På andra sidan- fast åt samma håll

Här kommer några ord från min fru Malin om vår resa tillsammans genom min utmattning.

Det har nu gått nästan ett halvår av Jonas sjukskrivning för utmattning och många ställer sig frågan hur mår han egentligen? Det är inte lätt att svara på eftersom det är olika från dag till dag. Ena dagen helt utslagen och orkeslös i soffan men nästa dag bakar han bullar eller tränar på gym.

Oro, ångest, orkeslöshet, hopp och förtvivlan har präglat vår familjs dagar men det går åt rätt håll tack vare bra sjukvård och att de är lyhörda samt förstående. Vi har levt ihop i 33 år och diabetes har alltid varit en del vår vardag men inget som jag har funderat så mycket över, Jonas ÄR inte diabetes utan det är en autoimmun sjukdom. Vi har haft bra rutiner med kost, sömn samt tränat tillsammans och vardagen har lunkat på. Jag vet att diabetes är en jävla sjukdom och den som är drabbad tvingas leva med den dygnets alla timmar och inget man kan ignorera eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. Men utmattning är en helt annan utmaning som vi inte var förberedd på utan den slog undan fötterna för oss båda.

Hur mår DU? Den frågan fick jag i somras av en bekant och jag blev helt ställd! Vadå hur mår JAG, det är inte jag som är sjuk tänkte jag men sakta började jag fundera över min nya situation att vara den ”som står bredvid” någon som är sjuk, för det är just det han har varit/är, sjuk.

Det hade legat latent länge, irritation och orkeslöshet samt likgiltighet, men plötsligt en dag i maj hittade jag honom i soffan helt utmattad, utslagen och oförmögen att ta sig för någonting. Det var andra gången i vårt förhållande (som han fick utmattning) som han bara ”dog” och kroppens funktioner la av likt en bil som helt plötsligt fick motorstopp utan förvarning eller en medföljande manual för hur man löser det. Han ville först bara vila och känslan av att det ”går över ” och sa att efter helgen är jag pigg nog att gå till jobbet igen men då sa jag stopp!

Utmattning fungerar tyvärr inte med att bara vila en helg och tro att det löser sig av sig självt.Det krävs ett hårt arbete av dig som är sjuk att balansera sin sjukdom, ångest samt oro, passa tider med sjukvården samt ha kontakt med Försäkringskassan och arbete. Man måste vara tillräckligt friskt för att vara sjuk!

Men hur känns det då att stå bredvid och inte ha någon quickfix i verktygslådan eller trollspö som gör allt bättre? Det är rent ut sagt förjävligt! Det går inte att förbereda sig på hur man ska reagera, agera eller hur man ska hjälpa. Hur hjälper man någon som inte kan förmedla eller förklara vad som är ”fel”, när minnet helt plötsligt sviker dig för ibland har det känts som att Jonas är dement. Han kan börja dammsuga men kommer på att han ska ut med soporna för att sedan påbörja med en bulldeg och samtidigt komma på att han ska kratta löv till att undra varför dammsugaren står framme. Man kan skratta åt det i efterhand men när han är mitt i detta kaos finns det inget roligt alls över det hela eftersom han inte kan råda över kaoset i hjärnan. För det är precis så han beskriver känslan att det blir kaos i huvudet och han kan inte ha flera bollar i luften samtidigt för då blir det stopp och hjärnan kapitulerar. 

Jag har många gånger bitit mig i tungan och skrikit i kudden eftersom jag vet att det inte hjälper att bli arg men frustrerad har jag varit flertalet gånger under denna resa. De mesta planerna vi hade har fått ställas in och dagliga rutiner har varit viktigare är någonsin. Han kände ett lugn när jag var hemma på semester men det blev inte mycket vila för min del då jag har fått vara den som planerat och styrt upp här hemma med allt från vardagliga saker till dagsutflykter. Den gångna sommaren har mestadels spenderats hemma för återhämtning och det var skönt att inte behöva flänga hit och dit utan hålla oss till rutiner vi hade skapat. Jag tror att Jonas uppskattade att bara vara hemma och inte behöva rucka på rutiner samt att han har känt sig trygg hemma.Troligen har hans mående förbättrats av lugnet hemma och inte känna att semestern ska fyllas med aktiviteter. Även jag har känt ett lugn att inte behöva fylla min semester med aktiviteter och stress utan jag har fått vila vilket var så välbehövligt. Det tar på ens krafter att hålla ihop en familj, planera allting, vara den personen som ska hålla huvudet högt och klara av allting samt se hur den man älskar håller på att gå sönder, så vila och återhämtning var välkommen.

