på diabetes, exempelvis viktnedgång, illamående, magont och trötthet.

• Personal på förskolor, skolor, vårdcentraler och BVC erbjuds utbildningsinsatser om diabetes och ketoacidos, så de kan känna igen symtomen hos barn.

• Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) granskar och sammanställer alla ärenden med ketoacidos där barnet nyligen har haft tidigare sjukvårdskontakt utan att diabetesdiagnosen identifierats. Det kan bidra till ökad kunskap om vilka åtgärder som behövs och var i vårdkedjan de behöver sättas in.

Det är oacceptabelt och onödigt att så många barn hamnar i ett livshotande tillstånd för att diabetes inte har misstänkts och att ett blodsockertest inte har tagits i tid, eller inte alls. Allt som behövs är ett stick i fingret på barn med symtom som tyder på diabetes.

Nu krävs snabba insatser för att öka kunskapen och för att säkerställa att alla barn får sitt blodsocker kontrollerat innan livshotande komplikationer vid typ 1 diabetes-diagnos hinner utvecklas.

Emma Skepp, sakkunnig i barn- och föräldrafrågor, Svenska diabetesförbundet

Karin Åkesson, överläkare, biträdande professor, Barnkliniken, Länssjukhuset Ryhov, Linköpings universitet

Auste Pundziute Lyckå, överläkare, Barn- och ungdomskliniken, Södra Älvsborgs sjukhus

Anna-Lena Fureman, överläkare, Barn- och ungdomsmedicin, Östersunds sjukhus

Frida Sundberg, barnläkare, Barn- och ungdomskliniken, Universitetssjukhuset Örebro

Stefan Särnblad, överläkare, docent, Barn-och ungdomskliniken, Universitetssjukhuset Örebro

Ragnar Hanås, överläkare och docent, Barn- och ungdomskliniken, Norra Älvsborgs länssjukhus 

Publicerad: 9 november 2023, 05:30 (dagensmedicin.se)

Rapporten om hybridsystem för typ 1-diabetes återspeglar inte den verklighet vi som verkar inom kliniskt arbete upplever, skriver diabetessjuksköterskan Johan Fischier i en replik.

I somras publicerade HTA-centrum Västra Götalandsregionen en rapport om patientnyttan med hybridsystem för behandling av typ 1-diabetes. Rapporten återspeglar inte den verklighet som vi, som verkar inom kliniskt arbete, upplever. Den avspeglar heller inte den lättnad många individer känt då de har fått hjälp med kroniska tillstånd som tidigare krävde konstant uppmärksamhet. Vad rapporten visar är resultat som är baserade på ett antal, enligt deras egen utsago, ofullständiga studier. Så frågan vi bör ställa är: Vad syftar rapporten egentligen till och vilka riktar den sig till?

Med all respekt för det arbete som ligger bakom rapporten – jag värderar transparens i utvärderingsprocessen och tydliga ansvarsområden för implementeringen av ny teknologi.

På HTA-centrums hemsida står det att ett HTA-projekt strukturerar information för beslut gällande ny medicinsk teknik. Processen inkluderar en granskning av det vetenskapliga underlaget med fokus på effekter och risker som är relevanta för patienter. Med detta i åtanke framstår rapporter från HTA-centrum som tänkta att vara vägledande.

Flera läkare uttryckte i DM nr 34/23 sin oro över rapportens potentiella inverkan på beslutsfattandet. Jag delar denna oro och vill belysa ytterligare några problematiska aspekter.

Det är välkänt att vården i Sverige är ojämlik; vårdkvaliteten kan variera beroende på var man bor. Denna ojämlikhet inom diabetesvården manifesteras genom olika regionala prioriteringar och genom att vi saknar ett enhetligt ekonomiskt system för livsnödvändiga hjälpmedel som patienter behöver.

Ändå är vi privilegierade i Sverige. Personer med diabetes har tillgång till avancerade verktyg utan egen kostnad. Denna förmån borde i teorin garantera att alla personer med diabetes har samma möjlighet till toppmodern behandling. Trots detta skiljer sig prioriteringar och ekonomiska system märkbart åt mellan olika regioner, vilket påverkar deras förmåga att erbjuda den bästa vården.

När ekonomiskt pressade regioner fattar beslut kan de vända sig till rapporter som HTA:s. Men det är avgörande att beslutsfattare är medvetna om rapportens begränsningar. Tyvärr är många beslutsfattare ofta okunniga om de verksamhetsområden som de har makt över.

Sedan 1980-talets slut har jag följt utvecklingen inom diabetesvården. De allra senaste åren har vi sett en revolution inom behandlingen av typ 1-diabetes, tack vare hybrid closed loop-insulinpumpar (HCL). Utifrån min erfarenhet är jag övertygad om att när dessa pumpar används av en majoritet av de vuxna med typ 1-diabetes kommer det att representera de mest signifikanta framstegen sedan insulinets upptäckt för 100 år sedan. Tyvärr återspeglas inte denna slutsats i HTA-rapporten.

Så varför drar vi så olika slutsatser?

Vården i Sverige ska vara personcentrerad, vilket betyder att vi behandlar individer, inte bara diagnoser. Därför måste vi också inse att traditionella utfallsmått som HbA1c inte helt fångar vårdens kvalitet. Teknikens framsteg har skjutit fram målen för vad som anses vara ett ”gott behandlingsresultat”. En HCL-pump tar dagligen hundratals beslut, något ingen människa kan matcha utan att offra sin mentala hälsa. Med rätt perspektiv framstår inte min entusiasm för tekniken som överdriven. Den har potential att radikalt förbättra livet för många med typ 1-diabetes och kan till och med vara livräddande.

För beslutsfattande behöver följande argument beaktas:

1. Livskvalitet är ett viktigt utfallsmått.

2. HCL-pumpar bidrar till större autonomi och kontroll.

3. Sjukdomsbördan reduceras.

4. Användarupplevelser och vittnesmål från patienter måste också räknas.

5. Tag hänsyn till långsiktig kostnadseffektivitet.

6. Väg in real world data och observationsstudier.

Det talas i rapporten om att ökade kostnader för vård av vuxna med typ 1-diabetes innebär att pengarna måste tas från något annat område, som då blir nedprioriterat. Visst är våra resurser begränsade och vi måste noggrant överväga varje investering i hälso- och sjukvården. Men vi får inte låta ett kortsiktigt ekonomiskt synsätt hindra oss från att se framtiden. Teknikutvecklingen kan innebära långsiktiga besparingar genom bättre patienthälsa och minskade framtida vårdbehov.

Johan Fischier, diabetessjuksköterska, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge

Publicerad: 24 oktober 2023, 05:30 (dagensmedicin.se)

Personer med diabetes lever med sjukdomen dygnet runt. För att kunna ge individanpassat stöd och god personcentrerad vård måste vården utgå från den enskilda individens unika behov, skriver Björn Ehlin, ordförande Svenska Diabetesförbundet.

Läs artikeln här:

https://www.altinget.se/vard/artikel/regionerna-maaste-sakerstalla-battre-tillganglighet-i-diabetesvaarden

En ny cellterapi ska för första gången testas på personer med typ 1-diabetes. Om forskarna lyckas kan det bana väg för ett botemedel mot sjukdomen.
– Det finns en enorm potential, säger Per-Ola Carlsson vid Akademiska sjukhuset.

De flesta personer med typ 1-diabetes behandlas i dag med insulin via spruta eller pump.

Vissa som har väldigt svår typ 1-diabetes kan även genomgå en transplantation med insulinproducerande celler för att få bättre kontroll på sjukdomen.

Behandlingen, som inte lämpar sig för alla, innebär att patienten behöver äta immundämpande läkemedel resten av livet, något som ofta ger svåra biverkningar.

– Den typen av läkemedel trycker ner immunförsvaret så mottagarna blir väldigt infektionskänsliga, och det finns en ökad risk för cancer, en ökad risk för njursvikt – ganska många komplikationer, säger Per-Ola Carlsson, professor i diabetessjukdomar vid Akademiska sjukhuset.

Botande behandling

Forskarna ska nu testa en ny behandling, där de insulinproducerande cellerna i stället har genmodifierats för att inte bli upptäckta av immunförsvaret. Det är första gången som man gör det på människor.

– Skulle man kunna transplantera utan att ge den här typen av läkemedel så är alla individer med typ 1-diabetes lämpade att få en botande behandling. Det skulle vara fantastiskt.

Två testpatienter med svår diabetes typ 1 ingår i studien och kommer att få celler transplanterade i underarmen. De ska sedan följas upp under ett år. Forskarna ska bland annat undersöka huruvida cellerna överlever och står emot immunförsvaret och om de klarar av att stabilisera blodsockret.

– Ser man att cellerna överlever de första veckorna så har vi lyckats.

Behandla alla

I Sverige lever i dag över en halv miljon människor med diabetes, av dem har runt tio procent typ 1-diabetes.

Per-Ola Carlssons stora förhoppning är att patienten på egen hand ska kunna börja producera insulin igen tack vare de nya cellerna.

– Jag ser potential att behandla alla individer med typ 1-diabetes i världen och kanske en del med typ 2-diabetes skulle vara möjligt, säger han.

Källa: TT

Från och med den 1 november 2023 har Polismyndigheten, utifrån den höjda terrorhotsnivån, fattat beslut om ett väskförbud på större evenemang i Sverige.

På Polismyndighetens hemsida finns information att detta gäller inte vid medicinska skäl. Vad medicinska skäl är beskrivs vara upp till varje arrangör att avgöra.

Tre tips till dig som har diabetes och ska på större evenemang:

🔹 Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med funktionsnedsättning. Diabetes är en medicinsk funktionsnedsättning vilket betyder att om arrangörer inte tillåter personer med diabetes att gå på evenemang med sin livsviktiga medicin och tillbehör, kan de riskera att dömas enligt Diskrimineringslagen (2014:958).

🔹Vill du vara på den säkra sidan, skriv ut och ta med dig ett medicinskt intyg på att du har diabetes. Ladda ner via länken i profilen.

🔹 Stå på dig – vi vet att många arrangörer ber personer med diabetes att bära insulinpennor och blodsockerhöjande medel i handen/ha det på kroppen. Detta är såklart jättejobbigt och i många fall räcker inte fickor på kroppen till för alla hjälpmedel en person med diabetes behöver. Här gäller det att informera arrangörer och personal om att det inte går att bära med sig allt på kroppen, om du som har diabetes ska kunna ha en likvärdig upplevelse av evenemanget som en frisk person.

Text hämtad från https://instagram.com/svenskadiabetesforbundet?igshid=M2RkZGJiMzhjOQ==

Idag den 14 november uppmärksammas Världsdiabetesdagen runt om i världen. Världsdiabetesdagen är en FN-dag som sätter fokus på alla de miljoner människor som lever med, eller riskerar att insjukna i, diabetes.

Världsdiabetesdagens bakgrund

Världsdiabetesdagen, eller World Diabetes Day, startades efter ett initiativ av International Diabetes Federation (IDF) och WHO 1991 för att uppmärksamma att diabetes ökar stort i världen. Från och med 2007 är också FN med i arbetet att bekämpa ökningen av sjukdomen.

Den 20 december 2006 antog FN en resolution där diabetes lyftes som ett hot mot den globala hälsan. Unikt – eftersom det är den första icke smittsamma sjukdomen som får den statusen. Genom resolutionen pekar FN på allvaret i den pandemiska utbredningen av sjukdomen i världen och manar nationerna att agera för att öka kunskapen om och bromsa utvecklingen av diabetes.

Att dagen uppmärksammas den 14 november beror på att Frederick Banting är född 14 november, det var han som tillsammans med Charles Best upptäckte insulinet.

Internationella Diabetesfederationen och logotypen – den blå ringen

Årligen uppmärksammar Internationella Diabetesfederationen Världsdiabetesdagen på olika sätt. 

Den blå ringen som syns högst upp på sidan är sedan 2007 den officiella logotypen för Världsdiabetesdagen. Bakgrunden till logotypens utseende är att en cirkel i många kulturer betyder liv och hälsa. Den blå färgen reflekterar himlen som sammanför oss alla samt är FN flaggans färg. Logotypen togs fram för den världsomfattande IDF-kampanjen ”unite for diabetes” där diabetes lyftes fram som ett stort hälsoproblem i världen och ett önskemål om att diabetes behövde uppmärksammas i en FN resolution.

Användande av den blå ringen logotypen

Det är IDF som äger rättigheterna för den blå cirkeln. Som medlemmar i IDF har Svenska Diabetesförbundet rätt att använda logotypen i vårt material kring Världsdiabetesdagen. Förfrågningar kring användning av logotypen av andra organisationer eller kring specifika aktiviteter hänvisas till IDF.

Blåbelysta byggnader

En återkommande och världsomfattande tilldragelse är att en mängd byggnader belyses i blått på Världsdiabetesdagen. Förhoppningsvis medför det här att allmänheten uppmärksammar att det är något speciellt med den 14 november.

Diabeteskampen

I samband med Världsdiabetesdagen vill vi uppmärksamma den kamp alla med diabetes ställs inför. Diabetes syns inte utanpå men konsekvenserna av diabetes är emellertid påtagliga. Komplikationerna till följd av diabetes kan vara allvarliga och i allra värsta fall få dödlig utgång. Hjälp till att synliggöra en av vår tids stora folksjukdoma och stötta diabeteskampen genom att ge en gåva till vår forskningsfond.

För den som har diabetes är varje dag en kamp. Sjukdomen finns alltid där och den tar aldrig semester. För många drabbade och deras anhöriga är varje dag en kamp för att kunna leva ett så vanligt liv som möjligt. Därför är varje bidrag i diabeteskampen viktigt. Stötta diabeteskampen genom att swisha din gåva till 123 900 9010.

Läs mer om Diabeteskampen här:

https://www.diabetes.se/diabetesfonden/ge-en-gava/diabeteskampen/

Detta är otroligt intressant läsning,

Sofia Axia Karlsson har gjort en avhandling om att många diabetiker slarvar med sin medicin vid Göteborgs Universitet.

Jag vet att det är väldigt vanligt bland skolelever tyvärr, det är även vanligt att man inte berättar att man har diabetes och det är otroligt farligt. Jag vet ej varför de gör det, är det för att dom skäms eller vad? Vad händer om de faller ihop i koma och ingen vet att de har Diabetes, hur ska de då få snabb hjälp.

Detta är allvarligt.

En till grej jag tänkte på, vet skolan vad de ska göra om en elev med diabetes får för lågt blodsocker så de tuppar av?

Man lär sig HLR (Hjärt & Lungräddning) men får man lära sig vad man ska göra med en diabetiker med för lågt blodsocker (hypoglykemi)? det gäller ju egentligen alla, i skolan, på jobbet, i affären, på evenemangen mm mm mm.

Många diabetiker slarvar med medicinen

Varför har du inte tagit din medicin? Glömt bort att göra det? Eller struntat i det? Båda anledningarna är vanliga, särskilt om du inte förrän det är för sent på ett negativt sätt känner av det du behandlas för. 
Ett exempel är behandlingen av blodfettsrubbningar som bevisligen räddar liv.
Och diabetiker, både typ 2 och typ 1, är inte bättre än andra.

Vårdprofessionen kallar det för följsamhet och den kan vara god eller dålig. Olika undersökningar har genom åren kommit fram till ungefär samma siffra. Hälften av patienterna följer inte ordinationen och det kan ske på olika sätt; man glömmer att ta medicinen, tar den vid fel tidpunkt, tar för mycket eller för lite eller struntar i det.
Inte oväntat blir resultatet en ineffektiv eller värdelös eller farlig effekt av behandlingen. Det kostar samhället många miljarder varje år, onödig.

Svårare med ”tysta” sjukdomar
Stiftelsen Nepi – Nätverk för läkemedelsepidemiologi – gjorde för några år sedan denna beräkning av följsamheten till läkemedelsordinationer. En tredjedel av patienterna följer alltid ordinationerna, en tredjedel gör det ibland och en tredjedel aldrig.
Behandlingar som ges i förebyggande syfte och över lång tid, exempelvis blodfettssänkare, har den sämsta följsamheten. Det gäller också andra ”tysta” sjukdomstillstånd som högt blodtryck och benskörhet. Sjukdomen märks först efter att hjärtinfarkten eller benbrottet är ett faktum,a symtom, onödigt lidande, kanske till och med onödiga sjukhusinläggningar och dödsfall.

I ett avhandlingsarbete 2019 undersökte forskaren Sofia Axia Karlsson vid Göteborgs universitet hur följsamheten till blodfettsbehandling bland typ 2 diabetiker var.
Hon använde officiella dataregister för att uppskatta efterlevnaden. Det är väl känt att risken för hjärt- kärlsjukdom är karftigt förhöjd vid typ 2 diabetes. En av orsakerna är blodfettsrubbningar så motiveringen för att ta läkemedel mot det borde vara hög.
I princip, och om inte några besvärliga biverkningar dyker upp, ska en behandling av blodfettsrubbningar fortsätta livet ut. Ett av problemen med följsamhet är när behandlingen är långvarig. Har du tillfälligt ont är det både enklare att komma ihåg att ta den smärtstillande medicinen och det känns även mer meningsfullt. Ju lägre följsamhet – desto större risk.

I Sofia Axia Karlssons kartläggning ingick ungefär 100 000 typ 2 diabetiker som är registrerade i Nationella diabetesregistret. Deras följsamhet kunde utläsas med uppgifter ur Läkemedelsregistret och hur patienterna hämtade sin mediciner på apotek.
I genomsnitt hade de som var nya användare tillgång till blodfettssänkare (kolesterolsänkande läkemedel) ungefär 70 procent av tiden under de tre första åren av behandlingen. Var fjärde avbröt på eget bevåg under det första året. Det fanns en skillnad, visade kartläggningen. Hade patienten redan haft någon form av hjärt- kärlsjukdom var följsamheten något högre.
Vad fick då den dåliga efterlevnaden till ordinationen för följder för den enskilde?
Det fanns ett tydligt samband på en glidande skala. Ju lägre följsamhet, desto större risk för att drabbas av hjärt- kärlsjukdom. Jämförelsen mellan de med god följsamhet, tillgång till läkemedel mer än 80 procent av tiden, hade de med låg följsamhet mellan 33 och 136 procent högre risk att drabbas.
”Resultaten understryker fördelen med att maximera följsamheten till kolesterolsänkande läkemedelsbehandling bland patienter med typ 2-diabetes. De som glömmer bort att ta sina läkemedel emellanåt tycks fortfarande ha en gynnsam effekt av behandlingen, även om effekten är mindre bland typ 1 diabetiker.

En annan kartläggning som också baseras på data ur Nationella diabetesregistret handlar om typ 1 diabetikernas följsamhet till blodfettssänkande behandling. Syftet var att bedöma risken för hjärt- kärlsjukdomar i förhållande till efterlevnad av ordinationerna.
”Blodfettsrubbningar är en viktig och påverkbar riskfaktor och behandling är avgörande för att minska risken.” konstaterar forskarna.
Drygt 6 000 personer med typ 1 diabetes ingick i kartläggningen. Efter ett och ett halvt år med ordinerade blodfettssänkande läkemedel undersökte forskarna hur många som fortsatt hämtade ut medicinerna från apoteket.
De som inte hade gjort det under det senaste 180 dagarna klassades som icke följsamma. Hälften av deltagarna hade under den drygt tre år långa uppföljningen en 80-procentig efterlevnad. Bland dem fanns ett tydligt samband mellan lägre risk för hjärt- kärlsjukdom jämfört med de övriga. De som hoppade av behandlingen hade 43 procents högre risk för hjärtinfarkt.
Forskarnas indirekta budskap är glasklart – ta dina blodfettssänkande mediciner.n hos patienter med hög följsamhet.” skriver Sofia Axia Karlsson i Läkartidningen.

Länk till Sofia Axia Karlssons avhandling om typ 2 diabetes (Göteborgs universitet)

Adherence to lipid-lowering medications and cardiovascular disease prevention in type 2 diabetes mellitus
https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/56923 

Länk till artikeln i tidskriften BMJ Open Diabetes – Research and Care Adherence to lipid-lowering therapy and risk for cardiovascular disease and death in type 1 diabetes mellitus: a population-based study from the Swedish National Diabetes Register
https://drc.bmj.com/content/8/1/e000719

Publicerad första gången 15 februari 2021 på sidan diabetesportalen.lu.se

Typ 1-diabetes

När försvaret gör myteri

Ungefär tio procent av alla diabetespatienter har typ 1 vilket gör den till det vanligaste autoimmuna formen av diabetes. Autoimmun betyder att sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar, som ska skydda oss mot infektioner och andra hot utifrån, av någon anledning tar miste och förstör de celler som producerar insulin.

Minst en procent av alla barn som föds i Sverige kommer att drabbas av typ 1 diabetes någon gång under sin livstid. Sjukdomen är särskilt vanlig i Sverige och Finland och under de senaste 30 åren har typ 1 diabetes ökat med nästan 50 procent.

Insjuknar allt tidigare

Det finns också en tendens att barnen insjuknar i allt yngre åldrar. För några decennier sedan var det framför allt tonåringar som drabbades. Idag är inte ovanligt att ett- eller tvååringar insjuknar. Varför typ 1 diabetes ökar och debuterar allt tidigare är okänt. Idag insjuknar två barn eller tonåringar diabetes per dag i Sverige.

Utslagen insulinproduktionen

Vid den klassiska formen av typ 1 diabetes, som i regel drabbar barn och ungdomar, fast också vuxna och äldre kan insjukna, leder angreppet till att kroppens insulinproduktion helt slås ut. De insulinproducerande cellerna väger tillsammans inte mer än två gram men eftersom det hormon de tillverkar är livsnödvändigt är sjukdomen dödlig om den inte behandlas med insulin.

Tydlig ärftlig risk

Orsaken till typ 1 diabetes är ännu okänd trots att de processer som föregår insjuknandet är väl kartlagda. Den ärftliga risken är tydlig, barn löper större risk att drabbas och ett syskon har typ 1 diabetes, ungefär åtta gånger större risk än barn i allmänhet. Dock är det bara 15 procent av nyinsjuknade patienter som har en mamma, pappa eller ett syskon med sjukdomen.
Ett antal riskgener för typ 1 diabetes är kända. Merparten av dem tillhör det så kallade HLA-systemet som reglerar immunförsvarets sätt att arbeta genom att märka kroppens alla celler med en etikett. ”Godkänd” står det på etiketten vilken fungerar som en frisedel. Tack vare den angriper inte immunsystemet kroppens egna celler. Alla andra, infektionsämnen som virus och bakterier men också transplanterade organ, saknar denna etikett och angrips därför.

Generna förklarar inte allt

Forskarna menar att ungefär 60 procent av den ärftliga risken för typ 1 diabetes finns i HLA-systemet och nio av tio barn som insjuknar har riskgener i HLA. De två vanligaste varianterna har 30 procent av alla barn som insjuknar. Bland samtliga barn har endast tre procent dessa två varianter.
Ändå förklarar inte det genetiska arvet mer än en del. Riskgenerna är så vanliga i befolkningen, ungefär 20 procent av alla har dem, men inte fler än sju av hundra med kända riskgener insjuknar, ungefär tre före 15-årsålder och ytterligare fyra senare i livet. Även HLA gener som skyddar mot typ 1 diabetes har identifierats.

En okänd faktor i miljön

Stora vetenskapliga undersökningar har sökt och söker besvara frågan vad som skiljer de barn som insjuknar från dem som inte gör det fast de har samma genetiska sårbarhet.
Utgångspunkten för sökandet är att det måste vara något i barnens miljö som utlöser immunsystemets attack.
Högst upp på de misstänktas lista står virusinfektioner. När ett virus tränger in i kroppen och angriper en cell aktiveras immunsystemet omedelbart. Den infekterade cellen förändras och etiketten visar nu att cellen har ett virus i sig. ”Godkänd-etiketten” ändras till ”Underkänd”. Signalen till immunsystemet är att cellen är en fiende som ska förgöras.

Antikroppar speglar angreppet

Angreppet kan spåras i blodet i form av antikroppar. Antikroppar är vårt främsta vapen mot virusinfektioner. Nio av tio barn som får diabetes har antikroppar som binder sig till ämnen som normalt finns i den insulinbildande cellens inre. Merparten av de nyinsjuknade har när diagnosen ställs antikroppar mot insulin, GAD och IA-2, alla tre är kända ämnen i den insulinbildande cellen.
Antikroppstest som gör det möjligt att följa barn i riskzonen för att insjukna har visat att inte alla som har antikroppar insjuknar. Hos vissa barn dyker de upp för att sedan försvinna igen utan att ha orsakat någon synbar skada. Risken ökar kraftigt om med alla tre antikroppar är närvarande, ändå kan ta så lång tid som fem till tio år innan sjukdomen bryter ut.

Förebygga eller bota

Många försök har gjorts för att skydda barn med hög ärftlig risk, till exempel syskon till typ 1 diabetiker, eller barn som har riskgener och antikroppar mot betacellerna. Hittills har försöken varit utan framgång.
Att den process som föregår typ 1 diabetes är kartlagd är en viktig förutsättning för det fortsatta arbetet med att söka finna ett sätt att förebygga eller bota sjukdomen. Kunskapen om riskgener och antikroppar, som långt i förväg signalerar fara å färde, gör det möjligt att i detalj följa de barn som är i riskzonen för att söka identifiera den utlösande faktorn.
Så görs till exempel i DiPiS och TEDDY-undersökningarna.

Denna text är hämtad från: diabetesportalen.lu.se

Lösningar för att få en god natts vila

Sömn är en viktig del av att hålla sig frisk och lycklig, så det är inte bara en fråga om bekvämlighet utan en fråga om livskvalitet för dem som har diabetes. Men hur påverkar diabetes sömnen? Det här blogginlägget kommer att lista några sätt att få en god natts sömn medan du lever med diabetes eller prediabetes.

I den här Diabetiker & Jag-artikeln kommer du att lära dig om:

• Hur påverkar diabetes sömnen?
• Hur påverkar dålig sömn blodsockernivån?
• Vilka är de vanligaste sömnstörningarna hos personer med diabetes?
• Hur får man en god natts sömn?

Det uppskattas att en av två personer med typ 2-diabetes har sömnproblem. Detta beror på många olika orsaker, såsom instabila blodsockernivåer och sömnens effekter på blodsockerkontrollen.

Hur påverkar diabetes sömnen?

Diabetes kan påverka din sömn på flera sätt, och det kan vara svårt att känna sig utvilad när du hanterar symptomen. Några av de möjliga faktorerna till varför du sover dåligt är;

• Sömnapné
• Hypoglykemi på natten
• Högt blodsocker under dagen och lägre under natten för att förhindra låga nivåer på morgonen. Detta kan orsaka symtom som att du känner dig trött eller dimmig när du är vaken, men att du inte kan sova bra när det är dags för sängen.

• Övervikt som minskar syreflödet till dina extremiteter och orsakar domningar och stickningar som gör det svårt att somna eller sova hela natten.
• När blodsockernivåerna är höga producerar njurarna mer urin vilket kan få dig att kissa ofta och detta kommer att störa din sömn.
• Neuropati, den vanligaste komplikationen av diabetes, som påverkar känseln i dina fötter kan också förhindra kvalitetssömn på grund av att det känns som att något ständigt petar eller sticker i dem. Använder en Fotkräm or fotmassager kan hjälpa till att lindra smärtorna från neuropati.

Med dessa symtom är det viktigt att hålla en regelbunden rutin när du går och lägger dig så att du inte är för trött under dagen.

Hur påverkar dålig sömn blodsockernivåerna?

Att få dålig sömn eller mindre sömn än vad som behövs kan störa kroppens naturliga rytmer och orsaka en topp i blodsockernivån.

Dåliga sömnvanor kommer att påverka din ämnesomsättning, särskilt om de är konsekventa över tiden. När vi inte får tillräckligt med vilsam sömn ser våra kroppar detta som en stressfaktor som frisätter överskott av hormoner som kortisol, adrenalin, noradrenalin och tillväxthormoner. Dessa hormoner kommer att öka socker- och fettlagringen vilket kan leda till viktökning, insulinresistens eller diabetes.

Dåliga sömnvanor är också kopplade till ökad inflammation i kroppen, vilket är en viktig faktor för hjärtsjukdomar, cancer och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom.

Det påverkar dina blodsockernivåer på grund av stressen på hormonsystemet från sömnbrist som gör att din kropp lagrar mer socker och fett än nödvändigt (särskilt om det är konsekvent). Det kan också försämra hur väl du hanterar stressiga situationer i livet på grund av brist på god vilsam sömn, vilket påverkar minnesretention, kognitiva förmågor, humörstabilitet och mer.

Vilka sömnstörningar är vanliga hos personer med diabetes?

Några av de mer kända sömnstörningarna som är vanliga hos personer med diabetes är Restless Legs Syndrome och obstruktiv sömnapné.

Restless Leg Syndrome

Personer med diabetes kan uppleva ett tillstånd som kallas restless leg syndrome (RLS). Det är när personen har en överväldigande lust att röra på sina ben, vilket kan avbryta sömnen eller få dem att vakna på natten. RLS orsakar ofta problem hos personer som har neuropati, perifer kärlsjukdom, andra medicinska tillstånd som påverkar cirkulationen såsom hjärtsvikt, njursjukdomar och Parkinsons sjukdom. Det drabbar också kvinnor oftare än män på grund av hormonella förändringar i samband med graviditet och förlossning. RLS blir värre under tider av stress på grund av högre nivåer av adrenalinproduktion i kroppen.

Obstruktiv sömnapné

Många personer med diabetes kanske inte ens är medvetna om att de upplever obstruktiv sömnapné (OSA). De kan ha symtom på snarkning, kippar efter luft under sömnen och vaknar ofta på natten. Det förekommer vanligtvis hos personer som är överviktiga, de som är män och äldre än 50. OSA är vanligare hos personer med diabetes på grund av högre nivåer av hormonet serotonin som slappnar av halsmusklerna under sömnen.

Hur får man en god natts sömn?

En möjlig lösning för att få en bättre natts sömn kan vara att använda en insulinpump eller kontinuerlig övervakningsenhet som kan hjälpa dig att reglera din dos mer effektivt. Ett annat alternativ är att se till att du äter med jämna mellanrum under dagen, vilket kommer att resultera i stabila nivåer av energi under dagen och mindre risk för hypoglykemiska episoder på natten.

Men det finns andra saker du kan göra som kan hjälpa till att avhjälpa detta problem, antingen genom att förhindra svårigheter att somna eller fortsätta att sova:

• Testa dina blodsockernivåer innan du går och lägger dig så att du kan åtgärda eventuella problem som kan hända på natten.
• Prova en läggdagsrutin som hjälper dig att slappna av och göra dig redo för sömn som att läsa, göra mjuka stretchningar eller andningsövningar.
• Ät regelbundet under dagen så att ditt blodsocker är stabilare. Undvik tunga måltider innan du går och lägger dig såvida inte din läkare instruerar dig eftersom dessa kommer att höja insulinnivåerna vilket kan påverka sömnkvaliteten.
• Det finns ingen ”perfekt” eller rätt mängd sömn för alla utan det borde vara relaterat till hur gammal du är. Ny forskning tyder på att vuxna mellan 18 och 64 år behöver sju timmars sömn per natt medan vuxna 65 och äldre kanske bara behöver sex timmar; barn i åldrarna tre till fem behöver 11–13 timmar medan barn från sex till 13 år behöver minst nio timmar.

Slutsats

Sömn är en viktig del av att hålla sig frisk och lycklig, så det är inte bara en fråga om bekvämlighet utan en fråga om livskvalitet för dem som har diabetes. Se först till att du får tillräckligt med sömn varje dag genom att hålla fast vid din normala läggdagsrutin oavsett när du vaknar på morgonen (eller om du inte går och lägger dig alls). För det andra, håll blodsockernivåerna reglerade genom att äta regelbundna måltider under dagen som innehåller protein och fett tillsammans med kolhydrater; på så sätt sjunker de inte för lågt efter middagen när de flesta äter efterrätt.

Skrivet av: Ely Fornoville

Publicerad maj 24, 2021 Senast uppdaterad 20 oktober 2022, diabeticme.org

Hur mycket vatten behöver vi dricka för att vi ska hålla oss friska? Vilken effekt får olika dieter på ämnesomsättningen? Studier av olika hormoner i kroppen ger diabetesforskare nya svar. Förhoppningen är att utveckla individanpassade behandlingar och kostråd som kan minska risken att utveckla fetma och sjukdomar som typ 2-diabetes. 

Hormonsystemet samarbetar med nervsystemet och styr mycket av det som händer i kroppen, bland annat ämnesomsättningen. Neurotensin och vasopressin är två exempel på hormoner som studeras av diabetesforskare vid Lunds universitet. Studier av de här molekylerna ger ökad kunskap om vem som är i riskzonen att utveckla fetma och typ 2-diabetes.  

Neurotensin frisätts från mag- och tarmkanalen efter att vi har fått i oss fett. Forskning vid Lunds universitet har visat att neurotensin kan användas som en biomarkör för att förutsäga risken att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och fettlever. Olle Melander leder en forskargrupp inom kardiovaskulär forskning som har publicerat flera studier om hormonets betydelse för risken att utveckla sjukdom.  

– Under stenåldern när tillgången till mat var begränsad fanns det överlevnadsfördelar hos människor som var bra på att lagra in fettrik mat. Det är inte särskilt bra i dag när det finns ett överflöd av mat i många delar av världen. Våra studier har visat att det finns en koppling mellan förhöjda nivåer av hormonet efter fettintag och risken att utveckla typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och fettlever, säger Olle Melander, professor i internmedicin vid Lunds universitet och knuten till det strategiska forskningsområdet Excellence of Diabetes Research in Sweden (EXODIAB). 

Behandlingar i förebyggande syfte

Kan ett mindre fettintag hjälpa individer som har höga nivåer av neurotensin i blodet? Det är inte säkert, utan kan möjligtvis leda till att koncentrationen av neurotensin i blodet ökar på grund av kompensatoriska mekanismer. Därför planerar Olle Melander och hans forskargrupp att inleda behandlingsstudier där de undersöker om ett redan godkänt läkemedel kan minska produktionen av neurotensin.  

– Tyvärr är det så att typ 2-diabetes är en sjukdom som kan leda till många typer av komplikationer, som hjärtinfarkt, stroke och andra sjukdomar. En övergripande målsättning med vår forskning är att hitta sätt att förebygga typ 2-diabetes och sjukdomens allvarligaste komplikationer, säger Olle Melander.  

Studier av ökat vattenintag

Läkemedel kan visa sig vara effektivt för vissa hormonella rubbningar, men i andra fall kan det vara en bättre idé att undersöka vilken effekt naturliga produkter har på hormonsystemet. Olle Melanders forskargrupp studerar hormonet vasopressin i en pågående behandlingsstudie med deltagare som i vanliga fall dricker lite vatten.  

Hormonet vasopressin frisätts när kroppen har för lite vätska i sig eller när koncentrationen av salter i blodet är hög. Forskarna mäter den stabila delen av hormonet som heter copeptin i sina studier och har funnit att det finns en koppling mellan höga nivåer av copeptin och utveckling av sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärtinfarkt och njursvikt.  

– En pilotstudie som vi gjorde på friska personer visade att ett ökat vattenintag sänkte nivåerna av copeptin och den fastande blodsockerkoncentrationen. Just nu genomför vi en större behandlingsstudie där vi undersöker om vi kan minska risken för typ 2-diabetes hos personer med förhöjda nivåer av hormonet.  

Närmare 700 deltagare har hittills rekryterats till studien, som innebär att deltagarna dricker en och en halv liter vatten per dygn utöver sitt vanliga intag under ett års tid. I samband med behandlingen görs regelbundna mätningar av blodsocker, blodtryck och BMI (body mass index).  

– Den viktigaste frågan vi vill ha svar på är om ett ökat vattenintag kan sänka blodsockret hos deltagarna. Vi undersöker också om interventionen kan leda till ett minskat BMI. Vår förhoppning är att behandlingen kan leda till minskad förekomst av typ 2-diabetes bland individer med ett lågt vattenintag. Det är förmodligen lättare att få människor att öka sitt vattenintag än att ändra sina matvanor. Metoden skulle dessutom vara enkel att implementera och ge stor effekt på befolkningsnivå, säger Olle Melander.  

Individanpassade dieter

Vad händer med de två viktiga hormonerna insulin och glukagon när vi äter måltider som är rika på antingen fett eller socker? Det är en fråga som en annan forskargrupp vid Lunds universitet undersöker i sin forskning. Forskargruppsledare Peter Spégel och hans kollegor publicerade nyligen en studie i tidskriften Acta Physiologica som kartlägger hur olika måltider påverkar förhållandet mellan de två hormonerna. Insulin är ett hormon som bygger upp muskler och fettvävnader, medan glukagon i stället bryter ner kroppens energilager.  

– Vi behöver få en bättre förståelse för hur de två hormonerna samspelar för att utveckla individanpassade dieter som kan passa människor i olika skeden av livet. En äldre människa kanske behöver gå upp i vikt för att behålla en bra hälsa, medan en yngre person som är överviktig behöver gå ner i vikt för att förebygga typ 2-diabetes, säger Peter Spégel, korresponderande författare för den vetenskapliga artikeln. 

Kolhydrater påverkade mest

Forskarna ville ta reda på hur förhållandet mellan insulin och glukagon påverkades av olika näringsämnen med hjälp av ett värde som kallas för insulin/glukagon-kvoten (IGR). Tidigare forskning som har gjorts på diabetesläkemedel har visat att de läkemedel som ger en hög kvot, det vill säga mycket insulin i förhållande till glukagon, leder till viktuppgång. Läkemedel som i stället leder till en sänkning av kvoten, det vill säga mer glukagon i förhållande till insulin, har visat sig leda till minskad vikt. Hur kvoten påverkas av kost är inte klarlagt.  

Forskarna började med att studera hur värdet påverkades i Langerhanska öar från möss. De såg en ökning av värdet när socker tillsattes, medan värdet var oförändrat när cellerna matades med fett. I nästa steg undersökte forskarna vad som hände hos 20 personer med typ 2-diabetes och 20 individer utan sjukdomen när de fick måltider som hade olika stor mängd fett och kolhydrater. Alla deltagare fick äta varsin måltid som var rik på kolhydrater och en som var rik på fett med ett par månaders mellanrum. Forskarna mätte nivåerna av insulin och glukagon i blodet efter varje måltid och upptäckte då att måltiden som var rik på kolhydrater gav en betydligt högre kvot än den fettrika måltiden.  

– Vår studie visar att kolhydrater har en större påverkan än fett på ämnesomsättningen på gruppnivå, oavsett om individen hade typ 2-diabetes eller ej. Resultaten tyder på att en diet som är låg på kolhydrater kan vara bra för personer som vill gå ner i vikt. En kost som är låg på fett och rik på kolhydrater verkar däremot inte ge samma effekt. Vi behöver göra fler studier inom det här området innan vi kan utveckla nya kostrekommendationer. Här har vi studerat vad som händer på hormonell nivå och kan därför inte uttala oss kring mer långvariga effekter av dieterna, säger Peter Spégel, docent i molekylär metabolism vid Lunds universitet och verksam vid det strategiska forskningsområdet EXODIAB. 

Uppmärksammad forskning

I de fortsatta studierna inkluderar Peter Spégel andra vanliga näringsämnen som protein och fiber för att få en mer komplett bild. Den vetenskapliga tidskriften Acta Physiologica lyfter fram studien som ett intressant exempel på hur den här typen av forskning kan bana väg för individanpassade kostrekommendationer. 

– Det känns väldigt positivt att vår studie uppmärksammas och att vi får ett erkännande för att vi studerar både insulin och glukagon för att få en bättre förståelse för ämnesomsättningen. Som forskare är jag intresserad av att undersöka hur vi kan förbättra hälsan med hjälp av det vi äter. Läkemedel som bidrar till viktnedgång kan vara kostsamt i vissa delar av världen. Då är det bra om vi kan utveckla skräddarsydda dieter för att hjälpa människor som behöver gå ner i vikt, säger Peter Spégel.  

Artikeln är tidigare publicerad i Mission is possible, Lunds universitets initiativ för att berätta om hur de strategiska forskningsområdena skapar nytta för samhället.

Publikationer

• Role of Proneurotensin in Cardiometabolic Diseases
  Länk till avhandlingen (portal.research.lu.se)
• Vasopressin, cardiorenal disease and hydration. The vasopressin system in relation to the risk of cardiorenal disease and how vasopressin levels are affected by salt and water interventions in humans.
  Länk till avhandlingen (portal.research.lu.se)
• The impact of macronutrient composition on metabolic regulation: An Islet-Centric view
  Länk till artikeln (onlinelibrary.wiley.com)
• Macronutrient composition and metabolic regulation: Do our islets care what we eat?
  Länk till artikeln (onlinelibrary.wiley.com)

Typ 2-diabetes och fetma

Vid typ 2-diabetes har kroppen svårt att hålla sockerhalten i blodet tillräckligt låg. Orsaken till att typ 2-diabetes uppstår är inte klarlagd. Risken för att utveckla sjukdomen påverkas till stor del av livsstilsfaktorer.

Personer som har övervikt eller fetma har ökad risk att utveckla typ 2-diabetes, och även stress kan öka risken för fetma. Vid stress bildar kroppen mer kortisol. Hormonet påverkar kroppens insulinbalans och medför ökad risk för typ 2-diabetes.

Typ 2-diabetes kan leda till komplikationer i små och stora blodkärl. Hjärtinfarkt och stroke är exempel på vanliga komplikationer i stora blodkärl. Skador på ögats näthinna, njurskador och skador på nerver är exempel på komplikationer i små blodkärl.
 

Exempel på hormoner

Neurotensin är en så kallad neuropeptid, som har effekter på blodtryck och glukosfrisättning. Merparten av kroppens neurotensin finns i mag- och tarmkanalen.

Vasopressin är ett hormon som påverkar njurarna och vätskebalansen i kroppen.

Insulin är ett så kallat anabolt hormon som gör att cellerna kan ta upp nedbrutna proteiner och lagra mer fett. Hormonet gör att kroppen kan ta upp och lagra mer socker.

Glukagon är ett hormon som ökar blodets koncentration av socker. Insulin och glukagon har motsatt verkan på blodsockernivån.
 

Fakta om EXODIAB

Diabetes är en av våra stora folksjukdomar. Det strategiska forskningsområdet EXODIAB (Excellence of Diabetes Research in Sweden) har som målsättning att utveckla nya behandlingar och läkemedel som kan förhindra eller bota sjukdomen. Ett annat viktigt mål är att ge bättre förutsättningar för individanpassad vård och behandling av patienter med diabetes.

EXODIAB integrerar forskning inom olika områden med kliniska studier och befolkningsstudier (epidemiologi) och skapar plattformar för samarbeten mellan akademin och industrin.

Forskningen utvecklas i samarbete mellan Lunds universitet och Uppsala universitet. Det strategiska forskningsområdet engagerar omkring 300 medarbetare vid Lunds universitet.

Av: Petra Olsson

Publicerad: 25 januari 2023 på diabetesportalen.lu.se

Många av pusselbitarna kring de olika diabetessjukdomarna saknas fortfarande. Trots det har behandlingen utvecklats enormt de senaste decennierna. Och nu kan diabeteskartan vara på väg att ritas om totalt.

Den första mars 2018 publicerade forskare från universiteten i Lund, Göteborg och Uppsala samt flera universitet i Finland en artikel i den vetenskapliga tidskriften The Lancet Diabetes & Endocrinology där de föreslog en helt ny indelning av diabetes-sjukdomarna. För diabetes är inte en sjukdom utan flera, med olika orsaker, prognoser och behandling, något som läkare och forskare har vetat länge. Frågan är bara hur de olika sjukdomarna ska definieras?

Från början betraktades diabetes dock som en enda sjukdom som kännetecknades av ett onormalt högt blodsocker. En åkomma där den första verksamma behandlingen, insulin, introducerades år 1922.

Men 1936 publicerades en artikel i tidskriften The Lancet som visade att en grupp diabetespatienter var känslig för insulin medan en annan grupp inte var det. Slutsatsen i artikeln var att den ena typen av diabetes orsakas av brist på insulin medan den andra beror på avsaknad av en okänd faktor som gör kroppen känslig för insulin.

Och helt fel var väl inte det. I dag anser forskarna att typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där det egna immunförsvaret, av ännu okänd anledning, ger sig på de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln som dör. Typ 1-diabetes orsakas alltså mycket riktigt av brist på insulin. Sjukdomen debuterar vanligtvis i unga år, mellan fem och 14 års ålder.

Men man har även hittat en annan typ av autoimmun diabetes som orsakas av en immunologisk reaktion, men där sjukdomen i stället debuterar i vuxen ålder, ett slags långsammare typ 1-diabetes som kallas lada, latent autoimmune diabetes in adults.

Fortfarande okänt

Den andra sortens diabetes i Lancet-artikeln från 1936, den som inte reagerade på behandling med insulin, ingår i det som i dag kallas för typ 2-diabetes. Vad som ligger bakom är dock fortfarande okänt, men att det skulle vara avsaknad av en okänd faktor som gör kroppen känslig för insulin är inte så sannolikt. I stället är läkare och forskare tämligen överens om att det som kallas typ 2-diabetes inte bara har en orsak och inte bara är en sjukdom.

Mikael Rydén, foto: Ulf Sirborn. 

– Vi måste sluta se typ 2-diabetes som en enda sjukdom utan se det som ett syndrom med flera olika diabetesformer, säger Mikael Rydén, professor i klinisk och experimentell fettvävsforskning vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.

Det är också en bärande tanke bakom det nya förslaget till indelning där typ 2-diabetes delas upp i fyra olika grupper beroende på sin allvarlighetsgrad och andra karaktäristika.

– Artikeln bekräftar, på genetisk nivå, att det finns olika diabetesformer. Och det är intressant, men fram för allt vore det intressant om vi kunde få en bra uppfattning om hur olika patienter svarar på olika läkemedel. Nu har vi nio klasser av läkemedel, men vem ska ha vad? Där är vi ju inte ännu. Men detta är första steget mot det som vi kallar för individanpassad medicin, säger Mikael Rydén.

Förslaget på ny indelning från den svensk/finska forskargruppen kommer dock inte att påverka något på kort sikt, det är inte så forskning fungerar. Deras resultat behöver bekräftas i flera studier och då kan eventuellt Världshälsoorganisationen, WHO, tillsammans med de amerikanska och europeiska diabetesläkarorganisationerna så småningom sanktionera en förändring, men det kommer att ta sin tid.

– Det kommer att vara väldigt intressant att följa detta under de närmaste tio åren, säger Mikael Rydén.

Därför kommer den gamla indelningen att bestå under överskådlig tid och är också den som fortsättningsvis kommer att användas i denna text.

Även om diabetes har drabbat människor under tusentals år har forskarna noterat en oroväckande förändring under de senaste decennierna. Diabetes ökar i alla dess former.

En gammal historia

De första dokumenterade beskrivningarna av diabetes har hittats i egyptiska manuskript skrivna för 3 500 år sedan. En fungerande behandling kom först 1922 när insulin testades med dramatiskt resultat, en upptäckt som gav Frederick Banting och John Macleod Nobelpriset i fysiologi eller medicin året efter.

Banting och Best, som hade patenterat upptäckten, gav bort rättigheterna och produktionen av insulin tog snabbt fart. Som tack inrättades Världsdiabetesdagen 1991 på Frederick Bantings födelsedag, den 14 november.

Källor: Diabetes Canada och The International Diabetes Federation

Och förändringen har gått fort. De senaste 50 åren har inneburit väldigt stora förändringar både när det gäller tillgången till mat och behovet att röra sig.

– Vi har utvecklat ett samhälle där vi ska ha det så bekvämt som möjligt. Portionsstorlekarna ökar. På 1970-talet när jag växte upp var den största flaska läsk man kunde få tag på 33 centiliter, nu finns det trelitersflaskor – av en tioprocentig sockerlösning, säger Mikael Rydén.

Utvecklingen är densamma i stora delar av världen och har i vissa delar gått ännu snabbare än här, påpekar han.

– I Kina har nu åtta-nio procent av befolkningen typ-2-diabetes och det är alltså i ett land där typ 2-diabetes knappt fanns på 1970-talet. Men det är bara att titta på en bild från Peking 1970 och jämföra med en från 2018, på den ena går det tusen cyklar på en bil och på den andra är det precis tvärtom, säger han.

Verkar ha avstannat

En ljuspunkt i Sverige är dock att andelen nyinsjuknande i typ 2-diabetes per år verkar ha avstannat och minskar till och med lite.

– Att det totala antalet insjuknade ändå ökar beror på att patienterna, tack vare bättre behandling, överlever längre och att andelen äldre i befolkningen ökar, säger Sofia Carlsson.

Svenskarna verkar alltså ha tagit till sig informationen om hur risken för typ 2-diabetes kan minskas. Förutom att äta så kallad medelhavsmat med mycket grönsaker, fisk, skaldjur och ljust kött, nyttiga fetter, frukt och bär, bönor, ärter och linser så är fysisk aktivitet ett utmärkt motmedel mot den ökade förekomsten av typ 2-diabetes. Och det är inte så mycket som krävs.

Sofia Carlsson, foto: Stefan Zimmerman. 

– Antalet nyinsjuknade per år i typ 1-diabetes har fördubblats sedan mitten av 1980-talet och Sverige ligger tillsammans med Finland i topp i världen. Dessutom ökar den stora gruppen typ 2-diabetes också snabbt. Vi publicerade data från läkemedelsregistret där vi jämförde det totala antalet insjuknade, mellan 2007 och 2013 och då hade andelen av den vuxna befolkningen i Sverige som hade diabetes ökat från 5,8 procent till 6,8 procent. Nu får jag det till 7,8 procent för 2017 och typ 2-diabetes är den absolut största gruppen, säger Sofia Carlsson, docent och epidemiolog vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet.

Enligt hennes beräkningar har nu över 600 000 svenskar diabetes.

– Vi beräknar nu att livstidsrisken är att en av fem svenskar kommer att få diabetes, säger hon.

Orsaken bakom ökningen av typ 1-diabetes är okänd. Vissa lyfter fram den så kallade hygienhypotesen som går ut på att vi har fått det så rent att immunförsvaret inte får jobba tillräckligt och börjar attackera den egna kroppen. Men om hypotesen stämmer är inte bevisat.

Orsakerna bakom ökningen av typ 2-diabetes är mer uppenbara. Under det senaste halvseklet har stora samhällsförändringar skett som har ökat diabetesrisken. Ett antal studier har visat att vi rör oss allt mindre och att det fram för allt är den så kallade vardagsmotionen som har minskat.

När vi tidigare promenerade eller cyklade till jobbet åker vi nu kollektivt eller tar bilen, hissar ersätter trappor och så vidare. Samtidigt har maten blivit billigare och tillgången till snabb, men inte alltid så bra, mat har ökat dramatiskt. Övervikt och fetma leder till en minskad känslighet för insulin, så kallad insulinresistens, vilket ökar risken att drabbas av diabetes.

– Vi är konstruerade för att gå väldigt mycket, äta ganska kalorifattig mat och gå och lägga oss när det blir mörkt och allt det där är ju helt utslaget nu, säger Mikael Rydén.

Evolutionär fördel

Det som en gång var en evolutionär fördel, att kunna lagra energi vid god tillgång på mat för att klara kommande svältperioder, har nu blivit en dödsfälla som bland annat leder till en ökad förekomst av typ 2-diabetes.

– Vi har ju nu en möjlighet att packa kalorier som aldrig förr. En Japp innehåller 200 kilokalorier och det är förbaskat mycket rötter och bär man måste smälla i sig för att komma upp i det, kan jag säga, säger Mikael Rydén.

Anna Krook, foto: Ulf Sirborn.

Studier har visat att en halvtimmes rask promenad fem dagar i veckan minskar risken att drabbas av typ 2-diabetes med 30 procent. Att effekten blir så stor av så relativt lite ansträngning beror på att det är så många positiva saker som händer, förklarar Anna Krook, professor i integrativ cellfysiologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet.

– När man tränar och anstränger muskler programmeras de om. Man blir förstås starkare genom att använda musklerna, men även molekylärt sker en omprogrammering som gör att man får en bättre förmåga att ta upp glukos. Signaleringsnätverken inne i muskelcellerna blir känsligare vilket gör att man svarar bättre på insulin. Man får en ökad mängd mitokondrier som gör att man får en högre fettförbränning efter att muskeln arbetat. Dessutom ökar ju muskelmassan efter träning och den kräver ju en viss energi i sig självt, säger hon.

När det gäller frågan om vilken träningsform som är bäst för att förebygga diabetes och andra sjukdomar, till exempel styrketräning eller konditionsträning, har hon tydliga besked.

– Framför allt är det den träning som man gör som är den bästa, säger hon.

Anna Krook berättar att forskningen kring styrketräningens hälsoeffekter inte har kommit lika långt som konditionsträningen har gjort vilket gör det svårt att jämföra träningsformerna, men hon vågar sig på en kvalificerad gissning.

– Om man bara tittar på insulinkänslighet är det säkert ungefär lika bra, sedan har konditionsträning många andra positiva effekter på andra organ så det är kanske något bättre. Samtidigt kan styrketräning vara mer genomförbart för äldre personer och att bibehålla muskelmassa är en extremt viktig parameter för att undvika fallolyckor och klara sig själv, säger hon.

Anna Krook pekar också på att det har kommit forskningsresultat som tyder på att alla inte svarar lika bra på fysisk aktivitet, men hon menar att det mer kan handla om att hitta rätt.

– Det kan vara så att det ska vara rätt träning till rätt person, säger hon.

Ordination om fysisk aktivitet

I dag får många personer med typ 2-diabetes ordination om fysisk aktivitet av sina läkare, något som i stora studier har visat sig ha en mycket god effekt, till och med bättre än läkemedelsbehandling. Problemet är att studierna ofta har haft väldigt ambitiösa upplägg med sjukgymnaster, beteendevetare, läkare och sjuksköterskor som har hjälpt och peppat deltagarna att verkligen genomföra den fysiska aktiviteten. Men när detta ska översättas i svensk primärvård så finns inte de resurserna.

– I sjukvården måste vi prioritera de sjukaste och då blir det här med prevention inte det man satsar på i praktiken, trots att det kanske på lång sikt är det man tjänar mest liv och livskvalitet på, säger Mikael Rydén.

Men även om sambandet mellan övervikt/fetma och typ 2-diabetes är tydligt är det sannolikt inte så enkelt. Alla som blir feta får nämligen inte diabetes, vissa verkar klara sig utan att drabbas trots att de är lika överviktiga som de som drabbas. Varför det är så är inte klarlagt, men det är något som Myriam Aouadiförsöker ta reda på. Hon är forskare och ledare för en forskargrupp vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet.

– Ungefär var tredje som blir fet har en hälsosam metabolism och utvecklar inte diabetes. Jag försöker förstå varför, säger hon.

En väl spridd hypotes är att utvecklingen av typ 2-diabetes handlar om en inflammatorisk process eftersom man för ett antal år sedan fann stora mängder makrofager, en slags immunceller, i fettet hos de som drabbats.

– Under de senaste tio åren har forskare försökt förstå vad makrofagerna gör i fettet och om de kan vara orsaken bakom de metabola sjukdomarna som är kopplade till fetma, säger Myriam Aouadi.

Hon och hennes forskargrupp har utvecklat en metod där de kan plocka ut makrofagerna från vävnaden, sekvensera deras gener och se vad som skiljer makrofager hos feta och smala individer, med diabetes och utan. De kan göra det genom att undersöka vävnad från djur, men också i vävnad tagna i biopsier från människor.

– När vi gjorde det såg vi att makrofagerna inte producerar mer inflammatoriska substanser, det vill säga de aktiveras inte inflammatoriskt vid diabetes. Så därför måste det vara något annat som händer, säger hon.

De fann i stället gener som var signifikant uppreglerade både i de feta mössen och i feta människor. Med hjälp av en egenutvecklad metod kan de stänga av olika gener i makrofagerna i levande djur. Efter ett antal försök kunde de identifiera en tidigare okänd gen, involverad i insulinregleringen, som motverkade utvecklingen av diabetes i möss som fick en fettrik kost.

– Mössen blev fortfarande feta, men de fick inte för högt blodsocker och de hade inte mycket fett i levern så de var metaboliskt friska trots att de var feta.

De har även kunnat identifiera samma process i mänskliga leverceller. Dessutom har de kunnat visa att makrofagerna i levern hos människor har en naturlig avstängningsmekanism av den aktuella genen.

Riktigt hur det hänger ihop är det ännu för tidigt att säga, men Myriam Aouadi tror att de är något viktigt på spåren.

– Vi tror att det finns olika typer av makrofager som gör både bra och dåliga saker i samma vävnad och vi försöker nu att kartlägga dem. Jag tror att vi bara har sett toppen av isberget ännu och att vår forskning kommer att öppna ett helt nytt kapitel om makrofagerna, säger hon.

Stämmer det kan dessa nya rön resultera i helt nya läkemedel och behandlingar.

Men redan idag finns det en hel del behandlingar att tillgå. Faktum är att det sedan slutet av 1990-talet har kommit en strid ström läkemedel mot framför allt typ 2-diabetes. Nu finns det inte mindre än nio olika klasser av läkemedel som kan användas vid typ 2-diabetes. Något som ökar möjligheterna att hitta en behandling som passar alla patienter, men som samtidigt gör behandlingsvalen svårare jämfört med för 30 år sedan då det bara fanns tre typer av läkemedel.

Det främsta syftet med behandling av det förhöjda blodsockret vid diabetes är att förhindra negativa följdeffekter senare i livet. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes handlar det om att undvika ögonskador, njursvikt, nervskador och fotsår. Särskilt vid typ 2-diabetes finns det även en förhöjd risk att dö i hjärt-kärlsjukdom eftersom patienterna är äldre och ofta har andra riskfaktorer som högt blodtryck och störda blodfetter. Många betraktar därför typ 2-diabetes mer som en kärlsjukdom eftersom sju av tio patienter dör i något slags hjärt-kärlkomplikation.

En aggressiv sänkning av blodsockret har visat sig ha goda effekter på skadorna på ögon, njurar, nerver och fötter, men effekten på hjärt-kärlrisken vid typ 2-diabetes har varit mer omdebatterad. Tills nu.

Diabetesläkemedel ur två olika läkemedelsklasser har i kliniska studier på många tusentals patienter under de senaste åren kunnat visa att de minskar risken för hjärt-kärldöd, hjärtinfarkt och stroke hos patienter med typ 2-diabetes. Det handlar om de nya diabetesmedlen empagliflozin (Jardiance) och kanagliflozin (Inovokana) som tillhör läkemedelsgruppen SGLT2-hämmare samt liraglutid (Victoza) och den nyligen godkända semaglutid (Ozempic) som båda är så kallade GLP 1-receptoragonister.

Fått en ny prioritet

Detta har gjort att behandling med de nya läkemedlen har fått en ny prioritet för patienter med typ 2-diabetes med hög risk för eller samtidigt hjärt-kärlsjukdom både i Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets nya riktlinjer som kom förra året.

Förstahandsbehandling för nästan alla patienter med typ 2-diabetes är den blodsockersänkande tabletten metformin, som har funnits sedan 1950-talet. Men för typ 2-patienter med samtidig hjärt-kärlsjukdom har nu de aktuella SGLT2-hämmarna och GLP-1- receptoragonisterna seglat upp som andrahandsalternativ när metformin inte räcker till. Det innebär att en relativt stor grupp diabetespatienter nu kan behöva förändra sin medicinering.

– Alla som har hjärt-kärlsjukdom ska inte sättas över på dessa läkemedel. Men för de patienter som inte har några hinder mot att ta läkemedlen och har många levnadsår att vinna bör detta definitivt tas i beaktande. Det kan handla om en relativt stor grupp eftersom upp till 20 – 25 procent av alla patienter med typ 2-diabetes tros ha hög risk för eller har redan etablerad hjärt-kärlsjukdom, säger Mikael Rydén.

Men detta är inget som kommer att ske med automatik. Vårdcentralerna kommer inte att kalla aktuella patienter utan här får patienterna ligga på själva och ta upp diskussionen om sin behandling och eventuella förändringar i den med sin läkare.

– Det är nog tyvärr som vanligt att ju mer påläst man är som patient desto bättre klarar man sig, säger Mikael Rydén.

När det gäller patienter med typ 1-diabetes är det inte särskilt komplicerat att välja läkemedel. Patienterna ska ha insulin, i olika former.

Jan Bolinder, foto: Stefan Zimmerman. 

– Typ 1-diabetes beror på att kroppens egna celler som producerar insulin går under och man behöver en substitutionsbehandling. Det man försöker göra är att efterlikna kroppens egen insöndring av insulin så mycket som möjligt, säger Jan Bolinder, professor i diabetesforskning vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet.

Det görs genom att använda ett långtidsverkande basinsulin som ger en nödvändig grundnivå av insulin i kroppen. Till det används sedan ett snabbverkande måltidsinsulin som injiceras strax före måltider för att hantera den blodsockerhöjning som måltiderna ger.

Insulinmolekylen har genom åren modifierats och behandlingen har på så vis förfinats, men det är fortfarande samma grundbehandling.

Förändringen på typ 1-diabetesområdet har framför allt skett på den tekniska sidan. Det handlar då om insulinpumpar och glukos-sensorer.

I stället för att injicera insulin med spruta eller insulinpenna kan en pump användas som kan kontrolleras av patienten. Insulinpumparna har blivit särskilt framgångsrika hos diabetessjuka barn bland annat för att pumparna ger en bättre glukoskontroll, barnen slipper nålstick, det är enklare att dosera måltidsinsulinet med en pump och de har alltid insulinet med sig.

– Ungefär två tredjedelar av alla barn och ungdomar i Sverige har pumpar medan motsvarande siffra för vuxna med typ 1-diabetes ligger på ungefär en fjärdedel, säger Jan Bolinder.

Utvecklingen på pumpsidan

Parallellt med utvecklingen på pumpsidan har det även skett en snabb utveckling när det gäller egenkontroll av blodsockret. Sedan länge har patienterna haft möjlighet att själva med ”ett stick i fingret” kontrollera sitt blodsocker med en blodsockermätare. Problemet är dock att blodsockret varierar så mycket under en dag att dessa enstaka mätningar ger en ganska dålig bild av verkligheten. Numera har man utvecklat glukossensorer som placeras i underhudsfettet och som automatiskt mäter sockret mer eller mindre kontinuerligt.

– Man får hela tiden ett aktuellt värde, men samtidigt också en graf på hur sockerkontrollen har varit under de senaste timmarna och kan på det sättet se vart sockret är på väg någonstans. Då kan man titta på trender, om sockret är på väg upp eller ner, och kanske riskerar att bli hotande lågt, och då kan man i förväg åtgärda det, säger Jan Bolinder.

Sensorerna har utvecklats och försetts med larm av olika slag som kan förvarna användaren om sockret blir för högt eller för lågt så det kan åtgärdas proaktivt. Sensorerna har blivit en ännu större framgång än pumparna och används i Sverige av sex av sju barn och sex av tio vuxna.

– Lanseringen av ett enklare och billigare sensorsystem som kräver en aktiv avläsning av användaren har bidragit starkt till detta ”paradigmskifte” för självkontroll. Kliniska studier har också dokumenterat att användning av sensorer leder till förbättrad sockerkontroll, mindre risk för lågt blodsocker, och – inte minst viktigt – en förbättrad livskvalitet, säger Jan Bolinder.

Det senaste är nu att koppla ihop sensor och pump och på det viset få ett mer självkontrollerande system som fungerar lite som en konstgjord bukspottkörtel. Nu finns så kallade ”hybrid closed loop”-system som kan minska insulintillförseln om sockret är på väg att bli för lågt, men också öka tillförseln om det tenderar att bli för högt. Systemet fungerar automatiskt under natten och mellan måltider. Men själva måltidsinsulinet måste patienten fortfarande dosera manuellt via pumpen.

Helt automatiska system som även kan hantera måltidsinsulinet har funnits i flera år och testas just nu i ett antal olika kliniska studier, men finns inte kommersiellt tillgängliga ännu. Ju bättre dessa system blir desto mer likt den naturliga insulininsöndringen från bukspottkörteln blir behandlingen, allt i syfte att förhindra negativa följdeffekter senare i livet.

– På kort sikt får man en förbättrad glukoskontroll och livskvalitet och på lång sikt ger den förbättrade blodsockerkontrollen minskad risk för senkomplikationer, säger Jan Bolinder.

En diabetessjukdom som sällan får så mycket uppmärksamhet är vuxen-varianten av typ 1, det som kallas lada, trots att patientgruppen uppskattas vara i nästan samma storleksordning som typ 1-diabetes. Den förväxlas ofta med typ 2-diabetes eftersom debuten sker i vuxen ålder och patienterna ofta är överviktiga, men på grund av att immunförsvaret dödar de insulinproducerande cellerna behöver majoriteten av dessa patienter förr eller senare insulinbehandling. Sjukdomen tycks vara en blandning av typ 1- och typ 2-diabetes.

– Har man typ 1-diabetes i släkten ökar risken sex gånger att få lada, medan om man har typ 2-diabetes i släkten är riskökningen bara fördubblad jämfört med de som inte har någon diabetes alls i släkten. Men samtidigt är kopplingen till livsstil väldigt nära typ 2-diabetes. Det är faktorer som påverkar insulinresistensen, som övervikt, stillasittande och rökning, som verkar utlösa lada, säger Sofia Carlsson.

Två svenska patientregister

Hon leder forskningsprojektet Estrid där hon tar in och följer lada-patienter från två svenska patientregister och identifierar riskfaktorer för att utveckla lada som hon jämför med patienter med typ 2-diabetes och friska kontroller.

En faktor som sticker ut lite i hennes fynd är kaffet. Kaffe har en tydligt skyddande effekt mot typ 2-diabetes, men verkar öka risken för lada.

– Vi har hittat två faktorer som tycks påverka autoimmuniteten: fet fisk och kaffe. Att fet fisk minskar risken är inte så kontroversiellt, man har sett liknande resultat för typ 1-diabetes hos barn, men för kaffet känner jag att vi behöver fler studier i andra patientgrupper innan vi kan säga något säkert, säger hon.

Snart har Sofia Carlsson tioårsdata i sin bas av lada-patienter och hon och hennes forskargrupp håller just nu på att förbereda en uppföljning för att ta reda på vilken behandling de får och hur det går för dem. Det är fortfarande inte helt klarlagt vilken behandling som är bäst för lada-patienterna.

– Vi vet att de har mycket bättre blodtryck, blodfetter och inte är lika överviktiga som typ 2-patienterna, men de har lika stor risk att dö i förtid och få hjärt-kärlsjukdom. Det verkar bero på att de har sämre glukoskontroll. Då kan man tänka att de borde behandlas bättre, säger Sofia Carlsson.

Hon hoppas därför kunna bidra med ny kunskap om hur behandlingen skulle kunna förbättras.

Diabetes har funnits i årtusenden, men vi vet fortfarande inte vad som i grunden orsakar sjukdomarna. Trots det har behandlingarna förbättrats avsevärt under senare år. Snart kan hela diabeteskartan ritas om igen om det svensk/finska förslaget till ny indelning vinner gehör. Och då är svenska patienter och forskare i högsta grad med och påverkar framtiden för hela världens diabetespatienter.

Text: Fredrik Hedlund
Illustrationer: Jens Magnusson
Först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018

Olika sjukdomar

Gemensamt för alla former av diabetes är det förhöjda blodsockret. Men orsakerna till att det är förhöjt, förekomst, prognos och behandling skiljer sig åt mellan de olika formerna. Cirkeldiagrammet visar den ungefärliga fördelningen av de olika formerna av diabetes.

Typ 2-diabetes. Under denna rubrik ryms med stor sannolikhet flera olika sjukdomar med olika orsaker och prognoser. Debuterar vanligtvis hos vuxna och förekomsten ökar med stigande ålder. I Sverige finns uppskattningsvis cirka en halv miljon personer med typ 2-diabetes varav cirka 20 procent klarar sig utan läkemedel med enbart kost- och motionsbehandling. Behandling: Kost och motion, diabetesläkemedel, i första hand metformin.

Typ 1-diabetes. En autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar attackerar de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln. Debuterar vanligtvis i ungdomsåren. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 45 000 personer med typ 1-diabetes. Behandling: Insulin i olika former.

Lada. Latent autoimmune diabetes in adults. En autoimmun sjukdom, precis som typ 1, men som debuterar i vuxen ålder samtidigt som patienterna ofta är överviktiga som vid typ 2. Sjukdomen har ett långsammare förlopp än typ 1-diabetes. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 30 000 personer med Lada. Behandling: Kost och motion, diabetesläkemedel, i första hand metformin eller insulin. Vilken behandling som är bäst är fortfarande oklart.

Sekundärdiabetes. En diabetessjukdom som beror på skador i bukspottkörteln efter exempelvis inflammation, kirurgiska ingrepp, cancer eller gallsten. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 7 500 personer med sekundärdiabetes. Behandling: Beror på skadan, men ofta insulin liknande typ 1.

Mody. Maturity onset diabetes in youth. En grupp av 13 ärftliga sjukdomstillstånd som beror på mutationer i en dominant gen. Sjukdomen är vanlig i vissa familjer och drabbar både söner och döttrar. Förväxlas ofta med typ 1 eller typ 2. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 6 000 personer med Mody. Behandling: Varierar med typ av mutation.

Graviditetsdiabetes. Temporärt förhöjt blodsocker på grund av ett ökat behov av insulin under graviditeten. Drabbar upp till fyra procent av alla gravida. Efter förlossningen återgår oftast blodsockret till det normala igen. Behandling: Kost och motion, metformin eller insulin kan användas.

Källor: Läkemedelsregistret, ANDIS-registret, Läkemedels­verket, Sofia Carlsson, Mikael Rydén.

Hämtat från Karolinska Institutet, ki.se

Redaktör: Ola Danielsson

Ny forskning ger ökat stöd för att vissa virusinfektioner kan ha betydelse för utvecklingen av typ 1-diabetes. Ett internationellt forskarlag har sett att små barn med förhöjd genetisk risk för typ 1-diabetes hade ökad risk att utveckla diabetesrelaterade autoantikroppar i samband med covid-19-infektion. Svenska barn har bidragit till studien som publiceras i den vetenskapliga tidskriften JAMA.

Studien bygger på data från den pågående studien POInT* där forskarna undersöker om det går att förhindra utvecklingen av typ 1-diabetes hos barn med genetisk risk att utveckla sjukdomen genom förebyggande behandling med oralt insulin. Blodproverna som samlas in ger även forskarna möjlighet att studera kopplingen mellan typ 1-diabetes och vissa virus, som exempelvis coronaviruset, för att bättre förstå hur typ 1-utvecklas. Helena Elding Larsson är vetenskapligt ansvarig för den svenska delen av POInT och medförfattare till studien i JAMA.

– Under pandemin var det få andra virus i omlopp, vilket gav oss möjlighet att studera kopplingen mellan ett nytt virus och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar. De svenska barnen har gjort ett viktigt bidrag till en internationell studie som ger oss ökad kunskap om hur sjukdomen utvecklas och på sikt kanske kan förebyggas, säger Helena Elding Larsson, som är professor i autoimmuna sjukdomar verksam vid Lunds universitet diabetescentrum och chef för verksamhetsområde barnmedicin vid Skånes universitetssjukhus

Särskilt känslig ålder

Forskarna studerade utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar och antikroppar för coronaviruset hos 885 barn i Tyskland, Polen, Sverige och Storbritannien som var mellan fyra månader och två år gamla under perioden april 2018 till och med juni 2022. 170 av barnen utvecklade antikroppar för coronaviruset under perioden, vilket tyder på att de har haft covid-19.

De barn som hade haft covid-19-infektion hade ungefär två gånger så stor risk att utveckla diabetesrelaterade autoantikroppar jämfört med de barn som inte hade blivit smittade av viruset. Studien visar också att riskökningen var högre hos barn som fick infektionen innan 18 månaders ålder och allra högst hos barn som var runt ett år när de fick covid-19.  

– Barn som infekterades vid ettårsåldern hade ungefär fem till tio gånger så stor risk att få diabetesrelaterade autoantikroppar jämfört med barn i samma ålder som inte blev infekterade. Resultaten tyder på att barn med genetisk risk för typ 1-diabetes är särskilt känsliga för vissa virusinfektioner i den åldern, säger Ezio Bonifacio, professor vid Technische Universität Dresden som lett studien.

Vissa virusinfektioner

Tidigare forskning har visat att det finns en koppling mellan enterovirusinfektion och utvecklingen av autoantikroppar och typ 1-diabetes. Forskarna bakom den nya studien följde även upp antikroppar för influensavirus, men fann ingen koppling mellan influensavirus och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar. Det tyder på att det är vissa virus som tycks ha betydelse av utvecklingen av typ 1-diabetes.

– Studien ger ökat stöd för att det finns en koppling mellan vissa virusinfektioner och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar, som används för att identifiera personer som är i riskzonen att utveckla typ 1-diabetes senare i livet. Samtidigt är det mycket forskning som talar för att det är flera olika faktorer som samverkar i utvecklingen av typ 1-diabetes. Vår nya studie är en pusselbit i pusslet vi lägger för att förstå sjukdomen, säger Helena Elding Larsson.

Viktigt att träna immunförsvaret

Immunförsvarets celler finns hos människan redan vid födseln och utvecklas genom att vi utsätts för virus och bakterier. De flesta virus är ofarliga, men i en del fall kan de leda till allvarlig sjukdom. Helena Elding Larsson är samtidigt noga med att påpeka att små barn behöver utsättas för virus för att stärka sitt immunförsvar.

– I vanliga fall behöver föräldrar till små barn inte vara rädda för virus, oavsett om barnet har ökad risk för att utveckla typ 1-diabetes eller ej. Barn ska få infektioner och utveckla sitt immunförsvar. Det kan visa sig att vi behöver skydda barn med förhöjd risk för typ 1-diabetes från vissa virus som ökar risken för att få sjukdomen, men vi behöver göra vaccinationsstudier för att dra säkra slutsatser och utveckla nya behandlingar, säger Helena Elding Larsson.

Länk till pressmeddelandet från Technische Universität Dresden

Finansiering

Studien POInT finansieras av The Leona M. and Harry B. Helmsley Charitable Trust, USA, och Helmholtz Munich, Tyskland. Studien har också fått finansiering av Wellcome, JDRF och Deutsches Diabetes-Zentrum. Den svenska delen av POInT får medel från Barndiabetesfonden.

Kontakt

Helena Elding Larsson, professor i autoimmuna sjukdomar vid Lunds universitet och barnläkare vid Skånes universitetssjukhus (SUS)
+46 768 87 16 60
helena.elding_larsson@med.lu.se

Helena Elding Larssons profil i Lunds universitets forskningsportal

Av Petra Olsson – publicerad 8 september 2023 på diabetesportalen.lu.se

Jag börjar nu bli riktigt riktigt orolig för framtiden vad det gäller min medicin.

Just nu finns inte två av mina mediciner alls, helt slut hos leverantör och de vet ej när de ska bli tillgängliga igen.

Detta gör att min diabetes kommer påverkas och jag måste testa mediciner jag aldrig använt förut.

När till och med ett av mina insulin nu inte finns så börjar det bli jätteoroligt.

För får jag ej insulin dör jag!

Nära fyra av tio med diabetes uppger i en helt ny medlemsundersökning att de i år har råkat ut för att deras medicin inte fanns på apoteket. Av dessa står nu nästan var tionde helt utan medicin. Svenska Diabetesförbundet varnar för att det kommer att leda till komplikationer och uppmanar regeringen att agera snabbare för att säkerställa tillgången till läkemedel till kroniskt sjuka.

– Läget är mycket allvarligt. Regeringens uppdrag till Läkemedelsverket att föreslå åtgärder för att förhindra läkemedelsbrist dröjer ett år och under tiden hinner hälsan försämras för de med diabetes som inte får sin medicin, säger Björn Ehlin, ordförande för Svenska Diabetesförbundet.

Resultaten bygger på enkätsvar från 3 500 medlemmar i Svenska Diabetesförbundet. Av de nästan fyra av tio som varit med om att det läkemedel de använder varit slut, uppger nära var tionde att de nu är helt utan läkemedel. Medicinen gick inte att ersätta. Drygt var fjärde svarar att de tvingats byta medicin. Av fritextsvaren framgår att det, i de allra flesta fall, handlar om den uppmärksammade medicinen Ozempic. Samtidigt som det råder brist säljs den utanför förmånssystemet.

– Vi kan inte ha en situation där personer med diabetes inte får tillgång till livsviktig medicin samtidigt som samma medicin säljs utanför förmånssystemet. Det ökar ohälsan och vårdkostnaderna. Regeringen behöver snabbt vidta åtgärder för att se till att den medicin som finns tillgänglig i första hand går till dem som behöver den mest, säger Björn Ehlin.

Bristen på läkemedel är störst för gruppen med diabetes typ 2 och det är också de som i störst utsträckning använder Ozempic. Här har över var tredje tvingats byta läkemedel och en av tio är idag helt utan. Flera som har fått byta läkemedel vittnar om hur det skapar ökade biverkningar samt instabila blodsockernivåer. Det innebär större risk för komplikationer och följdsjukdomar, som står för de klart största kostnaderna inom diabetesvården. En studie från år 2020 visar att komplikationer orsakade av typ 2-diabetes kostade enbart vården 2,5 miljarder kronor.

– Det är bra att Läkemedelsverket nu utreder hur rest- och bristsituationer ska hanteras. Samtidigt står många personer med diabetes med akuta problem till följd av läkemedelsbristen. Med respekt för att det är komplexa frågeställningar så behöver vi vända på alla stenar nu. Här bör även tillfälliga begränsningar i förskrivningen och utlämningen av läkemedel övervägas, så dessa reserveras för de grupper för vilka de är avsedda och godkända, anser Björn Ehlin. 

Läs rapporten här

Källa: diabetes.se

I Lancet den 24 maj publicerades en stu- die angående typ 1-diabetes bland finska barn och den accelererande trend som där har kunnat påvisas sedan 1990-talet.

Ökningen var störst bland de yngsta barnen, men incidensen var högst bland 10-14 åringarna, och incidenstoppen sågs 3 år tidigare för flickor jämfört med pojkar.

Man konkluderar att incidensen av diabetes bland barn ökar snabbare än tidigare och predicerar att antalet årliga fall i Finland kan komma att fördubblas inom en 15-årsperiod.

I en kommentar till studi-
en föreslår Myers och Zimmet att en förklaring till den accelererande trenden i Finland kan vara hög konsumtion av rotfrukter, med hänvisning till en tidigare finsk studie, och de lanserar idén att Streptomycestoxiner som kan infektera potatis och andra rotfrukter kan vara den medierande faktorn. De hänvisar till en studie där exponering av gravida NOD -möss (en musstam som spontant utvecklar autoimmun typ av diabetes i hög frekvens) för dessa toxiner kunde accelerera insjuknandet av diabetes hos mössens avkomma.
I Sverige, som näst Finland har den högsta incidensen av diabetes bland barn, har vi sedan länge kunnat konstatera att diabetes ökar och beskrivit hur incidensen av barndiabetes accelererar sedan början av 1990-talet. En större ökning bland de yngsta barnen, men en kvarstående högsta incidens kring puberteten, har också publicerats från Sverige samt från det europeiska nätverk som sedan 1989 följer barndiabetesincidensen i ett 20-tal länder.

Här framgår också att i stort sett samtliga länder uppvisade en accelererande (log-linjär) incidensökning, om än från olika basnivå.
Den dramatiska ökningen av barndiabetes, som i dessa studier endast omfattar typ 1-diabetes (cirka 99 procent av barndiabetes i dag) är alltså ingen nyhet men väl värd att åter peka på.

Såsom nämns i artiklarna finns också en risk för en ökning av typ 2-diabetes bland barn. Men trots denna riskökning, som framför allt noterats i vissa etniska grupper med känd stark hereditet för typ 2-diabetes, talar allt för att typ 2-diabetes kommer att förbli i stark minoritet i europeiska befolkningar i åldersgrupperna 0–15 år.

Många forskare har försökt utröna vilka faktorer som associerar till en sådan tidstrend, och en lång rad studier och hypoteser har publicerats. Man är enig om att typ 1-diabetes är en s k komplex sjukdom, där flera olika gener kan samverka med omgivnings- faktorer så att en autoim- mun destruktion av betacellerna så småningom leder till sjukdom.

Man är också överens om att en sådan
förändring över tid som vi sett de senaste decennierna inte kan förklaras av någon genetisk komponent utan torde vara be- tingad av en exponering som införts i samhället i takt med den ökande inci- denstrenden.
Kopplingen till livsstilsförändringar har varit i fokus. Två förhärskande hypoteser har förts fram.
Den s k hygienhypotesen hävdar att autoimmun diabetes på motsvarande sätt som anses för atopiska sjukdomar skulle kunna vara en effekt av minskad tidig stimulering av det naiva immunsystemet.
Den s k accelerations eller overloadhypotesen, som har fått starkt stöd från bl a svenska studier, menar att det finns evidens för att faktorer som högt energiintag och snabb längd och viktökning, som ger ökat insulinbehov, kan accelerera betacellsdöd hos en individ där autoimmunitet redan initierats av exempelvis tidiga virusinfektioner.

En sådan accelererande faktor skulle kunna stämma väl med tidstrenden och det faktum att sjukdomen tycks drabba allt tidigare i livet.
Rotfrukts och potatishypotesen, som lanseras i kommentaren, är en tämligen ny men potentiellt intressant hypotes, som dock har ett mycket litet vetenskapligt underlag. Potatisätande har ju knappast ökat dramatiskt i Europa, men författarna hävdar att Streptomycestoxiner på potatisbladen skulle kunna ackumuleras i samhället.
Sammanfattningsvis kan sägas att Lancetartiklarna inte innebär någon nyhet men är viktiga, eftersom de sätter strål- kastaren på barnen och typ 1-diabetes. Barndiabetes drunknar ju lätt i den överväldigande diskussionen och oron för den snabbt ökande incidensen av typ 2- diabetes hos vuxna och äldre människor.

Även om diabetes hos barn ännu bara utgör cirka 10 procent av alla diabetesfall, behöver den dramatiska ökningen av incidens av typ 1-diabetes uppmärksammas, inte minst i Sverige som alltså har världens näst högsta incidens, i dag cirka 45/100 000 barn/år (cirka 700 nya diabetesbarn/år) enligt det svenska barndiabetesregistret.

Också här i Sverige kan vi förvänta oss en ytterligare fördubbling av antalet fall den närmaste 15-årsperioden om trenden är stabil. Typ 1-diabetes, som kräver daglig behandling med 4–6 insulininjektioner med allt vad det innebär, är ju en stor belastning dels för barnet och dess familj, dels för hälso och sjukvården nu och i framtiden på grund av risken för diabteskomplikationer i allt yngre åldrar.

REFERENSER

1. HarjutsaloV,SjöbergL,TuomilehtoJ.Time trends in the incidence of type 1 diabetes in Fin- nish children: a cohort study. Lancet. 2008;371 (9626):1777-82.
2. Myers M, Zimmet P. Halting the accelerating epidemic of type 1 diabetes. Lancet. 2008;371 (9626):1730-1.
3. DahlquistG,MustonenL.Analysisof20yearsof prospective registration of childhood onset dia- betes time trends and birth cohort effects. Swe- dish Childhood Diabetes Study Group. Acta Pae- diatr. 2000;89(10):1231-7.
4. EURODIAB ACE Study Group. Variation and trends in incidence of childhood diabetes in Eu- rope. Lancet. 2000;355(9207):873-6.
5. DahlquistG.Canweslowtherisingincidenceof childhood-onset autoimmune diabetes? The overload hypothesis [review]. Diabetologia. 2006;49(1):20-4.
   läkartidningen nr 26–27 2008 volym 105

Testamentesveckan är här och är en kampanj som under v.37 (11-17 september) gör det möjligt för dig att skriva ditt testamente utan kostnad, och samtidigt ge en gåva till Svenska Diabetesförbundet.

Läs mer om Testamentesveckan här och hur du testamenterar kostnadsfritt till Svenska Diabetesförbundet här.

Utöver testamentesveckan kan du alltid testamentera enligt nedan.

Att testamentera till Svenska Diabetesföbundet betyder att ge en gåva för framtiden.

Genom att efterlämna en gåva tryggar du framtidens diabetesforskning och bidrar till minskade komplikationer och kanske till och med ett botemedel för nästa generation.

Testamenten utgör den enskilt största delen av våra intäkter och utan dem kan vi inte stödja forskningen med de miljonbelopp som vi delar ut varje år.

Om du vill skriva in Svenska Diabetesförbundet i ditt testamente, ange då också vårt organisationsnummer 80 20 07- 6512.

Har du några frågor är du välkommen att höra av dig via e-post till testamenten@diabetes.se

Du kan också kontakta vår jurist i testamentesärenden, Anna Enochsson på 08- 523 242 01 eller anna.enochsson@advice.se

Upprätta ett testamente kostnadsfritt via den juridiska digitalbyrån Jurio – läs mer här.