Jag visste att återhämtning från utmattning skulle ta tid. Men jag trodde att det skulle vara mer… logiskt. Att jag skulle känna mig lite bättre för varje vecka, att hjärnan skulle bli klarare och minnet sakta men säkert återvända.
Men så funkar det inte.
Istället pendlar jag mellan framsteg och bakslag. En dag kan jag känna att energin är tillbaka – jag orkar träna, tänka klart, hålla fokus. Nästa dag är allt som bortblåst, och jag undrar om jag ens har kommit någonstans.
Och mitt i allt detta? Hjärnkaoset.
När tankarna drar åt alla håll
Jag börjar med en sak, men innan jag ens hunnit halvvägs är jag inne på nästa. Jag ska laga mat, men kommer plötsligt på att jag måste koka ägg. Och packa gymväskan. Och leta fram kvittot på den där grejen jag måste lämna tillbaka. Och vänta, vad höll jag på med nu igen? Just det – middagen.
Det är som att hjärnan aldrig slutför en tanke innan den kastas in i nästa. Som att jag försöker navigera genom ett ständigt pågående oväder där allt snurrar samtidigt.
Hur skapar man struktur i kaoset?
Jag jobbar fortfarande på att hitta lösningar, men några saker har hjälpt mig att hantera vardagen lite bättre:
1. Listor, listor, listor. Jag skriver ner allt – på papper, i mobilen, i kalendern med pling.
Det minskar stressen av att försöka hålla allt i huvudet.
2. Tydliga rutiner. Jag gör samma saker på samma tider för att minska risken att glömma eller fastna i tusen andra smågrejer.
3. En sak i taget. Det låter självklart, men jag försöker medvetet träna på att slutföra en sak innan jag påbörjar nästa.
När rastlösheten tar över
Förut var jag för trött för att göra något. Nu är det tvärtom – jag kan knappt sitta still. Det kryper i kroppen, och jag måste hålla igång hela tiden för att inte bli frustrerad.
Att hitta balansen mellan aktivitet och återhämtning är en utmaning. Jag behöver träning för att lugna huvudet, men jag måste också våga vila – utan att känna mig lat eller rastlös.
Små steg leder framåt
Jag har accepterat att återhämtning inte är en rak väg. Att vissa dagar är skit. Att det går fram och tillbaka. Men jag försöker påminna mig själv: varje gång jag väljer att ta hand om mig, varje gång jag väljer träning eller vila i stället för att köra på av gammal vana – så gör jag framsteg.
Och en dag, utan att jag ens märker det, kommer dimman att ha lättat lite till.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag minns en tid när varje dag kändes som en enda lång kamp. När kroppen var som bly och hjärnan som en tv-skärm inställd på brus. Jag var fast i en spiral där tröttheten drev upp stressen, och stressen gjorde mig ännu mer utmattad – en perfekt storm jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.
Men så, nästan omärkligt till en början, började något förändras.
Det var ingen dramatisk vändning, inget magiskt ögonblick där allt plötsligt blev bra. Istället var det små, nästan osynliga tecken.
Den första lilla segern
Jag stod på gymmet och insåg att jag orkade mer än förra veckan. Inte mycket, men tillräckligt för att känna skillnaden. Där jag tidigare varit dränerad efter ett par set, hade jag nu kraft kvar. För första gången på länge kände jag att jag tog energi från träningen, istället för att den bara tog energi från mig.
Sen kom kanske det största tecknet av alla. Jag satt vid frukostbordet och insåg att jag tänkte klart. Inte i korta, hackiga sekvenser som tidigare, utan i en sammanhängande tanke. Jag behövde inte kämpa lika mycket för att minnas vad jag skulle göra under dagen.
Men där någonstans tog förbättringen stopp.
För minnet? Det är fortfarande skit.
Jag glömmer saker hela tiden. Små saker, stora saker. Viktiga grejer jag tänkt på en stund tidigare bara för att sekunden senare vara helt borta. Och det värsta är att jag inte vet om det någonsin kommer bli bättre. Det känns skittråkigt, om jag ska vara ärlig.
Och som om det inte vore nog har rastlösheten slagit till med full kraft.
Jag kan fan inte sitta still länge nu. Det kryper i kroppen, jag känner mig som en tryckkokare som bara måste göra något. Förut var det utmattningen som höll mig fast – nu känns det tvärtom, som att jag måste röra mig hela tiden för att inte explodera. Att slappna av är en utmaning i sig.
Dagar när allt är åt helvete
Och låt mig vara ärlig: det finns fortfarande dagar när allt är åt helvete.
När kroppen vägrar lyda, när hjärnan känns som gröt och jag inte ens orkar bry mig om någonting. Dagar när jag känner mig totalt värdelös, när jag undrar om jag ens är på väg någonstans eller bara står och stampar i samma jävla mörker.
Och diabetesen? Den lever fortfarande om som om den fått ADHD. Fortfarande svängigt, fortfarande oberäkneligt. Men sakta, sakta börjar jag få den dit jag vill ha den. Den skriker och lever om fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hantera den – trots allt.
Det är de där dagarna jag måste påminna mig själv: jag vet vad som hjälper.
Det är träningen. Att lyfta vikter och känna att kroppen faktiskt svarar. Det är att lägga mig ner och lyssna på den där låten som alltid får mig att andas lite djupare. Det är att göra den där avslappningsövningen, även när det känns som att det inte spelar någon roll – för jag vet att den gör det.
Och en sak till – jag har fortfarande inte bearbetat allt det gamla.
Det finns så mycket som ligger där, som en tyst påminnelse i bakgrunden. Saker från barndomen och ungdomen, minnen jag tryckt undan men som ändå hittar sin väg tillbaka när jag minst anar det. Det är som en osynlig ryggsäck jag burit med mig i alla år, och den är fortfarande tung.
Men nu ska jag få hjälp att packa upp allt igen – och jag hoppas verkligen att det blir sista gången. Det tar på krafterna, och varje gång river det upp känslor så starka att tårarna inte går att hålla tillbaka.
Via KBT och psykologsamtal ska jag få gå igenom det som legat och skavt i årtionden. Inte bara det som varit, utan också hur jag ska hantera det som kommer – som att klara av vardagen när jag ska börja jobba 100% igen. Bara tanken på att få den här hjälpen gör att jag känner mig lättare. Det är en trygghet i att veta att jag inte behöver reda ut allt ensam längre.
Små steg leder långt
Det var de här små förändringarna som fick mig att inse att jag var på rätt väg. Inga stora mirakel, ingen snabb lösning – bara konsekvens, tålamod och en vilja att hitta tillbaka till mig själv.
Jag är inte ”framme” än, om det nu finns något slutmål i en återhämtning. Men jag är någonstans där mitt i, där jag ser ljuset längre fram och vet att det är möjligt att må bättre.
Och om du känner igen dig i det jag beskriver – vet att du också kan hitta tillbaka. Du kanske inte märker det direkt, men varje gång du väljer vila istället för att pusha dig för hårt, varje gång du tar en kort promenad istället för att fastna i soffan, varje gång du väljer att ta hand om dig själv trots att du är trött – så gör du framsteg.
Och en dag märker du det. En dag vaknar du och inser att dimman börjat lätta.
Och att du, trots allt, fortfarande står kvar.
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Att leva med diabetes har alltid varit en balansgång. Blodsockret är en envis motståndare som kräver ständig uppmärksamhet – men jag har lärt mig att hantera det. Eller, jag hade lärt mig. För när utmattningssyndromet slog till kändes det som om min diabetes fick ADHD.
Plötsligt reagerade min kropp på insulin på ett helt nytt sätt. Blodsockret rusade upp, dök ner, svängde snabbare än jag hann med. Det kändes som att någon släppt lös ett hyperaktivt barn inombords, som ständigt tryckte på fel knappar. Och mitt i allt skulle jag försöka styra upp kosten, träningen, sömnen – samtidigt som hjärnan gick på sparlåga.
Utmattning och diabetes – en perfekt storm
Att leva med diabetes innebär redan en konstant stress, särskilt vid typ 1-diabetes där jag manuellt måste balansera insulin, mat och aktivitet. När utmattningssyndromet slog till blev det en perfekt storm. Stresshormonet kortisol steg, vilket i sin tur gjorde blodsockret mer svårkontrollerat. Sömnen blev sämre, och med den försvann min ork att göra kloka val kring mat och insulin.
Tröttheten gjorde att jag glömde ta insulin i tid eller sköt upp måltider. Och ju sämre jag skötte min diabetes, desto mer skenade mitt blodsocker – vilket bara ökade känslan av stress och utmattning. En ond cirkel, där kroppen kämpade mot mig istället för med mig.
Vägen tillbaka – med styrketräning som nyckel
Mitt i kaoset hittade jag en oväntad räddning: styrketräning. Jag har alltid vetat att träning är bra för både blodsockret och hjärnan, men nu blev det något mer. En strategi. En stabil punkt i allt som kändes okontrollerbart.
När jag lyfter vikter får jag en paus från hjärndimman. Kroppen blir starkare, och det känns som att jag återtar kontrollen över något – mig själv. Dessutom hjälper styrketräning till att öka insulinkänsligheten, vilket gör att blodsockret blir mer stabilt. Och kanske viktigast av allt: det ger mig energi. Äkta energi.
Jag har äntligen börjat kunna utmana mig själv igen, precis som förr. Det känns både befriande och otroligt skönt. Små steg, men alltid framåt.
Att bryta cirkeln – vad hjälper?
Om du känner igen dig i den här beskrivningen är du inte ensam. Här är några saker som hjälper mig på vägen tillbaka:
1. Sänk kraven – Perfektion finns inte. Att hålla stabila värden hela tiden är omöjligt, och det är okej.
2. Fokus på det lilla – Små justeringar gör skillnad. En bättre måltid, en liten promenad, ett träningspass – allt räknas.
3. Sömn och återhämtning – Vila är inte lathet, det är medicin.
4. Styrketräning utan press – Träning hjälper både blodsockret och hjärnan, men det måste vara kravlöst. Börja där du är.
5. Prata om det – Att hantera både utmattningssyndrom och diabetes på egen hand är tungt. Våga be om hjälp.
Att leva med diabetes är tufft nog. Att dessutom gå igenom utmattningssyndrom kan kännas överväldigande, men det går att hitta tillbaka. Kanske inte till den man var – men till en starkare, smartare version av sig själv.
Har du erfarenheter av att hantera utmattningssyndrom och diabetes samtidigt? Dela gärna dina tankar i kommentarerna!
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag står i köket och plockar ur diskmaskinen. Tallrikar, glas, bestick – samma rutin som alltid. Men plötsligt märker jag att jag står still med en gaffel i handen. Jag stirrar rakt ut i ingenting.
Min fru säger något från vardagsrummet, men jag hör henne knappt. Det är som om ljuden filtreras genom ett tjockt lager bomull. Orden når mig, men de fastnar inte. Jag släpper ner gaffeln i lådan och andas djupt.
Snart nio månader har gått sedan jag kollapsade.
Om jag jämför med då, så har jag kommit långt. Jag försöker umgås med vänner igen, men det tar på krafterna. Hjärnan blir trött, och jag märker hur utmattningen slår till efteråt. Jag har börjat jobba, om än inte heltid – men den här veckan testar jag att gå upp till 75%. Hur det kommer att gå? Jag vet ärligt talat inte. Men något inom mig är annorlunda. Jag stressar inte längre. Det finns ett lugn i kroppen nu, även om den fortfarande behöver mer återhämtning än jag skulle önska.
Men hjärnan… den är inte som den ska. Den har tagit stryk.
Minnet sviker – och det skrämmer mig
Jag glömmer saker. Hela tiden. Jag lyssnar, men orden når inte fram. Ibland är det som att hjärnan bara stänger av och tar en paus utan att fråga mig om lov. Och det är läskigt.
Efter jobbet kan jag komma hem och känna mig helt slut, men det är inte kroppen som är trött – det är huvudet. Då har jag hittat en sak som hjälper mig att återhämta mig: träning och bastu. Det är min räddning.
När jag tränar, när svetten rinner och pulsen slår, så släpper något i mig. Och när jag sedan kliver in i den heta bastun, andas in den fuktiga värmen och låter kroppen slappna av – då känns det som om jag kommer tillbaka till mig själv.
Jag behöver fler verktyg för att kunna fungera på heltid igen. Så jag tog ett beslut.
Att be om hjälp – det svåraste och bästa jag gjort
För någon vecka sedan skickade jag in en egen vårdbegäran till psykologterapibedömningen. Jag visste att jag behövde mer stöd för att orka vidare.
Mötet med psykologen var en berg- och dalbana. Innan träffen fick jag fylla i en massa formulär, och under samtalet gick vi igenom dem. Det var över en timme av starka känslor, tunga insikter och bilder i huvudet som jag helst inte ville se.
Men det var värt det.
Jag blev beviljad KBT. Och jag kan inte beskriva hur lättad jag är.
Jag hade KBT i början av min sjukskrivning via hälsocentralen, och det hjälpte mig mycket. Men nu kommer jag att få träffa en mer specialiserad terapeut, någon som kan hjälpa mig att ta nästa steg. För jag behöver hjälp att sortera den där ryggsäcken jag bär på.
Den är tung. Full av stress, ångest, gamla rädslor, funderingar, depression. Och nu är det dags att öppna den, gå igenom allt, sortera och – förhoppningsvis – packa om den på ett sätt som gör att jag orkar bära den.
Den största utmaningen: Att bromsa
Jag har alltid varit en person som kastar mig in i nya idéer. Jag har startat företag, klubbar, spelat i band, dragit igång projekt – vissa blev succé, andra total krasch.
Det är likadant nu. Min hjärna producerar fortfarande idéer i en rasande fart. Skillnaden är att jag har börjat bromsa. Och det måste jag fortsätta med.
Jag vågar inte riskera att krascha igen.
Vad händer nu?
Framöver kommer jag att fokusera mer på träning och hälsa här på bloggen. Jag kommer att dela med mig av träningsrutiner, kosttips och hur man skapar en hållbar livsstil.
Men jag kommer också fortsätta att skriva om min resa. Om KBT, jobbet, livet efter utmattningen – allt som är en del av min återhämtning.
Och till dig som läser:
Har du gått igenom något liknande? Känner du igen dig i att hjärnan bara stänger av? Hur hanterar du det?
Dela gärna dina tankar i kommentarerna. Det betyder mer än du tror.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram som bara exploderar med följare och nu har över 14 500 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!
Vi hörs snart igen!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Jag har försökt gå ner i vikt många gånger genom åren. Testat olika dieter, svältmetoder och snabba lösningar – allt i hopp om att se resultat snabbt. Men varje gång slutade det på samma sätt: jag mådde dåligt, tappade energi, och förr eller senare föll jag tillbaka i gamla vanor. För mig, som har diabetes, var det dessutom en extra farlig väg att gå. Att svälta sig själv leder till instabila blodsockernivåer, vilket kan vara direkt livshotande.
Till slut insåg jag att det inte fanns några snabba genvägar. Jag behövde en metod som fungerade på lång sikt, något jag kunde hålla fast vid utan att offra min hälsa. Det var då jag satte upp målet att gå ner i vikt på ett hållbart sätt.
När jag satte upp målet visste jag att det skulle krävas tid, tålamod och hårt arbete. Men att nå målet betyder inte att resan är över. Träningen fortsätter, och för mig just nu handlar det om att bygga upp kroppen så som jag vill ha den.
Jag har aldrig förstått varför man stressbantar och tränar intensivt för att snabbt gå ner i vikt, bara för att sedan släppa allt och gå upp alla kilon igen. Under vissa program följer man en extremt strikt kost och ett hårt träningsschema – något som inte är hållbart i längden. När man sedan återgår till sina gamla matvanor och träningen börjar dala, gymbesöken blir färre och vardagspromenaderna uteblir, är det självklart att vikten smyger sig tillbaka. Det blir en evig berg-och-dalbana där man ständigt måste börja om på ruta ett.
Det får ta den tid det tar – långsiktighet är nyckeln.
Totalt sett blev det en viktminskning på hela 30 kg under tre år. Tre år av medvetna val, träning och en förändrad livsstil – utan quick-fixes eller extrema metoder. Det här är ingen tillfällig diet, utan en långsiktig förändring som jag kan hålla fast vid resten av livet.
Hur jag lyckades
• Träning:
Jag tränade och jag tränar ävrn idag 3–5 dagar i veckan, ibland mer, ibland mindre beroende på livet.
• Kost:
Jag åt vanlig mat – husmanskost och annat jag tycker om. Mellan måndag och fredag vägde och räknade jag kalorier. Mina måltider bestod av frukost, lunch, mellanmål och middag. På kvällarna tog jag ibland en frukt eller en hårdsmörgås med pålägg, särskilt efter sena träningspass.
• Balans:
Lördagar blev min ”fria dag”. Då lät jag matvågen vila och åt gott utan att räkna kalorier.
Jag höll mig till cirka 1600 kcal per dag under veckodagarna, och de dagar jag inte tränade låg jag på 1300 kcal. Det låter kanske lite, men om du väljer rätt produkter kan du äta mycket och ändå hålla dig inom din kaloribudget.
• Alkohol – en bromskloss i viktresan
En sak jag insåg tidigt var att alkohol och viktminskning inte går hand i hand. Alkohol innehåller mycket kalorier men ingen näring, och dessutom sänker det fettförbränningen eftersom kroppen prioriterar att bryta ner alkoholen istället för att använda energin från maten. Det påverkar också sömnen, återhämtningen och ofta även matvalen – hur många har inte gjort dåliga kostbeslut efter några glas vin eller öl?
Att ta bort alkoholen var en av de viktigaste pusselbitarna för mig, både för vikten och för att hålla blodsockret stabilt.
Enkla tips som fungerar
• Intermittent fasta: Jag åt inget efter kl. 18 och åt frukost runt kl. 8-9 nästa dag. Det gav mig en naturlig fasta på 14–15 timmar, vilket var enkelt att följa och väldigt effektivt.
• Matvåg: Att väga maten hjälpte mig enormt. En matvåg är lätt att hitta – du kan köpa en på till exempel Clas Ohlson, Rusta eller ÖoB.
• Kaloriräkning: Appen Wellobe blev en viktig del av min resa. Där kunde jag hitta recept, skapa egna, skanna livsmedel och hålla koll på mitt kaloriintag på ett enkelt sätt.
Tänk långsiktigt!!!!
Nyckeln till att gå ner i vikt och behålla resultatet är att hitta en balans som fungerar för dig. Ät mat du tycker om och som du kan tänka dig att fortsätta äta. Ge det tid, och var snäll mot dig själv under resan.
Och kom ihåg – det finns inga genvägar till en hållbar viktnedgång!
Varför jag ville gå ner i vikt – och vad det har gett mig
När jag stod på vågen och såg siffran 107 kg insåg jag att något behövde förändras. Min diabetes var allt annat än stabil, och jag kände mig ständigt trött och orkeslös.
För att hålla blodsockret i schack behövde jag ta mer och mer insulin – men ju mer insulin jag tog, desto svårare blev det att gå ner i vikt. Det var en ond cirkel.
Till slut började min kropp ta skada. Mina ögon drabbades, och jag utvecklade diabetesretinopati – en komplikation där blodkärlen i ögats näthinna förändras. Jag fick dimsyn, fläckar i synfältet och riskerade att förlora synen helt. Jag tvingades genomgå laserbehandling för att bromsa försämringen. Men det var just det – bromsa, inte bota. Skadorna jag fått kommer aldrig att försvinna helt. Behandlingen kan hålla i 10–15 år, men vad händer sedan?
Det var då jag bestämde mig. Jag kunde inte längre låta min sjukdom styra mitt liv. Jag behövde ta kontroll.
Min hälsa, mitt ansvar
Idag, efter att ha gått ner 30 kg, har jag stabilare blodsocker, mer energi och framför allt – jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna för att förhindra fler allvarliga komplikationer.
Diabetes är en sjukdom som aldrig tar paus. Den ger inga gratischanser. Men genom att ta hand om min kropp och hälsa kan jag påverka min framtid – och det är precis det jag tänker fortsätta göra.
När jag ser tillbaka på min resa – från att drabbas av utmattningssyndrom till att börja återhämta mig – är träning en av de största faktorerna som har hjälpt mig på vägen tillbaka. Den har inte bara varit en fysisk aktivitet utan en livlina, ett sätt att hitta tillbaka till mig själv både fysiskt och mentalt.
Träning som Redskap vid Utmattningssyndrom
Min väg tillbaka från utmattningssyndrom har varit lång, men träning har spelat en avgörande roll i min återhämtning. När utmattningen slog till, var jag tvungen att möta en tuff verklighet där både kropp och sinne var utmattade. En av de första insikterna var hur mycket stress påverkade mig, och genom att införa träning i min vardag började jag sakta men säkert återfå min styrka.
Från promenader i början till lätt styrketräning och sedan maxad styrketräning har varje rörelse varit ett steg mot att återuppbygga min kropp och mitt sinne. Det som har varit mest hjälpsamt är att träningen ger mig en känsla av struktur och syfte under en period präglad av osäkerhet. När jag har förlorat min energi och minnet sviktar, har jag vetat att träning – i vilken form som helst – är något som hjälper mig att hålla mig närvarande och fokuserad.
Mentalt Stöd och Återhämtning
Förutom de fysiska fördelarna har träning varit en stor hjälp mentalt. Fysisk aktivitet frigör endorfiner, kroppens egna “må-bra”-hormoner, och dessa har hjälpt mig att återfå en känsla av glädje och positiva känslor även under svåra perioder. Träning ger mig också en paus från de negativa tankarna och stressen som ofta följer med utmattningssyndrom. Det är en stund för mig själv, ett sätt att vara närvarande i stunden och hitta tillbaka till mitt inre lugn.
Träning är Bra för Diabetiker
För oss som lever med diabetes har träning ytterligare en viktig roll. Regelbundna träningspass hjälper till att stabilisera blodsockernivåerna och kan minska insulinkänsligheten, vilket gör att kroppen blir mer effektiv på att hantera glukos. Det betyder att vi inte bara får de mentala och fysiska fördelarna med träning, utan också en förbättrad kontroll över diabetesen. För mig har träning därför varit ett viktigt verktyg för att hålla både kropp och själ i balans.
En Nyckel Till Att Hitta Balans
Jag har lärt mig att träning är mer än bara en fysisk aktivitet; det är ett sätt att hitta balans och ta kontroll över min hälsa, både fysiskt och mentalt. Genom att vara konsekvent med träningen har jag blivit mer medveten om min kropp och mina behov, vilket har varit en viktig del i min resa mot återhämtning.
För mig handlar det inte om att träna för perfektion, utan för att må bra, för att stärka både kropp och själ och för att skapa utrymme för återhämtning. Om du känner dig trött, överväldigad eller kämpar med stress och utmattning, vill jag uppmuntra dig att ge träning en chans – på dina egna villkor och i din egen takt. Det har varit en av de viktigaste pelarna i min väg tillbaka till livet.
Det är inte en enkel väg, men varje steg räknas, och träningen har gett mig en styrka jag inte trodde var möjlig igen.
Träning och viktnedgång – en del av samma resa
Träningen har varit en avgörande del av min återhämtning från utmattning, men den har också spelat en stor roll i en annan viktig del av mitt liv – min viktnedgång. När jag bestämde mig för att gå ner 30 kg visste jag att träning och rätt kost var nycklarna till att lyckas på ett hållbart sätt.
Det fanns inga genvägar, men jag upptäckte att med tålamod, struktur och en långsiktig planering kunde jag förändra min kropp och hälsa på riktigt. I mitt nästa inlägg kommer jag att dela med mig av min viktresa – hur jag lyckades, vad som fungerade för mig och varför jag aldrig gav upp. För ditt mål är alltid värt att kämpa för.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
I maj, närmare bestämt den 11 maj, är det ett år sedan jag drabbades av utmattningssyndrom.
Just nu jobbar jag 50 %, alltså fyra timmar om dagen. Det låter kanske inte så mycket, eller hur? Men för mig är det mycket. När jag ökade från 25 % till 50 % trodde jag att det skulle fungera jättebra. Och visst, de flesta dagar fungerar det – men andra dagar blir jag så hjärntrött att jag inte klarar någonting alls. När jag kommer hem efter jobbet är jag helt slut, och då handlar resten av dagen bara om att överleva.
Det som är allra jobbigast är att jag inte hänger med i tankarna. Jag har svårt att följa med i samtal, hör inte riktigt vad andra säger och mitt minne är som bortblåst. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och stirra in i en vägg, utan att veta hur länge jag har suttit så. Det är som om hjärnan går ner i strömsparläge. Skitläskigt.
Och så är det oron – en ständig oro i både kropp och huvud. Oro över hur framtiden ska bli, över hur mina nära och kära mår, och rädslan att min fru inte ska orka. Jag oroar mig för allt. Men jag vet att det här är vanligt vid utmattningssyndrom.
Jag kommer troligtvis må så här en bra tid framöver, och jag hoppas att det någon gång försvinner. Jag vill göra så mycket, men just nu går det inte.
Jag vill ta Kollasockret till nästa nivå och göra den magisk, men jag orkar inte just nu. Jag vill blogga varje vecka, men jag vet inte om jag klarar det. Som det känns nu får inläggen komma när jag orkar, och det får vara okej.
Mitt fokus nu är att inte pressa mig själv tillbaka till ruta ett, där jag blir helt handlingsförlamad igen. I stället bromsar jag, backar några steg och försöker hitta balansen.
Det här är verkligen en berg- och dalbana – en riktigt kringelikrokig väg med många avåkningar.
Men mitt i allt det här försöker jag påminna mig själv om att jag ändå har kommit en bit. För ett år sedan var jag i en helt annan situation, och även om det fortfarande är tufft, så finns det små steg framåt. Jag lär mig att lyssna på min kropp, att bromsa i tid och att acceptera att vissa saker får ta den tid de behöver.
Och mitt i allt detta försöker jag hitta små sätt att må bra. För mig handlar det just nu om träning, att få upp pulsen och känna kroppen jobba. Det ger mig en stunds frihet från alla tankar och ett sätt att ladda om. Efteråt tar jag gärna en bastu – värmen får mig att slappna av, som om stressen sakta rinner av kroppen. Att skriva hjälper också. Att sätta ord på allt som snurrar i huvudet gör att jag kan sortera känslorna, få lite mer klarhet. Och ibland behöver jag bara vara – utan måsten, utan krav. Bara existera och låta dagen vara som den är.
Och det viktigaste: Jag ger inte upp.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Hej allihopa, Det var ett tag sedan vi hördes! Jag hoppas att ni också fick en härlig julledighet – fri från stress och full av avkoppling. För min del blev det en perfekt jul och nyår, fylld med lugn och mys.
Nu när vardagen börjar igen ställer jag mig frågan: Hur ska jag hålla resten av året lika stressfritt? Svaret för mig ligger i att följa de rutiner som får mig att må bra. För mig handlar det om träning, att sätta tydliga gränser, våga säga nej och – kanske viktigast av allt – prata, prata, prata.
En sak jag har upptäckt under min resa med både utmattningssyndrom och diabetes är att träning är en gemensam nämnare för att må bättre. Det spelar ingen roll om det är en lugn promenad, ett träningspass på gymmet eller något däremellan – rörelse gör underverk för både kropp och själ. För mig är träningen en sorts medicin som hjälper mig att hantera både stress och blodsocker.
Just nu jobbar jag 50%, och det fungerar riktigt bra. Jag känner att det är rätt balans för mig just nu för att undvika att gå “all in” för tidigt och riskera bakslag.
Min energi börjar sakta men säkert komma tillbaka. Men det finns fortfarande dagar då jag, efter jobbet, är helt slut. Då lyssnar jag på kroppen. Jag lägger mig, vilar, och tar det riktigt lugnt – kanske med en bra vinyl eller en serie. Dagen efter kan jag ha mer energi, och då passar jag på att träna.
En sak jag håller fast vid är att äta på regelbundna tider. Det är helt avgörande för att hålla min diabetes stabil. Jag tar fortfarande en dag i taget och låter både kroppen och knoppen styra vad jag orkar.
Inför 2025 har jag inga stora förväntningar – och vet ni vad? Det känns så befriande. Året får bli som det blir. Mitt största fokus är på träningen, som verkligen är nyckeln till mitt välmående. Jag kommer att dela med mig av mina tankar om både träning och kost i kommande inlägg.
Det är en sak jag har funderat på länge, något jag verkligen vill göra. Ni vet hur det är – man tänker på det, drömmer om det, men inget händer. Jag har börjat fråga mig själv varför. Varför tar jag inte steget och gör verklighet av det här?
Det är så lätt att hamna i tankebanorna att “det kan vänta, jag gör det senare.” Men vad betyder egentligen “senare”?
Det jag verkligen vill är att gå en coachutbildning. Jag vill kunna hjälpa andra som varit i samma situation som jag – men på ett professionellt sätt. Jag vill bli en certifierad coach, ha det på papper.
Ändå hittar jag mig själv tänka att jag kan göra det någon annan gång. Men nu känns det annorlunda. Jag tror faktiskt att det kommer bli av den här gången. Det är dags att sluta skjuta upp drömmen och göra den till verklighet.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är otroligt stolt över att min Instagram nu har hela 13 700 följare. Jag är mållös och så tacksam för ert stöd. Tack för att ni är med mig på den här resan!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.
Nu väntas de mest stressade helgerna på hela året. Jul och nyår har alltid varit stress, stress, stress. Ja, i alla fall från vuxen ålder. Det var då stressen började. Från att försöka hinna klart projekt på jobbet inför årets sista dagar till att jaga julklappar, handla julmat och fixa allt så att alla ska må bra och bara mysa.
Sedan ska maten lagas, dukas fram och ätas. Efter det stressas det med att plocka undan, diska och fixa inför julklappsutdelningen. Och så ska det ätas choklad, drickas glögg och allt det där.
Efteråt brukade jag vara så utmattad att jag somnade i soffan till Karl-Bertil Jonssons julafton. Så har det sett ut de senaste 26 åren.
Men nu är det dags. Dags att skapa nya rutiner – utan stress!
Stressen är nämligen inte bara farlig för oss vuxna, den smittar också av sig på våra barn. När vi stressar för att hinna med allt, märker de det. De kanske inte säger något, men de känner av vår frustration och oro. Och i värsta fall tar de med sig den känslan in i sina egna liv.
Jag har sett det själv. Hur man försöker skapa en “perfekt jul” men i slutändan bara sprider en känsla av otillräcklighet och jäkt. Vad är poängen med att bygga upp en tradition som får alla att känna sig pressade, snarare än glada?
Stress är inte bara en känsla – den påverkar hela kroppen. Högt blodtryck, sömnproblem, magbesvär och en känsla av konstant utmattning är bara några av de varningssignaler som många av oss ignorerar. Och när vi inte mår bra, kan vi inte heller vara vårt bästa för våra barn eller våra nära och kära.
Så i år gör vi det annorlunda. Inga måsten. Det blir som det blir. Bort med gamla familjetraditioner som bara bidrar till press och stress. Istället vill vi bara vara och må bra.
Nu när både mina och min frus föräldrar inte längre finns med oss, känns det som rätt tid att skapa våra egna traditioner. Traditioner som fungerar för oss här och nu.
Jag vill också visa mina barn att julen inte behöver vara perfekt för att vara bra. Det viktigaste är inte att allt är skinande rent, att bordet är fyllt med varje rätt från julbordet eller att alla får den “perfekta” klappen. Det viktigaste är att vi mår bra och får tid att vara tillsammans.
Så varför stressa fram och tillbaka, knappt orka med julen och missa det som faktiskt betyder något? Kan någon förklara det för mig?
Julen borde handla om glädje, gemenskap och att må bra – inte om att leva upp till en idealbild som bara dränerar oss på energi. Kanske är det dags att tänka om, välja bort det som inte ger något och fokusera på det som faktiskt gör oss lyckliga.
Hur firar du din jul? Och vad skulle hända om du skippade stressen?
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Om du har några frågor eller funderingar är du varmt välkommen att höra av dig via e-post. Jag ska göra mitt bästa för att coacha dig vidare.
Skicka ett mejl till jonas.karlsson@kollasockret.com
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Jag tar en liten paus och är tillbaka med ett nytt inlägg i januari.
Önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Del:27 Utmattningssyndrom och diabetes typ 1 – en farlig kombination
Att leva med diabetes typ 1 är som att balansera på en lina varje dag. Du måste hålla koll på insulin, blodsocker, mat och motion – allt för att undvika både låga och höga blodsockernivåer. Men när utmattningssyndrom slår till, kan den balansen snabbt försvinna, och det är precis vad som hände mig.
I början var det otroligt jobbigt. Jag orkade ingenting, och då menar jag verkligen ingenting. Att kliva upp ur sängen kändes som att bestiga ett berg. Om jag lyckades ta mig nerför trappan, slutade det oftast i soffan, där jag låg resten av dagen. Matlusten försvann helt – jag hade varken energi att laga mat eller äta. Kroppen och huvudet gick på sparlåga, och mitt diabetesansvar föll mellan stolarna.
Jag glömde bort att ta insulin. Jag glömde bort att kolla mitt blodsocker. Det var som om jag inte ens orkade bry mig om de rutiner som tidigare varit livsviktiga för mig. Kombinationen av diabetes och utmattningssyndrom blev till en ond cirkel – stressen över att inte sköta min diabetes gjorde mig ännu mer utmattad, och utmattningen gjorde det ännu svårare att ta hand om min diabetes.
En dag insåg jag att jag inte längre var mig själv. Jag, som alltid varit så engagerad i att hjälpa andra, kunde inte ens hjälpa mig själv. Det slog hårt, särskilt eftersom jag alltid haft en stark känsla av ansvar för min familj och de jag älskar. Att inte kunna vara den som lyfter och stöttar kändes som ett nederlag, men det var också en vändpunkt.
Varför är kombinationen så farlig?
Att ha både diabetes och utmattningssyndrom innebär många risker:
1. Blodsockersvängningar: Stress från utmattningen påverkar hormoner som adrenalin och kortisol, vilket kan göra blodsockret svårt att kontrollera. Dessutom kan bristen på matlust orsaka farliga dippar i blodsockret.
2. Missade rutiner: När hjärnan inte fungerar som den ska, blir det lätt att glömma insulin, mat och mätningar – något som kan få allvarliga konsekvenser som ketoacidos.
3. Nedsatt läkning och ökad risk för sjukdomar: Förhöjt blodsocker och stress kan försämra kroppens förmåga att läka och göra det svårare att stå emot infektioner.
4. Emotionell påfrestning: Kombinationen av fysisk utmattning och oro över sin hälsa kan skapa en känsla av hopplöshet som gör det ännu svårare att ta sig ur spiralen.
Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en lång process, och med diabetes typ 1 krävs det extra omsorg. Men det går. Nyckeln för mig har varit att sänka kraven på mig själv, våga prioritera min egen hälsa och tillåta mig att vara sårbar.
Det som hjälpt mest är stödet från min fru och mina barn har funnits där även under de dagar då jag inte orkade prata eller ens vara närvarande. Att få känna deras kärlek och förståelse, trots att jag själv känt mig som en skugga av den jag var, har varit ovärderligt.
Om du lever med diabetes och känner att stressen håller på att ta över, vänta inte för länge. Att ignorera varningssignaler kan leda till att kroppen och hjärnan säger ifrån – och det kan vara svårt att ta sig upp igen. Det är ingen skam i att be om hjälp; det är en styrka att våga prioritera sin hälsa.
För mig har det varit en tuff resa, men idag börjar jag äntligen ana ljuset i tunneln. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå och är ännu inte där jag en gång var, men jag tar steg i rätt riktning.
Genom att dela min historia hoppas jag kunna hjälpa andra i liknande situationer att förstå att de inte är ensamma – och att det finns en väg tillbaka. Jag vill också påminna dig om något jag själv fått lära mig: Du är värd att må bra, oavsett vad.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
kollasockret.com 
Lämna en kommentar