Efter att jag skrev om stress och blodsocker började jag fundera vidare. För det är en sak att vara stressad. En annan att vara trött. Och en tredje att vara utmattad. Men var går egentligen gränsen?

Jag har ofta tänkt att det jag känt bara är “diabeteströtthet”. Att det är normalt att bli less ibland. Att det ingår. Att man bara får skärpa sig och köra vidare. Och ibland är det säkert så. Att man bara är inne i en period.

Men så finns det ett begrepp som kallas diabetes-distress. Jag hade inte ens hört ordet för några år sedan. Det beskriver den där känslan av att aldrig få paus. Oron över framtiden. Pressen att hålla värdena bra. Skulden när de inte är det. Det är inte en diagnos. Det är mer en beskrivning av den mentala belastningen av att leva med diabetes. Och det är vanligt.

Sedan finns utmattningssyndrom. En faktisk medicinsk diagnos, definierad av Socialstyrelsen. Där handlar det om långvarig stress som lett till så pass stor energibrist att man inte fungerar som vanligt kognitivt, emotionellt och fysiskt.

Det är något annat. Något mer omfattande. Men det som känns viktigt för mig är att de här två inte alltid är helt separata världar. Om man lever med en konstant grundstress kring sin sjukdom, samtidigt som livet i övrigt är krävande, så är det kanske inte så konstigt om det till slut blir för mycket. Jag tror vi är många som normaliserar vår trötthet.

Som tänker att “så här är det väl bara”.

Men om koncentrationen börjar svikta. Om återhämtningen inte kommer trots vila. Om minnet blir sämre. Om man känner sig tom snarare än bara trött. Då är det kanske värt att stanna upp. Inte för att sätta en etikett på sig själv.

Utan för att ta sig själv på allvar.

Jag skriver inte det här för att skapa oro. Tvärtom. Jag tror att kunskap kan vara lugnande. Att förstå att det finns ord för det man känner kan göra att man vågar be om hjälp tidigare istället för att vänta tills man kraschar.

Jag har själv varit dålig på att skilja mellan “jag är bara trött” och “jag är faktiskt överbelastad” – och jag övar fortfarande på att lyssna tidigare.

I nästa inlägg vill jag skriva om det som ibland känns som vårdens blinda fläck – allt det som inte syns i prover, kurvor och statistik. För även om diabetesvården är fantastisk på att mäta kroppen, är den inte alltid lika bra på att fånga det som händer inuti en människa. Och kanske är det just där några av de viktigaste frågorna behöver ställas.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: