Jag älskar att resa.

Spanien, värmen, havet, nya miljöer och känslan av att få komma bort från vardagen ett tag. Att få lämna rutinerna hemma, strosa längs strandpromenaden, äta god mat och bara vara.

Men varje gång jag ska resa påminns jag om en sak:

Jag packar inte som alla andra.

För de flesta handlar packningen om kläder, badbyxor, pass och kanske en extra tröja om kvällarna blir svala.

För mig börjar packningen med något helt annat.

Insulin.

Och sedan allt som behövs för att insulinet ska fungera.

När man lever med typ 1-diabetes följer sjukdomen med överallt. Den tar aldrig semester. Den bryr sig inte om att man sitter på en strand i Mallorca, promenerar i en gränd i Spanien eller sitter på ett flygplan på väg mot nästa äventyr.

Den finns där ändå.

Efter 43 år med typ 1-diabetes har jag lärt mig att det inte är diabetesen som begränsar mig. Det är bristande förberedelser som kan göra det.

Därför börjar varje resa med samma tanke:

”Tänk om något händer?”

Tänk om bagaget försvinner.

Tänk om sensorn slutar fungera.

Tänk om pumpen går sönder.

Tänk om insulinet blir förstört av värmen.

Tänk om jag blir sjuk.

Tänk om jag inte kan resa hem när det var tänkt.

Det kanske låter som oro, men det handlar egentligen om något helt annat.

Trygghet.

För ju bättre förberedd jag är, desto mindre behöver jag tänka på diabetesen när jag väl kommer fram.

För mitt insulin är inte bara en medicin.

Det är livsnödvändigt, därför ligger det alltid i handbagaget. Aldrig i det incheckade bagaget.

För skulle resväskan försvinna vill jag ändå kunna ta mitt insulin när jag landar.

Jag brukar dessutom ta med mig insulin för betydligt längre tid än själva resan är planerad. Kanske tre gånger så mycket som jag egentligen behöver.

Det kan låta överdrivet. Men efter alla år med diabetes har jag lärt mig att det är bättre att komma hem med för mycket insulin än att stå utomlands och önska att man hade tagit med mer.

Samma sak gäller sensorer.

Extra sensorer. Extra kanyler. Extra teststickor. Extra batterier. Extra allt.

För hemma använder man sällan reservplanerna. Men när man är långt hemifrån vill man gärna ha dem. Jag har också alltid med mig en vanlig blodsockermätare.

Sensorer är fantastiska när de fungerar. Men teknik är teknik. Och skulle sensorn börja krångla vill jag kunna falla tillbaka på något enkelt.

Ett stick i fingret. Ett värde. Ett besked. Det ger mig lugn.

Och kanske är det just lugnet jag packar ner mest av allt. För när jag vet att jag har med mig det jag behöver kan jag slappna av. Då kan jag fokusera på det som resan egentligen handlar om.

Att uppleva. Att upptäcka. Att skapa minnen. Att sitta där på en uteservering i kvällssolen med min fru och känna att livet faktiskt är ganska fint. Trots diabetesen. Eller kanske snarare tillsammans med den.

Mina bästa restips efter 43 år med typ 1-diabetes

Under åren har jag lärt mig några saker som jag aldrig reser utan:

Insulinet ska alltid vara i handbagaget

Lägg aldrig insulin i det incheckade bagaget. Temperaturen i lastutrymmet kan bli för låg och insulinet kan förstöras.

Ta med mer än du tror att du behöver

Jag brukar ha insulin för minst tre gånger längre tid än själva resan.

Samma sak gäller sensorer, kanyler, infusionsset och andra tillbehör.

Ha alltid en plan B

Även om du använder sensor bör du ha med en vanlig blodsockermätare, teststickor och lansetter.

Om tekniken skulle strula måste du kunna kontrollera blodsockret ändå.

Om du reser till värmen

Jag har lärt mig en sak efter många resor till solen – insulinet älskar inte värmen lika mycket som jag gör.

När jag sitter på en uteservering i Spanien och njuter av 30 grader tänker inte insulinet riktigt likadant.

Därför har jag alltid med mig ett kylfodral för insulin och insulinpennor när jag reser till varmare länder. Det ger mig en trygghet att veta att insulinet håller rätt temperatur även under långa dagar på stranden, vid poolen eller på utflykter.

Vi som lever med typ 1-diabetes vet att mycket går att lösa på plats om något skulle hända. Men ett förstört insulin är inget man vill upptäcka när man står flera mil från närmaste apotek.

Så mitt råd är enkelt:

Packa med ett kylfodral. Du kommer förhoppningsvis inte behöva tänka på det under resan – och det är precis det som är poängen. 

Glöm inte ketonmätaren

Särskilt om du använder insulinpump.

Vid sjukdom eller pumpstrul kan ketoner stiga snabbt och då är det viktigt att kunna kontrollera läget.

Ha alltid glukagon med dig

Jag reser aldrig utan glukagon.

Förhoppningsvis behöver det aldrig användas, men det är en trygghet för både mig och mina anhöriga att veta att det finns där.

Pumpanvändare behöver reservlösningar

Om du använder pump ska du alltid ha med insulinpennor som backup.

Pumpen är fantastisk – tills den dagen den inte fungerar.

Ta med ett läkarintyg

Ett intyg som förklarar att du har typ 1-diabetes och behöver bära insulin, nålar och medicinsk utrustning kan vara bra att ha med sig.

Särskilt om du reser utanför Europa.

Informera resesällskapet

De du reser med bör veta hur de hjälper dig om du blir låg eller sjuk.

Det skapar trygghet för alla.

Reser du ensam – berätta för flygpersonalen

När jag flyger själv brukar jag säga till kabinpersonalen att jag har typ 1-diabetes.

Om jag skulle bli medvetslös eller börja bete mig konstigt behöver jag hjälp snabbt.

Det känns kanske lite obekvämt, men det är betydligt mindre obekvämt än att ingen vet vad som händer om något skulle inträffa.

Dela upp utrustningen

Lägg inte allt på samma ställe.

Jag har alltid insulin och ett komplett ”diabetesset” i handbagaget, men jag brukar också sprida ut reservutrustning i andra väskor.

Om något försvinner står man inte helt utan hjälpmedel.

En sista sak

Typ 1-diabetes ska aldrig få hindra dig från att resa.

Visst kräver det lite mer planering.

Visst blir packningen lite tyngre.

Men världen är fortfarande lika fantastisk att upptäcka.

Och känslan när man sitter där på sin destination, med solen i ansiktet och vetskapen om att man är förberedd på det mesta – den är svår att slå.

Så packa lite extra.

Ta med en reservplan.

Och ge dig iväg.

Livet väntar inte på att diabetesen ska försvinna.