
Det finns dagar när jag gör precis allt rätt – men ändå blir allt fel.
Jag räknar kolhydrater. Sätter insulindosen. Planerar, tränar, försöker sova ordentligt. Men ändå? Blodsockret lever sitt eget liv. Det rasar. Det rusar. Det protesterar. Och vet du vad det gör med en, efter år av ständig kontroll, rädsla och kamp? Det sliter inte bara på kroppen. Det nöter ner själen. Till slut kraschar man. Jag vet. För det hände mig.
Under min sjukskrivning började jag förstå något jag länge ignorerat: Det är inte bara diabetesen som kräver min uppmärksamhet – det är allt den för med sig. Stress. Oro. Prestationskrav. Att aldrig få stänga av. Och mitt i allt detta: en självkritik som är obarmhärtig. En inre röst som säger ”du måste klara det här”, ”du får inte slarva”, ”du borde veta bättre.” Till slut gick det inte längre. Jag var utmattad. Och ångesten blev en ständig följeslagare.
Det här är något vi sällan pratar om:
Hur psykisk ohälsa hänger ihop med kroniska sjukdomar – inte bara som en konsekvens, utan som en parallell verklighet. För varje gång blodsockret vägrar samarbeta trots att man gjort allt ”rätt”, är det som att misslyckas på ett prov man inte skrivit. Och hur mycket man än säger ”det är inte mitt fel” – så känns det ändå som att det är det. Det är inte konstigt att många av oss diabetiker till slut bränner ut oss. Varför pratar inte vården om det här? Här kommer en obekväm fråga:
Varför ingår inte psykologiskt stöd som en självklar del i diabetesvården?
När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp? Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.
Vi måste börja prata om:
• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker
• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till
• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin
För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fånga upp det i tid. Du är inte blodsockret. Du är du. Jag vet hur lätt det är att börja mäta sitt värde i siffror.
I värden. I prestationer. I kontroll.
Men vet du vad? Du är inte ditt blodsocker. Du är inte din trötthet. Du är inte ditt misslyckande. Du är mänsklig. Och du gör ett heltidsjobb – utan lön, utan paus. Så nästa gång inget fungerar, påminn dig själv:
“Det är inte mitt fel. Jag gör så gott jag kan.” Och det är mer än nog.
Fortsättning följer: Alkohol och diabetes – en farlig kombination
I nästa inlägg vill jag ta upp något som många helst inte pratar om – men som i tysthet påverkar så många liv.
Alkoholen. Och nej, det här handlar inte bara om diabetes. Det handlar om att vara människa. Om stress, flykt, krav – och om längtan efter att få andas ut. För mig blev alkoholen inte längre ett glas öl i kvällssolen. Den blev något annat. En flyktväg. En bedövning. En fara. I nästa del berättar jag om hur alkoholen gled från ”njutning” till något som nästan kostade mig allt.
Det är en personlig text – om skam, ångest, uppvaknande. Men också om frihet. Och om att välja ett liv utan bedövning.
Jag hoppas du vill läsa.
För vi behöver prata om det här också – inte för att döma, utan för att förstå.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Dagens låt:









