Det har varit en sån där period igen. Jag har tränat hela tiden. Inte lagt av. Men ändå… det har inte känts rätt. Kroppen har strulat, småskador hit och dit, och jag har mest gått runt och varit frustrerad. Och jag har tänkt mycket på varför. För det är lätt att skylla på kroppen. Men om jag ska vara ärlig , det är inte där det sitter.

Det sitter i huvudet.

Och just nu gör min ADHD sig rejält påmind. Det är som att allt går på högvarv.

Tankar, idéer, impulser.

Allt känns viktigt. Allt känns kul. Allt känns som att “det här kör vi på”.

Och det är där det börjar gå fel. Jag har gjort det igen! Jag har dragit igång för mycket och jag har dragit på mig för mycket. Tänkt att “det här löser jag”. Och sanningen är nog ännu enklare än så: Jag har sagt ja för mycket. Jag har sagt JA  till saker jag egentligen vet inte funkar för mig. Ja till sånt som jag redan från början känner kommer kosta mer än det ger. Och värst av allt , ja till det jag vet sedan tidigare är farlig stress för mig.

Sån stress som inte bara är “lite mycket”, utan sån som äter upp mig inifrån. Och ändå gör jag det igen.

Och det blir så tydligt i vissa stunder.

Som när jag sätter mig bakom trummorna. Det som alltid varit jag. Det som jag levt på. Turnerat med. Byggt hela min identitet kring. Nu sitter jag där och känner… vad fan händer? Raka låtar går bra. Men så fort det blir lite mer avancerat då är det som att hjärnan bara stänger ner. Det låser sig. Och det är en så konstig känsla. Som att träffa sitt gamla jag men inte riktigt få kontakt. Men jag vet också en sak:

Den känslan kommer tillbaka.

Inte för att jag pressar fram den. Utan när jag mår bra igen. Men det är inte nu. Och det är helt okej. Det är där någonstans jag fattar. Jag kan inte köra på som vanligt längre. Jag kan inte pressa mig tillbaka.

Så nu finns det egentligen bara en väg. Jag måste skala bort. Den där stressen som jag vet att jag inte mår bra av.  Den som ligger där och gnager hela tiden. Det är inte lätt. Men det är ett måste. Och jag vet exakt vad det är. Och tyvärr… det måste bort.

Elpronto.

För jag har varit här förut. För ungefär två år sedan, när jag precis hade tagit mig upp efter kollapsen… då mådde jag riktigt bra. Alltså på riktigt bra. Inte för att allt var perfekt. Utan för att det var hållbart. Och jag har tänkt mycket på vad det var som gjorde skillnaden då. Ja, jag hade verktyg.

KBT hjälpte mig att sortera tankar, förstå mig själv, hantera stressen. Och jag gav mig själv något som jag inte är lika bra på idag: att bara vara. Men om jag ska vara helt ärlig, det som gjorde störst skillnad var träningen. Den bar mig. Den höll ihop allt. Utan den hade jag aldrig tagit mig upp. Och det är dit jag ska nu. Inte tillbaka till den jag var innan kraschen. Utan tillbaka till den versionen av mig som mådde bra efteråt. Den som fattade sina gränser. Den som lyssnade. Den som inte sa ja till allt.

Och mitt i allt det här så börjar träningen svara igen. Det är nog det bästa av allt. Efter alla bakslag, alla skador så känns det som att kroppen är med mig igen. Och nu kan jag börja utmana mig själv. Men inte som förut. Utan Smartare. Lugnar. Ärligare.

Jag vet vad jag behöver göra nu. Sluta säga ja till fel saker. Skala bort, bygga upp och ta mig tillbaka till den där känslan när jag faktiskt mådde bra på riktigt.

Snart så!

Fortsättning följer

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: