Många av er frågar hur det går just nu.

Och jag kan säga en sak.

Det jobbas för fullt med den.

Men den blir inte till på det sätt jag trodde.

För några år sedan, när jag var mitt i mitt första utmattningssyndrom, fick jag en uppgift av min psykolog.

Hon bad mig skriva ner de fem saker jag ville arbeta med.

Längst upp skrev jag:

“Jag vill lära mig att gråta.”

Jag hade inte gråtit på många, många år. Inte när mina föräldrar gick bort. Inte när min syster dog. Inte när min storebror dog. Någonting inom mig hade stängt av.

En dag sa min psykolog:

“Idag ska du få lära dig att gråta.”

Hon ställde fram en ask med pappersnäsdukar framför mig.

Jag log lite för mig själv och tänkte: Jolåsåatt “Lycka till.”

Jag fick göra en avslappningsövning. Hon bad mig föreställa mig att jag satt i en riktigt skön fåtölj.

Sedan sa hon:

“Nu kommer det fram människor till dig. Några lever fortfarande. Andra finns inte längre. De kommer att berätta vad de tycker om dig.”

Och plötsligt stod de där. Människorna jag älskat mest. Då hände något.

Det var som om en dammlucka öppnades. Jag grät för all sorg, all saknad och alla känslor som jag burit inom mig i så många år. När övningen var över tittade jag på min psykolog och sa bara:

“Tack.”

Nu när jag sitter tillsammans med min redaktör och bygger min kommande bok så har alla gamla minnen helt plötsligt kommit tillbaka.

Vi går igenom mitt liv scen för scen, människa för människa och minne för minne. Och det märkliga är att jag minns saker från när jag var fyra, fem år gammal.

Doften av mammas mat. Pappas skratt. Min systers varma kramar. Människor som såg mig.

När jag nyligen satt och skrev om min storebror Bobbo kom ännu ett minne tillbaka.

Han ringde mig kvällen innan han gick bort. Jag stod mitt i publikhavet på en konsert och tänkte: “Jag ringer honom imorgon.” Det blev aldrig något imorgon.

Jag har nu tänkt, vad ville han, varför svarade jag inte, varför? Sedan dess försöker jag aldrig ta människorna jag älskar för givna.

Ju längre vi kommer med boken, desto mer inser jag att den handlar om något mycket större än mig själv.

Den handlar om alla människor som såg mig, när jag själv inte alltid såg mitt eget värde.

Min syster Pyret.

Min trumlärare Lennart.

Ivar på Gävle Stämplar.

Mina föräldrar.

Mina bröder.

Och många fler.

Några av dem finns inte längre kvar.

Jag hann aldrig säga det där enkla ordet som jag önskar att jag hade sagt oftare.

Tack.

Kanske är den här boken också mitt sätt att göra just det. Jag skrattar för mig själv. Jag gråter för mig själv.

Och för första gången känns det som att jag verkligen får återuppleva mitt eget liv.

Samtidigt inser jag hur fort jag levde. Jag har nog alltid jagat nästa mål, nästa utmaning, nästa dröm.

Som ung bestämde jag mig för att bli en riktigt bra trummis, och jag tränade maniskt. Timme efter timme. Dag efter dag. Jag skulle bli bäst. Det blev turnéer, hundratals spelningar och konserter inför tusentals människor. Jag fick uppleva saker som den där lilla killen på Söder i Gävle bara kunde drömma om. Fullsatta konserter, bland annat i Globen, Skansen, Tivoli Köpenhamn, och ett liv där musiken tog mig till platser jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Men när jag ser tillbaka idag inser jag också att jag ofta sprang rakt genom livet. Jag jagade nästa kick, nästa mål och nästa bekräftelse. Jag stannade alldeles för sällan upp för att verkligen se det som fanns runt omkring mig.

Kanske är det därför den här boken betyder så mycket för mig.

För första gången stannar jag upp. Jag får återvända till människorna som formade mig. Till platserna. Till dofterna. Till musiken. Till skratten. Och till sorgen. Jag får äntligen ge dem den tid de alltid förtjänade.

Det här är också ett stort researchprojekt. Jag vill att allt ska bli rätt.

Jag kommer att lägga mycket tid på göra research om hur det faktiskt var att leva med typ 1-diabetes 1983, under 90-talet och genom alla de 43 år som jag haft det.

Jag vill att den här berättelsen inte bara ska kännas, den ska också spegla den verklighet vi levde i.

Just nu lägger jag i princip all min lediga tid på boken.

Allt annat får faktiskt vänta nu. För jag känner att den här berättelsen måste få ta den tid den behöver. Jag kommer skriva en bok som berör. En bok som ger hopp. En bok som får någon att känna:

“Du är starkare än du tror.”

Och kanske också…

”…att man aldrig är ensam, det finns alltid någon som ser dig.”

Vi ses längs vägen. ❤️