Jag har tänkt mycket senaste tiden.

Inte bara på stress, diabetes eller utmattning. Utan på hela resan egentligen. På hur mycket av livet som formats av att alltid leva på högvarv. Alltid lösa. Alltid köra vidare. Alltid försöka vara stark.

Och ju mer jag skriver här… desto mer inser jag att allt hänger ihop. Diabetesen sedan barndomen. ADHD:n. Musiken. Trummorna. Stressen. Prestationskraven. Kraschen. Träningen. Jakten på lugn.

Behovet av att förstå varför kroppen och hjärnan reagerar som de gör. Det känns inte längre som separata blogginlägg. Det känns som en berättelse. Och kanske är det exakt det det är. Så jag har bestämt mig för något.

De kommande inläggen kommer bli mycket mer personliga. Mer råa. Mer ocensurerade. Jag vill börja från början. Från barndomen. Hur det faktiskt var att leva med typ 1-diabetes när jag fick diagnosen 1983. Långt innan dagens hjälpmedel, sensorer och teknik. Hur det påverkade vardagen, tankarna och hela livet redan som barn. Saker jag kanske aldrig riktigt pratat om tidigare.

För jag har nu levt med typ 1-diabetes i 43 år. Och ibland tänker jag att det kanske faktiskt kan vara intressant för dagens ungdomar att få höra hur det var då. Hur annorlunda allt såg ut. Hur mycket som förändrats. Men också hur mycket som fortfarande känns exakt likadant inuti. Sedan tonåren. Musiken. Energin. Identiteten. Känslan av att alltid vilja framåt. Alltid känna mer. Göra mer. Sedan vuxenlivet. Jobbet. Familjen. Stress som sakta blev normalt. Att alltid lösa allt åt alla. Och hur man till slut nästan glömmer bort sig själv i allt det där. Sedan kraschen.

När kroppen började säga stopp på riktigt. När minnet försvann. När hjärnan inte längre orkade. När man fortfarande försökte le utåt samtidigt som allt höll på att rasa inuti. Och sedan allt efteråt.

KBT:n.

Träningen.

Insikterna.

Jakten på lugn.

Försöken att bygga ett hållbart liv istället för att bara överleva dagarna. Men också alla tankar som kommer efter en utmattning. Vem man egentligen är utan stressen. Hur mycket av ens personlighet som faktiskt bara varit ett nervsystem på överbelastning. Och varför det är så svårt att sakta ner i ett samhälle där människor nästan hyllas för att gå sönder.

Och i sommar kommer jag också skriva mycket under vår resa till Spanien. För det är faktiskt där jag känner mig som mest lugn. Som att kroppen äntligen släpper taget lite.

Värmen. Tempot. Kvällarna. Känslan av att bara få vara. Och kanske är det just där någonstans jag också börjar förstå vad jag egentligen mår bra av på riktigt. För jag tror inte jag är ensam om det här.

Tvärtom.

Jag tror väldigt många känner igen sig utan att ens förstå det själva ännu. Och ärligt talat… jag börjar känna att det här kanske ska bli något större än bara en blogg. Kanske en bok.

Inte en perfekt självhjälpsbok skriven av någon som “löst livet”. Utan en ärlig berättelse mitt i allt. Om diabetes. Stress. ADHD. Psykisk hälsa. Musik. Familjeliv. Prestation.

Och jakten på att faktiskt må bra på riktigt. Så de kommande texterna kommer nog bli annorlunda. Djupare. Mer sammanhängande. Mer som kapitel i samma historia.

Därför kommer jag också ta en liten paus från de vanliga blogginläggen ett tag. Inte för att försvinna — utan för att skriva det här ordentligt. Under tiden kommer jag självklart fortfarande dela nyheter, tankar och annat inom diabetesvärlden här som vanligt. Men mycket av min energi just nu kommer gå till det här projektet. För jag känner faktiskt att det här är viktigt på riktigt. Och kanske kommer någon läsa allt det här en dag och känna: ”Fan… det där är ju exakt så det känns.” Snart så….

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt: