I förrförra inlägget berättade jag ju om mitt kommande projekt som kommer ta en hel del av min tid framöver. Och ja… det kommer faktiskt bli en bok. Ju mer jag har skrivit här senaste tiden, desto mer har jag känt att det inte längre bara handlar om enstaka tankar eller blogginlägg. Allt sitter ihop.

Diabetesen.

Stressen.

ADHD:n.

Musiken.

Prestationskraven.

Krascherna.

Behovet av att alltid fortsätta framåt. Och någonstans började jag förstå att det egentligen är samma berättelse hela tiden. En berättelse jag kanske burit på mycket längre än jag själv förstått. Och jag har faktiskt redan börjat skriva. Jag har börjat med delen om sjukhuset. Om tiden när jag fick diagnosen typ 1-diabetes som 12 åring 1983. Hur det var att plötsligt ryckas ur sitt vanliga liv och hamna i en helt annan värld.

Lukten av sjukhus.

Rummen.

Nätterna.

Rädslan.

Alla prover.

Alla vuxna runt omkring som pratade om saker man själv inte riktigt förstod. Men också om människorna där.

Sjukhusskolan.

Hur vi satt där och försökte vara barn mitt i allt det svåra. Hur vi spelade couronne tillsammans och försökte få dagarna att gå. Och alla vänskaper som uppstod på avdelningen. Sådana där vänskaper som ibland blev väldigt starka väldigt snabbt, eftersom alla där inne kämpade med något. Jag har börjat skriva om Johan också. Hur han blev min vän under en väldigt kort period av livet.

Två grabbar på ett sjukhus som försökte hitta något normalt mitt i allt. Och hur jag senare fick veta att han inte klarade kampen mot sin cancer. Det är märkligt hur vissa människor kan lämna avtryck för resten av livet trots att man egentligen bara hann känna varandra en kort stund. Och kanske är det just sådana minnen jag känner att jag vill fånga nu.

Inte bara fakta.

Inte bara diabetes.

Utan själva livet runt omkring allt det där.

Känslorna.

Tankarna.

Rädslan.

Humorn.

Vänskapen.

Och hur mycket ett barn egentligen bär på utan att kunna sätta ord på det. Men boken kommer inte bara handla om diabetes. Och den kommer inte bara vara för diabetiker.

Tvärtom.

Jag vill att det här ska bli en bok för alla människor som någon gång känt sig trötta inuti utan att riktigt förstå varför.

För anhöriga.

För föräldrar.

För människor som lever med stress och psykisk ohälsa.

För dem som gått in i väggen.

För dem som försöker hitta tillbaka.

För dem som alltid försökt vara starka för alla andra.

Den kommer handla om hur det var att vara tonåring med diabetes långt innan dagens hjälpmedel, sensorer och teknik. Om rädslan för låga blodsocker mitt i nätterna. Om att försöka passa in. Om att inte vilja känna sig annorlunda. Men också om livet runt omkring sjukdomen.

Musiken.

Trummorna.

Turnélivet.

Energin.

Alkoholen.

Jakten på kickar.

Stresspåslagen man inte ens förstod att man levde i.

Och hur kroppen till slut alltid skickar notan förr eller senare. Den kommer också handla om träningen. Om hur träningen många gånger blev något som hjälpte mig tillbaka när hjärnan höll på att gå sönder. Hur rörelse ibland varit det enda som fått tankarna att tystna för en stund. Och om jakten på lugn i en människa som egentligen alltid varit på väg någonstans. För när jag tittar tillbaka på livet idag så ser jag inte bara olika perioder längre. Jag ser ett mönster. Ett liv där kroppen och hjärnan nästan alltid gått på högvarv. Där man lärt sig att köra vidare oavsett hur man egentligen mår. Att bita ihop och lösa allt. För förr var det att man skulle vara stark och prestera, man skulle leverera och bara fortsätta köra på och inte gnälla. Och kanske blir man till slut så van vid stressen att man tror att det är ens personlighet. Tills kroppen en dag säger stopp på riktigt.

Så den kommande tiden kommer mycket av min tid gå till att skriva. Och jag känner mer och mer att det här behöver bli ärligt på riktigt. Inte polerat. Inte perfekt.

Bara sant.

För jag tror faktiskt inte att jag är ensam om de här känslorna.

Tvärtom.

Jag tror väldigt många bär på historier de aldrig riktigt berättat färdigt. Så om jag blir lite tystare här ibland framöver… då sitter jag förmodligen och försöker skriva på min bok.

Fortsättning följer

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning och lyssna på kroppen.

Dagens låt