Del17: Återhämtning: En ny väg framåt

Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en långsam och ibland frustrerande process. Det handlar inte bara om att vila, utan om att skapa nya vanor som håller i längden. Målet för mig är inte att bli den ”gamla Jonas” igen, utan snarare att låta den ”nya Jonas” växa fram – en version av mig som kan undvika de gamla fällorna och leva ett balanserat och hållbart liv.

Men hur gör man för att inte falla tillbaka i samma gamla mönster?

Just nu håller jag på att lära mig vad återhämtning verkligen innebär – vad som ger mig återhämtning och vad jag behöver för att undvika att hamna i samma situation igen. Det handlar om att hitta en balans som fungerar i längden, så att jag inte får ett bakslag när jag väl börjar jobba igen. Det är ett pågående arbete att förstå mina gränser och vad som hjälper mig att bygga upp energi, snarare än att tömma den.

Vila

Steg ett är vila när man hanterar utmattning. Jag har varit sjukskriven i ungefär fyra månader nu, och det har tagit tid att ens börja acceptera att jag är sjuk. Trots allt har jag fortfarande svårt att riktigt erkänna för mig själv att det är utmattning jag kämpar med, även om alla tecken pekar på det. Den inre stressen gnager fortfarande, men med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) har det börjat lätta. Att bearbeta tankarna och bryta destruktiva mönster är en stor del av min väg mot tillfrisknande.

Stresshantering och KBT

En av de största utmaningarna har varit att minska den inre stressen. Den smyger sig på, kommer och går, vilket har gjort det svårt att hitta ett jämnt lugn. Genom KBT har jag fått verktyg för att hantera de negativa tankarna och känslorna. Även om det inte alltid är lätt, börjar jag se små förbättringar. Och det ger hopp.

Musikens kraft

Just nu har jag en återhämtningsperiod där musiken leder mig framåt. Det är väldigt blandat med vad jag lyssnar på, men på något sätt kommer jag alltid tillbaka till Joakim Thåström. Han har något i texterna som jag förstår – det är som att han sjunger till mig, och ibland om mig. Det är konstigt det där, men vissa av hans låtar gör att jag börjar storgrina. Det spelar ingen roll var jag är när jag hör dem, utan det bara brister.

Jag har också börjat grotta ner mig i olika artister och band och utforskar deras musikskatter. Så mycket musik har gått mig förbi genom åren, sådant jag aldrig riktigt gav en chans. Men nu lyssnar jag med nya öron, och det är otroligt hur mycket bra musik det finns där ute.

En bra låt är en bra låt, oavsett genre. Det är musiken, känslan och upplevelsen som spelar roll, inte vilken etikett vi sätter på den.

Fysisk aktivitet

Något jag verkligen saknat under min sjukdomstid är träning. Fysisk aktivitet har alltid varit en stor del av mitt liv och något som också är otroligt viktigt för min diabetes.

Nu, efter en lång paus, har jag äntligen börjat röra på mig igen. Träningen går sakta framåt, men varje framsteg känns som en seger.

Rutiner

Att skapa rutiner har varit en av de viktigaste delarna i min återhämtning. Jag går upp tidigt, äter på regelbundna tider och försöker få in dagliga promenader. Sömn, regelbundna måltider och fysisk aktivitet har blivit grundstenarna i min vardag. Utan dessa skulle min kropp och hjärna inte ha möjlighet att återhämta sig.

Professionellt stöd

När man är utmattad fungerar hjärnan inte som den brukar, och det krävs hjälp för att navigera genom den dimman. För mig har stödet från vården varit avgörande. En rehabkoordinator, en bra KBT-terapeut och en lyhörd läkare har gjort stor skillnad. Tack vare dem känner jag mig tryggare och lugnare i min återhämtning.

Psykoterapi 

Alla behöver prata, jag kan inte nog understryka vikten av att prata med någon under återhämtningen. Att gå i terapi är inte bara nödvändigt när man är sjuk, det borde vara något vi alla gör, oavsett mående. Genom att prata om det vi går igenom kan vi få insikter och verktyg som hjälper oss att undvika framtida psykisk ohälsa.

Sänkta krav

Att minska mina egna krav och förväntningar är en enorm utmaning. Jag vet att jag måste bli bättre på att inte pressa mig själv, särskilt när jag återvänder till vardagen. Om jag faller tillbaka i gamla mönster och krav kan konsekvenserna bli allvarliga. Jag vill inte hamna här igen – eller ännu värre, riskera min hälsa på ett sätt som inte går att återställa.