Vi har planerat dagarna så att det ska bli en bra balans i vardagen men ofta har han jobbat på hemma med städning, matlagning eller andra hushållssysslor för att inte jag ska behöva göra detta efter min arbetsdag men då blir det en dominoeffekt dagen efter då han ofta blivit helt slut i kropp och knopp. Han vill inte vara en belastning och han har haft det svårt att inse att han faktiskt är sjuk på riktigt. Jag har flertalet gånger försökt att intala honom att vi gör denna resa tillsammans och att han inte är en belastning för mig eller barnen.

Jag är evigt tacksam för den fina vård han har fått via hälsocentralen och att han har fått en koordinator som hjälper till, helt ovärderligt och avgörande för Jonas återhämtning. Tack vare koordinatorn har Jonas mått bättre då koordinatorn har hand om alla kontakter med vården, Försäkringskassan och arbetet. Han har fått bra stöd och går på samtal så att jag ”slipper” ta allt utan han kan prata av sig med terapeuten. Detta har gjort att jag kan vara Jonas fru och inte vårdare för det hade jag inte mäktat med denna gång då utmattningen var av allvarligare karaktär. 

Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar! Vi har blivit mer sammansvetsade som familj och vi vet vad som är viktigt och betydelsefullt för oss och det är varandra. För ensam är inte starkt för vi ska åt samma håll- framåt!

Det var lite av mina tankar men det finns givetvis mer att skriva, så vem vet det kanske blir fler inlägg?!

/Frugan Malin

Dagens låt

 

Utmattningssyndrom

Det:15 Att skapa ett liv där jag inte bara överlever, utan också lever fullt ut

Så här är det

Att återhämta sig från utmattningssyndrom är en resa som kräver tid, tålamod och en stor förändring i hur vi ser på oss själva och våra liv. Det handlar inte bara om att återfå energi, utan om att långsamt bygga ett nytt liv – ett liv där vi inte bara överlever, utan faktiskt börjar leva igen.

För mig innebär det nu att omvärdera vad som är viktigt och att sätta gränser som skyddar min hälsa. Jag har lärt mig att säga nej till det som dränerar mig och ja till det som ger mig glädje och kraft. Men att skapa ett meningsfullt och hållbart liv känns fortfarande som en utmaning. Just nu övar jag på att vara mer närvarande i stunden och försöker hitta sätt att njuta av de små ögonblicken, även om det känns som en lång väg kvar.

Samtidigt är jag väldigt skör under denna period. Jag oroar mig ständigt för mina nära och kära. Det är svårt att inte glömma bort sig själv när man alltid har varit den som tar hand om andra. Men nu, när jag behöver fokusera på min egen läkning, känns det som en enorm utmaning. Min psykolog säger att jag måste sätta mig själv först för att kunna bli hel för att sedan finnas där för andra när de behöver mig som mest. Det är en smärtsam process, och ibland känns det som att min skörhet brister gång på gång. Det gör ont – riktigt ont – att se de jag älskar lida, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv.

Men det handlar om mer än att bara få tillbaka energi. Det handlar om att förändra livet i grunden. Varje steg framåt, varje ny insikt, gör det tydligare för mig att jag inte bara vill överleva – för jag vill ju LEVA. Jag vill leva ett liv där varje dag känns meningsfull. Att våga ta det första steget, mitt i ett kaos av tankar och känslor, är utmanande. Vad vill jag göra med mitt liv nu, vid 53 års ålder? Vad har jag åstadkommit hittills, och är det verkligen vad jag har velat?

Det är lätt att tappa bort sig i dessa frågor, men en sak vet jag: jag har alltid satt andra först. Jag har kämpat för att de omkring mig ska må bra, och jag har varit villig att gå genom eld för deras skull. Jag har till och med tagit lagen i egna händer när det krävdes. Inget jag är stolt över men det gav mig en känsla av styrka, beslutsamhet och rättvisa.

Men nu är det dags att använda den styrkan för mig själv, för att hitta tillbaka till den gamla Jonas.

Nu, när jag inte har druckit alkohol på ett tag och känner hur både hjärnan och kroppen börjar vakna till liv igen, inser jag att glädjen kanske finns där någonstans. Det är den jag söker efter nu.

Men vad vill jag göra, och vad ger mig den sanna glädjen?

Jag vet att en del av glädjen finns i att hjälpa andra – kanske genom att stötta dem som kämpar med diabetes eller utmattning, eller genom att inspirera andra att ta tag i sin hälsa, gå ner i vikt eller börja träna. Att göra skillnad i någon annans liv ger mig en känsla av mening och lycka. Kanske är det det jag ska göra?

Och musiken – den har alltid varit en påminnelse om vem jag är. Jag växte upp med jazz, blues, rock och hårdrock, tack vare min pappa och mina två bröder, som lärde mig vad riktig musik är. Jag kan fortfarande höra Count Basie eller Lionel Hampton spela när jag tänker tillbaka på min barndom. Att komma hem och höra musiken dåna i hela trappuppgången och lägenheten, att sitta med pappa och få en lektion om artisten vi lyssnade på – de stunderna fyllde mig med ro och mening. När jag nu pratar med min bror om gamla skivor och hans konsertminnen, känner jag samma glädje. Det är i musiken, i den återfunna glädjen, som jag hittar tillbaka till mig själv.

Nu handlar det om att våga tro att jag, även vid 53 års ålder, kan hitta styrkan och glädjen att skapa något nytt. Ett liv som inte bara handlar om att överleva, utan om att verkligen leva.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: 

Utmattningssyndrom

Del 7: En Daglig Kamp och Vägen Framåt

Måendet idag varierar verkligen från dag till dag. Vissa dagar känns det lite bättre, medan andra dagar är en kamp att ta sig igenom. Det är långt ifrån att vara bra överhuvudtaget. Ibland kan jag sova en hel natt utan att vakna, men andra nätter är sömnen en omöjlighet. När jag inte får tillräckligt med sömn påverkas min energi negativt, vilket gör mig extremt ojämn i humöret. Jag blir grinig och frustrerad på mig själv.

Mitt minne är en annan stor utmaning; det är rent ut sagt katastrofalt. Jag måste skriva ner precis allt för att komma ihåg det. Stressen är förfärlig och min stresstolerans är obefintlig. Om jag har planerat in en aktivitet och något mer tillkommer samma dag, blir det för mycket för min hjärna. Den liksom ”stänger av” och går in i ett TILT-läge. Det är extremt frustrerande. Hur länge ska det behöva vara så här?

Jag har också blivit otroligt känslig och kan börja gråta för minsta lilla. När någon i min närhet mår dåligt, känner jag deras smärta så intensivt att jag själv mår fruktansvärt dåligt. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera dessa känslor.

Dessutom har jag utvecklat en svårighet med att hantera stora folksamlingar. Att vara omgiven av mycket folk får min ångest att skjuta i höjden och det blir svårt att tänka klart. Det känns som att jag drunknar i alla intryck och ljud.

En liten ljusglimt är att panikattackerna har minskat i frekvens. Det går längre tid mellan dem nu, vilket är en lättnad. Men när de väl kommer, är det fortfarande lika jobbigt och skrämmande.

Att leva med både utmattningssyndrom och diabetes är en stor utmaning.

Min diabetes har försämrats eftersom utmattningen har påverkat min sömnkvalitet negativt, vilket har ökat min inre stress och påverkat mitt minne. Jag har svårt att hålla mina blodsockernivåer under kontroll, eftersom jag kämpar för att må bra samtidigt som jag måste hantera min diabetes.

Diabetes kräver uppmärksamhet dygnet runt – varje timme, varje minut, varje sekund. Just nu känns det otroligt jobbigt och jag önskar att jag kunde skicka bort min diabetes på kollo tills jag mår bättre.

Varje felsteg just nu gör att jag får det otroligt jobbigt att sköta min sjukdom.

En fråga: Varför är det så enkelt för läkare att, utan att blinka, alltid skriva ut lyckopiller utan att ens kolla patientens journal eller sjukdomshistoria? När jag sitter och säger att jag helst av allt skulle vilja ta snabbfix för att må bra, men inte kommer att göra det, så vips får man recept på lyckopiller.

JAG VILL INTE HA SNABBFIX!!!!!

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Utmattningssyndrom

Del 3: Nu tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Min psykolog har gett mig en viktig uppgift: att låta min kropp läka. Det innebär att vila ordentligt, prioritera sömn och äta regelbundet. Träning är också en del av detta, då det gör mig gott. Och viktigast av allt – ingen stress. Stress är min största fiende just nu.

Efter många samtal med min terapeut tror jag att jag äntligen börjar förstå varför jag mår som jag gör.

Sedan barndomen har jag kämpat med att hålla fokus. Jag blir lätt distraherad, har svårt att organisera uppgifter och slutföra dem. Min förmåga att följa instruktioner har alltid varit begränsad.

Utöver detta har jag alltid varit rastlös. Jag har svårt att sitta still, behöver ständigt vara i rörelse eller sysselsatt. Jag pratar mycket och har svårt att koppla av. Mina beslut fattas ofta impulsivt utan att tänka på konsekvenserna, det har tyvärr hänt så många gånger och det har gjort mig och mina närmaste mycket illa ibland. Och dessa dumheter ligger forfarande kvar och gnager.

Jag avbryter ofta andra i konversationer. Jag kan även hoppa mellan olika ämnen eller ta upp något som nyligen diskuterats, och jag har svårt att vänta på min tur.

Dessa symptom har bara blivit värre med åren.

När jag berättade detta för min psykolog/terapeaut, frågade hon: ”Har du funderat på om du har ADHD?”

Innerst inne har jag nog alltid vetat, men nu står det klart för mig att detta kan vara roten till mina problem, som nu har blivit mer påtagliga än någonsin.

Nu ska jag genomgå en utredning. Jag vet inte om en diagnos kommer att förändra allt, men kanske kan någon medicinering underlätta min vardag.

Men först ska jag läka och komma tillbaka från denna utmattning.

Men det finns en annan faktor som jag tror har förvärrat min utmattning: min diabetes.

Om detta skriver jag mer nästa gång.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Utmattningssyndrom

Del:1 Utmattningssyndrom och återhämtning

Kroppen bara lade av. För andra gången. Första gången var 2019. Utmattningssyndrom kallas det, en verklighet som är så tung att den knappt går att bära.

Första gången var jag oförberedd, men jag fick hjälp. Stöd för att inte hamna där igen, verktyg för att hålla balansen. Det funkade ett tag. Men så småningom föll jag tillbaka i samma mönster: säga ja till allt, ta på mig för mycket. Det gick bra, ett tag. Tills kroppen började viska: ”Vad fan håller du på med?”

Jag ignorerade varningen, fnös åt symptomen och körde på. Tills kroppen skrek STOPP! Och det var för ungefär tre veckor sedan. Plötsligt orkade jag ingenting. Absolut ingenting.

Jag kunde inte sova, aptiten var borta, och jag hade inte ens styrkan att kliva ur sängen.

Ljud har alltid varit svåra, men nu är de outhärdliga. Jag blir arg, mest på mig själv. Panikattackerna i folkmassor är vidriga, som en ond cirkel jag inte kan bryta.

Glömskan är nästan värst. Jag tappar bort saker, glömmer var jag parkerat bilen, vad jag skulle göra. Till och med något så viktigt som insulin glömmer jag ibland att ta. Det är livsfarligt.

Att vara här, i denna mörka plats, är det vidrigaste jag någonsin upplevt. Vad som triggar igång det? Jag önskar jag visste. Nu handlar allt om att läka, och hur lång tid det tar är omöjligt att säga. Det får ta den tid det tar.

Det enda just nu som jag känner att jag blir lugn av är att skriva, så därför tänkte jag skriva under denna resa och vara otroligt ärlig i orden och texten helt ocensurerat.

Jag kommer skriva på kollasockret.com.

Just nu är jag fylld av ångest, oförmögen att slappna av. Känner mig värdelös. Jag är inte den starka personen mina barn, min fru, behöver. Jag klarar inte jobbet, inte vardagen. Min hjärna snurrar ständigt, oron för familjen och jobbet är överväldigande. Jag vet att jag sätter mina arbetskamrater i klistret när de får täcka upp för mig.

Att känna sig så här värdelös är skitdrygt. Men det kommer bli bättre men vägen dit är jobbig.

Men jag fortsätter skriva, för det är det enda som håller mig uppe just nu. Och kanske, genom orden, kan jag börja läka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Fortsättning följer…..

Dagens låt: