Semester. Den där tiden på året då vi äntligen får släppa taget. Verkligen släppa taget. Jobbmejl, måsten, tider att passa… borta.

Och det är precis det jag vill påminna om i det här inlägget, att vila och semester hör ihop. Att det är okej, ja till och med nödvändigt, att bara vara. Stänga av, landa och leva i nuet. CTRL-ALT-DEL.

Just nu är jag där jag mår som allra bäst. I Spanien. I Palma. Platsen jag älskar mest. Det är min plats för återhämtning. Sol, värme, träning, hav, en siesta eller två, god mat och känslan av att inte behöva skynda någonstans.

Men det allra finaste är att få dela allt det med min underbara fru. Hon har stått vid min sida genom diabetesens alla berg och dalbanor. Genom två utmattningar. Genom dagar då jag själv tvivlat på att jag skulle hitta tillbaka. Att få vakna bredvid henne, dricka morgonkaffet i solen, promenera längs havet och bara få vara tillsammans… det är nog den största återhämtningen av allt.

Att ligga i en solstol med en bok i handen och känna solen värma. Ta ett dopp i havet. Ta en siesta. Läsa några sidor till. Det är min typ av återhämtning. Och det är inte bara skönt. Det är nödvändigt. För när man lever med typ 1-diabetes och dessutom har två utmattningar i bagaget handlar semester om så mycket mer än att vara ledig. Det handlar om att få en chans att läka på riktigt.

Här i Spanien känner jag hur kroppen svarar. Hur stressen sakta släpper taget. Hur energin försiktigt hittar tillbaka. Men när jag läser det jag precis har skrivit slår en tanke mig… Ska det verkligen behövas en resa till Spanien för att min kropp ska känna sig trygg nog att slappna av?

Nej.

Så ska det inte behöva vara. Vi ska inte leva ett liv där vi kör slut på oss själva för att sedan försöka reparera allt under några semesterveckor. Jag trodde faktiskt att jag var färdig med utmattningen. Men sanningen är att den fortfarande bor kvar någonstans i kroppen. Det behövs fortfarande inte särskilt mycket stress innan den gör sig påmind igen.

Jag får ibland höra:

“Men vafaan, skärp dig. Det är väl bara att göra. Hur svårt ska det vara?”

Då tänker jag att den som säger så nog aldrig själv har varit utmattad.

Och vet du vad?

Det hoppas jag faktiskt att du aldrig behöver uppleva.

För jag tror inte att sådana ord handlar om elakhet. Jag tror att de handlar om okunskap. Om något man inte kan förstå förrän man själv har varit där.

Just den här resan kommer också att handla mycket om min bok. Just nu är det ett sådant där skönt flow i fingrarna. Tankarna kommer, meningarna hittar sin plats och då gäller det att inte bromsa. Bara låta fingrarna göra sitt. Boken kommer att ta mycket av min tid framöver. Och det känns faktiskt helt rätt.

Om du läser det här och känner att du också går på reservtank… Vänta inte!

Lyssna på kroppen innan den tvingar dig att stanna. Lyssna på kroppen när den viskar, så slipper du höra den skrika.

Ta hand om dig.

Stäng av. Logga ut. Och njut av det som får dig att må bra.

Livet händer här och nu. ❤️

Dagens låt: