JJag har tänkt på en sak efter allt det som jag gått igenom och går igenom.

Hur mycket av ens personlighet egentligen är man själv… och hur mycket som bara är ett nervsystem som gått på stress för länge? För när man levt länge i högvarv så börjar man nästan identifiera sig med det. Man tror att man ÄR den där personen som alltid måste göra något. Alltid vara igång. Alltid svara direkt. Alltid lösa problem. Alltid ställa upp. Och i mitt jobb har det där nästan blivit normalt.

Kunder som hör av sig i sista sekunden. Deadlines som egentligen inte är rimliga. Och man springer direkt ändå. För man vill hjälpa. Man vill att kunden ska bli nöjd. Man vill lösa situationen. Men jag börjar inse något viktigt nu:

Jag kan inte bära andra människors stress också. Bara för att någon annan är ute sent betyder det inte att jag måste gå in i panik. Bara för att någon annan har dålig framförhållning betyder det inte att mitt nervsystem ska betala priset. Och det där gäller inte bara jobbet. Det gäller hemma också.

För många säger:

“Jag är så nöjd med mig själv nu, jag har lärt mig säga nej.” Men ibland undrar jag om man verkligen gjort det. För säger du nej även hemma? Säger du nej till barnen ibland? Eller släpper du allt direkt så fort någon behöver något? För det är ofta där det blir tydligt. Man tänker inte ens efter. Man bara löser. Fixar. Springer. Tar allt direkt. Och jag säger inte att man ska sluta finnas där för sina barn. Absolut inte. Men jag tror också att man måste börja stanna upp ibland och fråga sig: ”Måste detta ske exakt nu?” ”Är det akut på riktigt?” ”Kan det vänta en stund?”

För om man alltid lever som att allt är akut så kommer kroppen till slut göra det akut åt dig istället. Det är det här jag tror många missar med stress. Man tänker att stress bara är att vara lite trött. Lite irriterad. Lite mycket just nu. Men stress är inte bara en känsla. Stress är fysisk. Biologisk. Den sätter sig i hela systemet.

Sömnen förändras. Blodtrycket påverkas. Hjärnan går på högvarv. Återhämtningen försvinner. Blodsockret blir svårare att kontrollera. Inflammationer ökar i kroppen. Och till slut börjar kroppen slå tillbaka på riktigt. Utmattningssyndrom. Panikångest. Hjärtproblem. Stroke. Diabetes som spårar ur. Människor som kraschar fullständigt trots att de “bara kämpade på”. Och det värsta är att många av oss får beröm hela vägen dit.

”Fan vad du hinner mycket.”

“Du är så driven.”

“Du löser alltid allt.”

Ingen ser nervsystemet bakom. Ingen ser kroppen som aldrig får vila. Ingen ser människan som sitter vaken på nätterna med hjärtat i halsgropen och hjärnan som vägrar stänga av.  Ibland förstår jag också människorna som Ben Fogle möter i Ett enklare liv. Människor som lämnat stressen, tempot och jakten på mer. Och förr kunde jag nog tänka:

“Hur kan man vilja leva sådär?”

Nu börjar jag förstå det på riktigt. För efter ett tag handlar livet inte längre om att maxa allt. Det handlar om att kunna andas. Sova lugnt. Vara närvarande. Känna att nervsystemet inte står i brand hela tiden. Och kanske är det egentligen inte ett “enklare liv” de söker. Kanske söker de bara ett liv där kroppen får en chans att överleva också. Förr trodde jag att styrka handlade om att orka mest. Nu tror jag nästan att riktig styrka handlar om något helt annat. Att våga bromsa innan kroppen tvingar dig. Att våga göra folk besvikna ibland. Att våga säga:

“Det här är inte hållbart för mig.”

För sanningen är brutal egentligen. Ingen kund i världen kommer rädda din hälsa efteråt. Ingen deadline i världen är värd ett kraschat nervsystem. Och ingen kommer tacka dig den dagen kroppen säger stopp på riktigt. Det är därför jag skriver om det här så öppet nu. För jag tror många känner igen sig utan att våga erkänna det. Man vänjer sig vid att leva i stress så länge att man till slut tror att det är normalt. Men kroppen glömmer aldrig. Den håller räkningen hela tiden.

Fortsättning följer

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: