Ännu ett år har passerat och nu står julen för dörren. Tiden för att varva ner, krypa upp i soffan, umgås med familjen och bara vara. För mig har 2025 bjudit på hela 27 blogginlägg – det är ändå rätt häftigt att se att skrivandet gång på gång blir min bästa form av återhämtning.
Jag tänker inte ge några nyårslöften i år heller. Livet får bli som det blir. Istället fortsätter jag på den bana som gör att jag mår bra: träna, leva så stressfritt jag kan och lyssna på kroppen när den säger ifrån. Det enkla är ofta det bästa.
Så nu önskar jag dig en riktigt varm och fridfull Jul och ett ljust Nytt År. Ta hand om dig själv, ta hand om varandra – och ta det lugnt med alkoholen. Den har en förmåga att förstöra mer än den ger, och livet blir faktiskt både klarare och snällare utan den dimman. Vi hörs igen under 2026 – och tills dess hoppas jag att ditt år får bli fyllt av allt det som gör dig gott. ❤️
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Efter varje session lämnar jag rummet med en blandning av trötthet och lättnad. Trötthet för att det är jobbigt att möta sina rädslor, lättnad för att jag faktiskt vågade. Men det som händer efteråt är nästan ännu viktigare , det som sker när jag går hem, när jag försöker leva de verktyg jag fått.
KBT handlar inte bara om att prata i rummet i 50 minuter. Det handlar om att träna på livet utanför, att märka när gamla mönster tar över och faktiskt göra något annorlunda. Att andas när ångesten stiger, att stå kvar i känslan istället för att fly, att ifrågasätta de tankar som säger: “Det här klarar jag inte.”
Det är små steg. Ibland känns de nästan obetydliga, som att jag bara har klarat av att skriva ner mina tankar i en dagbok, eller att jag vågat säga nej till något som tar för mycket energi. Men varje litet steg är en seger. Och de bygger på varandra. Sakta men säkert börjar jag känna mig mer stabil, mer i kontroll, mer närvarande.
Det finns dagar då det känns hopplöst, när tankarna snurrar och kroppen säger ifrån. Då påminner jag mig själv om vad jag lärt mig: att det är okej att inte ha alla svar, att det är okej att vila, att det är okej att bara vara människa.
Att gå i KBT är inte en rak linje mot perfekt livskontroll. Det är en stig, full av kurvor, hinder och ibland fallgropar. Men det är också en väg mot självinsikt, acceptans och mod. Och varje gång jag ser tillbaka på hur långt jag kommit, på de gånger jag trodde att jag inte skulle orka, då inser jag att varje session, varje övning, varje liten handling betyder något.
Så jag fortsätter. Varannan vecka, steg för steg, tårar, skratt och insikter. För jag vet nu att vägen till att må bättre inte handlar om att bli fri från alla problem, utan om att lära sig leva med dem på ett sätt som inte tar över ens liv.
Och det är en resa jag vill dela med dig, för du är inte ensam, och det går att ta små steg mot ett liv där du faktiskt känner att du kan andas, känna och vara närvarande.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det är en vanlig torsdag. Jag sitter i väntrummet, händerna knutna i knät, hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Jag vet vad som väntar där inne – två stolar, ett bord, och någon som ser rakt igenom mig. Varannan vecka kliver jag in i det där rummet, och varje gång är det som att tiden stannar en stund.
KBT. Tre bokstäver som kan kännas så enkla på papper, men som i verkligheten är något helt annat. Det är som att hålla upp en spegel mot sitt inre och tvingas se allt det man i åratal försökt dölja – rädslorna, ångesten, stressen, tankarna som snurrar utan stopp.
När jag började trodde jag att det skulle vara mer… praktiskt. Som en lista med tips, knep och snabba lösningar. Men istället mötte jag något mycket större: en chans att förstå mig själv på djupet. Det är jobbigt. Det river upp gamla sår. Jag går därifrån med en tung känsla i bröstet ibland. Men samtidigt – en lättnad. Som att någon äntligen hjälper mig att bära det som varit så tungt så länge.
Varannan vecka sitter jag där och pratar om saker jag aldrig vågat säga högt. Jag får frågor som gör att jag tystnar, blundar, letar efter ord. Och sakta, sakta börjar jag se mönster: hur vissa tankar alltid leder till samma känslor, samma beteenden, samma återvändsgränder. Och med hjälp av min terapeut får jag verktyg att välja en annan väg.
Det är inte lätt. Att gå i terapi är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod. För det kräver mod att våga möta sina egna demoner, mod att säga “jag behöver hjälp”, mod att börja bygga om sig själv bit för bit. Och det tar tid. Det får ta tid.
Jag delar det här för dig som kanske tvekar, som tror att terapi inte är för dig, eller som tänker att du borde klara dig själv. Jag tänkte exakt likadant. Men idag är jag tacksam för varenda session, även de som gör mest ont. För varje gång jag lämnar det där rummet är jag lite lättare, lite klokare, lite mer mig själv.
Och vet du vad? Det är värt det.
Varenda minut, varenda tår, varenda stund av tystnad. För jag har börjat förstå att jag är värd att må bra. Och det är du också.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Dagens låt:
När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom började jag skriva en veckodagbok här.
Det som först var ett sätt att sortera tankar blev snart något mycket mer en plats för andrum, eftertanke och självinsikt.
Vissa texter flöt lätt. Andra var tunga att skriva.
Ibland gjorde det ont att sätta ord på det som varit tyst så länge.
Men varje gång jag vågade gå lite djupare, kändes det som att något inom mig började läka.
Den 1 juli 2024 publicerade jag en av de mest känslosamma texterna jag någonsin skrivit:
Utmattningssyndrom #5
Den handlade om sorgen jag burit inom mig i många år, en sorg jag aldrig riktigt bearbetat.
Jag har läst den texten många gånger sedan dess, pratat om den med min KBT-terapeut, försökt förstå den från olika håll.
Det var smärtsamt, men också nödvändigt. För ibland måste man våga möta det svåra för att kunna gå vidare.
Efter ett tag insåg jag att det jag skrivit var mer än bara en text.
Det var början på något nytt.
Orden bar på en rytm, en känsla — nästan som om berättelsen själv ville bli till musik.
Jag hade haft en melodi i huvudet länge, och sakta började allt falla på plats.
Efter många justeringar, försök och översättningar till engelska hittade vi rätt ton.
Till slut bestämde jag mig för att följa känslan fullt ut, och med hjälp av fantastiska människor förvandlades texten till en låt.
Resultatet blev “The Weight Of Grief”, en låt som betyder oerhört mycket för mig.
Jag är så tacksam över att den blev till, och faktiskt ganska stolt över hur den låter.
Tack Katarina, Adam I och självklart J.K. Maine – utan er hade den här låten aldrig blivit verklighet.
Hoppas ni tycker om den ❤️
Och vem vet, kanske kommer fler låtar ur mina bloggtexter framöver.
Jag vill berätta om en liten förändring här på bloggen. Från och med nu kommer jag att publicera ett nytt inlägg varje månad. Målet är att göra inläggen ännu mer innehållsrika, intressanta och värdefulla för dig som läsare.
Du kommer få följa med på min resa med diabetes, KBT-behandling, träning, psykisk hälsa och allt däremellan. Varje inlägg kommer att vara väl genomtänkt och fyllt med både personliga erfarenheter, inspiration och fakta – så att du kan känna igen dig, lära dig något nytt och kanske till och med få en push att ta kommandot över ditt eget liv.
Jag ser fram emot att dela mer med er och skapa en kontinuitet som gör det lättare att följa med i min resa och mina reflektioner.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
I mitt förra inlägg skrev jag om min plan, den jag kallar Snart Så. Och nu vill jag berätta lite mer om vad det faktiskt betyder för mig – och vart jag är på väg. För mig handlar det först och främst om tid. Jag vet att jag inte kan springa lika fort som förr. Jag vet vad det kostar att köra på tills kroppen och själen inte orkar längre. Och jag tänker inte tillbaka dit igen. Därför tror jag att jag måste gå ner i tid och jobba mindre, jag funderar på det och det kan vara en bra sak så jag kan orka med mig själv, jag mådde jättebra när jag jobbade 80%, det kan låta som en liten skillnad, men för mig kan det vara avgörande. För det är just i de där timmarna som balansen sitter.
Och vad ska jag göra med den tiden?
Det är enkelt: Jag vill göra allt det där som gör att jag känner mig hel. Allt det där som gör att jag får energi istället för att bara tömmas på den. Snart Så är mitt. Det är drömmen om att göra det jag älskar, på mitt sätt. Kanske genom mitt eget företag, kanske genom att hitta nya vägar att inspirera och hjälpa andra. Det är frihet. Det är balans. Det är hopp. Men jag ska vara ärlig: det finns en rädsla också. För jag vet hur det känns när kroppen inte orkar längre. När allt stänger ner. När det inte finns någon kraft kvar. Den rädslan är min påminnelse om varför jag inte kan gå tillbaka till gamla hjulspår, hur lockande det än kan kännas ibland.
Målet är tydligt för mig: jag vill må bra. Punkt. Jag vill att vardagen ska kännas glad, inte som en kamp. Jag vill leva på ett sätt där jag kan vara Jonas på riktigt. Stark ibland, svag ibland, men alltid i balans. Så när jag säger Snart Så så är det inte bara en dröm. Det är ett löfte till mig själv. Att jag inte ger upp. Att jag fortsätter bygga, steg för steg, mot det liv jag vill leva. Ett liv som jag kan älska varje dag.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det är frågor jag ofta får – och ännu oftare ställer mig själv. Men svaret är inte enkelt. För hur mäter man egentligen mående? Är det i antal bra dagar? I orken som finns kvar när kvällen kommer? Eller i förmågan att stå kvar när stormen blåser?
Jag vet i alla fall att jag inte är densamma som jag var innan utmattningen. Och kanske är det just det som är poängen – att jag inte ska bli det heller.
Varannan vecka kliver jag in i rummet där jag går i KBT. Två stolar, ett bord och någon som får mig att stanna upp och faktiskt möta allt det där jag länge försökt springa ifrån. Det är tufft. Det river upp minnen, väcker känslor jag inte vill känna. Men det är också där jag hittar styrkan. Där jag lär mig förstå varför jag reagerar som jag gör. Där jag vågar säga orden jag inte trodde jag kunde uttala.
Sedan den 8 maj har jag jobbat 100%. Det är snart sex månader nu. Det kan låta som en seger – och på många sätt är det det. Men det är också en balansakt. Vissa dagar går det bra. Jag känner mig stark, fokuserad, närvarande. Andra dagar känns det som att gå på lina utan skyddsnät. Jag känner hur stressen smyger sig på, hur gamla mönster vill ta över, hur gränserna suddas ut.
Därför övar jag hela tiden på att säga nej. Att lyssna på signalerna. Att stänga av när det blir för mycket. Det är svårt. För inom mig finns fortfarande den där rösten som viskar: “Du borde orka. Du borde klara det.” Men jag börjar bli bättre på att svara: “Inte den här gången. Inte på bekostnad av mig själv.”
Och mitt i allt det här finns träningen. Min livboj. Min medicin. Min fristad. Minst tre gånger i veckan tränar jag, och det är inte för att bli bäst eller starkast – utan för att överleva vardagen. För att hålla både kroppen och huvudet i balans. För att min diabetes ska må bra. Och för att jag ska påminna mig själv om att jag kan, även när jag tvivlar. Men jag ska vara ärlig. Vissa dagar är jag helt slut. Tom. Rädd. Rädd för att falla tillbaka dit jag en gång var – på botten, när mörkret och utmattningen styrde allt. Den rädslan finns där. Den påminner mig om att jag måste vara försiktig, att jag inte kan springa lika fort som förr.
Därför har jag en plan. Jag kanske ska gå ner i tid på jobbet. Skapa mer luft i vardagen. Få energi över till livet utanför jobbet – till det som verkligen betyder något. Jag vet att jag aldrig kommer att bli exakt som jag var innan. Men kanske är det just det som är meningen. Att jag ska bli en ny version av Jonas. En version som inte bara fungerar – utan faktiskt mår bra. Och jag kallar den planen för Snart Så.
För snart så ska jag göra det jag verkligen vill. Snart så ska jag leva på ett sätt som inte sliter sönder mig. Snart så ska jag känna att jag är en välmående Jonas – 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Och när den dagen kommer… då vet jag att resan hit var värd allt. Varenda kamp, varenda tår, varenda gång jag reste mig när jag egentligen ville ge upp. För jag tror på det här. Jag tror på Snart Så. Och jag vill att du också ska göra det – för dig själv.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Vi lever i en tid där det är enklare än någonsin att låtsas må bra. Ett leende på en selfie, en fredagsdrink på Instagram, kanske en story från kvällens “mysiga hemmakväll”. Det ser ju så bra ut – nästan för bra. Men bakom det där perfekta filtret, hur känns det egentligen?
Hur mår du?
Nej, inte det där slentrianmässiga “jo men det är bra” som man kastar ur sig av vana. Jag menar på riktigt. Hur mår du i kroppen? I tankarna? I hjärtat? Vi springer på i ett tempo som är svårt att bromsa. Fredagshöjdpunkten går i ett med söndagsångesten. Sen är det måndag, och ekorrhjulet snurrar vidare – jobb, familjelogistik, prestationer, och sen några likes på det. Ett socialt fulspel där ingen riktigt vet vem som vågar vara ärlig först. Och mitt i allt det där kommer tanken krypande:
Är det äkta – eller bara sociala medier-fejk? När jag scrollar genom flödet slår det mig ofta – är allt det här verkligen på riktigt? Missförstå mig inte, jag vill inte vara cynisk. Men det är svårt att inte undra: mår verkligen alla så här bra hela tiden? Eller är det bara en fasad, en välpolerad yta på dessa sidor vi tillbringar så mycket tid på? Det känns som att alla alltid är lyckliga, snygga, framgångsrika, produktiva. Som att livet är en enda lång semester, fylld av solsken, filter och perfekta vinklar. Men jag kan inte låta bli att tänka – var är allt det andra? Det verkliga? Det trasiga, trötta, ensamma, ångestfyllda? Det där som vi alla känner ibland, men som sällan får plats i flödet. För i verkligheten vet vi att ingen går igenom livet utan att kämpa. Ändå sitter vi där, gång på gång, och jämför vår vardag med andras höjdpunkter. Det är som att titta på en trailer till en film och tro att man sett hela berättelsen. Så vad är egentligen sant på sociala medier – och vad är bara en illusion? Kanske är det dags att påminna sig själv om att bakom varje perfekt bild finns en verklig människa, med riktiga känslor, rädslor och problem. Och att det är okej att inte alltid känna sig som en del av det där perfekta flödet. För livet är mer än likes och leenden – det är också allt det som aldrig läggs upp.
Och vet du – kroppen ljuger inte. När du inte stannar upp och lyssnar så börjar den ropa – med smärta. Huvudvärk, magont, spända axlar. Du sover dåligt. Känner dig orkeslös fast du “borde” vara pigg. Tappar gnistan. Orkar inte vara social. Du kanske till och med gråter utan att veta varför. Och för att dämpa det där obehaget börjar vi bedöva. Med mat. Med alkohol. Med skärmar. Med ännu mer “att göra”. Men det vi egentligen behöver är inte att fly – utan att känna. Och prata.
Prata, prata, prata.
Med en vän. En kollega. En familjemedlem. Någon som lyssnar. För om vi inte får ut det vi bär på, om vi bara trycker undan och håller upp fasaden – då kommer det förr eller senare att kollapsa. Inget byggs hållbart på tystnad. Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara mänsklig. Vi måste sluta skämmas för att vi inte alltid mår bra. Vi behöver sluta jämföra vårt inre med andras yttre, och förstå att det är okej att ha dåliga dagar – eller veckor. Och när någon öppnar sig, våga stanna kvar och lyssna. Du behöver inte ha alla svar – det räcker att du finns där, utan att döma. Det är så vi bygger starka relationer. Och ibland räcker inte samtalet med en vän – då är det också modigt att söka hjälp hos någon professionell. Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Det är en handling av omtanke för sig själv.
Så ställ frågan till dig själv. Och våga ställa den till någon annan också. Hur mår du – egentligen?
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp?
Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.
Den osynliga bördan
Att leva med diabetes är inte bara att hålla koll på mat, insulin och blodsocker. Det är ett heltidsjobb som aldrig tar slut. Inget skiftbyte, ingen semester. Det är ett ansvar som vilar på dina axlar dygnet runt, år efter år. Och det sliter. På kroppen, men framför allt på psyket. Vi pratar sällan om det, men utmattning och ångest är vanligt bland oss som lever med diabetes. Många beskriver känslan som att ”bränna ut sig” på sin egen sjukdom. Forskningen kallar det för diabetes burnout – den punkt där man inte längre orkar bry sig, där man vill blunda för allt, fast man vet att man inte kan.
Fakta som gör ont
• Varje år sjukskrivs ungefär 20 000 personer i Sverige för utmattningssyndrom (Socialstyrelsen, 2023).
• Psykiska diagnoser, där utmattning ingår, står nu för över 45 % av alla sjukskrivningar i landet (Försäkringskassan, 2022).
• För den som väl kraschar är vägen tillbaka lång. Medianlängden för en sjukskrivning i utmattning är ungefär ett halvår (Försäkringskassan, 2022).
• Många med diabetes lever dessutom med så kallad diabetes distress – känslomässig stress kopplad till sjukdomen. En svensk studie visar att upp till 40 % av personer med typ 1-diabetes upplever detta i perioder (Läkartidningen, 2019).
När man lägger på diabetes ovanpå detta – den ständiga vaksamheten, rädslan för hypo- och hyperglykemier, oron för framtida komplikationer – är det inte konstigt att många av oss går sönder. Det konstiga är att vården inte tar det på större allvar.
Var finns stödet?
Det är ovanligt att vården fångar upp oss i tid. De flesta av oss söker hjälp först när vi redan är på botten.
Några positiva exempel finns:
• Rehabakademin (Region Stockholm) erbjuder rehabilitering för personer med långvarig smärta eller utmattning – ibland även för oss med diabetes, om vi blir remitterade.
• På vissa vårdcentraler testas case managers – vårdsjuksköterskor som stöttar och samordnar insatser, så att ingen faller mellan stolarna (Region Skåne, pilotprojekt 2021).
• Det finns enkäter som DDS-17 (Diabetes Distress Scale), som kan upptäcka diabetesrelaterad stress innan det hunnit bli en total krasch (Polonsky et al., 2005).
Men det är undantag. Och de allra flesta av oss får aldrig den typen av stöd.
Vad vi borde prata mer om
Vi måste börja prata om:
• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker.
• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till.
• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin.
För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fångas upp i tid.
Ett liv som är mer än överlevnad
Jag har själv upplevt hur det känns när mörkret kryper in, när orken tar slut, när man bara vill få en paus från allt ansvar. Det är en ensam och skrämmande plats. Men det viktigaste jag har lärt mig är detta: det är inte svagt att be om hjälp – det är modigt. Vi som lever med diabetes förtjänar inte bara att överleva. Vi förtjänar att leva – och må bra. Och det kräver att vården, samhället och vi själva börjar se hela människan, inte bara blodsockret.
Så låt oss bryta tystnaden. Våga prata om psykisk ohälsa, om stress och om utmattning. För ju tidigare vi pratar om det, desto fler kan slippa krascha. Och det är precis det vi behöver – ett stöd som håller oss uppe, istället för att bara plocka upp oss när vi redan har fallit.
Mellan den 6 och 14 september går och springer vi för att samla in pengar till den livsviktiga typ 1-diabetesforskningen. Anmäl dig du också och var med oss på resan mot ett botemedel.
Samla familjen, vännerna, kollegorna eller varför inte hela kvarteret i kampen mot typ 1-diabetes? Mellan den 6 och 14 september anordnar vi Barndiabetesloppet 2025. Tillsammans går och springer vi till förmån för den livsviktiga forskningen på valfri plats.
Den 7 september kl. 12.00 arrangerar Barndiabetesfondens lokalförening Gävleborg Barndiabetesloppet i Hemlingby friluftsområde (Spårcentralen).
Många tror att detta lopp bara är för barn – men det stämmer inte! Alla kan vara med, oavsett ålder eller kondition. Du väljer själv distans.
Varför ska vi delta?
För att stötta forskningen om typ 1-diabetes. Sjukdomen drabbar både barn, ungdomar och vuxna. I Sverige insjuknar ca 900 personer varje år, varav hälften är barn. Typ 1-diabetes går inte att förebygga och kräver livslång behandling med insulin, dygnet runt, varje dag. Forskningen är därför helt avgörande för att vi en dag ska kunna hitta ett botemedel.
Genom att delta i loppet bidrar du direkt till den livsviktiga forskningen som kan förändra framtiden för alla som lever med typ 1-diabetes.
Barn: 50 kr | Vuxna: 250 kr
Alla intäkter går oavkortat till Barndiabetesfonden
Sponsorer: Rubin Medical & Nordic Infucare
Kom och spring, gå eller jogga – tillsammans gör vi skillnad!
Anmäl dig redan idag och hjälp till att sprida budskapet!
I mitt förra inlägg skrev jag om den osynliga tröttheten som kommer av att leva med en kronisk sjukdom. Om att vara stark så länge att man till slut går sönder. Om utmattningen. Ångesten. Den där känslan av att stå mitt i ett kaos som aldrig riktigt tar slut. Men det jag inte berättade då – är hur jag försökte hantera det. Hur jag försökte hitta andrum, en paus, ett lugn. Hur jag började söka lindring i något som till en början kändes ofarligt. Som alla andra gjorde.
Alkohol.
Det började som en kall bärs till hockeyn eller fotbollen för att slappna av. Men slutade med något som höll på att krossa både min kropp och mitt psyke. För alkohol och diabetes är inte bara en dålig idé – det är en livsfarlig kombination. Men värst av allt? Den blev min flykt från mig själv. Min relation till alkohol har aldrig varit enkel. Den smög sig in tidigt i mitt liv och blev snabbt en självklar följeslagare. I början kändes den som en vän. Den gav mig glädje, gemenskap och framför allt – den tog bort all oro, ett litet litet tag, den tystade bruset i huvudet när jag behövde lugn, när tankarna gick på högvarv, fanns den där. Ett glas, en öl, en kväll med vänner. Det kändes ofarligt. Det kändes normalt. Men sakta förändrades den där ”vännen”. Den blev något annat. Något mörkt.
Ni som har varit där vet vad jag menar – när man knappt känner smaken på det man dricker längre. När man sveper i stressat tempo, nästan som på autopilot. När glaset aldrig får stå tomt. När ett glas byts ut till en flaska. Och när bakfyllan en dag inte längre känns som en huvudvärk, utan som en iskall längtan efter nästa klunk – direkt på morgonen. När det första man tänker när man vaknar är ”en 7,2:a skulle sitta bra nu.” Det är då man måste stanna upp och fråga sig själv: Vad håller jag på med?
Jag har varit där. Så många gånger.
Jag har haft perioder då jag lyckats hålla upp ett helt år – och sedan, helt plötsligt, tyckt att jag förtjänade ”bara en öl.” Och där var jag igen. Tillbaka i samma hjulspår. Sommaren har alltid varit värst. Sol, vänner, grillkvällar. Det där romantiserade kring ett glas vin eller en kall öl i kvällssolen. Men det slutade aldrig med bara ett glas. För mig blev det alltid mer. Och med det kom ångesten. Inte den där lilla oron som går över. Nej. Jag menar ångesten som äter upp en inifrån. Den som viskar de mörkaste tankarna. Den som får en att vilja försvinna. När man på riktigt börjar tänka tankar som ”jag orkar inte mer.” Då är det inte längre något att skoja bort. Då måste man ta tag i skiten – på riktigt.
Alkohol och diabetes – en livsfarlig kombination
För mig blev alkoholen inte bara en mental kamp. Den blev också en fysisk risk. Jag har levt med typ 1-diabetes i 42 år. Det är en ständig balansgång mellan frihet och disciplin. Varje dag handlar om att hålla koll: mat, motion, blodsocker, insulin. Allt som de flesta aldrig behöver tänka på – är min verklighet varje timme, varje minut, varje sekund. Och alkoholen rubbar den balansen totalt. Bakom varje enhet alkohol gömmer sig svajande blodsocker, nätter då kroppen kämpar emot mig, och ett mörker som alltid kommer efteråt. Alkoholen gör mig oförutsägbar. Jag tappar kontrollen över det jag annars gör med precision. Och det är farligt – ibland livsfarligt. Men det värsta är ändå inte det som syns på blodsockermätaren. Det värsta är det som känns. För mig kommer inte baksmällan som huvudvärk eller illamående. Den kommer som ångest. Tung. Kvävande. Iskall. En känsla av att inte vilja leva – trots att jag egentligen vill. Ett förlamande mörker jag har vaknat upp i alltför många gånger. Och jag vill aldrig tillbaka dit. Det här handlar inte om självömkan. Det handlar om självinsikt. Jag har försökt leva ”som alla andra”, låtsas som att min kropp inte längre var kroniskt sjuk. Men det var bara självbedrägeri.
När jag var tonåring var allt nytt och spännande. Jag hittade min stora passion i hårdrocken. Jag lyssnade på den, spelade den, startade band och levde för musiken. Vi repade, drömde, åkte på konserter. Det var gemenskap och frihet – och jag älskade det. Men där, mitt i allt det magiska, fanns också alkoholen. Den var liksom alltid där. Ingen höjde på ögonbrynen. Inte ens jag – trots att jag visste att det var farligt för mig med diabetes. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara känna lugnet i huvudet, känna mig ”normal”, fri och oslagbar. Några öl, en bra låt, vänner runt mig – det var allt jag trodde jag behövde. Men alkoholen blev min svåraste balansakt. Den rubbade hela ekvationen. Och även om jag idag vet bättre, så finns den där fortfarande – som ett gammalt spöke.
Jag har gjort slut med alkoholen – för min egen skull. Nu skriver jag det här som ett löfte till mig själv. Inte som ett straff. Inte som ett förbud. Utan som en frigörelse. Jag har insett att alkoholen inte gör mig gott. Den ger mig ångest. Den förvärrar min sjukdom. Den gör mig svagare – både fysiskt och mentalt. Och, ärligt talat – den skrämmer mig.
Så jag har skrivit ett kontrakt med mig själv. Jag har lovat:
✅ Att inte dricka alkohol – oavsett tillfälle
✅ Att möta mina känslor istället för att döva dem
✅ Att ta hand om min kropp och vara ärlig mot mig själv
✅ Att fira varje steg mot klarhet, hur litet det än är. Och jag väljer att hålla det här löftet – på obestämd tid. För att jag är värd ett liv där jag mår bra.
Men det här handlar inte bara om mig Det finns något som gör riktigt riktigt ont i mig, och jag måste få säga det: Varför har alkoholen blivit ett måste varje gång vi ska umgås? Varför känns det som att vi måste ”ta ett glas” för att slappna av, ha roligt, känna samhörighet? Jag ser hur alkoholen – ibland långsamt, ibland brutalt – drar ner människor i ett mående som inte är bra för dem. Hur den går från något njutbart till en flykt. En vana. En självbedövning. Och det gör mig så otroligt ledsen. Jag ser det hos vänner, bekanta. Ibland i tystnad, ibland i öppenhet. Och jag vill bara säga: Tänk efter. Vad håller du på med?
Om du känner att jag pratar om dig – då gör jag nog det.
Och jag säger det inte för att döma. Jag säger det för att jag bryr mig. För det finns ett annat sätt. Det går att umgås utan alkohol. Det går att vara närvarande, glad, trygg – utan att dricka. Och det går att sluta, om det är det du egentligen längtar efter. Det är inte svagt. Det är inte tråkigt. Det är ett starkt, klokt, modigt val. Vet du vad det bästa är? Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen. Men jag gör inte det. För det jag vinner är så mycket större än det jag lämnar. Jag vinner kontroll. Jag vinner lugn. Jag vinner ljus. Och det är värt allt.
Så det här är min historia. Min frihet. Mitt val. Och kanske, bara kanske, kan det få någon annan att stanna upp och fundera också.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det finns dagar när jag gör precis allt rätt – men ändå blir allt fel.
Jag räknar kolhydrater. Sätter insulindosen. Planerar, tränar, försöker sova ordentligt. Men ändå? Blodsockret lever sitt eget liv. Det rasar. Det rusar. Det protesterar. Och vet du vad det gör med en, efter år av ständig kontroll, rädsla och kamp? Det sliter inte bara på kroppen. Det nöter ner själen. Till slut kraschar man. Jag vet. För det hände mig.
Under min sjukskrivning började jag förstå något jag länge ignorerat: Det är inte bara diabetesen som kräver min uppmärksamhet – det är allt den för med sig. Stress. Oro. Prestationskrav. Att aldrig få stänga av. Och mitt i allt detta: en självkritik som är obarmhärtig. En inre röst som säger ”du måste klara det här”, ”du får inte slarva”, ”du borde veta bättre.” Till slut gick det inte längre. Jag var utmattad. Och ångesten blev en ständig följeslagare.
Det här är något vi sällan pratar om:
Hur psykisk ohälsa hänger ihop med kroniska sjukdomar – inte bara som en konsekvens, utan som en parallell verklighet. För varje gång blodsockret vägrar samarbeta trots att man gjort allt ”rätt”, är det som att misslyckas på ett prov man inte skrivit. Och hur mycket man än säger ”det är inte mitt fel” – så känns det ändå som att det är det. Det är inte konstigt att många av oss diabetiker till slut bränner ut oss. Varför pratar inte vården om det här? Här kommer en obekväm fråga:
Varför ingår inte psykologiskt stöd som en självklar del i diabetesvården?
När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp? Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.
Vi måste börja prata om:
• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker
• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till
• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin
För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fånga upp det i tid. Du är inte blodsockret. Du är du. Jag vet hur lätt det är att börja mäta sitt värde i siffror.
I värden. I prestationer. I kontroll.
Men vet du vad? Du är inte ditt blodsocker. Du är inte din trötthet. Du är inte ditt misslyckande. Du är mänsklig. Och du gör ett heltidsjobb – utan lön, utan paus. Så nästa gång inget fungerar, påminn dig själv:
“Det är inte mitt fel. Jag gör så gott jag kan.” Och det är mer än nog.
Fortsättning följer: Alkohol och diabetes – en farlig kombination
I nästa inlägg vill jag ta upp något som många helst inte pratar om – men som i tysthet påverkar så många liv.
Alkoholen. Och nej, det här handlar inte bara om diabetes. Det handlar om att vara människa. Om stress, flykt, krav – och om längtan efter att få andas ut. För mig blev alkoholen inte längre ett glas öl i kvällssolen. Den blev något annat. En flyktväg. En bedövning. En fara. I nästa del berättar jag om hur alkoholen gled från ”njutning” till något som nästan kostade mig allt.
Det är en personlig text – om skam, ångest, uppvaknande. Men också om frihet. Och om att välja ett liv utan bedövning.
Jag hoppas du vill läsa.
För vi behöver prata om det här också – inte för att döma, utan för att förstå.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Det är nu ungefär 15 månader sedan jag kollapsade.
Min kropp slog bakut. Min energi försvann. Allt som tidigare hade gått att pressa sig igenom gick inte längre. Och jag är inte ”färdig” än.
Jag har kommit ungefär halvvägs i min KBT-behandling tillsammans med min psykolog, och det jag delar med dig idag är det som har vuxit fram längs vägen.
Insikter. Sårbarhet. Smärta. Men också små, viktiga steg mot ett annat sätt att leva.
Jag trodde att jag var stark när jag fixade allt. Att det var så man visade sitt värde genom att ha koll. På jobbet. Hemma. I relationen. Med barnen. I matlådan. Och i blodsockret. Jag trodde att om jag bara gjorde allt “rätt” så skulle det gå bra. Att det var min disciplin som avgjorde hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Och kanske framför allt:
Jag trodde att det var jag som var felet när det inte fungerade. Men kroppen är smartare än vi tror. Och den är väldigt ärlig när vi själva har slutat vara det.
Små tecken kom först. En trötthet som inte gick att sova bort. Ett blodsocker som reagerade på allt, stress, oro, minsta förändring. Tankar som snurrade. Minnet som svek. Gråten som kom utan förklaring.
Och till slut – total kollaps.
Det var som om någon drog ut kontakten. Jag kunde inte tänka klart. Inte känna igen mig själv. Jag som alltid hade haft koll, kunde plötsligt inte ens handla mat.
Det var utmattningssyndrom.
Och den här gången var det inte något jag kunde vila mig ur på några veckor som jag gjorde första gången 2019. Det blev startskottet på en inre resa jag inte hade valt – men som jag idag är tacksam över att jag tvingades ta.
Återhämtningen har varit allt annat än linjär. Men med hjälp av min psykolog och KBT-behandling, har jag börjat hitta tillbaka – inte till mitt gamla jag, utan till något mer hållbart. Något mer sant.
Här är några av de viktigaste pusselbitarna:
Jag har börjat lyssna på kroppen. Inte tvinga den. Inte manipulera den. Utan lyssna – med nyfikenhet istället för kritik. Känner jag att jag inte vill eller orkar så kan jag acceptera det nu och då blir det vila.
Jag har börjat omvärdera styrka. Styrka är inte att köra över sig själv. Det är att våga stanna. Säga nej. Be om hjälp.
Jag har släppt taget om perfektion. Framför allt när det gäller mitt blodsocker. Jag gör mitt bästa, men jag lever också. Det räcker.
Jag har övat på att vara snäll mot mig själv. Det låter enkelt. Det är det inte. Men det gör skillnad, varje gång och otroligt viktigt. Och det viktigaste ordet har jag lärt mig att använda ”NEJ”.
Jag har börjat leva på ett nytt sätt. Med mer närvaro. Färre måsten. Och med en längtan att vara människa, inte maskin.
Jag tänker:
Att leva på riktigt – inte bara fungera. Nu vet jag vad jag ska ta bort. Och vad jag ska göra mer av.
Det som stjäl min energi får inte följa med längre. Jag väljer det som får mig att andas, känna, växa. Det jag riktigt, riktigt brinner för. Det som gör mig levande. Som min vän sa: det som ger mig balsam för själen.
God hälsa börjar med goda vanor.
Äta näringsrikt och träna regelbundet stärker immunförsvaret, förbättrar sömnen. Kroppen är ett avancerat system – och som alla system kräver den rätt bränsle och underhåll för att fungera optimalt.
Du som läser detta kanske också bär på för mycket. Kanske försöker du vara allt – för alla – hela tiden. Kanske har du redan känt att kroppen viskar, men du trycker bort det. Min förhoppning är att du genom min berättelse ska känna en sak: Du är inte ensam. Det går att stanna upp innan det går för långt. Och även om du redan kraschat – så går det att resa sig igen. Inte till den du var, utan till den du egentligen är.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Nu har jag äntligen semester. Den där tiden på året då man får släppa allt. Verkligen allt. Jobbmejl, måsten, tider att passa… borta. Och det är precis det jag vill påminna om i det här inlägget – att vila och semester hör ihop. Att det är okej, ja till och med nödvändigt, att bara vara. Stänga av, landa, leva i nuet.
Just nu är jag i Spanien – och jag älskar det. Speciellt Mallorca. Det är verkligen min plats för återhämtning. Sol, värme, hav, god mat – allt det där som gör att både jag och min kropp mår som allra bäst. Att få sätta sig vid ett dukat bord utan att behöva tänka, bara äta och njuta. Ligga i en solstol med en bok i handen och känna solen värma. Bada, slumra lite, läsa några sidor till. Det är min typ av återhämtning.
Och det är inte bara skönt – det är också viktigt. Jag har både diabetes och en utmattning i bagaget, så för mig handlar semestern om mer än att bara ta det lugnt. Det är då jag får en chans att läka på riktigt. Här känner jag hur kroppen svarar, hur stressen släpper och energin långsamt kommer tillbaka.
Vi behöver såna här pauser. Stunder där vi får komma i kapp oss själva och bara göra sånt vi mår bra av – vad det än är för just dig. Kanske är det också sol och bad, eller kanske skogspromenader, långa frukostar, eller att bara få ligga i soffan och kolla på serier utan dåligt samvete.
Och vet du? Jag känner att jag är på väg någonstans nu. På väg mot en bättre tillvaro. En plats i livet där jag får göra mer av det jag mår bra av, där jag får vara mig själv fullt ut – och samtidigt hjälpa andra. Snart… Så.
En sak som jag mår riktigt bra av är att skriva – och det kommer jag fortsätta med här nere i Spanien. Men just nu blir det bara lite lugnt skrivande för min egen skull. Bloggen tar några veckors paus medan jag njuter av stillheten och låter hjärnan vila. I slutet av augusti är jag tillbaka med nya inlägg.
Då kommer jag dela med mig av min väg tillbaka från utmattningen, hur det går med min KBT-terapi hos min psykolog, och lite om hur min framtid börjar ta form – en framtid där jag kan leva ett hållbart liv utan att hamna i utmattning igen. För det handlar om att hitta vad jag mår bra av. Och vad det är? Ja, det får du läsa mer om då.
Jag kommer också skriva om min relation till alkoholen – en viktig och personlig del i min resa.
Så håll ut, jag är snart tillbaka.
Ta hand om dig. Stäng av. Logga ut. Och njut av det som får dig att må bra.
Blunda, och föreställ dig att du öppnar ögonen igen – som typ 1-diabetiker.
Att leva med en autoimmun, kronisk sjukdom är som att ständigt ha ett extra heltidsjobb. Ett jobb du aldrig sökte, aldrig kan ta semester ifrån, och aldrig får betalt för. Jag vet, för jag har levt så här i 42 år.
Kanske pluggar du, jobbar, är föräldraledig eller mitt i karriären? Föreställ dig då att du samtidigt, varje vaken minut, måste hålla koll på något livsavgörande. Att du ständigt måste agera som din egen bukspottkörtel.
Du vaknar – dags att kolla blodsockret.
Frukost – räkna kolhydrater, dosera insulin.
Ska du gå eller ta bilen? Träna ikväll? Hur varmt är det ute? Allt påverkar.
Och plötsligt – stresspåslag. Blodsockret rusar.
Mätaren visar pil ner precis innan du ska hålla en viktig presentation.
Du svettas, händerna skakar, synen blir suddig.
In med druvsocker, sitt ner, andas. Vänta.
Sen på det igen – leendet på, fast du egentligen vill gå och lägga dig.
Lunch – du chansar på en burgare, försöker räkna. Gissar.
Några timmar senare: huvudvärk, torr mun, trötthet.
Sockret är skyhögt.
Du doserar insulin, går en snabb promenad, försöker få kontroll.
Men klockan tickar mot nästa möte.
Så här ser det ut. Varje dag.
Och ändå får jag höra kommentarer som:
“Kan du inte sticka dig någon annanstans, vi äter faktiskt här.”
“Det ser ut som att du knarkar.”
“Fy fan vad jag hatar att se blod.”
Du kämpar inte bara mot sjukdomen. Du kämpar också mot fördomar, okunskap, och blickar. Ibland orkar man inte förklara. Ibland vill man bara smälta in. Men det går inte. För typ 1-diabetes tar ingen paus.
Vi är inte allergiska mot socker. Vi har inte orsakat det själva. Och vi kan inte bli friska – inte än.
Vi räknar, tänker, väger, doserar, utvärderar.
Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.
Med hoppet om att en dag kunna säga:
“Jag hade diabetes.”
Snälla samhället – döm oss inte.
Ge oss inte känslan av att vi måste gömma vår sjukdom för att få vara med.
För en kamp är faktiskt jobbig nog.
Vi ska inte behöva ta två.
Vet ni vad? Ju oftare folk säger åt mig “kan du inte göra det där någon annanstans?” eller “måste du ta sprutan just här?”, desto mer vill jag göra precis tvärtom. Ju fler såna kommentarer jag får, desto mer bestämd blir jag – då drar jag ner byxorna rakt framför dem och låter det ta ännu längre tid än vanligt. Då blir jag 14-åriga Jonas igen, som gjorde exakt det motsatta bara för att. Så det så!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Snart är det skolavslutning. För många innebär det fest, frihet – och alkohol. Men för någon med diabetes kan det här vara skillnaden mellan liv och död.
Det här är inte en moralpredikan. Det här är en vädjan. Till dig som har diabetes. Till dig som är förälder, vän, klasskompis. Till dig som ska på fest, eller bara är med någon som har diabetes. Du måste veta vad som kan hända. För det kan gå fort. Och det kan gå riktigt illa.
Alkohol och diabetes – en farlig kombination
När du dricker alkohol störs leverns förmåga att släppa ut socker i blodet. För en person utan diabetes reglerar kroppen detta själv. Men med diabetes är det annorlunda – särskilt om du tar insulin.
Har du insulin i kroppen men inget socker som kan tas upp, kan blodsockret rasa. Och det märks inte alltid direkt. Det kan se ut som att du bara är full. Men i själva verket håller din kropp på att stänga av.
Hypoglykemi – alltså för lågt blodsocker – kan leda till medvetslöshet. I värsta fall hjärnskador. I värsta fall – döden.
Du kan rädda en väns liv
Om någon med diabetes får känning eller börjar bete sig förvirrat, är det inte bara fylla.
• Ge något sött: juice, druvsocker, läsk (inte light!).
• Hjälper det inte – ring 112 direkt. Säg att personen har diabetes och druckit alkohol.
Att du vet det här kan vara skillnaden mellan att någon överlever – eller inte.
Tips för dig som har diabetes
• Ät alltid innan du dricker. Gärna en ordentlig middag.
• Drick långsamt. Alkohol påverkar mer än du tror, särskilt om du tränat eller haft en tuff dag.
• Kolla blodsockret ofta. Alkohol gör att du tappar omdömet – du märker inte alltid att du dippar.
• Ha alltid något sött med dig. Druvsocker, juice, frukt – vad som helst.
• Ät något innan du somnar. En nattmacka kan rädda dig från ett blodsockerfall i sömnen.
• Ställ väckarklockan. Ät frukost och ta insulin tidigt dagen efter, sen kan du vila vidare.
Till dig som är ung och lever med diabetes:
Jag vet hur det känns.
Jag har haft typ 1-diabetes i 42 år. Jag har druckit. Mycket. För att orka. För att glömma. För att känna mig normal.
Men det gör mig allt annat än normal. Alkohol har kastat mig rakt in i mörkaste ångest. Inte bara dagen efter – utan i flera dagar, ibland veckor.
Min diabetes har svajat okontrollerat. Jag har vaknat med panik, svettig, skakig. Jag har gråtit av skam, ångest, rädsla. Jag har varit nära att dö. Inte en gång. Flera.
Det är inte värt det.
Om du ändå vill dricka – gör det med respekt. Drick långsamt. Med sällskap som vet att du har diabetes. Med socker i fickan. Med vetskapen om vad som kan hända.
Och vet du vad?
Det allra bästa är faktiskt att inte dricka alls.
Till dig som står bredvid:
Du kan vara den som ser vad andra missar. Du kan vara den som reagerar när någon börjar vingla, svamla, tappa kontrollen – inte bara för att de är fulla, utan för att deras blodsocker faller. Du kan vara den som räddar liv.
Gör sommaren trygg – för alla
Sommaren ska vara härlig. Full av skratt, bad, sena kvällar och gemenskap.
Men för att det ska bli en riktigt skön sommar – måste vi ta hand om varandra.
Och för någon med diabetes – kan just du vara skillnaden mellan en lycklig skolavslutning och en tragedi.
Dela detta. Prata om det. Våga fråga. Våga agera.
Det kan rädda liv.
På riktigt.
Snart så hörs vi igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Samtalen med min psykolog har gett mig nya perspektiv – viktiga sådana.
Det jag bär med mig mest är det här:
Jag behöver göra mer av det som får mig att må bra. Det som ger mig energi.
Inte sen. Utan nu.
Att lyssna på kroppen, hitta balansen, acceptera att jag inte är helt tillbaka – det har också lett till en annan insikt. En som kanske har legat där och grott länge, men som först nu fått ta plats på riktigt:
Jag kan inte längre vänta på att livet ska kännas rätt. Jag måste börja leva det – precis där jag står.
Och vet du – något har börjat hända.
Samtal med gamla vänner och affärsbekanta har gett mig en oväntad, men efterlängtad energikick.
Det är som om de har väckt något inom mig. Något som varit vilande alldeles för länge.
Det har varit möten fyllda av värme, skratt, minnen – men också ärlighet och frågor som gått rakt in i hjärtat.
Och mitt i allt det där dök en möjlighet upp.
En chans att börja om. Att se på livet med nya ögon.
Att våga tänka:
“Tänk om det faktiskt är möjligt?”
Tänk om jag – trots utmattningen, trots allt som varit – kan skapa ett liv som känns rätt på riktigt.
En av frågorna som stannat kvar kom för bara några dagar sedan.
En kär vän såg mig i ögonen och frågade:
“Vad drömmer du om? Vad är ditt mål? Vart vill du vara om tre år?”
Först blev jag ställd. Orden fastnade.
Men sedan började något röra sig inom mig.
En tanke. Ett frö. Det där modet jag saknat.
Och jag insåg – jag vet ju vad jag vill. Och jag har vetat det länge.
Och det bästa av allt?
Jag har äntligen fått det stöd jag saknat och möjligheten att ta steget.
För jag vill inte längre bara ta mig igenom dagarna. Jag vill leva dem.
Jag vill känna att jag är med, att jag gör skillnad – både i mitt liv och kanske i någon annans. Men det måste ske på mitt sätt.
Inte för att andra ska imponeras eller kunna klappa sig själva på axeln för att jag “presterar som vanligt”. Det kapitlet är avslutat.
Nu handlar det om att skapa ett liv jag faktiskt vill vakna upp till. Att ge plats åt glädjen, kreativiteten – den som alltid funnits inom mig, men som inte fått komma fram på länge.
Nu är det dags att göra utrymme för det som är viktigt för mig. Inte bara för alla andra.
Och vet du – det händer just nu.
Något är på gång. Något jag burit tyst, länge, och nu rör det på sig.
Det är större än jag vågat tro, och det växer för varje dag inifrån på riktigt.
Allt jag kan säga just nu är:
Det här betyder något och mer kommer snart.
Och viktigast av allt: Jag mår bra av det här.
Till dig som läser:
Jag vill ställa en ärlig fråga – från hjärtat:
Vad är det du skjuter upp?
Vad finns där i bakhuvudet, i hjärtat – som du tänker att du ska ta tag i “sen”?
Kanske längtar du efter att skapa något.
Kanske vill du byta jobb – eller lämna ett.
Starta ett projekt. Förändra en vana.
Eller bara ta det där första, viktiga steget mot att börja må bättre.
Tänk om “sen” är just nu och du behöver inte göra allt idag men du kan ta ett steg. Ett snällt, ärligt steg i riktning mot dig själv.
Jag tror på dig.
Och jag vet, det är svårt men det går.
Snart så!
❤️
/Jonas
Snart så hörs vi igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
När man börjar känna sig lite starkare efter en utmattning är det lätt att tro att man är redo att köra på igen. Kroppen känns piggare vissa dagar, hjärnan lite klarare – och hoppet väcks. Kanske är jag snart tillbaka? Kanske kan jag börja leva som vanligt igen?
Men det är just där det farliga ligger.
För när jag försöker ta igen allt jag missat, när jag vill bevisa för mig själv (och kanske för andra) att jag är tillbaka, är risken stor att jag kraschar igen. Det är en balansgång som är svårare än jag trodde – att våga utmana mig själv utan att pressa för långt.
Den ständiga dragkampen
Varje dag är en sorts dragkamp mellan två sidor av mig själv.
Den ena sidan vill framåt. Vill testa, göra mer, känna att jag utvecklas. Jag saknar den jag var innan utmattningen, och jag längtar efter att orka allt det där som kändes självklart förut.
Den andra sidan är rädd. Rädd för att ta i för mycket, rädd för att gå över gränsen och hamna där jag var för några månader sedan. Den vet hur det känns när allt rasar igen – när tröttheten slår till med full kraft och hjärnan blir till dimma.
Och mellan dessa två sidor försöker jag hitta en väg.
Att förstå kroppens signaler
En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig är att kroppen pratar – jag måste bara lära mig att lyssna.
• Energinivån på morgonen – Vaknar jag med en känsla av att kroppen fått återhämtning, eller känns det som att jag är överkörd av en lastbil?
• Hur träning påverkar mig – Känner jag mig stark efter ett pass, eller blir jag helt dränerad?
• Hjärnans ork – Kan jag fokusera och tänka klart, eller hoppar tankarna okontrollerat mellan saker?
• Sömnen – Sover jag bra eller vaknar jag tröttare än när jag la mig?
När jag ignorerar signalerna får jag betala priset. Det har jag lärt mig den hårda vägen.
Vad hjälper mig att hålla balansen?
Jag har insett att några saker gör det lättare att inte gå över gränsen:
✅ Att planera in vila – på riktigt. Inte som en eftertanke, utan som en del av dagen, precis som träning eller arbete.
✅ Att acceptera att återhämtning inte är linjär. Vissa dagar orkar jag mer, andra dagar mindre. Och det är okej.
✅ Att våga säga nej. Även när jag vill göra något, men vet att det kommer kosta mer än det ger.
✅ Att hitta lagom nivå på träning och aktivitet. Att pressa mig lite, men inte så mycket att jag blir sämre dagen efter.
✅ Att sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag kommer aldrig bli exakt den jag var innan, men det betyder inte att jag inte kan hitta en ny version av mig själv som mår bra.
Framåt – men i rätt takt
Det svåraste just nu är att acceptera att jag fortfarande är i återhämtning. Att jag inte kan trycka på gasen och tro att allt löser sig.
Men jag börjar förstå att det viktiga inte är hur snabbt jag kommer framåt – utan att jag gör det på ett sätt som håller i längden.
Min KBT-resa har börjat
Jag går nu hos min psykoterapeut i KBT, och det känns väldigt skönt att få det stödet. Det är en resa som tar mig från min barndom ända fram till idag – en resa som både ger lättnad och ibland är otroligt jobbig.
Vi öppnar upp allt. Vänder på varje sten. För att en gång för alla kunna stänga locket på kistan, gräva ner den – eller kanske gömma den på ett ställe jag inte längre vet om – och sen gå vidare.
Samtidigt får jag hjälp att hantera min vardag och blicka framåt. Hjälp att förstå vad jag behöver för att orka leva ett liv som fungerar för mig. Ett liv där jag hittar en balans jag trivs med.
Ja, kanske kommer jag inte klara av att jobba 100 % igen – och vet du? Det får vara så. Det viktiga är att jag mår bra. På riktigt.
Jag kommer att fortsätta uppdatera er om hur det går – för det här är en resa som inte bara handlar om att bli frisk, utan om att förstå vem jag är och vad jag behöver för att må bra.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Påsken är här – en tid för vila, gemenskap och god mat. Ta vara på ledigheten, umgås med nära och kära, skratta mycket och ta hand om dig själv.
Och du – fortsätt hålla igång! Låt inte nyårslöftena damma igen – ta din promenad, cykla en sväng, kör ett gympass eller rör dig på ditt sätt. Varje steg räknas!
Ha koll på kolhydraterna i påskmaten – här är några exempel:
• Kokt potatis – ca 15–17 g kolhydrater per 100 g
• Janssons frestelse – ca 15–20 g kolhydrater per 100 g
• Matpaj (t.ex. Västerbottenpaj) – ca 25–30 g kolhydrater per bit
• Bröd (vört, knäcke, sillmacka) – ca 40–50 g kolhydrater per 100 g
• Senapssill/inlagd sill – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g
• Påskmust – ca 10–12 g kolhydrater per 100 ml
• Godis och choklad – ca 60–80 g kolhydrater per 100 g
• Marsipanägg – ca 65–70 g kolhydrater per 100 g
• Frukt (t.ex. apelsin, druvor) – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g
• Dessert (t.ex. pannacotta med bär) – varierar, ca 15–30 g kolhydrater per portion
Njut – men gör det med medvetna val. Du har koll på sockret!
Jag trodde att återhämtning skulle vara en stadig väg framåt. Att jag, vecka för vecka, skulle känna mig lite bättre. Att hjärnan skulle bli klarare, kroppen starkare och energin långsamt återvända.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Det går bra – tills det inte gör det.
En dag vaknar jag och känner mig nästan normal. Jag har ork, jag tänker klart, jag får saker gjorda. Jag börjar tro att jag är på väg tillbaka, att jag kanske ändå har kontroll över det här.
Sen kommer kraschen.
Jag tappar fokus. Glömmer allt jag skulle göra. Kroppen känns tung, och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker skärpa mig – det går bara inte.
Och det värsta är tanken som alltid dyker upp: ”Tänk om jag aldrig blir helt återställd?”
Att hantera bakslag
Det är här det blir svårt. När hjärnan är trött och kroppen känns som bly är det lätt att tappa hoppet. Lätt att tänka att allt jobb jag lagt ner varit förgäves.
Men jag försöker påminna mig själv om en sak: Bakslag betyder inte att jag har misslyckats.
Jag har lärt mig att bakslag är en del av processen. Att hjärnan och kroppen behöver tid att läka. Att även när jag har en skitdag, så är jag ändå längre fram än där jag började.
Hur jag försöker hantera det
Det finns några saker som hjälper mig när jag känner att jag tappar fotfästet:
1. Titta tillbaka. Ibland känns det som att jag står still, men när jag ser tillbaka inser jag att jag faktiskt har kommit en bit.
2. Acceptera skitdagarna. Vissa dagar går det inte att prestera, hur mycket jag än vill. Då behöver jag vila istället för att tvinga mig själv att fungera.
3. Påminna mig själv om vad som hjälper. Träning, sömn, lugna promenader, musik – allt som får mig att må lite bättre, även när jag egentligen inte orkar.
4. Släppa kontrollen. Jag kan inte stressa fram återhämtningen. Jag kan bara göra mitt bästa och lita på att kroppen vet vad den behöver.
Små steg leder framåt
Jag kanske aldrig kommer att vakna upp en dag och känna mig helt återställd. Men jag tror att jag sakta kommer att hitta en ny balans.
Och om du känner igen dig i det jag skriver – du är inte ensam. Bakslag är inte ett tecken på att du gör något fel. Det är en del av processen.
Så vi fortsätter. Ett steg i taget. Även när det känns som att vi går bakåt. För vi vet – vi har redan tagit oss längre än vi tror.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Idag ska jag på idrottsmassage. Inte för att det är “lyxigt”, utan för att det är nödvändigt.
Jag tränar mycket och lyfter tungt – något som både stärker och sliter på kroppen. Efter min viktnedgång har träningen blivit en viktig del av livet igen, men jag har också lärt mig att det inte bara handlar om att pressa sig. Det handlar om att underhålla kroppen också.
Tunga lyft, hårda pass och högt tempo sätter sina spår. Stelhet, ömhet och små signaler från musklerna som säger “hej, glöm inte bort mig!” Massage hjälper mig att få igång blodcirkulationen, släppa på spänningar och återhämta mig snabbare.
Det är också ett sätt att stanna upp, lyssna in kroppen och ge den lite kärlek – något jag inte alltid prioriterat tidigare. Jag brukade bara köra på, men idag vet jag bättre. Vill man hålla i längden, både fysiskt och mentalt, måste man ta hand om sig själv.
Så det här är en påminnelse – till mig själv och kanske till dig också:
Du servar bilen regelbundet – glöm inte kroppen. Särskilt inte om du tränar tungt.
Jag visste att återhämtning från utmattning skulle ta tid. Men jag trodde att det skulle vara mer… logiskt. Att jag skulle känna mig lite bättre för varje vecka, att hjärnan skulle bli klarare och minnet sakta men säkert återvända.
Men så funkar det inte.
Istället pendlar jag mellan framsteg och bakslag. En dag kan jag känna att energin är tillbaka – jag orkar träna, tänka klart, hålla fokus. Nästa dag är allt som bortblåst, och jag undrar om jag ens har kommit någonstans.
Och mitt i allt detta? Hjärnkaoset.
När tankarna drar åt alla håll
Jag börjar med en sak, men innan jag ens hunnit halvvägs är jag inne på nästa. Jag ska laga mat, men kommer plötsligt på att jag måste koka ägg. Och packa gymväskan. Och leta fram kvittot på den där grejen jag måste lämna tillbaka. Och vänta, vad höll jag på med nu igen? Just det – middagen.
Det är som att hjärnan aldrig slutför en tanke innan den kastas in i nästa. Som att jag försöker navigera genom ett ständigt pågående oväder där allt snurrar samtidigt.
Hur skapar man struktur i kaoset?
Jag jobbar fortfarande på att hitta lösningar, men några saker har hjälpt mig att hantera vardagen lite bättre:
1. Listor, listor, listor. Jag skriver ner allt – på papper, i mobilen, i kalendern med pling.
Det minskar stressen av att försöka hålla allt i huvudet.
2. Tydliga rutiner. Jag gör samma saker på samma tider för att minska risken att glömma eller fastna i tusen andra smågrejer.
3. En sak i taget. Det låter självklart, men jag försöker medvetet träna på att slutföra en sak innan jag påbörjar nästa.
När rastlösheten tar över
Förut var jag för trött för att göra något. Nu är det tvärtom – jag kan knappt sitta still. Det kryper i kroppen, och jag måste hålla igång hela tiden för att inte bli frustrerad.
Att hitta balansen mellan aktivitet och återhämtning är en utmaning. Jag behöver träning för att lugna huvudet, men jag måste också våga vila – utan att känna mig lat eller rastlös.
Små steg leder framåt
Jag har accepterat att återhämtning inte är en rak väg. Att vissa dagar är skit. Att det går fram och tillbaka. Men jag försöker påminna mig själv: varje gång jag väljer att ta hand om mig, varje gång jag väljer träning eller vila i stället för att köra på av gammal vana – så gör jag framsteg.
Och en dag, utan att jag ens märker det, kommer dimman att ha lättat lite till.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag minns en tid när varje dag kändes som en enda lång kamp. När kroppen var som bly och hjärnan som en tv-skärm inställd på brus. Jag var fast i en spiral där tröttheten drev upp stressen, och stressen gjorde mig ännu mer utmattad – en perfekt storm jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.
Men så, nästan omärkligt till en början, började något förändras.
Det var ingen dramatisk vändning, inget magiskt ögonblick där allt plötsligt blev bra. Istället var det små, nästan osynliga tecken.
Den första lilla segern
Jag stod på gymmet och insåg att jag orkade mer än förra veckan. Inte mycket, men tillräckligt för att känna skillnaden. Där jag tidigare varit dränerad efter ett par set, hade jag nu kraft kvar. För första gången på länge kände jag att jag tog energi från träningen, istället för att den bara tog energi från mig.
Sen kom kanske det största tecknet av alla. Jag satt vid frukostbordet och insåg att jag tänkte klart. Inte i korta, hackiga sekvenser som tidigare, utan i en sammanhängande tanke. Jag behövde inte kämpa lika mycket för att minnas vad jag skulle göra under dagen.
Men där någonstans tog förbättringen stopp.
För minnet? Det är fortfarande skit.
Jag glömmer saker hela tiden. Små saker, stora saker. Viktiga grejer jag tänkt på en stund tidigare bara för att sekunden senare vara helt borta. Och det värsta är att jag inte vet om det någonsin kommer bli bättre. Det känns skittråkigt, om jag ska vara ärlig.
Och som om det inte vore nog har rastlösheten slagit till med full kraft.
Jag kan fan inte sitta still länge nu. Det kryper i kroppen, jag känner mig som en tryckkokare som bara måste göra något. Förut var det utmattningen som höll mig fast – nu känns det tvärtom, som att jag måste röra mig hela tiden för att inte explodera. Att slappna av är en utmaning i sig.
Dagar när allt är åt helvete
Och låt mig vara ärlig: det finns fortfarande dagar när allt är åt helvete.
När kroppen vägrar lyda, när hjärnan känns som gröt och jag inte ens orkar bry mig om någonting. Dagar när jag känner mig totalt värdelös, när jag undrar om jag ens är på väg någonstans eller bara står och stampar i samma jävla mörker.
Och diabetesen? Den lever fortfarande om som om den fått ADHD. Fortfarande svängigt, fortfarande oberäkneligt. Men sakta, sakta börjar jag få den dit jag vill ha den. Den skriker och lever om fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hantera den – trots allt.
Det är de där dagarna jag måste påminna mig själv: jag vet vad som hjälper.
Det är träningen. Att lyfta vikter och känna att kroppen faktiskt svarar. Det är att lägga mig ner och lyssna på den där låten som alltid får mig att andas lite djupare. Det är att göra den där avslappningsövningen, även när det känns som att det inte spelar någon roll – för jag vet att den gör det.
Och en sak till – jag har fortfarande inte bearbetat allt det gamla.
Det finns så mycket som ligger där, som en tyst påminnelse i bakgrunden. Saker från barndomen och ungdomen, minnen jag tryckt undan men som ändå hittar sin väg tillbaka när jag minst anar det. Det är som en osynlig ryggsäck jag burit med mig i alla år, och den är fortfarande tung.
Men nu ska jag få hjälp att packa upp allt igen – och jag hoppas verkligen att det blir sista gången. Det tar på krafterna, och varje gång river det upp känslor så starka att tårarna inte går att hålla tillbaka.
Via KBT och psykologsamtal ska jag få gå igenom det som legat och skavt i årtionden. Inte bara det som varit, utan också hur jag ska hantera det som kommer – som att klara av vardagen när jag ska börja jobba 100% igen. Bara tanken på att få den här hjälpen gör att jag känner mig lättare. Det är en trygghet i att veta att jag inte behöver reda ut allt ensam längre.
Små steg leder långt
Det var de här små förändringarna som fick mig att inse att jag var på rätt väg. Inga stora mirakel, ingen snabb lösning – bara konsekvens, tålamod och en vilja att hitta tillbaka till mig själv.
Jag är inte ”framme” än, om det nu finns något slutmål i en återhämtning. Men jag är någonstans där mitt i, där jag ser ljuset längre fram och vet att det är möjligt att må bättre.
Och om du känner igen dig i det jag beskriver – vet att du också kan hitta tillbaka. Du kanske inte märker det direkt, men varje gång du väljer vila istället för att pusha dig för hårt, varje gång du tar en kort promenad istället för att fastna i soffan, varje gång du väljer att ta hand om dig själv trots att du är trött – så gör du framsteg.
Och en dag märker du det. En dag vaknar du och inser att dimman börjat lätta.
Och att du, trots allt, fortfarande står kvar.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Att leva med diabetes har alltid varit en balansgång. Blodsockret är en envis motståndare som kräver ständig uppmärksamhet – men jag har lärt mig att hantera det. Eller, jag hade lärt mig. För när utmattningssyndromet slog till kändes det som om min diabetes fick ADHD.
Plötsligt reagerade min kropp på insulin på ett helt nytt sätt. Blodsockret rusade upp, dök ner, svängde snabbare än jag hann med. Det kändes som att någon släppt lös ett hyperaktivt barn inombords, som ständigt tryckte på fel knappar. Och mitt i allt skulle jag försöka styra upp kosten, träningen, sömnen – samtidigt som hjärnan gick på sparlåga.
Utmattning och diabetes – en perfekt storm
Att leva med diabetes innebär redan en konstant stress, särskilt vid typ 1-diabetes där jag manuellt måste balansera insulin, mat och aktivitet. När utmattningssyndromet slog till blev det en perfekt storm. Stresshormonet kortisol steg, vilket i sin tur gjorde blodsockret mer svårkontrollerat. Sömnen blev sämre, och med den försvann min ork att göra kloka val kring mat och insulin.
Tröttheten gjorde att jag glömde ta insulin i tid eller sköt upp måltider. Och ju sämre jag skötte min diabetes, desto mer skenade mitt blodsocker – vilket bara ökade känslan av stress och utmattning. En ond cirkel, där kroppen kämpade mot mig istället för med mig.
Vägen tillbaka – med styrketräning som nyckel
Mitt i kaoset hittade jag en oväntad räddning: styrketräning. Jag har alltid vetat att träning är bra för både blodsockret och hjärnan, men nu blev det något mer. En strategi. En stabil punkt i allt som kändes okontrollerbart.
När jag lyfter vikter får jag en paus från hjärndimman. Kroppen blir starkare, och det känns som att jag återtar kontrollen över något – mig själv. Dessutom hjälper styrketräning till att öka insulinkänsligheten, vilket gör att blodsockret blir mer stabilt. Och kanske viktigast av allt: det ger mig energi. Äkta energi.
Jag har äntligen börjat kunna utmana mig själv igen, precis som förr. Det känns både befriande och otroligt skönt. Små steg, men alltid framåt.
Att bryta cirkeln – vad hjälper?
Om du känner igen dig i den här beskrivningen är du inte ensam. Här är några saker som hjälper mig på vägen tillbaka:
1. Sänk kraven – Perfektion finns inte. Att hålla stabila värden hela tiden är omöjligt, och det är okej.
2. Fokus på det lilla – Små justeringar gör skillnad. En bättre måltid, en liten promenad, ett träningspass – allt räknas.
3. Sömn och återhämtning – Vila är inte lathet, det är medicin.
4. Styrketräning utan press – Träning hjälper både blodsockret och hjärnan, men det måste vara kravlöst. Börja där du är.
5. Prata om det – Att hantera både utmattningssyndrom och diabetes på egen hand är tungt. Våga be om hjälp.
Att leva med diabetes är tufft nog. Att dessutom gå igenom utmattningssyndrom kan kännas överväldigande, men det går att hitta tillbaka. Kanske inte till den man var – men till en starkare, smartare version av sig själv.
Har du erfarenheter av att hantera utmattningssyndrom och diabetes samtidigt? Dela gärna dina tankar i kommentarerna!
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag står i köket och plockar ur diskmaskinen. Tallrikar, glas, bestick – samma rutin som alltid. Men plötsligt märker jag att jag står still med en gaffel i handen. Jag stirrar rakt ut i ingenting.
Min fru säger något från vardagsrummet, men jag hör henne knappt. Det är som om ljuden filtreras genom ett tjockt lager bomull. Orden når mig, men de fastnar inte. Jag släpper ner gaffeln i lådan och andas djupt.
Snart nio månader har gått sedan jag kollapsade.
Om jag jämför med då, så har jag kommit långt. Jag försöker umgås med vänner igen, men det tar på krafterna. Hjärnan blir trött, och jag märker hur utmattningen slår till efteråt. Jag har börjat jobba, om än inte heltid – men den här veckan testar jag att gå upp till 75%. Hur det kommer att gå? Jag vet ärligt talat inte. Men något inom mig är annorlunda. Jag stressar inte längre. Det finns ett lugn i kroppen nu, även om den fortfarande behöver mer återhämtning än jag skulle önska.
Men hjärnan… den är inte som den ska. Den har tagit stryk.
Minnet sviker – och det skrämmer mig
Jag glömmer saker. Hela tiden. Jag lyssnar, men orden når inte fram. Ibland är det som att hjärnan bara stänger av och tar en paus utan att fråga mig om lov. Och det är läskigt.
Efter jobbet kan jag komma hem och känna mig helt slut, men det är inte kroppen som är trött – det är huvudet. Då har jag hittat en sak som hjälper mig att återhämta mig: träning och bastu. Det är min räddning.
När jag tränar, när svetten rinner och pulsen slår, så släpper något i mig. Och när jag sedan kliver in i den heta bastun, andas in den fuktiga värmen och låter kroppen slappna av – då känns det som om jag kommer tillbaka till mig själv.
Jag behöver fler verktyg för att kunna fungera på heltid igen. Så jag tog ett beslut.
Att be om hjälp – det svåraste och bästa jag gjort
För någon vecka sedan skickade jag in en egen vårdbegäran till psykologterapibedömningen. Jag visste att jag behövde mer stöd för att orka vidare.
Mötet med psykologen var en berg- och dalbana. Innan träffen fick jag fylla i en massa formulär, och under samtalet gick vi igenom dem. Det var över en timme av starka känslor, tunga insikter och bilder i huvudet som jag helst inte ville se.
Men det var värt det.
Jag blev beviljad KBT. Och jag kan inte beskriva hur lättad jag är.
Jag hade KBT i början av min sjukskrivning via hälsocentralen, och det hjälpte mig mycket. Men nu kommer jag att få träffa en mer specialiserad terapeut, någon som kan hjälpa mig att ta nästa steg. För jag behöver hjälp att sortera den där ryggsäcken jag bär på.
Den är tung. Full av stress, ångest, gamla rädslor, funderingar, depression. Och nu är det dags att öppna den, gå igenom allt, sortera och – förhoppningsvis – packa om den på ett sätt som gör att jag orkar bära den.
Den största utmaningen: Att bromsa
Jag har alltid varit en person som kastar mig in i nya idéer. Jag har startat företag, klubbar, spelat i band, dragit igång projekt – vissa blev succé, andra total krasch.
Det är likadant nu. Min hjärna producerar fortfarande idéer i en rasande fart. Skillnaden är att jag har börjat bromsa. Och det måste jag fortsätta med.
Jag vågar inte riskera att krascha igen.
Vad händer nu?
Framöver kommer jag att fokusera mer på träning och hälsa här på bloggen. Jag kommer att dela med mig av träningsrutiner, kosttips och hur man skapar en hållbar livsstil.
Men jag kommer också fortsätta att skriva om min resa. Om KBT, jobbet, livet efter utmattningen – allt som är en del av min återhämtning.
Och till dig som läser:
Har du gått igenom något liknande? Känner du igen dig i att hjärnan bara stänger av? Hur hanterar du det?
Dela gärna dina tankar i kommentarerna. Det betyder mer än du tror.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram som bara exploderar med följare och nu har över 14 500 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag har försökt gå ner i vikt många gånger genom åren. Testat olika dieter, svältmetoder och snabba lösningar – allt i hopp om att se resultat snabbt. Men varje gång slutade det på samma sätt: jag mådde dåligt, tappade energi, och förr eller senare föll jag tillbaka i gamla vanor. För mig, som har diabetes, var det dessutom en extra farlig väg att gå. Att svälta sig själv leder till instabila blodsockernivåer, vilket kan vara direkt livshotande.
Till slut insåg jag att det inte fanns några snabba genvägar. Jag behövde en metod som fungerade på lång sikt, något jag kunde hålla fast vid utan att offra min hälsa. Det var då jag satte upp målet att gå ner i vikt på ett hållbart sätt.
När jag satte upp målet visste jag att det skulle krävas tid, tålamod och hårt arbete. Men att nå målet betyder inte att resan är över. Träningen fortsätter, och för mig just nu handlar det om att bygga upp kroppen så som jag vill ha den.
Jag har aldrig förstått varför man stressbantar och tränar intensivt för att snabbt gå ner i vikt, bara för att sedan släppa allt och gå upp alla kilon igen. Under vissa program följer man en extremt strikt kost och ett hårt träningsschema – något som inte är hållbart i längden. När man sedan återgår till sina gamla matvanor och träningen börjar dala, gymbesöken blir färre och vardagspromenaderna uteblir, är det självklart att vikten smyger sig tillbaka. Det blir en evig berg-och-dalbana där man ständigt måste börja om på ruta ett.
Det får ta den tid det tar – långsiktighet är nyckeln.
Totalt sett blev det en viktminskning på hela 30 kg under tre år. Tre år av medvetna val, träning och en förändrad livsstil – utan quick-fixes eller extrema metoder. Det här är ingen tillfällig diet, utan en långsiktig förändring som jag kan hålla fast vid resten av livet.
Hur jag lyckades
• Träning:
Jag tränade och jag tränar ävrn idag 3–5 dagar i veckan, ibland mer, ibland mindre beroende på livet.
• Kost:
Jag åt vanlig mat – husmanskost och annat jag tycker om. Mellan måndag och fredag vägde och räknade jag kalorier. Mina måltider bestod av frukost, lunch, mellanmål och middag. På kvällarna tog jag ibland en frukt eller en hårdsmörgås med pålägg, särskilt efter sena träningspass.
• Balans:
Lördagar blev min ”fria dag”. Då lät jag matvågen vila och åt gott utan att räkna kalorier.
Jag höll mig till cirka 1600 kcal per dag under veckodagarna, och de dagar jag inte tränade låg jag på 1300 kcal. Det låter kanske lite, men om du väljer rätt produkter kan du äta mycket och ändå hålla dig inom din kaloribudget.
• Alkohol – en bromskloss i viktresan
En sak jag insåg tidigt var att alkohol och viktminskning inte går hand i hand. Alkohol innehåller mycket kalorier men ingen näring, och dessutom sänker det fettförbränningen eftersom kroppen prioriterar att bryta ner alkoholen istället för att använda energin från maten. Det påverkar också sömnen, återhämtningen och ofta även matvalen – hur många har inte gjort dåliga kostbeslut efter några glas vin eller öl?
Att ta bort alkoholen var en av de viktigaste pusselbitarna för mig, både för vikten och för att hålla blodsockret stabilt.
Enkla tips som fungerar
• Intermittent fasta: Jag åt inget efter kl. 18 och åt frukost runt kl. 8-9 nästa dag. Det gav mig en naturlig fasta på 14–15 timmar, vilket var enkelt att följa och väldigt effektivt.
• Matvåg: Att väga maten hjälpte mig enormt. En matvåg är lätt att hitta – du kan köpa en på till exempel Clas Ohlson, Rusta eller ÖoB.
• Kaloriräkning: Appen Wellobe blev en viktig del av min resa. Där kunde jag hitta recept, skapa egna, skanna livsmedel och hålla koll på mitt kaloriintag på ett enkelt sätt.
Tänk långsiktigt!!!!
Nyckeln till att gå ner i vikt och behålla resultatet är att hitta en balans som fungerar för dig. Ät mat du tycker om och som du kan tänka dig att fortsätta äta. Ge det tid, och var snäll mot dig själv under resan.
Och kom ihåg – det finns inga genvägar till en hållbar viktnedgång!
Varför jag ville gå ner i vikt – och vad det har gett mig
När jag stod på vågen och såg siffran 107 kg insåg jag att något behövde förändras. Min diabetes var allt annat än stabil, och jag kände mig ständigt trött och orkeslös.
För att hålla blodsockret i schack behövde jag ta mer och mer insulin – men ju mer insulin jag tog, desto svårare blev det att gå ner i vikt. Det var en ond cirkel.
Till slut började min kropp ta skada. Mina ögon drabbades, och jag utvecklade diabetesretinopati – en komplikation där blodkärlen i ögats näthinna förändras. Jag fick dimsyn, fläckar i synfältet och riskerade att förlora synen helt. Jag tvingades genomgå laserbehandling för att bromsa försämringen. Men det var just det – bromsa, inte bota. Skadorna jag fått kommer aldrig att försvinna helt. Behandlingen kan hålla i 10–15 år, men vad händer sedan?
Det var då jag bestämde mig. Jag kunde inte längre låta min sjukdom styra mitt liv. Jag behövde ta kontroll.
Min hälsa, mitt ansvar
Idag, efter att ha gått ner 30 kg, har jag stabilare blodsocker, mer energi och framför allt – jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna för att förhindra fler allvarliga komplikationer.
Diabetes är en sjukdom som aldrig tar paus. Den ger inga gratischanser. Men genom att ta hand om min kropp och hälsa kan jag påverka min framtid – och det är precis det jag tänker fortsätta göra.
När jag ser tillbaka på min resa – från att drabbas av utmattningssyndrom till att börja återhämta mig – är träning en av de största faktorerna som har hjälpt mig på vägen tillbaka. Den har inte bara varit en fysisk aktivitet utan en livlina, ett sätt att hitta tillbaka till mig själv både fysiskt och mentalt.
Träning som Redskap vid Utmattningssyndrom
Min väg tillbaka från utmattningssyndrom har varit lång, men träning har spelat en avgörande roll i min återhämtning. När utmattningen slog till, var jag tvungen att möta en tuff verklighet där både kropp och sinne var utmattade. En av de första insikterna var hur mycket stress påverkade mig, och genom att införa träning i min vardag började jag sakta men säkert återfå min styrka.
Från promenader i början till lätt styrketräning och sedan maxad styrketräning har varje rörelse varit ett steg mot att återuppbygga min kropp och mitt sinne. Det som har varit mest hjälpsamt är att träningen ger mig en känsla av struktur och syfte under en period präglad av osäkerhet. När jag har förlorat min energi och minnet sviktar, har jag vetat att träning – i vilken form som helst – är något som hjälper mig att hålla mig närvarande och fokuserad.
Mentalt Stöd och Återhämtning
Förutom de fysiska fördelarna har träning varit en stor hjälp mentalt. Fysisk aktivitet frigör endorfiner, kroppens egna “må-bra”-hormoner, och dessa har hjälpt mig att återfå en känsla av glädje och positiva känslor även under svåra perioder. Träning ger mig också en paus från de negativa tankarna och stressen som ofta följer med utmattningssyndrom. Det är en stund för mig själv, ett sätt att vara närvarande i stunden och hitta tillbaka till mitt inre lugn.
Träning är Bra för Diabetiker
För oss som lever med diabetes har träning ytterligare en viktig roll. Regelbundna träningspass hjälper till att stabilisera blodsockernivåerna och kan minska insulinkänsligheten, vilket gör att kroppen blir mer effektiv på att hantera glukos. Det betyder att vi inte bara får de mentala och fysiska fördelarna med träning, utan också en förbättrad kontroll över diabetesen. För mig har träning därför varit ett viktigt verktyg för att hålla både kropp och själ i balans.
En Nyckel Till Att Hitta Balans
Jag har lärt mig att träning är mer än bara en fysisk aktivitet; det är ett sätt att hitta balans och ta kontroll över min hälsa, både fysiskt och mentalt. Genom att vara konsekvent med träningen har jag blivit mer medveten om min kropp och mina behov, vilket har varit en viktig del i min resa mot återhämtning.
För mig handlar det inte om att träna för perfektion, utan för att må bra, för att stärka både kropp och själ och för att skapa utrymme för återhämtning. Om du känner dig trött, överväldigad eller kämpar med stress och utmattning, vill jag uppmuntra dig att ge träning en chans – på dina egna villkor och i din egen takt. Det har varit en av de viktigaste pelarna i min väg tillbaka till livet.
Det är inte en enkel väg, men varje steg räknas, och träningen har gett mig en styrka jag inte trodde var möjlig igen.
Träning och viktnedgång – en del av samma resa
Träningen har varit en avgörande del av min återhämtning från utmattning, men den har också spelat en stor roll i en annan viktig del av mitt liv – min viktnedgång. När jag bestämde mig för att gå ner 30 kg visste jag att träning och rätt kost var nycklarna till att lyckas på ett hållbart sätt.
Det fanns inga genvägar, men jag upptäckte att med tålamod, struktur och en långsiktig planering kunde jag förändra min kropp och hälsa på riktigt. I mitt nästa inlägg kommer jag att dela med mig av min viktresa – hur jag lyckades, vad som fungerade för mig och varför jag aldrig gav upp. För ditt mål är alltid värt att kämpa för.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
I maj, närmare bestämt den 11 maj, är det ett år sedan jag drabbades av utmattningssyndrom.
Just nu jobbar jag 50 %, alltså fyra timmar om dagen. Det låter kanske inte så mycket, eller hur? Men för mig är det mycket. När jag ökade från 25 % till 50 % trodde jag att det skulle fungera jättebra. Och visst, de flesta dagar fungerar det – men andra dagar blir jag så hjärntrött att jag inte klarar någonting alls. När jag kommer hem efter jobbet är jag helt slut, och då handlar resten av dagen bara om att överleva.
Det som är allra jobbigast är att jag inte hänger med i tankarna. Jag har svårt att följa med i samtal, hör inte riktigt vad andra säger och mitt minne är som bortblåst. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och stirra in i en vägg, utan att veta hur länge jag har suttit så. Det är som om hjärnan går ner i strömsparläge. Skitläskigt.
Och så är det oron – en ständig oro i både kropp och huvud. Oro över hur framtiden ska bli, över hur mina nära och kära mår, och rädslan att min fru inte ska orka. Jag oroar mig för allt. Men jag vet att det här är vanligt vid utmattningssyndrom.
Jag kommer troligtvis må så här en bra tid framöver, och jag hoppas att det någon gång försvinner. Jag vill göra så mycket, men just nu går det inte.
Jag vill ta Kollasockret till nästa nivå och göra den magisk, men jag orkar inte just nu. Jag vill blogga varje vecka, men jag vet inte om jag klarar det. Som det känns nu får inläggen komma när jag orkar, och det får vara okej.
Mitt fokus nu är att inte pressa mig själv tillbaka till ruta ett, där jag blir helt handlingsförlamad igen. I stället bromsar jag, backar några steg och försöker hitta balansen.
Det här är verkligen en berg- och dalbana – en riktigt kringelikrokig väg med många avåkningar.
Men mitt i allt det här försöker jag påminna mig själv om att jag ändå har kommit en bit. För ett år sedan var jag i en helt annan situation, och även om det fortfarande är tufft, så finns det små steg framåt. Jag lär mig att lyssna på min kropp, att bromsa i tid och att acceptera att vissa saker får ta den tid de behöver.
Och mitt i allt detta försöker jag hitta små sätt att må bra. För mig handlar det just nu om träning, att få upp pulsen och känna kroppen jobba. Det ger mig en stunds frihet från alla tankar och ett sätt att ladda om. Efteråt tar jag gärna en bastu – värmen får mig att slappna av, som om stressen sakta rinner av kroppen. Att skriva hjälper också. Att sätta ord på allt som snurrar i huvudet gör att jag kan sortera känslorna, få lite mer klarhet. Och ibland behöver jag bara vara – utan måsten, utan krav. Bara existera och låta dagen vara som den är.
Och det viktigaste: Jag ger inte upp.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Hej allihopa, Det var ett tag sedan vi hördes! Jag hoppas att ni också fick en härlig julledighet – fri från stress och full av avkoppling. För min del blev det en perfekt jul och nyår, fylld med lugn och mys.
Nu när vardagen börjar igen ställer jag mig frågan: Hur ska jag hålla resten av året lika stressfritt? Svaret för mig ligger i att följa de rutiner som får mig att må bra. För mig handlar det om träning, att sätta tydliga gränser, våga säga nej och – kanske viktigast av allt – prata, prata, prata.
En sak jag har upptäckt under min resa med både utmattningssyndrom och diabetes är att träning är en gemensam nämnare för att må bättre. Det spelar ingen roll om det är en lugn promenad, ett träningspass på gymmet eller något däremellan – rörelse gör underverk för både kropp och själ. För mig är träningen en sorts medicin som hjälper mig att hantera både stress och blodsocker.
Just nu jobbar jag 50%, och det fungerar riktigt bra. Jag känner att det är rätt balans för mig just nu för att undvika att gå “all in” för tidigt och riskera bakslag.
Min energi börjar sakta men säkert komma tillbaka. Men det finns fortfarande dagar då jag, efter jobbet, är helt slut. Då lyssnar jag på kroppen. Jag lägger mig, vilar, och tar det riktigt lugnt – kanske med en bra vinyl eller en serie. Dagen efter kan jag ha mer energi, och då passar jag på att träna.
En sak jag håller fast vid är att äta på regelbundna tider. Det är helt avgörande för att hålla min diabetes stabil. Jag tar fortfarande en dag i taget och låter både kroppen och knoppen styra vad jag orkar.
Inför 2025 har jag inga stora förväntningar – och vet ni vad? Det känns så befriande. Året får bli som det blir. Mitt största fokus är på träningen, som verkligen är nyckeln till mitt välmående. Jag kommer att dela med mig av mina tankar om både träning och kost i kommande inlägg.
Det är en sak jag har funderat på länge, något jag verkligen vill göra. Ni vet hur det är – man tänker på det, drömmer om det, men inget händer. Jag har börjat fråga mig själv varför. Varför tar jag inte steget och gör verklighet av det här?
Det är så lätt att hamna i tankebanorna att “det kan vänta, jag gör det senare.” Men vad betyder egentligen “senare”?
Det jag verkligen vill är att gå en coachutbildning. Jag vill kunna hjälpa andra som varit i samma situation som jag – men på ett professionellt sätt. Jag vill bli en certifierad coach, ha det på papper.
Ändå hittar jag mig själv tänka att jag kan göra det någon annan gång. Men nu känns det annorlunda. Jag tror faktiskt att det kommer bli av den här gången. Det är dags att sluta skjuta upp drömmen och göra den till verklighet.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram nu har hela 13 700 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.
Nu väntas de mest stressade helgerna på hela året. Jul och nyår har alltid varit stress, stress, stress. Ja, i alla fall från vuxen ålder. Det var då stressen började. Från att försöka hinna klart projekt på jobbet inför årets sista dagar till att jaga julklappar, handla julmat och fixa allt så att alla ska må bra och bara mysa.
Sedan ska maten lagas, dukas fram och ätas. Efter det stressas det med att plocka undan, diska och fixa inför julklappsutdelningen. Och så ska det ätas choklad, drickas glögg och allt det där.
Efteråt brukade jag vara så utmattad att jag somnade i soffan till Karl-Bertil Jonssons julafton. Så har det sett ut de senaste 26 åren.
Men nu är det dags. Dags att skapa nya rutiner – utan stress!
Stressen är nämligen inte bara farlig för oss vuxna, den smittar också av sig på våra barn. När vi stressar för att hinna med allt, märker de det. De kanske inte säger något, men de känner av vår frustration och oro. Och i värsta fall tar de med sig den känslan in i sina egna liv.
Jag har sett det själv. Hur man försöker skapa en “perfekt jul” men i slutändan bara sprider en känsla av otillräcklighet och jäkt. Vad är poängen med att bygga upp en tradition som får alla att känna sig pressade, snarare än glada?
Stress är inte bara en känsla – den påverkar hela kroppen. Högt blodtryck, sömnproblem, magbesvär och en känsla av konstant utmattning är bara några av de varningssignaler som många av oss ignorerar. Och när vi inte mår bra, kan vi inte heller vara vårt bästa för våra barn eller våra nära och kära.
Så i år gör vi det annorlunda. Inga måsten. Det blir som det blir. Bort med gamla familjetraditioner som bara bidrar till press och stress. Istället vill vi bara vara och må bra.
Nu när både mina och min frus föräldrar inte längre finns med oss, känns det som rätt tid att skapa våra egna traditioner. Traditioner som fungerar för oss här och nu.
Jag vill också visa mina barn att julen inte behöver vara perfekt för att vara bra. Det viktigaste är inte att allt är skinande rent, att bordet är fyllt med varje rätt från julbordet eller att alla får den “perfekta” klappen. Det viktigaste är att vi mår bra och får tid att vara tillsammans.
Så varför stressa fram och tillbaka, knappt orka med julen och missa det som faktiskt betyder något? Kan någon förklara det för mig?
Julen borde handla om glädje, gemenskap och att må bra – inte om att leva upp till en idealbild som bara dränerar oss på energi. Kanske är det dags att tänka om, välja bort det som inte ger något och fokusera på det som faktiskt gör oss lyckliga.
Hur firar du din jul? Och vad skulle hända om du skippade stressen?
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.
Skicka ett mejl till jonas.karlsson@kollasockret.com
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Jag tar en liten paus och är tillbaka med ett nytt inlägg i januari.
Önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Del:27 Utmattningssyndrom och diabetes typ 1 – en farlig kombination
Att leva med diabetes typ 1 är som att balansera på en lina varje dag. Du måste hålla koll på insulin, blodsocker, mat och motion – allt för att undvika både låga och höga blodsockernivåer. Men när utmattningssyndrom slår till, kan den balansen snabbt försvinna, och det är precis vad som hände mig.
I början var det otroligt jobbigt. Jag orkade ingenting, och då menar jag verkligen ingenting. Att kliva upp ur sängen kändes som att bestiga ett berg. Om jag lyckades ta mig nerför trappan, slutade det oftast i soffan, där jag låg resten av dagen. Matlusten försvann helt – jag hade varken energi att laga mat eller äta. Kroppen och huvudet gick på sparlåga, och mitt diabetesansvar föll mellan stolarna.
Jag glömde bort att ta insulin. Jag glömde bort att kolla mitt blodsocker. Det var som om jag inte ens orkade bry mig om de rutiner som tidigare varit livsviktiga för mig. Kombinationen av diabetes och utmattningssyndrom blev till en ond cirkel – stressen över att inte sköta min diabetes gjorde mig ännu mer utmattad, och utmattningen gjorde det ännu svårare att ta hand om min diabetes.
En dag insåg jag att jag inte längre var mig själv. Jag, som alltid varit så engagerad i att hjälpa andra, kunde inte ens hjälpa mig själv. Det slog hårt, särskilt eftersom jag alltid haft en stark känsla av ansvar för min familj och de jag älskar. Att inte kunna vara den som lyfter och stöttar kändes som ett nederlag, men det var också en vändpunkt.
Varför är kombinationen så farlig?
Att ha både diabetes och utmattningssyndrom innebär många risker:
1. Blodsockersvängningar: Stress från utmattningen påverkar hormoner som adrenalin och kortisol, vilket kan göra blodsockret svårt att kontrollera. Dessutom kan bristen på matlust orsaka farliga dippar i blodsockret.
2. Missade rutiner: När hjärnan inte fungerar som den ska, blir det lätt att glömma insulin, mat och mätningar – något som kan få allvarliga konsekvenser som ketoacidos.
3. Nedsatt läkning och ökad risk för sjukdomar: Förhöjt blodsocker och stress kan försämra kroppens förmåga att läka och göra det svårare att stå emot infektioner.
4. Emotionell påfrestning: Kombinationen av fysisk utmattning och oro över sin hälsa kan skapa en känsla av hopplöshet som gör det ännu svårare att ta sig ur spiralen.
Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en lång process, och med diabetes typ 1 krävs det extra omsorg. Men det går. Nyckeln för mig har varit att sänka kraven på mig själv, våga prioritera min egen hälsa och tillåta mig att vara sårbar.
Det som hjälpt mest är stödet från min fru och mina barn har funnits där även under de dagar då jag inte orkade prata eller ens vara närvarande. Att få känna deras kärlek och förståelse, trots att jag själv känt mig som en skugga av den jag var, har varit ovärderligt.
Om du lever med diabetes och känner att stressen håller på att ta över, vänta inte för länge. Att ignorera varningssignaler kan leda till att kroppen och hjärnan säger ifrån – och det kan vara svårt att ta sig upp igen. Det är ingen skam i att be om hjälp; det är en styrka att våga prioritera sin hälsa.
För mig har det varit en tuff resa, men idag börjar jag äntligen ana ljuset i tunneln. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå och är ännu inte där jag en gång var, men jag tar steg i rätt riktning.
Genom att dela min historia hoppas jag kunna hjälpa andra i liknande situationer att förstå att de inte är ensamma – och att det finns en väg tillbaka. Jag vill också påminna dig om något jag själv fått lära mig: Du är värd att må bra, oavsett vad.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Den här veckan vill jag lyfta fram ett avsnitt från Vetenskapens Värld som heter “Kampen mot stressen.”
Avsnittet ger en djup inblick i hur utmattning påverkar oss, och det fick mig att reflektera över hur vi ofta misshandlar våra egna kroppar genom att stressa oss igenom vardagen. Är det verkligen så vi vill leva? Jag tror att de flesta skulle svara nej.
Ändå har vi så svårt att säga nej till sådant vi egentligen inte orkar eller vill. Varför är det så? Vad är det som hindrar oss från att prioritera vårt eget välmående?
Detta program undersöker varför stress har blivit en så framträdande del av vårt samhälle idag. Stressrelaterade sjukskrivningar har ökat dramatiskt och är nu den främsta orsaken till att många svenskar inte kan arbeta. Även bland unga växer stressrelaterad ohälsa i snabb takt. Vad ligger egentligen bakom denna ökande stressnivå? Är det det höga tempot i vårt samhälle som driver fram en livsstil vi inte orkar upprätthålla? Och vad kan vi göra själva för att motverka skadlig stress och minska risken för att drabbas av utmattningssyndrom?
Del:25 Rutiner som räddade mig – så återhämtade jag mig från utmattning och stabiliserade min diabetes
Jag vill verkligen lyfta hur viktigt det är med rutiner och hur de har hjälpt mig att återhämta mig från den här förbannade utmattningen. Att ha fasta rutiner har inte bara minskat min onödiga stress – det har blivit ett måste för mig, och jag vet att det kommer att vara en självklar del av min vardag framöver.
Rutinerna har dessutom en positiv effekt på min diabetes och hjälper mig att hålla blodsockret stabilt. Det är verkligen en win-win.
De rutiner jag pratar om är:
Sömnrutiner:
Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.
Måltidsrutiner:
Ät på fasta tider. Jag har bestämda tider när jag ska äta frukost, lunch och middag. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.
Motionera:
Regelbunden fysisk aktivitet är inte bara ett alternativ – det är en grundpelare för återhämtning. För min del handlar det just nu mest om styrketräning, där jag kör ett pass på en timme och avslutar med 10–20 minuter i bastun. Men vet du vad som verkligen har gjort underverk för mig? En enkel promenad på 30 minuter.
Blir jag trött efteråt? Då unnar jag mig en powernap på 30 minuter. Att lyssna på kroppen är en lika viktig del av återhämtningen som själva träningen.
Pauser:
En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.
Prata:
Att prata är livsviktigt. Att bära allt inom sig och hålla det för sig själv är en farlig väg som i längden kan leda till både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet det, för jag har varit där. Under större delen av mitt liv har jag varit tyst och burit mina tankar och känslor ensam, utan att dela dem med någon.
Men att hålla allt inne kommer med ett pris. Förr eller senare brister det – kanske inte på samma sätt som för mig, men konsekvenserna kan vara allvarliga. Det kan visa sig i form av sjukdomar, depression eller andra problem som påverkar både dig själv och dem omkring dig. I värsta fall kan skadorna bli så stora att de inte går att reparera.
Jag har själv upplevt hur tystnaden förvärrat mitt mående och dragit mig djupare ner i mörkret. Att våga öppna sig och prata med någon – en terapeut, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en sprickfärdig ballong. Det är inte bara befriande, utan också en första, viktig steg mot att börja läka.
Kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är ett bevis på styrka och mod. Livet är inte en tävling där du måste kämpa ensam; det är en lång resa där du har rätt att ta pauser och be om stöd. Ingen ska behöva gå igenom det svåra utan någon vid sin sida.
Gränser:
Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.
Min väg – och din
Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.
Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.
Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Det har nu gått några dagar sedan jag började arbetsträna på 25%, och jag måste säga att det känns bra. Att få komma tillbaka till arbetsplatsen, träffa mina kollegor och försiktigt börja med småprojekt har gett mig ny energi. Min chef har dessutom ordnat en mer avskild arbetsplats för mig, vilket har gjort stor skillnad. Två timmar om dagen kanske inte låter som mycket, men just nu är det precis lagom. Jag vet hur viktigt det är att inte stressa framåt för snabbt – risken för bakslag är alltid där om jag pressar mig för mycket. Det här är en långsam process, och det känns bra att ta det steg för steg.
Men låt mig vara ärlig: att komma hit har inte varit lätt. Det har krävt tid, arbete och framför allt förändringar i hur jag hanterar min vardag. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit den kognitiva beteendeterapin (KBT) som jag gått igenom. Där har jag lärt mig att bygga upp rutiner och skapa en stabil grund att stå på – något jag tror är helt avgörande för att kunna återhämta sig från utmattning.
För att börja må bättre måste du skapa och följa rutiner. Det kanske låter enkelt, men det är det inte – det är en aktiv ansträngning varje dag.
Här är vad som fungerat för mig:
Sömnrutiner: Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.
Måltidsrutiner: Ät på fasta tider. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.
Pauser: En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.
Prata: Att hålla allt inom sig är en farlig väg. Jag har själv känt hur det kan leda till depression och ett ännu tyngre mående. Att prata med någon – en terapeut, en coach, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en överfylld ballong. Det är en absolut nödvändighet för att kunna börja läka. Och kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet – det är mod. Livet är inte en sprint, utan ett maraton. Du behöver inte rusa genom det ensam.
Motionera: Regelbunden fysisk aktivitet är inte valfritt; det är en grundpelare för återhämtning. Det räcker med en enkel promenad på 30 minuter. Och om du blir trött efteråt? Då tar du en powernap på 30 minuter – för det är också en del av att lyssna på sin kropp.
Gränser: Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.
Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.
Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.
Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
På torsdag ska jag börja arbetsträna. Två timmar om dagen, 25 %. För någon som inte gått igenom detta kanske det låter som en obetydlig början, men för mig är det ett enormt steg. Efter sex månaders sjukskrivning känner jag mig, på något vis, redo. Ändå bär jag en osäkerhet – tankarna vandrar fram och tillbaka kring om kroppen verkligen kommer att klara det. Samtidigt har jag längtat efter att känna mig som en del av livet igen. Men vägen hit har varit allt annat än lätt.
Att förlora sig själv
Att drabbas av utmattningssyndrom är att förlora sig själv. Det är som att tappa alla de bitar som brukade utgöra den person man var, och att försöka få ihop dem igen när varje rörelse känns tung som bly. Tidigare tog jag saker för givet – att min kropp och mitt minne skulle samarbeta med mig, att energin skulle räcka dagen ut. Men det blev snart en kamp att bara ta sig igenom en vanlig vardag. Jag började glömma småsaker – först detaljer, sedan hela delar av min dag. Ibland kunde jag knappt minnas vad jag hade gjort tio minuter tidigare.
Kroppens desperata rop på hjälp
Att leva i detta tillstånd, när hjärnan hela tiden kämpar emot och kroppen känns som om den släpar efter, är att bli främmande för sig själv. Det är att behöva anstränga sig för att orka något så enkelt som att gå ut till brevlådan, när det en gång var något man gjorde utan att tänka. Mitt inre kändes som en storm av förvirring och utmattning. Inget var längre lätt, inget gick längre på rutin.
I början trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, på riktigt. Jag undrade om jag blivit dement, om jag kanske hade någon skada i hjärnan som ingen upptäckt. Det var skrämmande att se sig själv falla sönder på det sättet, och jag kunde knappt känna igen den person jag blivit. När sjukvården berättade att återhämtningen skulle ta tid förstod jag inte hur lång tid det verkligen handlade om. Jag trodde det skulle vara en snabb väg tillbaka – kanske några veckor eller en månad. Men nu, efter sex månader, förstår jag. Jag har lärt mig att läkningsprocessen inte följer någon förutbestämd tidsram.
Varningssignalerna jag missade
Varför lät jag det gå så långt? Varför ignorerade jag kroppens desperata rop på hjälp? Nu ser jag hur varningssignalerna blinkade – men jag var för upptagen för att lyssna. Minnet svek mig, saker försvann ur mitt grepp, och jobbet blev en börda jag knappt kunde bära. Ljud skar som knivar genom huvudet, jag kunde inte längre koncentrera mig, och sömnen blev ett minne blott. Minsta lilla motgång fyllde mig med stress och irritation, och humöret pendlade som en berg-och-dalbana.
Mest smärtsamt var att jag sakta drog mig undan från andra människor. Det som tidigare gav glädje – fester, tillställningar, tid med vänner – blev övermäktigt, och jag stängde in mig själv mer och mer. Nu förstår jag att det var varningssignaler, ett rop på hjälp. Känner du igen dig? Känner du igen dessa symptom? Vänta inte – låt det inte gå så långt. Och om du vill prata om det, om du känner dig osäker eller behöver råd, tveka inte att höra av dig. Du kan maila mig, så berättar jag gärna mer.
En långsam återhämtning
Även om jag mår bättre är jag långt ifrån återställd. Och om jag ska vara ärlig, är jag inte ens säker på om jag någonsin kommer att bli helt som förr. Jag inser nu att de här månaderna av utmattning kan ha lämnat kvar ärr som aldrig helt kommer att försvinna. Istället får jag lära mig att leva med de sviter som sjukdomen gett mig och försöka anpassa mitt liv efter de nya förutsättningarna.
Att bygga rutiner som stöd
Det som verkligen har hjälpt mig är rutinerna. För första gången på länge har jag börjat sätta upp en struktur som fungerar för mig. Bra sömn, näringsrik mat, och regelbunden fysisk aktivitet har blivit min dagliga medicin. Det låter kanske enkelt, men de här små stegen har varit avgörande. Varje morgon vaknar jag och börjar dagen med en stabil frukost, sedan har jag lagt in skrivande på bloggen och min bok som en viktig del av rutinen. Efter det tar jag mig ut på en promenad eller går till gymmet, och när energin tillåter sätter jag mig ner och skriver lite till. Om jag inte orkar fortsätter jag inte – istället låter jag kroppen vila, kanske genom att se en dokumentär eller en serie.
De här rutinerna, tillsammans med stödet från min KBT-terapeut, har hjälpt mig att bygga upp mig själv igen. Jag har lärt mig hur jag kan få dagarna att fungera och vad jag behöver för att klara en arbetsdag. Det är en långsam process, men jag har fått insikter och verktyg för att hantera stress och anpassa mig. Jag vet nu att rutiner är en grund jag alltid måste ha för att hålla balansen.
Att möta missförstånd och visa empati
Det är en sak jag vill säga till alla: jag förstår varför många inte riktigt kan förstå den här sjukdomen om de inte själva har upplevt den. Utmattningssyndrom syns inte på utsidan – man ser ingen bruten arm eller något synligt sår. Det är lätt för andra att tänka ”ryck upp dig” eller ”ta dig samman.” Men sanningen är att när någon kämpar med utmattning, är det en kamp som utspelar sig djupt inom dem – en kamp ingen annan kan se.
Men samtidigt som jag förstår varför andra har svårt att förstå, är det frustrerande. Hur kan man döma en annan människa utan att känna till deras bakgrund, utan att veta vad de bär på? Man vet aldrig vad en person har gått igenom, och vilka bördor de kämpar med dagligen. Om det är något jag lärt mig under den här resan, så är det vikten av empati – att lyssna, att förstå och att inte döma. Låt oss sluta anta saker om varandra och istället försöka mötas med respekt och förståelse.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del:22 Ur mörkret med vännernas, terapeutens och musikens stöd.
Att ha vänner betyder allt, särskilt när man hamnat där jag har varit. När livet faller samman, då är det viktigt att våga ta tag i de händer som sträcks ut. I början ser man dem inte, inte ens när de är precis framför en, för man är fast i sin egen bubbla. Det är som Thåström sjunger i Centralmassivet: man går in i en trång korridor och vill aldrig därifrån. Jag var där, så fast i mörkret att jag inte såg någon väg ut.
Men vännerna finns där, de som verkligen bryr sig och sträcker ut sina händer. De som inte nöjer sig med att bara fråga hur man mår på ytan, utan de som orkar lyssna när du inte ens orkar prata. Utan dem hade jag inte klarat mig. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns.
Jag har varit i den där trånga korridoren sedan maj, då allt rasade samman. Jag blev så trött att jag stängde av allt. Jag försökte bara överleva, en dag i taget. Aptiten försvann, och min diabetes blev ostadig. Jag orkade knappt ta mig ut genom dörren, och mitt blodsocker sjönk ofta farligt lågt. Det var en kamp, och jag var så otroligt trött på allt.
Men hjälpen jag fått förändrade allt. Jag minns första träffen med min KBT-terapeut som om det var igår. När jag satte mig ner i stolen och försökte förklara hur jag mådde, var det som om allt bara brast. Jag hade burit på så mycket smärta och frustration, och alla ord jag försökte säga fastnade i halsen. Tårarna började rinna, och jag kunde inte stoppa dem. I 30 minuter satt jag där och grät, totalt utmattad och tom. Det var som om alla de känslor jag hade försökt hålla undan under så lång tid äntligen fick komma fram.
Min terapeut satt där tålmodigt, utan att döma, och lät mig få det utrymmet jag behövde. När jag samlade mig sa hon något som jag aldrig kommer att glömma: “Det är okej att känna så här. Ibland behöver vi släppa taget om allt vi burit på för att kunna börja läka. Du är här nu, och det är ett första steg mot att hitta tillbaka till dig själv.”
De orden gav mig en gnista av hopp. För första gången på länge kände jag att jag inte behövde klara allt ensam.
Efter några dagar började jag skriva. Jag skrev och skrev, och det var som om något inom mig sakta började läka. Jag insåg också att det fanns så lite där ute skrivet av dem som faktiskt går igenom utmattning i realtid, mitt i kaoset. Så jag började föra dagbok om min utmattning och dela den på min blogg, Kollasockret. Det blev min ventil, min räddning.
Musik kan vara en kraftfull helare, och under den här resan har Joakim Thåströms låtar verkligen blivit en livlina för mig. Jag vill rikta ett innerligt tack till honom för att han skapar musik som når så djupt. Pimmes texter har varit en ständig källa till tröst, ett sätt att gråta ut och känna mig förstådd. Ibland när jag lyssnar på hans låtar, känns det nästan som om de handlar om mig—som om orden var skrivna för att spegla min egen kamp och mitt eget liv. Det är en märklig, men vacker känsla, att känna sig så nära en artist, och Thåströms musik har blivit en stöttepelare för mig, en vän i svåra stunder.
Nu, ett halvår senare, börjar jag må bättre. Jag är inte helt återställd, men jag har fått och får hjälp och stöd som jag är evigt tacksam för. Idag handlar det om att lära mig leva på ett sätt som gör att jag inte hamnar på botten igen. Jag har skapat rutiner som håller mig flytande.
Rutinerna har blivit en kompass för mig, och det är något jag vill dela med mig av. För alla som kämpar behöver stabila rutiner som fungerar för dem. Och vi behöver våra vänner och våra stöttepelare.
Så nästa inlägg kommer handla om rutiner.
Fortsättning följer.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Här kommer några ord från min fru Malin om vår resa tillsammans genom min utmattning.
Det har nu gått nästan ett halvår av Jonas sjukskrivning för utmattning och många ställer sig frågan hur mår han egentligen? Det är inte lätt att svara på eftersom det är olika från dag till dag. Ena dagen helt utslagen och orkeslös i soffan men nästa dag bakar han bullar eller tränar på gym.
Oro, ångest, orkeslöshet, hopp och förtvivlan har präglat vår familjs dagar men det går åt rätt håll tack vare bra sjukvård och att de är lyhörda samt förstående. Vi har levt ihop i 33 år och diabetes har alltid varit en del vår vardag men inget som jag har funderat så mycket över, Jonas ÄR inte diabetes utan det är en autoimmun sjukdom. Vi har haft bra rutiner med kost, sömn samt tränat tillsammans och vardagen har lunkat på. Jag vet att diabetes är en jävla sjukdom och den som är drabbad tvingas leva med den dygnets alla timmar och inget man kan ignorera eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. Men utmattning är en helt annan utmaning som vi inte var förberedd på utan den slog undan fötterna för oss båda.
Hur mår DU? Den frågan fick jag i somras av en bekant och jag blev helt ställd! Vadå hur mår JAG, det är inte jag som är sjuk tänkte jag men sakta började jag fundera över min nya situation att vara den ”som står bredvid” någon som är sjuk, för det är just det han har varit/är, sjuk.
Det hade legat latent länge, irritation och orkeslöshet samt likgiltighet, men plötsligt en dag i maj hittade jag honom i soffan helt utmattad, utslagen och oförmögen att ta sig för någonting. Det var andra gången i vårt förhållande (som han fick utmattning) som han bara ”dog” och kroppens funktioner la av likt en bil som helt plötsligt fick motorstopp utan förvarning eller en medföljande manual för hur man löser det. Han ville först bara vila och känslan av att det ”går över ” och sa att efter helgen är jag pigg nog att gå till jobbet igen men då sa jag stopp!
Utmattning fungerar tyvärr inte med att bara vila en helg och tro att det löser sig av sig självt.Det krävs ett hårt arbete av dig som är sjuk att balansera sin sjukdom, ångest samt oro, passa tider med sjukvården samt ha kontakt med Försäkringskassan och arbete. Man måste vara tillräckligt friskt för att vara sjuk!
Men hur känns det då att stå bredvid och inte ha någon quickfix i verktygslådan eller trollspö som gör allt bättre? Det är rent ut sagt förjävligt! Det går inte att förbereda sig på hur man ska reagera, agera eller hur man ska hjälpa. Hur hjälper man någon som inte kan förmedla eller förklara vad som är ”fel”, när minnet helt plötsligt sviker dig för ibland har det känts som att Jonas är dement. Han kan börja dammsuga men kommer på att han ska ut med soporna för att sedan påbörja med en bulldeg och samtidigt komma på att han ska kratta löv till att undra varför dammsugaren står framme. Man kan skratta åt det i efterhand men när han är mitt i detta kaos finns det inget roligt alls över det hela eftersom han inte kan råda över kaoset i hjärnan. För det är precis så han beskriver känslan att det blir kaos i huvudet och han kan inte ha flera bollar i luften samtidigt för då blir det stopp och hjärnan kapitulerar.
Jag har många gånger bitit mig i tungan och skrikit i kudden eftersom jag vet att det inte hjälper att bli arg men frustrerad har jag varit flertalet gånger under denna resa. De mesta planerna vi hade har fått ställas in och dagliga rutiner har varit viktigare är någonsin. Han kände ett lugn när jag var hemma på semester men det blev inte mycket vila för min del då jag har fått vara den som planerat och styrt upp här hemma med allt från vardagliga saker till dagsutflykter. Den gångna sommaren har mestadels spenderats hemma för återhämtning och det var skönt att inte behöva flänga hit och dit utan hålla oss till rutiner vi hade skapat. Jag tror att Jonas uppskattade att bara vara hemma och inte behöva rucka på rutiner samt att han har känt sig trygg hemma.Troligen har hans mående förbättrats av lugnet hemma och inte känna att semestern ska fyllas med aktiviteter. Även jag har känt ett lugn att inte behöva fylla min semester med aktiviteter och stress utan jag har fått vila vilket var så välbehövligt. Det tar på ens krafter att hålla ihop en familj, planera allting, vara den personen som ska hålla huvudet högt och klara av allting samt se hur den man älskar håller på att gå sönder, så vila och återhämtning var välkommen.
Vi har planerat dagarna så att det ska bli en bra balans i vardagen men ofta har han jobbat på hemma med städning, matlagning eller andra hushållssysslor för att inte jag ska behöva göra detta efter min arbetsdag men då blir det en dominoeffekt dagen efter då han ofta blivit helt slut i kropp och knopp. Han vill inte vara en belastning och han har haft det svårt att inse att han faktiskt är sjuk på riktigt. Jag har flertalet gånger försökt att intala honom att vi gör denna resa tillsammans och att han inte är en belastning för mig eller barnen.
Jag är evigt tacksam för den fina vård han har fått via hälsocentralen och att han har fått en koordinator som hjälper till, helt ovärderligt och avgörande för Jonas återhämtning. Tack vare koordinatorn har Jonas mått bättre då koordinatorn har hand om alla kontakter med vården, Försäkringskassan och arbetet. Han har fått bra stöd och går på samtal så att jag ”slipper” ta allt utan han kan prata av sig med terapeuten. Detta har gjort att jag kan vara Jonas fru och inte vårdare för det hade jag inte mäktat med denna gång då utmattningen var av allvarligare karaktär.
Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar! Vi har blivit mer sammansvetsade som familj och vi vet vad som är viktigt och betydelsefullt för oss och det är varandra. För ensam är inte starkt för vi ska åt samma håll- framåt!
Det var lite av mina tankar men det finns givetvis mer att skriva, så vem vet det kanske blir fler inlägg?!
Del:21 När sjukdom ger stillhet: En oväntad paus från stressen
Covid slog till, och det med full kraft. Jag hade inte alls förväntat mig att pandemin fortfarande skulle vara något att oroa sig för, men där hade jag verkligen fel. Förra veckan kom den som en blixt från klar himmel – 40 graders feber, slemhosta som rev i bröstet, och en huvudvärk som inte går att beskriva med ord. Och som om det inte vore nog, så fick övriga familjen också sin beskärda del av viruset, tack vare mig. Riktigt surt, ja.
På grund av det här kommer min frus inlägg, där hon skulle dela sin sida av hur det är att leva med mig under min utmattning, att dröja. Hon måste få återhämta sig innan hon kan skriva. Men jag vet att det inlägget kommer att vara värt väntan.
Mitt i all sjukdom kom något överraskande, nästan märkligt. När jag låg där i sängen, svag och utmattad med febern, kände jag ett lugn jag inte upplevt på väldigt länge. Det var som om allt bara stannade upp. Inget stressade mig. Ingen oro naglade fast tankarna. Bara tystnad och en märklig känsla av frid. Det var en tung känsla i kroppen, men det kändes bra – som om kroppen äntligen fick en paus.
Och kanske är det precis vad jag behövde. Den där tystnaden, även om den kom mitt i en feberfrossa, var något jag inte hade känt på flera år. Sedan jag började kämpa med utmattningssyndrom har jag alltid haft en inre stress som aldrig riktigt släpper. Det känns som om kroppen konstant är på högvarv, redo att hantera nästa kris eller nästa krav. Men när jag låg där i feberkoma, kunde jag inte göra något annat än att bara vara. Och det var förvånansvärt skönt.
Det är en konstig sak att säga, men i sjukdomens kaos fann jag ett slags ro. Det påminde mig om hur mycket jag behöver stillhet, hur viktigt det är att lyssna på min kropp, särskilt nu när jag jobbar på att återhämta mig från utmattningen. Det är lätt att glömma att pauser är en del av helandet, även när livet känns kaotiskt. Och även om det krävs något så extremt som covid för att stoppa mig, så är den där påminnelsen något jag verkligen tar med mig.
Det får mig att fundera på hur vi hanterar sjukdom och stress i dagens samhälle. Har ni tänkt på det? När man går hem från jobbet för att man är sjuk, så känner man sig otroligt stressad. Man är redan stressad och så blir man sjuk – och vad händer då? Jo, ännu mer stress. Hur ska det gå med jobbet nu när du är hemma? I dagens samhälle förväntas vi vara uppkopplade dygnet runt, även när vi är sjuka. Jobbmail, sms, notiser – varför gör vi så här mot oss själva? Vem har bestämt att det måste vara så?
Vi pressar oss själva att bli friska så snabbt som möjligt, skyndar på återhämtningen för att komma tillbaka till jobbet, som om vi vore maskiner. Men vad händer med kroppen då? Blir du verkligen friskare? Eller blir du bara tröttare?
Det här är något jag själv fått reflektera över under min tid med utmattningssyndrom. Kroppen behöver tid att läka, oavsett om det är från en förkylning eller från långvarig stress. Och den tiden måste vi tillåta oss att ta, utan att känna skuld eller stress över det. För utan riktig återhämtning kommer vi aldrig tillbaka starkare – vi bara fortsätter brinna ut.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Del:20 Mitt Liv i Boxningsringen: En Kamp mot Utmattningssyndromet
Att förstå min resa genom utmattningssyndrom
Jag har funderat länge på hur jag ska beskriva det här för er alla. Hur förklarar man något så djupt, så överväldigande, som när ens egen kropp och själ sviker en? Hur sätter man ord på känslan av att tappa kontrollen, att kastas in i en storm som man inte kan styra? Det är som att stå mitt i ringen och få en oväntad käftsmäll. En smäll så hård att jag föll till marken. Och jag har inte rest mig än.
Jag är fortfarande där – på knä, med handen krampaktigt runt det nedersta repet. Jag försöker samla styrkan för att resa mig, men varje gång jag försöker, känns det som om kroppen inte lyder. Det är som att alla krafter har sugits ur mig. Jag vill upp, men repet är allt jag har att hålla fast vid just nu. Så jag klamrar mig fast, med hopp om att en dag kunna stå stadigt igen.
Det var först när jag började med KBT (kognitiv beteendeterapi) som jag började förstå vad som faktiskt hände. När jag ser tillbaka på det nu känns det så tydligt, men mitt i stormen kunde jag inte se. Jag visste inte hur all stress, alla krav, alla känslor hade byggts upp som ett tryckkokare inom mig. Jag visste bara att något till slut gick sönder.
Och varför hände detta mig?
Den frågan gnager i mig. Hur kunde jag hamna här? Varför orkade jag inte längre? Jag har fortfarande inte alla svar, men jag har börjat inse att det var en kombination av allt som pågått i mitt liv.
Tänk dig att du varje dag lever med diabetes som jag nu levt med i över 40år – en ständig påminnelse, varje minut, dynet runt och det blir så i hela ditt liv, det finns inget botemedel. Kroppen måste övervakas och hanteras som en maskin, men utan någon vila. Sedan läggs det på stress, en stress som aldrig riktigt försvinner, bara blir starkare. Sorgen över de jag har förlorat, oron för framtiden. ADHD:n som har gjort sig påmind och bråkar gör det svårare att få ordning på tankarna. Ångesten som smyger sig på, ofta när jag minst anar det. Depressionen som försöker dra ner mig i djupet.
Och sen är det mina närstående. Att se dem kämpa, se deras smärta, när det ibland verkar som om de mår sämre än jag själv. Det blev ohållbart. Min kropp och mitt sinne klarade inte mer, och till slut rasade allt. Därför är jag nu här, i boxningsringen, och försöker resa mig igen.
KBT som mitt självförsvar
Tack vare KBT har jag börjat inse att det inte handlar om att undvika alla smällar. Livet är en kamp ibland, och slagen kommer oavsett. Men det jag lär mig nu är att parera dem. Istället för att bli knockad ska jag kunna stå emot, blockera slagen, och slå tillbaka hårt när det behövs. Varje session i terapin känns som en slags självförsvarslektion, där jag får nya verktyg att hantera stressen med. Målet? Att slå ut motståndaren – att vinna mot utmattningen och återta kontrollen över mitt liv.
Jag funderar också mycket på hur det är för min fru.
Mitt hjärta värker när jag tänker på henne. Hur orkar hon leva med någon som sitter fast i utmattningens klor? Hur känns det för henne att varje dag se mig kämpa, se mig falla? Jag försöker skydda henne så gott jag kan. Jag vill inte belasta henne med allt jag känner, allt jag går igenom. Istället pratar jag med min KBT-terapeut, så att hon ska slippa bära min börda. Men ändå ser hon mig. Hon ser när jag är ledsen, när jag kollapsar efter ännu en dag av kamp. Hur är det för henne att se allt det? Hur känns det att stå bredvid någon som långsamt försöker ta sig upp, men som fortfarande är fast där på knä?
Nästa inlägg ska min fru få skriva. Hon ska få berätta hur det är för henne. För mitt i allt detta finns det två berättelser – min och hennes. Och båda förtjänar att höras.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Du vet den där känslan när man vaknar och tänker: “Idag är en bra dag.” Jag hade en sån morgon. Kroppen kändes inte lika tung, huvudet var klart, och det kändes som om energin hade kommit tillbaka, om så bara för en stund. “Idag ska jag städa,” tänkte jag. “Det blir klart innan helgen, så kan vi bara vara, ha det mysigt och göra något kul istället.”
Och varför inte? Jag är ju ändå hemma. Min fru har nog av sitt, så jag ville avlasta henne lite. Det är det minsta jag kan göra.
Så jag satte igång. Dammsög två våningar, skurade toaletterna… Körde på som om inget kunde stoppa mig. Men sen kom det där… pang. Utan förvarning.
Det är svårt att förklara vad som hände efteråt. Jag hade städat förr, många gånger. Men nu? Det var som om någon drog ur strömmen. Plötsligt var allt borta. Inte bara orken, utan hela jag. Musklerna kändes som om de slocknade, huvudet fylldes av ett tjockt, grått töcken. Jag kunde knappt tänka klart. Det var som om jag försvann – jag, tankarna, viljan. Allt. Bara… borta. Och där satt jag och grät för mig själv med en fråga:
”Vafan hände?”
Det var inte bara kroppen som gav upp. Hjärnan stängde av, som en gammal TV när strömmen går. Plötsligt kunde jag inte ta beslut, inte ens de enklaste. Vad skulle jag göra härnäst? Hur skulle jag fortsätta dagen? Allt som var självklart, alla vardagliga saker jag brukade klara av utan att ens tänka, blev plötsligt som ett oöverstigligt berg.
Och det var då jag insåg: det är inte bara fysisk trötthet. Det är stress. Den där osynliga kraften som smyger sig på när du inte är beredd, när du tror att du har kontroll. När du gör lite mer än vad du planerat, när du försöker vara allt för alla. Stressen tar över. Och när den gör det, finns det ingen väg tillbaka. Det bara blir för mycket. Det är för mycket.
Nu måste jag planera varje dag, noggrant. Välja vad jag orkar med och när jag ska sätta stopp. För att inte krascha igen. Men en fråga fortsätter gnaga i mig, varje dag: Hur länge kommer det vara så här? Hur länge ska jag leva i det här limbo, där min egen kropp är min största fiende?
Så nu sitter jag här, fortfarande förvirrad och känslomässigt dränerad, och funderar på vad som egentligen hände. Hur kunde jag tappa kontrollen så här? Och hur ska jag undvika att hamna här igen? Jag vet inte riktigt. Men jag har börjat förstå att det här inte är något jag kan lösa ensam.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del18: Oron och minnesproblemen som aldrig släpper: en vecka med extrem stress och överkänslighet
Den där inre oron, den som aldrig tycks lämna mig ifred. Det känns som om den har flyttat in permanent och sprider sin kvävande närvaro över allt jag försöker göra. Jag är orolig för allt – små saker, stora saker, saker som jag inte ens borde tänka på. Men det är som om hjärnan har fastnat i ett konstant larmläge. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte lyssna ordentligt. Jag kan inte ta in vad som händer omkring mig. Och att försöka tänka klart? Nästan omöjligt.
Den här stressen, den är inte bara psykisk. Det känns fysiskt. Jag bär den som en tung mantel, och ibland vill jag bara skrika, för det är så otroligt påfrestande.
Förra veckan fick jag chansen att gå på en förhandsvisning av en film – *The Apprentice*, om Donald Trump. Men ärligt talat, det var bland de mest stressiga upplevelserna jag haft på länge. Filmen? Jag minns knappt handlingen. Det som fastnade i mitt huvud var allt annat.
Jag hörde varenda liten detalj i salongen. Varenda person som sörplade på sin dricka, tuggade på popcorn eller grävde i sina godispåsar. Det var som om alla i salongen hade egna mikrofoner och jag satt med högtalarna inkopplade direkt i mina öron. Jag kunde inte stänga ute ljuden, och det blev en sån enorm påfrestning. Det var som att ljuden blev till en fysisk smärta.
Så här har jag aldrig upplevt det förut, och det är skrämmande. Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre, eller om detta är min nya verklighet.
Och så var det det där med minnet… just nu känns det helt borta. Jag vet att jag tjatar om det, men det är en så otroligt frustrerande del av min vardag just nu. Det är som om min hjärna hela tiden stänger av och glömmer det mest grundläggande. Jag måste skriva ner allt – varje liten uppgift, varje tanke, annars är det borta för alltid.
Till och med när jag pratar med någon, mitt i en mening, kan jag plötsligt tappa bort vad jag ska säga. Orden försvinner, som om de aldrig funnits där till att börja med. Och om jag försöker återberätta något som hänt – då blir det ännu svårare. Jag vet vad jag vill säga, men kan inte för mitt liv komma på vem det handlar om eller vad det var jag ville förmedla. Det känns som om min hjärna har satt sig på paus, och jag förstår inte vad som händer.
Jag märker också att jag mitt i en uppgift plötsligt börjar tänka på något helt annat och glömmer bort vad jag håller på med. Det är som att min hjärna inte längre följer några linjer – den hoppar från punkt till punkt utan att jag hinner med. Vad fasen händer?
Jag vet att det är viktigt att ge mig själv tid och utrymme för att återhämta mig, men just nu känns det som att jag är fast i en evig loop av stress och överkänslighet.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en långsam och ibland frustrerande process. Det handlar inte bara om att vila, utan om att skapa nya vanor som håller i längden. Målet för mig är inte att bli den ”gamla Jonas” igen, utan snarare att låta den ”nya Jonas” växa fram – en version av mig som kan undvika de gamla fällorna och leva ett balanserat och hållbart liv.
Men hur gör man för att inte falla tillbaka i samma gamla mönster?
Just nu håller jag på att lära mig vad återhämtning verkligen innebär – vad som ger mig återhämtning och vad jag behöver för att undvika att hamna i samma situation igen. Det handlar om att hitta en balans som fungerar i längden, så att jag inte får ett bakslag när jag väl börjar jobba igen. Det är ett pågående arbete att förstå mina gränser och vad som hjälper mig att bygga upp energi, snarare än att tömma den.
Vila
Steg ett är vila när man hanterar utmattning. Jag har varit sjukskriven i ungefär fyra månader nu, och det har tagit tid att ens börja acceptera att jag är sjuk. Trots allt har jag fortfarande svårt att riktigt erkänna för mig själv att det är utmattning jag kämpar med, även om alla tecken pekar på det. Den inre stressen gnager fortfarande, men med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) har det börjat lätta. Att bearbeta tankarna och bryta destruktiva mönster är en stor del av min väg mot tillfrisknande.
Stresshantering och KBT
En av de största utmaningarna har varit att minska den inre stressen. Den smyger sig på, kommer och går, vilket har gjort det svårt att hitta ett jämnt lugn. Genom KBT har jag fått verktyg för att hantera de negativa tankarna och känslorna. Även om det inte alltid är lätt, börjar jag se små förbättringar. Och det ger hopp.
Musikens kraft
Just nu har jag en återhämtningsperiod där musiken leder mig framåt. Det är väldigt blandat med vad jag lyssnar på, men på något sätt kommer jag alltid tillbaka till Joakim Thåström. Han har något i texterna som jag förstår – det är som att han sjunger till mig, och ibland om mig. Det är konstigt det där, men vissa av hans låtar gör att jag börjar storgrina. Det spelar ingen roll var jag är när jag hör dem, utan det bara brister.
Jag har också börjat grotta ner mig i olika artister och band och utforskar deras musikskatter. Så mycket musik har gått mig förbi genom åren, sådant jag aldrig riktigt gav en chans. Men nu lyssnar jag med nya öron, och det är otroligt hur mycket bra musik det finns där ute.
En bra låt är en bra låt, oavsett genre. Det är musiken, känslan och upplevelsen som spelar roll, inte vilken etikett vi sätter på den.
Fysisk aktivitet
Något jag verkligen saknat under min sjukdomstid är träning. Fysisk aktivitet har alltid varit en stor del av mitt liv och något som också är otroligt viktigt för min diabetes.
Nu, efter en lång paus, har jag äntligen börjat röra på mig igen. Träningen går sakta framåt, men varje framsteg känns som en seger.
Rutiner
Att skapa rutiner har varit en av de viktigaste delarna i min återhämtning. Jag går upp tidigt, äter på regelbundna tider och försöker få in dagliga promenader. Sömn, regelbundna måltider och fysisk aktivitet har blivit grundstenarna i min vardag. Utan dessa skulle min kropp och hjärna inte ha möjlighet att återhämta sig.
Professionellt stöd
När man är utmattad fungerar hjärnan inte som den brukar, och det krävs hjälp för att navigera genom den dimman. För mig har stödet från vården varit avgörande. En rehabkoordinator, en bra KBT-terapeut och en lyhörd läkare har gjort stor skillnad. Tack vare dem känner jag mig tryggare och lugnare i min återhämtning.
Psykoterapi
Alla behöver prata, jag kan inte nog understryka vikten av att prata med någon under återhämtningen. Att gå i terapi är inte bara nödvändigt när man är sjuk, det borde vara något vi alla gör, oavsett mående. Genom att prata om det vi går igenom kan vi få insikter och verktyg som hjälper oss att undvika framtida psykisk ohälsa.
Sänkta krav
Att minska mina egna krav och förväntningar är en enorm utmaning. Jag vet att jag måste bli bättre på att inte pressa mig själv, särskilt när jag återvänder till vardagen. Om jag faller tillbaka i gamla mönster och krav kan konsekvenserna bli allvarliga. Jag vill inte hamna här igen – eller ännu värre, riskera min hälsa på ett sätt som inte går att återställa.
Socialt stöd
Även om socialt stöd är viktigt, har jag insett att det också kan vara påfrestande för min omgivning. Min fru har varit ett stort stöd, men jag försöker att inte lägga för mycket på henne. I stället tar jag upp mina känslor och funderingar med min terapeut. Det är ett sätt att skydda de jag älskar och samtidigt få det stöd jag behöver.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest.
Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del:16 Att leva med utmattningssyndrom innebär en ständig oro för framtiden.
Tankarna kretsar kring frågor som: ”Hur ska det bli? Kommer jag att orka med vardagen, jobbet och allt annat som kräver min uppmärksamhet?” Just nu känner jag en stark vilja att börja arbeta igen, men både min läkare och terapeut påminner mig om att jag inte är redo ännu. Risken för bakslag är stor, och om jag skyndar mig tillbaka för tidigt kan jag hamna på ruta noll. I värsta fall kan stressen leda till allvarliga hälsoproblem, som en hjärnblödning – ett scenario jag absolut vill undvika. Så, trots min otålighet, väljer jag att lyssna på dem som vet bäst.
Samtidigt börjar jag äntligen känna att saker och ting rör sig i rätt riktning. Jag har återfått lusten att göra saker, vilket känns som ett positivt tecken. Jag har följt mina rutiner, vilka är så viktiga – jag äter på fasta tider, går dagliga promenader och ägnar tid åt aktiviteter som jag verkligen tycker om. Musik, skriva, läsa och ibland lite målning har blivit mina sätt att återknyta till mig själv och känna mig närvarande.
Det allra svåraste just nu är mitt minne, särskilt närminnet. Frustrationen är så stor att jag nästan gråter varje dag. Det är som om jag inte känner igen mig själv längre, och jag undrar ofta hur jag någonsin ska kunna återvända till den jag var förut.
Just nu upplever jag en överkänslighet för ljud som är svår att beskriva. Ljud som för andra kanske är obetydliga, som en fläkt som snurrar eller en grästrimmer långt borta, någon som borstar tänderna känns för mig outhärdliga. Det är som om min hjärna förstorar varje liten ljudsignal tills det blir överväldigande. Till och med andras andning kan bli påfrestande.
Sömnen är fortfarande lite svajig. Vissa nätter sover jag djupt och oavbrutet, men andra nätter ligger jag vaken trots att kroppen är helt utmattad. Det känns som om min hjärna aldrig riktigt kan koppla av, även när jag är fysiskt slutkörd.
Det som gör det ännu mer smärtsamt är att detta mående inte syns utåt. Omgivningen ser den gamla Jonas, men det är bara ett skal – den riktiga Jonas är fortfarande inte där inne, och jag vet inte när han kommer tillbaka. Tänk om det fanns ett datum jag kunde sätta på min kalender: ”Den 8:e är Jonas frisk igen.” Men så enkelt är det tyvärr inte.
Jag är också mycket känslig just nu, och tårarna kommer lätt. Jag gråter nästan dagligen, oavsett om det är på grund av min egen situation, en låt på radion eller något jag ser på tv. Känslorna ligger nära ytan, och det kan vara svårt att hantera. Skammen över att jag inte kan prestera som jag brukade är ständigt närvarande. Minsta lilla avvikelse från planen kan kännas överväldigande.
En konstig sak är att jag, som alltid älskat att se på film och serier, knappt klarar av det längre. Jag tappar snabbt fokus och börjar pilla med mobilen eller något annat, vilket gör att jag ofta måste börja om från början igen.
Det är särskilt viktigt just nu att jag följer min vårdplan och inte pressar mig själv för mycket, eftersom jag fortfarande befinner mig i ett känsligt skede av min återhämtning. Jag arbetar aktivt på en återhämtningsplan och ser fram emot att börja dela den med er nästa vecka.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Det:15 Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också lever fullt ut
Så här är det
Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en resa som kräver tid, tålamod och en stor förändring i hur vi ser på oss själva och våra liv. Det handlar inte bara om att återfå energi, utan om att långsamt bygga ett nytt liv – ett liv där vi inte bara överlever, utan faktiskt börjar leva igen.
För mig innebär det nu att omvärdera vad som är viktigt och att sätta gränser som skyddar min hälsa. Jag har lärt mig att säga nej till det som dränerar mig och ja till det som ger mig glädje och kraft. Men att skapa ett meningsfullt och hållbart liv känns fortfarande som en utmaning. Just nu övar jag på att vara mer närvarande i stunden och försöker hitta sätt att njuta av de små ögonblicken, även om det känns som en lång väg kvar.
Samtidigt är jag väldigt skör under denna period. Jag oroar mig ständigt för mina nära och kära. Det är svårt att inte glömma bort sig själv när man alltid har varit den som tar hand om andra. Men nu, när jag behöver fokusera på min egen läkning, känns det som en enorm utmaning. Min psykolog säger att jag måste sätta mig själv först för att kunna bli hel för att sedan finnas där för andra när de behöver mig som mest. Det är en smärtsam process, och ibland känns det som att min skörhet brister gång på gång. Det gör ont – riktigt ont – att se de jag älskar lida, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv.
Men det handlar om mer än att bara få tillbaka energi. Det handlar om att förändra livet i grunden. Varje steg framåt, varje ny insikt, gör det tydligare för mig att jag inte bara vill överleva – för jag vill ju LEVA. Jag vill leva ett liv där varje dag känns meningsfull. Att våga ta det första steget, mitt i ett kaos av tankar och känslor, är utmanande. Vad vill jag göra med mitt liv nu, vid 53 års ålder? Vad har jag åstadkommit hittills, och är det verkligen vad jag har velat?
Det är lätt att tappa bort sig i dessa frågor, men en sak vet jag: jag har alltid satt andra först. Jag har kämpat för att de omkring mig ska må bra, och jag har varit villig att gå genom eld för deras skull. Jag har till och med tagit lagen i egna händer när det krävdes. Inget jag är stolt över men det gav mig en känsla av styrka, beslutsamhet och rättvisa.
Men nu är det dags att använda den styrkan för mig själv, för att hitta tillbaka till den gamla Jonas.
Nu, när jag inte har druckit alkohol på ett tag och känner hur både hjärnan och kroppen börjar vakna till liv igen, inser jag att glädjen kanske finns där någonstans. Det är den jag söker efter nu.
Men vad vill jag göra, och vad ger mig den sanna glädjen?
Jag vet att en del av glädjen finns i att hjälpa andra – kanske genom att stötta dem som kämpar med diabetes eller utmattning, eller genom att inspirera andra att ta tag i sin hälsa, gå ner i vikt eller börja träna. Att göra skillnad i någon annans liv ger mig en känsla av mening och lycka. Kanske är det det jag ska göra?
Och musiken – den har alltid varit en påminnelse om vem jag är. Jag växte upp med jazz, blues, rock och hårdrock, tack vare min pappa och mina två bröder, som lärde mig vad riktig musik är. Jag kan fortfarande höra Count Basie eller Lionel Hampton spela när jag tänker tillbaka på min barndom. Att komma hem och höra musiken dåna i hela trappuppgången och lägenheten, att sitta med pappa och få en lektion om artisten vi lyssnade på – de stunderna fyllde mig med ro och mening. När jag nu pratar med min bror om gamla skivor och hans konsertminnen, känner jag samma glädje. Det är i musiken, i den återfunna glädjen, som jag hittar tillbaka till mig själv.
Nu handlar det om att våga tro att jag, även vid 53 års ålder, kan hitta styrkan och glädjen att skapa något nytt. Ett liv som inte bara handlar om att överleva, utan om att verkligen leva.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del:14 Resan Mot Återhämtning: En Reflektion över Utmattning och Vägen Framåt
Jag går just nu igenom en period där tankarna på framtiden tar upp mycket plats. Jag funderar över hur livet kommer att bli framöver. Kommer jag att kunna hitta tillbaka till den glada Jonas jag en gång var? Kommer jag att orka arbeta heltid igen? Ska mitt minne återvända, och kommer jag att klara av att vara bland människor utan att känna mig överväldigad? Och kanske den största frågan av alla – kommer jag någonsin att bli helt återställd från utmattningssyndromet?
Det är många frågor som snurrar i mitt huvud just nu.
Varje dag känns som en kamp, och varje tanke är fylld av frågor om framtiden. Rädsla har blivit en ständig följeslagare, en osynlig skugga som inte släpper taget. Hur kan jag hantera stress och omgivande ljud när allt känns övermäktigt? Kommer mitt minne någonsin att bli som förut, eller kommer glömskan att vara en del av mig för alltid? Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli hel igen. Dessa frågor maler ständigt i mitt huvud, och ibland känns det som om de kväver mig.
Jag vet att vägen tillbaka från utmattningssyndrom är lång och slingrig, men jag vet inte om jag någonsin kommer att nå fram till målet. Vad innebär det ens att vara ”helt återställd”? Är det möjligt att återvända till den jag var, eller är jag för alltid förändrad? Det är en tanke som både skrämmer mig och tvingar mig att reflektera över vad som verkligen är viktigt. Kanske handlar det om att hitta en ny balans och ändra min uppfattning av vad det innebär att vara hel. Men hur gör man det? Hur lär man sig leva med de förändringar som utmattningen fört med sig?
En sak är säker – jag vill aldrig hamna här igen. Men hur förhindrar jag att det händer? Jag förstår nu vikten av att lära känna mina egna gränser och att lyssna på de varningssignaler min kropp sänder ut. Sömn, återhämtning och balans mellan arbete och fritid är avgörande, men kan jag verkligen få dem att fungera i praktiken?
Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också kan leva fullt ut, känns som en utmaning som ibland är överväldigande.
Oron är ständigt närvarande, en gnagande känsla i maggropen som gör det svårt att andas fritt. Jag vet att den är en del av processen, men ibland tar den över, och det känns som om jag håller på att drunkna. Jag letar efter sätt att få kontroll, att inte låta oron styra mitt liv, men det är lättare sagt än gjort.
Tanken på att gå tillbaka till en vardag där jag förväntas prestera på 100% är mer än jag orkar med just nu. Men jag vet att jag måste försöka, att jag måste hitta en väg framåt. Jag kommer börja försiktigt, steg för steg, och jag inser att jag kanske behöver stöd och förståelse från min omgivning mer än någonsin tidigare. Samtidigt måste jag acceptera att jag kanske inte kan jobba 100% som tidigare.
Mitt i allt detta inser jag att jag har tappat bort vad som gör mig glad. Vad är det som ger mig mening? Vad brinner jag för? Jag försöker återupptäcka glädjen i det lilla, att finna lycka i saker jag en gång älskade, eller kanske i nya passioner som jag ännu inte upptäckt. Den här resan handlar inte bara om att läka, utan också om att återfinna mig själv.
Tålamod är ett ord jag får höra hela tiden, och jag måste lära mig att omfamna det. Att acceptera att denna resa är min egen, att den kommer att ta tid, och att jag inte kan forcera fram ett tillfrisknande. Varje dag är en ny utmaning, men också en möjlighet att komma ett steg närmare det liv jag vill leva.
Jag skriver om min resa, för att påminna mig själv om vad jag har gått igenom, och för att kanske ge tröst till någon annan som kämpar med samma frågor. Att våga dela med mig av min historia är ett sätt att ge mitt lidande mening, och kanske, bara kanske, kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Den här veckan tar jag en liten avstickare från min vanliga veckodagbok om utmattningssyndrom. Istället vill jag fokusera på något som har blivit otroligt viktigt för mig i min resa mot ett hälsosammare och mer balanserat liv – träning. Jag vill verkligen hylla träningen, för utan den dör något i kroppen. Det är bara så det är.
Vi lever i en tid där stressen genomsyrar allt vi gör. Vi stressar oss igenom våra dagar – vi stressar till jobbet, stressar på jobbet, stressar hem, och när vi väl kommer hem stressar vi med matlagning, städning och allt annat som måste hinnas med. Helgerna, som borde vara en tid för återhämtning, blir istället ofta en tid för utsvävningar. Vi är så slutkörda att vi kanske tar till alkohol för att koppla av, eller köper skräpmat och gömmer oss bakom godispåsar och chipsskålar. Sedan vaknar vi upp på söndagen, fortfarande trötta, kanske med ångest över vad som väntar på måndag morgon, och vevar igång samma mönster igen. Vecka efter vecka. Månad efter månad.
Men någonstans där, mitt i all stress och trötthet, finns en fråga som många av oss undviker:
Har du orkat träna?
Har du gett din kropp den rörelse den så desperat behöver för att inte helt kollapsa under vikten av vardagen?
För så här är det att träning är ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa människor i många olika livssituationer. Oavsett om du kämpar med stress, lever med en diagnos, utmattning, brottas med beroenden eller som jag leva med diabetes, kan fysisk aktivitet vara en kraftfull och positiv kraft i ditt liv.
För de som upplever stress kan träning fungera som ett naturligt utlopp för uppbyggda spänningar. När vi rör på oss frigör kroppen endorfiner, som kallas ”må bra-hormoner”. Det här hjälper till att minska ångest och förbättra vårt humör, samtidigt som det skapar en känsla av lugn och balans.
Om du lever med en diagnos, som ADHD eller depression, kan regelbunden fysisk aktivitet vara en del av en större behandlingsplan. För personer med ADHD kan träning förbättra koncentrationen och minska hyperaktivitet. Vid depression kan motion hjälpa till att lyfta det mentala tillståndet, genom att minska negativa tankar och öka självkänslan.
För de som kämpar med beroenden, erbjuder träning ett sunt alternativ att rikta energin mot. Motion kan fylla en tomhet och ge den regelbundenhet och struktur som många behöver i sin återhämtning. Genom att aktivera belöningssystemet på ett hälsosamt sätt, minskar träning också suget efter skadliga substanser.
För mig har träningen blivit en livlina. Den är min viktigaste verktyg för att hantera stressen, hålla min diabetes under kontroll och ta hand om min hälsa och annat.
För oss diabetiker är träning faktiskt en av våra bästa vänner –
Regelbunden fysisk aktivitet hjälper till att reglera blodsockernivåerna, öka insulinkänsligheten och förbättra den allmänna hälsan. Det betyder att träning inte bara gör det lättare att hantera diabetes, utan kan också bidra till att förebygga allvarliga komplikationer.
Det är inte så att du måste springa ett maraton eller spendera timmar på gymmet varje dag. Tvärtom – det räcker med att röra på sig i ungefär en timme, tre dagar i veckan. Det är fullt tillräckligt, och jag lovar att du kommer märka skillnaden.
Jag vet att jag kanske låter som en tjatig träningspredikant, men det är bara för att jag vet hur stor skillnad det kan göra. Träningen har hjälpt mig att hitta ett lugn som jag tidigare trodde var omöjligt. Den ger mig den energin jag behöver för att orka med livet, för att inte låta stressen äta upp mig inifrån. Och jag är övertygad om att det kan göra samma sak för dig.
Så till alla er där ute som känner att livet bara snurrar på utan att ni har någon kontroll över det – börja med att röra på er. Små steg. Du behöver inte bli en atlet, men ge dig själv chansen att känna vad träning kan göra för dig. Din kropp kommer tacka dig, din hjärna kommer tacka dig, och kanske, bara kanske, kommer du upptäcka en ny balans i livet som du inte trodde var möjlig.
Och därför vill jag nu lyfta Barndiabetesloppet 2024.
Mellan den 7 och 15 september har du chansen att göra något stort – något som kan förändra liv.
Delta i Barndiabetesloppet 2024 och hjälp till att samla in pengar till forskningen om typ 1-diabetes. Tillsammans tar vi ett steg närmare ett botemedel, och varje steg räknas.
Vare sig du väljer att springa, gå, cykla eller rulla så kan du göra det på din egen plats och i din egen takt. Bjud in familjen, vännerna, kollegorna eller hela grannskapet – ju fler vi är, desto starkare blir vår insats! Låt oss visa vad gemenskap kan åstadkomma och kämpa för att en dag kunna bota typ 1-diabetes.
Del: 13 Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk
Det är svårt att beskriva hur det är att leva med utmattningssyndrom, eftersom det är en osynlig sjukdom. Till skillnad från andra sjukdomar där symptomen syns utåt, som när man har en gipsad arm eller sitter i rullstol, märks det inte på utsidan att man lider av utmattningssyndrom. Trots att man kanske ser ut att må bra, är verkligheten en helt annan inombords. Men jag ska försöka beskriva hur det är.
För närvarande är ljud en av mina värsta fiender. Varje ljud, oavsett om det är en bil utanför fönstret eller en försiktig knackning på dörren, känns som om det tränger rakt in i min hjärna och förvärrar allt. Det är som att hjärnan inte längre har några filter, och det blir för mycket, alldeles för snabbt. Och sedan har vi glömskan, som sveper över mig som ett moln och gör att jag ständigt tappar bort tankar och minnen. När jag inte ens kan lita på mitt eget minne, får det mig att känna mig otillräcklig, som om jag förlorat greppet om vem jag är. Det är en daglig kamp med känslan av värdelöshet, som långsamt tär på ens självkänsla.
Men det som verkligen tar på krafterna är den inre stressen – den där konstanta närvaron av en gnagande oro, ett tryck över bröstet som aldrig riktigt försvinner. Det är som att vara i ett tillstånd av beredskap, dygnet runt, även om inget direkt hot finns.
Det är också märkligt hur nära skratt och gråt ligger varandra nuförtiden. Ibland kan jag skratta åt något, bara för att sekunden senare brista ut i gråt utan någon egentlig anledning. Känslorna är så otroligt intensiva och oförutsägbara, vilket gör att varje dag blir en känslomässig berg- och dalbana.
Det är viktigt att förstå att detta inte är något jag valt. Jag har inte valt att bli sjuk eller att känna mig så här. Men jag försöker hantera det, en dag i taget, även om det ibland känns som en oändlig kamp.
Och så finns det den ironiska stressen som kommer från att vara sjukskriven. Det är nästan som att själva sjukskrivningen blir ytterligare en börda. Det finns en ständig inre press att ”bli bättre” snabbt, att göra framsteg – men oavsett hur mycket jag anstränger mig, går det inte att påskynda läkeprocessen. Det är som att stå vid sidan av sitt eget liv, frustrerad över att inte kunna påverka det.
Samtidigt tillkommer den yttre stressen från alla de olika instanserna man måste ha att göra med. Det handlar om Försäkringskassan, arbetsgivaren, sjukvården, psykologer, kuratorer… Listan tar aldrig slut. Man förväntas hålla koll på allt, boka och hålla möten, när man knappt orkar ta sig igenom dagen. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, så mycket energi kräver det.
För mig kom dock en oväntad räddning när jag blev erbjuden hjälp av en rehabkoordinator – något jag inte ens visste fanns. Rehabkoordinatorn hjälpte mig att navigera genom kaoset, att identifiera vad jag behövde och att få stöd genom att samordna med både arbetsgivare, vården och andra myndigheter. Det gjorde en enorm skillnad, och jag skulle verkligen rekommendera att kolla om du har tillgång till samma typ av stöd.
Jag känner starkt för dem som inte har råd att vara sjukskrivna. Utan en extra sjukförsäkring eller ett stabilt kollektivavtal på din arbetsplats kan det bli en mardröm att klara sig ekonomiskt under sjukskrivningen. Mitt råd till alla är att undersöka om du har någon försäkring som täcker sådana situationer, och om din arbetsplats har ett kollektivavtal som kan ge extra stöd. Annars kan det bli mycket svårare än vad det redan är.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del 12: Tre Månader med Utmattningssyndrom: En Kamp för Återhämtning och Självinsikt
Det har nu gått tre månader sedan jag drabbades av utmattningssyndrom, och varje dag är fortfarande en kamp. På många sätt mår jag bättre, men min hjärna känns som om den har genomgått en total omstart – som om någon har tryckt på ctrl-alt-delete och lämnat mig med en tom skärm, utan någon tydlig väg framåt, och det skrämmer mig mer än jag vill erkänna.
Varje gång något oväntat inträffar, oavsett hur litet det än må vara, faller allt samman. Min hjärna kan inte hantera det; den slår bakut, och panikattackerna kommer som ett brev på posten. Jag blir fullständigt utmattad, oförmögen att samla mig. Folkmassor är särskilt påfrestande. Jag har försökt flera gånger att gå på konserter och liknande, men det är bara att inse att det inte går just nu. Det är för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag frågar mig själv när detta ska fungera igen, eller om det någonsin kommer att göra det.
Men på den ljusa sidan har sömnen äntligen blivit lite bättre. Jag vaknar faktiskt utvilad efter fler nätter nu än tidigare, och det är en liten men viktig seger. Min kropp tackar mig för den vila den så desperat behöver.
I dessa stunder av återhämtning känner jag ett starkt behov av att vara ensam. Jag skulle helst av allt vilja åka till en avlägsen stuga i fjällen, där jag kan lyssna på vinden som susar genom träden och bara existera, utan krav eller störningar och inga sociala medier. Där skulle jag kunna skriva och måla – två uttryckssätt som hjälper mig att bearbeta allt som pågår inombords.
Har ni tänkt på att sociala medier har blivit en plattform där många delar en tillrättalagd version av sina liv. Det är ofta inlägg som visar perfekta relationer, framgångar och lycka – allt ser så bra ut. Men när vi jämför oss med dessa bilder av perfektion, kan det få oss att må sämre. Man börjar undra: ”Varför mår alla andra så bra, medan jag kämpar?”
Sanningen är att många sällan delar med sig av sina svåra stunder eller när de mår dåligt. Istället målar de upp en fasad, vilket skapar en felaktig bild av verkligheten. Det kan leda till känslor av ensamhet och otillräcklighet, särskilt för unga som är extra sårbara.
Det är viktigt att vi börjar vara mer ärliga även på sociala medier. Om vi vågar visa hela spektrat av våra liv, både bra och dåliga stunder, kan vi minska den prestationsångest och stress som så många upplever. Genom att bryta fasaden kan vi bidra till bättre psykisk hälsa för både oss själva och andra.
Så nästa gång du ser något på sociala medier som får dig att känna dig otillräcklig, tänk på att det kanske inte visar hela sanningen. Och fundera på hur du själv kan bidra till en mer verklig och stödjande atmosfär online.
En liten glädje
En annan sak som har börjat ge mig glädje igen är träningen. Jag kan äntligen träna, om än inte lika intensivt som tidigare, men ändå, och den känslan har jag verkligen saknat. Men jag saknar fortfarande de hårda passen, för efter ett hårt pass känns min kropp som bäst; den är avslappnad och jag slipper den där oroskänslan.
Jag börjar också sakna mina arbetskamrater och mitt jobb. Ibland vaknar jag och känner mig utvilad och full av energi, och då får jag en stark längtan efter att åka till jobbet. Men jag inser att det inte är möjligt just nu. Jag måste följa sjukvårdens råd och ta det steg för steg, utan att rusa in i något för tidigt. Det är viktigt att sätta små, realistiska mål och ha tålamod med mig själv under den här processen. Samtidigt känns det ändå som ett tecken på att jag mår bättre när jag börjar längta tillbaka till jobbet. Eller hur?
Som jag nämnt tidigare har skrivandet blivit en viktig ventil för mig. När jag skriver mår jag bra, och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag känner att det finns en bok inom mig som bara väntar på att bli skriven, och det är något jag verkligen ser fram emot. Jag har till och med fått erbjudanden att skriva, vilket känns fantastiskt att ha något positivt att se fram emot.
Men trots allt finns det fortfarande dagar när allt känns övermäktigt. Ena dagen känner jag mig pigg och full av energi, för att nästa dag bli fullständigt golvad. Den här berg-och-dalbanan är frustrerande, och oron för nära och kära som mår dåligt gör det inte lättare. Det är svårt att inte fastna i det, men jag försöker lyssna på vad min läkare och psykolog säger – att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning.
Utmattningssyndrom är inget tecken på svaghet; det är ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver tid, uppmärksamhet och omsorg. Jag börjar förstå att det handlar om att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under den här processen. Jag är på rätt väg, och även om resan är lång, är jag fast besluten att följa den. Så jag fortsätter att skriva, och vem vet, kanske blir det en bok i slutändan. Men för nu tar jag en dag i taget.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del 11: Att bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes
Jag vet att jag är tjatig, men jag kommer att fortsätta tjata. Hur i hela friden ska man kunna bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes? Det är en fråga som ständigt gnager i mig och som ingen tycks kunna ge ett tillfredsställande svar på.
Det jag fått höra om och om igen från läkare, terapeuter och välmenande vänner är att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Jag får rådet att ha tålamod med mig själv under processen. Det låter så enkelt i teorin, men verkligheten är en helt annan sak för mig. Jag har en kronisk sjukdom som kräver min uppmärksamhet dygnet runt. Min diabetes tar aldrig paus. Varje dag måste jag övervaka mitt blodsocker, planera mina måltider noggrant, ta insulin, och vara beredd på att hantera akuta situationer som kan uppstå. Det finns inte en enda sekund då jag kan släppa taget om min diabetes. Jag kan inte bara lägga den åt sidan, som om den vore en bok eller en pryl i en låda, för att fokusera på min mentala och fysiska återhämtning.
Dessutom har jag en ständig rastlöshet i kroppen. Det är som om det finns ett krypande behov av aktivitet, trots att jag är helt utmattad. Trots att jag är skittrött och kroppen skriker efter vila, kan jag inte koppla av. Jag kan inte bara lägga mig ner och vila när jag behöver det som mest. Det är en ond cirkel som jag inte vet hur jag ska bryta.
Min utmattning gör det svårt att hantera min diabetes effektivt. När jag är trött och mentalt utsliten, blir det svårare att hålla koll på blodsockernivåerna och jag har mindre energi att ta hand om mig själv på rätt sätt. Och när min diabetes inte är under kontroll, förvärras min utmattning. Det är en ständigt pågående kamp. Jag känner mig fast i en fälla, där kraven från min kroniska sjukdom och behovet av återhämtning krockar med varandra.
Det känns som att ingen riktigt förstår hur utmattande det är att ständigt behöva vara på alerten, utan någon chans att verkligen vila. Hur ska detta någonsin gå ihop? Hur ska jag kunna ge mig själv den återhämtning som krävs när jag inte har ett ögonblicks frist från min diabetes och den ständiga rastlösheten? Det känns som en omöjlig ekvation att lösa. Jag önskar att det fanns en tydligare väg framåt, en lösning som kunde hjälpa mig att hantera både min diabetes och min utmattning på ett sätt som ger mig en chans att bli frisk.
Det är frustrerande och nedbrytande att gång på gång få höra att jag bara behöver ha tålamod och ta hand om mig själv när min verklighet ser så annorlunda ut. Jag skulle vilja att de som ger dessa råd försökte förstå att jag inte har samma förutsättningar som andra. Att jag varje dag måste kämpa för att bara få ihop det mest grundläggande. Att jag, trots min vilja och mitt behov av återhämtning, är fast i en situation där min sjukdom alltid kommer först. Min förhoppning är att diabetesvården och vården för utmattningssyndrom kan arbeta närmare tillsammans, så att vi som kämpar med båda dessa tillstånd kan få bättre hjälp och stöd.
Att leva med både diabetes och utmattningssyndrom är en konstant balansgång som kräver förståelse och anpassning. Genom att kombinera sina resurser och kunskaper kan vårdteamen skapa bättre förutsättningar för oss att få den återhämtning och vård vi behöver. Jag vet att jag kan vara tjatig, men jag kommer att fortsätta kämpa för en bättre vård. För oss som lever med dessa dubbla utmaningar är varje framsteg ovärderligt.
Fortsättning följer
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
kollasockret.com 
Lämna en kommentar