Socialt stöd 

Även om socialt stöd är viktigt, har jag insett att det också kan vara påfrestande för min omgivning. Min fru har varit ett stort stöd, men jag försöker att inte lägga för mycket på henne. I stället tar jag upp mina känslor och funderingar med min terapeut. Det är ett sätt att skydda de jag älskar och samtidigt få det stöd jag behöver.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest.

Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

Del:14 Resan Mot Återhämtning: En Reflektion över Utmattning och Vägen Framåt

Jag går just nu igenom en period där tankarna på framtiden tar upp mycket plats. Jag funderar över hur livet kommer att bli framöver. Kommer jag att kunna hitta tillbaka till den glada Jonas jag en gång var? Kommer jag att orka arbeta heltid igen? Ska mitt minne återvända, och kommer jag att klara av att vara bland människor utan att känna mig överväldigad? Och kanske den största frågan av alla – kommer jag någonsin att bli helt återställd från utmattningssyndromet?

Det är många frågor som snurrar i mitt huvud just nu.

Varje dag känns som en kamp, och varje tanke är fylld av frågor om framtiden. Rädsla har blivit en ständig följeslagare, en osynlig skugga som inte släpper taget. Hur kan jag hantera stress och omgivande ljud när allt känns övermäktigt? Kommer mitt minne någonsin att bli som förut, eller kommer glömskan att vara en del av mig för alltid? Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli hel igen. Dessa frågor maler ständigt i mitt huvud, och ibland känns det som om de kväver mig.

Jag vet att vägen tillbaka från utmattningssyndrom är lång och slingrig, men jag vet inte om jag någonsin kommer att nå fram till målet. Vad innebär det ens att vara ”helt återställd”? Är det möjligt att återvända till den jag var, eller är jag för alltid förändrad? Det är en tanke som både skrämmer mig och tvingar mig att reflektera över vad som verkligen är viktigt. Kanske handlar det om att hitta en ny balans och ändra min uppfattning av vad det innebär att vara hel. Men hur gör man det? Hur lär man sig leva med de förändringar som utmattningen fört med sig?

En sak är säker – jag vill aldrig hamna här igen. Men hur förhindrar jag att det händer? Jag förstår nu vikten av att lära känna mina egna gränser och att lyssna på de varningssignaler min kropp sänder ut. Sömn, återhämtning och balans mellan arbete och fritid är avgörande, men kan jag verkligen få dem att fungera i praktiken?

Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också kan leva fullt ut, känns som en utmaning som ibland är överväldigande.

Oron är ständigt närvarande, en gnagande känsla i maggropen som gör det svårt att andas fritt. Jag vet att den är en del av processen, men ibland tar den över, och det känns som om jag håller på att drunkna. Jag letar efter sätt att få kontroll, att inte låta oron styra mitt liv, men det är lättare sagt än gjort.

Tanken på att gå tillbaka till en vardag där jag förväntas prestera på 100% är mer än jag orkar med just nu. Men jag vet att jag måste försöka, att jag måste hitta en väg framåt. Jag kommer börja försiktigt, steg för steg, och jag inser att jag kanske behöver stöd och förståelse från min omgivning mer än någonsin tidigare. Samtidigt måste jag acceptera att jag kanske inte kan jobba 100% som tidigare.

Mitt i allt detta inser jag att jag har tappat bort vad som gör mig glad. Vad är det som ger mig mening? Vad brinner jag för? Jag försöker återupptäcka glädjen i det lilla, att finna lycka i saker jag en gång älskade, eller kanske i nya passioner som jag ännu inte upptäckt. Den här resan handlar inte bara om att läka, utan också om att återfinna mig själv.

Tålamod är ett ord jag får höra hela tiden, och jag måste lära mig att omfamna det. Att acceptera att denna resa är min egen, att den kommer att ta tid, och att jag inte kan forcera fram ett tillfrisknande. Varje dag är en ny utmaning, men också en möjlighet att komma ett steg närmare det liv jag vill leva.

Jag skriver om min resa, för att påminna mig själv om vad jag har gått igenom, och för att kanske ge tröst till någon annan som kämpar med samma frågor. Att våga dela med mig av min historia är ett sätt att ge mitt lidande mening, och kanske, bara kanske, kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

Min Väg Tillbaka från Utmattningssyndrom

Den här veckan tar jag en liten avstickare från min vanliga veckodagbok om utmattningssyndrom. Istället vill jag fokusera på något som har blivit otroligt viktigt för mig i min resa mot ett hälsosammare och mer balanserat liv – träning. Jag vill verkligen hylla träningen, för utan den dör något i kroppen. Det är bara så det är.

Vi lever i en tid där stressen genomsyrar allt vi gör. Vi stressar oss igenom våra dagar – vi stressar till jobbet, stressar på jobbet, stressar hem, och när vi väl kommer hem stressar vi med matlagning, städning och allt annat som måste hinnas med. Helgerna, som borde vara en tid för återhämtning, blir istället ofta en tid för utsvävningar. Vi är så slutkörda att vi kanske tar till alkohol för att koppla av, eller köper skräpmat och gömmer oss bakom godispåsar och chipsskålar. Sedan vaknar vi upp på söndagen, fortfarande trötta, kanske med ångest över vad som väntar på måndag morgon, och vevar igång samma mönster igen. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Men någonstans där, mitt i all stress och trötthet, finns en fråga som många av oss undviker:

Har du orkat träna?

Har du gett din kropp den rörelse den så desperat behöver för att inte helt kollapsa under vikten av vardagen?

För så här är det att träning är ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa människor i många olika livssituationer. Oavsett om du kämpar med stress, lever med en diagnos, utmattning, brottas med beroenden eller som jag leva med diabetes, kan fysisk aktivitet vara en kraftfull och positiv kraft i ditt liv.

För de som upplever stress kan träning fungera som ett naturligt utlopp för uppbyggda spänningar. När vi rör på oss frigör kroppen endorfiner, som kallas ”må bra-hormoner”. Det här hjälper till att minska ångest och förbättra vårt humör, samtidigt som det skapar en känsla av lugn och balans.

Om du lever med en diagnos, som ADHD eller depression, kan regelbunden fysisk aktivitet vara en del av en större behandlingsplan. För personer med ADHD kan träning förbättra koncentrationen och minska hyperaktivitet. Vid depression kan motion hjälpa till att lyfta det mentala tillståndet, genom att minska negativa tankar och öka självkänslan.

För de som kämpar med beroenden, erbjuder träning ett sunt alternativ att rikta energin mot. Motion kan fylla en tomhet och ge den regelbundenhet och struktur som många behöver i sin återhämtning. Genom att aktivera belöningssystemet på ett hälsosamt sätt, minskar träning också suget efter skadliga substanser.

För mig har träningen blivit en livlina. Den är min viktigaste verktyg för att hantera stressen, hålla min diabetes under kontroll och ta hand om min hälsa och annat.

För oss diabetiker är träning faktiskt en av våra bästa vänner – 

Regelbunden fysisk aktivitet hjälper till att reglera blodsockernivåerna, öka insulinkänsligheten och förbättra den allmänna hälsan. Det betyder att träning inte bara gör det lättare att hantera diabetes, utan kan också bidra till att förebygga allvarliga komplikationer.

Det är inte så att du måste springa ett maraton eller spendera timmar på gymmet varje dag. Tvärtom – det räcker med att röra på sig i ungefär en timme, tre dagar i veckan. Det är fullt tillräckligt, och jag lovar att du kommer märka skillnaden.

Jag vet att jag kanske låter som en tjatig träningspredikant, men det är bara för att jag vet hur stor skillnad det kan göra. Träningen har hjälpt mig att hitta ett lugn som jag tidigare trodde var omöjligt. Den ger mig den energin jag behöver för att orka med livet, för att inte låta stressen äta upp mig inifrån. Och jag är övertygad om att det kan göra samma sak för dig.

Så till alla er där ute som känner att livet bara snurrar på utan att ni har någon kontroll över det – börja med att röra på er. Små steg. Du behöver inte bli en atlet, men ge dig själv chansen att känna vad träning kan göra för dig. Din kropp kommer tacka dig, din hjärna kommer tacka dig, och kanske, bara kanske, kommer du upptäcka en ny balans i livet som du inte trodde var möjlig.

Och därför vill jag nu lyfta Barndiabetesloppet 2024.

Mellan den 7 och 15 september har du chansen att göra något stort – något som kan förändra liv.

Delta i Barndiabetesloppet 2024 och hjälp till att samla in pengar till forskningen om typ 1-diabetes. Tillsammans tar vi ett steg närmare ett botemedel, och varje steg räknas.

Vare sig du väljer att springa, gå, cykla eller rulla så kan du göra det på din egen plats och i din egen takt. Bjud in familjen, vännerna, kollegorna eller hela grannskapet – ju fler vi är, desto starkare blir vår insats! Låt oss visa vad gemenskap kan åstadkomma och kämpa för att en dag kunna bota typ 1-diabetes.

Anmäl dig redan idag och bli en del av lösningen.

Gå in via länken och anmäl er.

https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/barndiabetesloppet/

Barndiabetesloppet 2024- tillsammans för forskningen 

Del 11: Att bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes

Jag vet att jag är tjatig, men jag kommer att fortsätta tjata. Hur i hela friden ska man kunna bli frisk från utmattningssyndrom när man har diabetes? Det är en fråga som ständigt gnager i mig och som ingen tycks kunna ge ett tillfredsställande svar på.

Det jag fått höra om och om igen från läkare, terapeuter och välmenande vänner är att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Jag får rådet att ha tålamod med mig själv under processen. Det låter så enkelt i teorin, men verkligheten är en helt annan sak för mig. Jag har en kronisk sjukdom som kräver min uppmärksamhet dygnet runt. Min diabetes tar aldrig paus. Varje dag måste jag övervaka mitt blodsocker, planera mina måltider noggrant, ta insulin, och vara beredd på att hantera akuta situationer som kan uppstå. Det finns inte en enda sekund då jag kan släppa taget om min diabetes. Jag kan inte bara lägga den åt sidan, som om den vore en bok eller en pryl i en låda, för att fokusera på min mentala och fysiska återhämtning.

Dessutom har jag en ständig rastlöshet i kroppen. Det är som om det finns ett krypande behov av aktivitet, trots att jag är helt utmattad. Trots att jag är skittrött och kroppen skriker efter vila, kan jag inte koppla av. Jag kan inte bara lägga mig ner och vila när jag behöver det som mest. Det är en ond cirkel som jag inte vet hur jag ska bryta.

Min utmattning gör det svårt att hantera min diabetes effektivt. När jag är trött och mentalt utsliten, blir det svårare att hålla koll på blodsockernivåerna och jag har mindre energi att ta hand om mig själv på rätt sätt. Och när min diabetes inte är under kontroll, förvärras min utmattning. Det är en ständigt pågående kamp. Jag känner mig fast i en fälla, där kraven från min kroniska sjukdom och behovet av återhämtning krockar med varandra.

Det känns som att ingen riktigt förstår hur utmattande det är att ständigt behöva vara på alerten, utan någon chans att verkligen vila. Hur ska detta någonsin gå ihop? Hur ska jag kunna ge mig själv den återhämtning som krävs när jag inte har ett ögonblicks frist från min diabetes och den ständiga rastlösheten? Det känns som en omöjlig ekvation att lösa. Jag önskar att det fanns en tydligare väg framåt, en lösning som kunde hjälpa mig att hantera både min diabetes och min utmattning på ett sätt som ger mig en chans att bli frisk.

Det är frustrerande och nedbrytande att gång på gång få höra att jag bara behöver ha tålamod och ta hand om mig själv när min verklighet ser så annorlunda ut. Jag skulle vilja att de som ger dessa råd försökte förstå att jag inte har samma förutsättningar som andra. Att jag varje dag måste kämpa för att bara få ihop det mest grundläggande. Att jag, trots min vilja och mitt behov av återhämtning, är fast i en situation där min sjukdom alltid kommer först. Min förhoppning är att diabetesvården och vården för utmattningssyndrom kan arbeta närmare tillsammans, så att vi som kämpar med båda dessa tillstånd kan få bättre hjälp och stöd.

Att leva med både diabetes och utmattningssyndrom är en konstant balansgång som kräver förståelse och anpassning. Genom att kombinera sina resurser och kunskaper kan vårdteamen skapa bättre förutsättningar för oss att få den återhämtning och vård vi behöver. Jag vet att jag kan vara tjatig, men jag kommer att fortsätta kämpa för en bättre vård. För oss som lever med dessa dubbla utmaningar är varje framsteg ovärderligt.

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt:

Del:10 Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt

Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt, i alla fall för mig. Jag kämpar fortfarande med känslor av värdelöshet och en inre stress som gör det svårt att hantera mycket folk och höga ljud. Denna acceptans är en lång och svår process, för den innebär att jag måste erkänna för mig själv att jag behöver ta ett steg tillbaka och prioritera min hälsa.

Det handlar om att förstå att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Utmattningssyndrom är inte ett tecken på svaghet, utan ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver uppmärksamhet och behandling.

Varje dag är annorlunda. Ena dagen kan jag må bra och börja planera saker som känns roliga igen, men nästa dag kan jag vakna upp och må riktigt dåligt – ingen ork, en hjärna som inte fungerar, och en diabetes som lever sitt eget liv. Jag har märkt att när jag mår dåligt på morgonen har min diabetes varit svår att kontrollera natten innan, vilket ofta leder till dålig sömn och sedan en dag som är sjukt jobbig.

Att lära sig att acceptera behovet av vila, tillräcklig sömn och en fungerande hjärna är en utmaning. Jag behöver också en hälsosam kost och regelbunden motion, som är avgörande för min återhämtning. Stress är min största fiende, och jag får panikångest av inplanerade evenemang och stora folksamlingar. Därför undviker jag sådant just nu.

Trots att jag mår dåligt, anstränger jag mig för att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra. Men mentalt är jag inte riktigt närvarande. Jag skrattar och ler, men det känns inte genuint. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att ha spelat en roll. Men det finns flera aspekter att överväga när det gäller att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra och hur det påverkar min återhämtning och mitt mående.

Det min läkare och psykolog säger är att jag ska lyssna på min kropp och mina känslor, och inte vara rädd för att säga nej när det behövs. Sociala aktiviteter ska vara något som bidra med något positivt och inte något som orsakar ytterligare stress eller utmattning.

Att acceptera att återhämtningen från utmattningssyndrom kan ta tid är en stor utmaning för mig. Psykologen säger ofta till mig att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under processen. Jag försöker att ta till mig dessa råd och jag försöker få folk runt omkring mig att förstå.

Det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att vila och ta det lugnt och att lyssna på kroppen och anpassa sin aktivitetsnivå efter hur man mår. Återhämtning tar tid, och det är viktigt att inte skynda på processen. Att acceptera att jag har utmattningssyndrom är en viktig del av min läkningsprocess. Det handlar om att erkänna mina begränsningar och vidta nödvändiga åtgärder för att främja min långsiktiga hälsa och välbefinnande.

Men jag har inte accepterat mitt utmattningssyndrom än, vet inte när det kommer att accepteras av mig,

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt:

Del9: Alkohol och Diabetes: En Livsfarlig Kombination

Det här inlägget handlar om alkohol och dess djupa inverkan på mitt liv. Just nu kämpar jag med utmattningssyndrom, och tankarna vandrar ofta tillbaka till barndomen och uppväxten. Jag har ännu inte helt accepterat min diagnos, och ibland undrar jag om jag lider av något annat. Min läkare och psykolog har förklarat att utmattningssyndrom ofta leder till depression, och det har jag verkligen märkt av.

När jag ser tillbaka på mitt liv från unga år till idag som jag gör nu när hjärnan är på högvarv, inser jag hur alkoholen har påverkat mig negativt. I detta inlägg vill jag dela med mig av hur alkoholen smög sig in i mitt liv och de skadliga konsekvenser den har haft. För en diabetiker som mig är alkoholen särskilt farlig. Den har komplicerat min sjukdom och gjort min vardag svårare att hantera. Detta är en varning till alla om hur skadligt alkohol kan vara, och en särskild uppmaning till diabetiker att vara extra försiktiga.

När jag var i unga tonåren och först upptäckte alkoholen, träffades vi för att lyssna på hårdrock. Ibland hemma hos någon, ibland på en parkbänk med en bandspelare. Oftast fanns det öl med i bilden. Allt kändes så underbart, och livet lekte. Varje fredag och lördag, varje helg, upprepade vi ritualen. Det fortsatte efter grundskolan, genom de sena tonåren och in i min tid som turnerande musiker. Snart var det inte bara på helgerna, utan alkoholen blev en ständig följeslagare. Hur mådde min diabetes? Inte en aning. Troligtvis åt helvete.

Under sena tonåren blev det ofta alkohol varje dag. Då bodde jag själv, blev arbetslös och träffade kompisar som jag hade jättetrevligt med, och en av trevligheterna var just alkoholen, och ibland blev det så mycket alkohol att jag kunde sova en hel dag utan att äta och glömma att ta insulin. Jag har bara haft en jävla tur att jag vaknat och inte dött i sömnen. Jag kommer ihåg att jag ringde hem till mamma och pappa, och de bad mig komma hem. Jag gick dit och fick vara lilla Jonas igen och fick mammas mat och må bra. Världens bästa mamma och pappa, gud vad jag saknar er.

Det hände grejer på grund av min diabetes och allt festande. Jag fick känningar bland kompisarna, i turnébussen och gjorde mycket tok som jag inte visste att jag gjorde. Ni som var med, ni vet.

Med tiden började kroppen ta stryk. Jag mådde allt sämre, min diabetes blev värre och jag gick upp mycket i vikt. Min kropp blev plufsig av alkoholen, jag fick ölmage och hälsan dalade. Till slut konfronterade mina läkare mig. Mina diabetesvärden var kritiskt dåliga och jag behövde laserbehandling för ögonen. De varnade mig: om jag inte förändrade min livsstil skulle det gå illa.

Det blev min väckarklocka. Jag slutade dricka, började träna och äta rätt. På ett år gick jag ner 20 kg, och mina diabetesvärden förbättrades avsevärt. Jag fortsatte på den vägen, även om alkoholen ibland lockade, särskilt under sommarens frestelser. Men jag höll mig till träning och rätt kost. Min diabetes är nu under kontroll när jag följer detta livsmönster.

Trots att jag mår dåligt försöker jag delta i sociala aktiviteter för att göra andra glada, men jag är egentligen inte där mentalt. Jag skrattar och ler, men det är inte äkta. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att jag försökte spela en roll.

Men varför faller jag tillbaka i frestelsen av alkohol? Nu, när jag mår dåligt, söker jag den snabba lindringen för att få hjärnan att vila. Men även om hjärnan får vila, tvingas min kropp – särskilt min diabetes – att jobba dubbelt så hårt. Inte undra på att diabetesen jävlas med mig nu. Jag känner mig som en idiot, och min sjukdom gör det klart att den är förbannad på mig.

Idag ser jag så många som är där jag var då, och de inser inte ens att de är fast. Eller så vill de inte erkänna det. Dessa kallar jag för helgalkoholister. Det börjar ofta oskyldigt: en drink efter en stressig vecka, en öl till matchen på onsdagen, en whisky till hockeyn på fredagen eller ett glas vin till grillningen på lördagen. Men snart blir det mer. En flaska, två flaskor. Glaset hinner knappt bli tomt innan det ska fyllas på igen. Och innan man vet ordet av har det blivit en vana, en ond cirkel som är svår att bryta. Känner du igen dig?

Alkohol har länge setts som en enkel väg till avkoppling och tillfällig glädje. Men för oss med både Diabetes Typ 1 och Typ 2 är det en farlig fälla som kan leda till livshotande konsekvenser och även döden. För en stund känns allt problemfritt och lösningarna på våra problem verkar plötsligt så självklara. Efter några glas börjar man prata om sina problem och tankar. Men när alkoholen har ett grepp om en, är man inte sig själv, och samtalet kan gå fruktansvärt fel. Man börjar vrida på saker, förvränga tankarna, och plötsligt fastnar man vid detaljer som inte ens är kärnan av problemet. Det blir en kaotisk röra som bara leder till mer förvirring och onödig osämja. Sanningen är att sådana samtal hör hemma i nyktert tillstånd. Om man inte kan prata då, är det ett tecken på att det finns djupare problem att ta itu med.

Men verkligheten slår hårt tillbaka nästa morgon. Problemen är kvar, ofta större och mer överväldigande, särskilt när ångesten gör sig påmind. Var de få timmarna av lättnad verkligen värda det? För mig är svaret ett rungande NEJ. Men ändå har jag fallit för den falska lättnaden gång på gång och druckit för många glas.

Att bryta sig loss från alkoholens grepp kräver mod. Det kräver att man erkänner sitt problem, både för sig själv och för andra. Det kräver också en vilja att hitta andra vägar att hantera livet. För mig blev det träning, hälsosam kost och kreativa uttryck som skrivande och måleri. Det är inte lätt, men det är nödvändigt. Jag hoppas att min berättelse kan vara en väckarklocka för någon där ute. Det är så lätt att hamna i alkoholens klor, men så svårt att ta sig ur. Men det går. Det måste gå. För livet är värt att leva, nyktert och fullt ut.

I oktober 2023 bestämde jag mig för att sluta dricka. Jag höll mig nykter i åtta månader och mådde fantastiskt bra. Träningen gav resultat och min viktnedgång blev framgångsrik, och jag nådde mål jag aldrig trodde var möjliga. Men för några helger sedan föll jag återigen för frestelsen av ett snabbfix. Resultatet var katastrofalt. Min diabetes kom ur balans, och jag tog för mycket insulin för att kompensera för alkoholen och de snabba kolhydraterna, vilket ledde till en farlig hypoglykemi. Tack och lov var min fru där för att hjälpa mig. Utan henne vet jag inte vad som kunde ha hänt. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att inse att jag aldrig mer kan dricka alkohol.

Trots min beslutsamhet att hålla mig nykter föll jag igen under en resa. Det började med en drink och några öl för att känna mig social och avslappnad, men slutade i en mardröm. På dag tre vaknade jag med feber och illamående, spydde hela dagen och hade feberfrossa. Resan hem var den värsta jag någonsin upplevt.

Att må dåligt efter att ha druckit alkohol är mer än bara obehagligt – det är livsfarligt, särskilt om du har typ 1-diabetes. Alkohol kan påverka blodsockernivåerna på ett sätt som är oförutsägbart och kan leda till allvarliga komplikationer. När du lever med typ 1-diabetes innebär en kraftig blodsockersänkning inte bara illamående och yrsel, utan det kan snabbt eskalera till medvetslöshet och i värsta fall död. Varje gång du dricker alkohol, spelar du ett farligt spel med din hälsa. Det handlar inte bara om att må dåligt – det handlar om ditt liv.

Efter mina skrämmande erfarenheter har jag beslutat att ALDRIG mer dricka alkohol. Det är en nödvändighet för att kunna hantera både min diabetes och mitt utmattningssyndrom. Jag hoppas att mina vänner och alla som läser detta förstår varför. Om inte, kanske det är ni som behöver hjälp med era alkoholvanor.

Just nu fokuserar jag på att återhämta mig från utmattningssyndromet och acceptera att jag har det, för dit har jag inte kommit än. Träning och hälsosam kost är min räddning. Att träna gör mig starkare och lyckligare, och jag känner att jag är på rätt väg. Kanske blir det en bok eller en utställning av mitt målande och skrivande.

Jag ser tillbaka på min resa och inser hur mycket jag har gått igenom och hur långt jag har kommit. Det är viktigt att påminna sig själv om de framsteg man gör, även om de känns små i stunden. Jag försöker vara snäll mot mig själv och förstå att förändring tar tid och att återfall är en del av processen. Det viktiga är att resa sig igen och fortsätta framåt.

Alkoholens lockelse kommer alltid att finnas där, men jag måste vara stark och stå emot. Jag vet att jag kan göra det, och jag vet att jag har stöd från människor runt omkring mig. Jag hoppas att min berättelse kan vara en varning och en inspiration för andra. Livet är för kort för att slösas bort på alkoholens bedrägliga löften. Vi förtjänar alla att leva ett liv fullt ut, nyktra och fria från de bojor som alkoholen sätter på oss.

Om du känner igen dig i min berättelse, tveka inte att söka hjälp. Det finns stöd att få, och det går att bryta sig loss från alkoholens grepp. Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för oss själva och våra nära och kära. Livet är värt att leva, och vi är värda att må bra.

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del 8: Att ta itu med ångestens mörka sidor

Mitt mående var på väg mot det bättre, men plötsligt drabbades jag av ett bakslag som just nu gör att jag mår riktigt, riktigt dåligt.

När man har vandrat över brinnande kol, bett till alla gudar, och sett fram emot något med samma intensitet som andra, och det äntligen blir verklighet – den glädjen som överväldigar en, den tunga stenen som lyfts från bröstet. Man känner en sällsynt lycka, allt känns fantastiskt. Men sedan, plötsligt, rasar allt samman igen.

Den känslan som kom nu är otroligt jobbig. Jag vet att jag är extra känslig just nu, och detta slog mig hårt, lämnade mig tom och oerhört ledsen. Det känns som om jag tar ett steg framåt, bara för att tvingas ta sju steg tillbaka.

Man blir nedslagen gång på gång, och när jag reser mig upp, kommer ett nytt slag, lika oförutsägbart och brutalt fega som sparkarna och slagen som kom bakifrån från dom fega jävlarna i sätraligan på 80-talet, något som sitter inristat i märgen livet ut. Precis så känns det nu.

Jag känner mig ofta rädd och orolig. Det känns som om jag befinner mig i ett mörker utan något ljus i sikte. Ingenting känns roligt längre och jag vill bara isolera mig från omvärlden.

Jag visste att en sådan fas skulle komma, precis som läkarna hade förvarnat mig om. De sa att återhämtningen skulle ha sina upp- och nedgångar. Jag tänkte att det skulle bli hanterbart, men nu när jag är mitt i det känns det oerhört jobbigt. Jag gråter för minsta lilla och blir arg för saker som egentligen inte borde spela någon roll. Jag känner inte igen mig alls och ibland blir jag jätterädd.

Jag mår otroligt dåligt när jag ser andra nära lida, och just nu är det precis så, och jag står där, maktlös och oförmögen att hjälpa. Det får mig att känna mig fullständigt värdelös då jag mår dåligt själv.

Faan jag längtar efter att må bra igen.

Det är också väldigt jobbigt att inte kunna vara bland folk eller hantera mycket ljud. Det känns som om jag alltid misslyckas med allt jag försöker göra, och det gör att jag mår ännu sämre. Jag kämpar för att hitta något som kan få mig på bättre tankar, något som kan ge mig lite hopp. Jag hoppas verkligen att det kommer snart.

Vara för mig själv, målning, musik och skrivande är just nu det som gör mig lugn.

Det värsta är att jag provade att ta en snabbfix för någon helg sedan. Jag drack alkohol, inte i stora mängder men jag tog några öl och lite annat. Måendet var på topp. Dagen efter var kaos, ångesten var outhärdlig. Med alkoholen förstärks allt, och då menar jag allt, därtill ångesten, ångesten man inte vill ha. Helst av allt vill jag ta en liten röka, bara en liten gås, en liten en, men det är absolut förbjudet och jag lovar att det kommer ej hända. Men den känslan saknas just nu.

Fortsättning följer om de lockande snabbfixen.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del: 6 Sorgens Tyngd: En Livsresa

Sorgen som jag burit inom mig så länge har aldrig riktigt blivit bearbetad. Varför jag inte har gjort det vet jag egentligen inte. Kanske har jag bara inte velat konfrontera den.

Jag har istället sopat den under mattan och fortsatt med alla mina projekt och vardagsbestyr. Genom åren har jag försökt bedöva sorgen med olika aktiviteter och projekt – listan är lång.

När småbarnen kom blev de naturligt nog mitt fokus, och jag hade inte tid att ta hand om mig själv och mina känslor. Men sorgen började redan när jag var liten. Förlusterna har varit många: min morfar, moster, mamma, pappa, storebror, storasyster, kusiner, svärföräldrar och vänner mfl mfl.

2019 blev jag sjukskriven på grund av stress och annan påfrestning, och då kände jag sorgens närvaro starkt. Under mitt första möte med psykologen fick jag i uppgift att skriva ner vad jag behövde hjälp med. Det första jag skrev var att jag ville lära mig gråta. Jag hade inte gråtit sedan jag var liten och ramlade av cykeln eller bröt nyckelbenet. Inte ens på begravningarna har tårarna kommit. Varför? Det vet jag inte.

Psykologen sa då att hon skulle försöka hjälpa mig att gråta, och jag tänkte bara: ”Lycka till!”

Efter ungefär tio möten gjorde hon ett försök. Hon ledde mig genom en avslappningsövning där jag skulle föreställa mig att jag satt bekvämt i en fåtölj på en plats jag älskar. Där fick jag en ”påhälsning” av tre personer som har stått mig nära, oavsett om de fortfarande lever eller inte. De skulle säga något till mig, om mig, och vad de tyckte om mig.

Då bröt jag ut i gråt. Jag tror jag grät för alla de år jag inte kunnat gråta. Det var så befriande. Det var så fint när dessa tre personer pratade med mig, en otrolig känsla och upplevelse. Efter det har jag haft mycket lättare för att gråta.

Men sorgen är fortfarande där, och jag vet att den alltid kommer att finnas där. Den är som mest påtaglig vid högtider och andra viktiga tillfällen. En låt, en lukt, eller en plats kan väcka minnen och plötsligt kommer tårarna. Just nu känns allt extra starkt för mig. Alla mina sinnen är på helspänn.

När jag sopade all sorg under mattan resulterade det i många dåliga beslut, sådana jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag vet att ni kommer säga: ”Tänk inte på det som varit, tänk framåt.” Men vissa saker sitter fast i själen och kommer alltid att finnas kvar.

Just nu är det verkligen tufft. Jag känner mig svag, ogillar mig själv och är förbannad på mig själv. Tidigare när jag ville fly undan jobbiga känslor och tankar, gjorde jag det mentalt. Jag sökte snabbfixar som alkohol, droger, projekt och arbete. Och när ångesten kom, den var som helvetet självt, så löste jag det också med ännu mera snabbfix.

Detta är min resa med sorgen. Jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta, men jag tar ett steg i taget.

Fortsättning följer nästa vecka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: