I förra inlägget skrev jag om känslan av att behöva börja om.

Skala bort. Trycka Ctrl + Alt + Delete på livet lite.

Det här är fortsättningen.

Om hur jag idag börjar känna igen signalerna innan allt kraschar. Och hur det som såg ut som driv egentligen ofta var stress. Det som är så lurigt med att må dåligt ibland är att man ofta märker det för sent. Man tror att man bara är trött. Stressad. Har mycket just nu.

Men idag känner jag igen signalerna tidigare. Och det är nog den största skillnaden mot förr. För jag vet idag hur det börjar för mig. Det börjar inte med att jag bryter ihop. Det börjar med att hjärnan går igång för mycket.

ADHD:n börjar dra åt alla håll samtidigt. Jag får idéer konstant. Blir rastlös. Får svårt att bara sitta still och vara i nuet. Och helt plötsligt börjar jag jaga känslan av dopamin i allt.

Nya projekt.

Nya idéer.

Nya planer.

Jag börjar säga ja till saker snabbt. För snabbt. Och där någonstans börjar jag långsamt försvinna från mig själv utan att ens märka det.

Det är det som är så sjukt. För utifrån kan det säkert se ut som att man har energi och driv. Men inuti börjar systemet redan gå på överbelastning.

Jag märker det i kroppen direkt nu för tiden.

Sömnen blir sämre.

Jag får svårare att fokusera.

Ljud och intryck börjar ta för mycket energi,

jag blir trött i huvudet men kan ändå inte varva ner.

Det är nästan som att vara uppe i varv och tom samtidigt. Och det sjuka är att kroppen avslöjar mig långt innan jag själv erkänner att något är fel. Till och med diabetesen gör det.

När stressen blir för mycket reagerar hela systemet.

Sömnen blir sämre.

Blodsockret blir svårare att hålla stabilt.

Kroppen går runt i något slags beredskapsläge hela tiden.

Det är nästan som att kroppen försöker säga till mig:

“Nu räcker det.”

Och kanske är det just det jag börjar bli bättre på idag.

Att lyssna innan allt kraschar.

Förr försökte jag alltid springa igenom det. Nu försöker jag förstå det istället. Det är nog det kraschen lärde mig mest av allt. Att jag fungerar annorlunda än jag länge försökte intala mig själv. Och ärligt talat… det finns också något fint i att acceptera det.

För när jag väl gör rätt saker för mig själv, då händer något.

När jag tränar regelbundet… då lugnar sig hjärnan. Tankarna blir klarare. Jag sover bättre. Jag får tillbaka fokus. Självförtroendet kommer tillbaka.

Och viktigast av allt:

Diabetesen mår bra och jag känner igen mig själv igen. Det handlar inte ens om att bli starkare längre, det handlar om att få lugn i systemet. Och kanske är det därför träningen räddat mig så många gånger. Inte för att den förändrat kroppen mest. Utan för att den hjälpt mig hitta hem i huvudet igen. Det är också därför jag börjar förstå att jag måste skydda mitt lugn mycket hårdare idag. Jag kan inte säga ja till allt längre. Jag kan inte leva som förr. Jag kan inte låtsas att stress inte påverkar mig. För den gör det. Direkt.

Och vet du vad det sjukaste är? Förr trodde jag att må bra handlade om att maxa livet. Nu vet jag att det nästan är tvärtom.

Må bra för mig idag är ganska enkla saker.

Vara med familjen.

Träna.

Skapa.

Vänner.

Dricka kaffe i lugn och ro.

Kunna andas utan att känna att hjärnan drar åt tio håll samtidigt. Det är där jag hittar tillbaka till mig själv nu. Inte i kaoset.

Utan i lugnet.

Fortsättning följer

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: